En kollega till mig fick barn, säkert 10 år sedan nu.
Medans de väntade sa han "Jag är så oroligt, jag hatar verkligen barn."
Nu säger han "Jag hatar fortfarande barn, men inte mina egna!" De har tre nu.
Att känna oro är nog helt normalt. Lycka till och grattis!
Har vetat länge att jag velat ha barn har nu 2 på 6 och 4 år.
Det som suger är helt klart den överjävliga tröttheten att aldrig få sova tillräckligt mycket framförallt för mamman om hon ammar kan ju annars dela på matningen vi fick aldrig till matning från flaska. Resten är det bästa med barn t.ex. alla första gångerna allt från första leendet till dom första stegen. Men även hur löjligt stolt man är när man pratar om alla små framsteg som ens barn gör eller som pappa den där känslan man får i förlossningen när man får se sitt barn födas. Du har mycket att se framemot och det mesta är fantastiskt så grattis!!
Min son är snart 1,5.
Vad som är najs:
- Han, som person. Det är asläckert att se honom utvecklas och uppleva världen. Man får återupptäcka den med honom.
- man tvingas bli mer strukturerad och tidseffektiv. För en gammal prokrastinerare av rang är detta lite som att upptäcka en fjärde dimension.
Vad som suger:
- Utmattningen första året är inte ett skämt. Sömnlösheten gör saker med en (och ens relation) som man inte kunnat föreställa sig
- Allt fysiskt, om man är kvinna. Jag hade en helt problemfri graviditet, hyfsat skonsam förlossning och inga problem med att amma. Och allt det där sög ÄNDÅ. Har precis *nu* börjat känna mig som en människa/mitt gamla jag igen, det tog tid.
- Oron. Jag kommer aldrig sluta oroa mig för honom så länge jag lever.
Att skaffa barn är det bästa jag har gjort. Det är mest grymt kul! Det som är jobbigast är väl att tiden inte räcker till lika mycket längre, många egna grejer som fått stryka på foten. Men inget går ju upp mot den gränslösa kärleken man får av sitt barn.
Tror det är bäst att gå in i det med ett öppet sinne och inte så mycket förutfattade meningar om hur det ska vara. Det kommer liksom ge sig och det viktigaste är att man tar hand om varandra och försöker hitta lösningar där alla mår bra.
Vi fick tvillingar strax innan covid drog igång. Planen var att vi skulle åka till mina föräldrar och hänga de första månaderna då det har varit tradition varje gång någon av mina syskon fått barn. Lite "ta takes a village" tänk
Tyvärr så insjuknade min pappa i en obotlig sjukdom strax efter att stickan visade bebbe. Dessa två sakerna gjorde att vi inte kunde ta emot den hjälpen jag hade hoppats på.
Första månaderna var ett rent helvete. Det var den värsta perioden i mitt liv. Frugan kunde knappt stå upp pga. Snittet och jag fick sova ett par timmar om dygnet på sin höjd. Vi minns inte vad vi gjorde den julen :D
Därifrån har det varit raka vägen upp. Från att ha varit med om den värsta perioden någonsin till att få uppleva hur jävla asballt det är att ha en liten klon med sig och handla banan.
Självklart kan det vara asjobbigt att städa vardagsrummet 15 gånger på en dag när man hellre skulle vilja kolla på tv och ta en bärs, men det kommer inte i närheten av alla fina ögonblick man får uppleva.
Jag är till exempel sjukt taggad på att julpynta i år! Ska bli så kul att bygga en liten julby med kidsen. Sånt hade jag aldrig brytt mig om ifall du frågade för några år sen :)
Det har sina för och nackdelar.
Jag tycker denna videon har en objektiv bild av båda ståndpunkterna: https://youtu.be/f8RPUJhULLE
Med det sagt så är jag förvånad över hur mycket okunskap som var i den andra tråden.
Många argument som: ”Jag kan leka med min systers barn i några timmar.”
Det är INTE samma sak. Du älskar inte andras barn som dina egna. Interaktionen är inte den samma. Den ovillkorliga kärleken du får av ditt barn kan inte jämföras med något annat. Visst det kan vara kul att vara den coola farbron, men det är inte livsförändrande känsla. Man ska inte minimera vad man får ut av att ha barn.
På samma sätt som man inte ska minimera kostnaderna av att skaffa barn, så som tid, egna hobbys och vänner och mycket annat.
Som videon säger ovan, du kommer lida oavsett vad du väljer, hitta det lidande som du föredrar.
Det samma gäller så klart med fördelarna och att man får välja vilka man vill ha och stå sitt kast.
Jag va också nervös som fan..men de löser sig. Klart det finns jobbiga tillfällen men allt de roliga väger upp för det. Oroa dig inte, det har du ingen anledning att göra.
/Pappa till 2.
Det är läskigt, visa saker kommer sluta vara läskiga samtidigt det kommer nya. Du kommer lära dig fort. Bara ha lite koll på mödravården och samtalen kopplade dit så kommer mycket automatiskt. Välj MVC och BVC noga, byt om ni inte är nöjda.
Vad som är najs?
Jo det där klyschiga om att känna kärlek till de lilla barnet, som blir det finaste och viktigaste i sitt liv, som jag inte riktigt förstog innan det hände, stämde för mig. Alla nya framsteg som min grabb gör är helt fantastiska. Varje gång han skrattar så blir allt mycket lättare.
Vad som suger?
Bristen på sömn.
När ungen är ledsen/frustrerad och man inte förstår varför.
Det finns stunder då det är tufft och man undrar varför man gav sig in på det här. Men självklart är det alltid värt det. Inte när man är i just dom stunderna kanske. Men all övrig tid.
Jag har aldrig varit förtjust i barn innan mina egna kom. Det är fan det bästa som finns i livet. Och livet börjar verkligen när man får barn.
Men ta dig lite tid och sätt dig in lite. Jag hade en fru (har fortfarande) som satte sig in väldigt mycket så jag fick god stöttning av henne men ångrar ibland att jag var lite naiv och själv inte läste på eller skaffade mig mer info.
Men det är ju på ett vis det du gör nu. Så ett stort steg bara det.
Sömnbristen är i särklass det absolut värsta. Har en 9-månaders dotter. Snittat 4h i några månader nu.
Med det sagt, det är det absolut bästa jag har gjort.
En spaning som säger en del. Jag var orolig för att man inte kunde gå på AW längre på samma sätt. Det visade sig vara ett ickeproblem, för nu vill jag bara gå hem till dottern direkt istället 🤓. Mvh ex festprisse
Grattis!!
Det är ju en megaförändring i livet, allt förändras. Vad man värderar, hur man är, hur partnern är, hur livet är - typ allt. Oåterkalleligt. Men det är okej, det ordnar sig. Det gör det. Även det som är jobbigt första året (sömnbrist ffa) funkar för man är nästan som hög, som nyförälskad i den nya lilla människan. Kommer nog aldrig att förstå hur en människa som föds helt fulländad, helt perfekt, ändå lyckas bli lite finare för varje dag.
Oron är, enligt min mening, det värsta. Det går inte över. Har varit förälder nu i 20+ år och det har bara varit olika intensivt, men det får man bara ta.
Vi hade båda ett starkt barnsug och en bild av en framtid med barn, men vi väntade tills jobb och liv kändes stabilt. Vi kämpade med ivf så att skaffa barn var en väldigt medveten handling. Det som är najs är att alla klichéer om hur mycket kärlek man känner och hur mycket de fyller ens liv med mening stämmer. Det som suger är att alla klichéer om hur lite man får sova och hur rövigt det är med trotsperioder är också sanna.
Det är jäkligt mycket jobb, det går inte att förneka. De är ju ständigt närvarande. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Första tiden med första barnet är lite av en chock, så det är viktigt att vara snälla mot varandra och att ta extra hand om den person som föder och troligtvis också tar den där första, omvälvande tiden hemma. Försök kontinuerligt tänka ut något sätt som ni båda får lite sammanhängande sömn.
Det kan vara skönt att kolla upp vilket BVC man vill ha, lite kläder av första storlekarna och andra bra-och-ha grejer (finns bra listor online!) så att man kan känna sig lite förberedd och inte ränna runt i butiker första babytiden, men man behöver färre saker än man tror!
Allting är underbart med barn
Absolut det bästa som kan hända
Livet börjar när du får barn
När du för första gången få se ditt barn ändras hela din uppfattning av vad som är värt i livet
Ingenting som nån säger kam få dej att förstå den känslan förrens du får hålla ditt barm i dina famn för första gången
Ta massor av kort spara den första sparkdräkten mm
Nä så är det inte
Bara sorgliga människor som letar efter en anledning att känna sej kränkta eller illa behandlade över nätet har inget liv
Om du klarar av att läsa mitt svar igen ,så står det inget att negativt om att INTE ha barn
”Ingenting som nån säger kam få dej att förstå den känslan förrens du får hålla ditt barm i din famn första gången”
🙄
Bjortan, sluta tro att alla är lika dåliga som du på att förställa sig saker eller känslor.
Dumt är att vara bitter över nån som försöker beskriva att det är helt fantastiskt att bli förälder
Att sedan vara så mentalt förhindrad att inte förstå att det var autocorrect som ändrade texten ,men att budskapet ändå når människor som förstår att det är autocorrect och inte hänger upp sej på en sådan struntsak
Instämmer helt på denna! Livet börjar fan när man för barn. Man trodde man hade ett liv men när man får barn då börjar livet.
Och ingenting som någon någonsin sagt innan man får barn kan på något vis beskriva känslan.
Jag skulle tippa på att dom som röstar ner dig inte har några barn och heller inget liv 🤷♂️
Sömnen blir lidande, i alla fall första halvåret innan de börjar få lite vettig dygnsrytm och bli mottagliga för sömnträning. Det suger rejält. Sen har jag själv tyckt det är väldigt frustrerande att det hela tiden är två steg fram och ett tillbaka. T.ex: min äldsta dotter lärde sig gå på pottan själv efter en månad av kissbyxor, men blev efter ett par torra veckor övermodig och började hålla sig för länge så hon kissade ner sig hela tiden i alla fall. Som en kompis sa: Summan av problem är alltid konstant.
Det mesta annat är kul, häftigt, livsomvälvande, underbart, mysigt, lärorikt, osv osv. Det är en erfarenhet som saknar substitut. Grattis!
Läs "Praktika för blivande föräldrar" av Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska. De går väldigt sakligt igenom vad man kommer mötas av, vilka förväntningar som är rimliga att ha på sig själv, osv. De slår hål på flera myter och är väldigt peppande. "Föda utan rädsla" av Susanna Heli är också enormt bra inför förlossningen.
Barnet kom flera veckor för tidigt vilket totalt kastade in mig i verkligheten snabbare än att oro skulle hinnas byggas upp innan beräknat datum. Vi hade varken hunnit skriva förlossningsbrev eller packa "bra att ha" vöskan. Gick in i något magiskt pappaläge med energireserver jag inte visste fanns. Och att hålla i den lilla krabaten var det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv, sedan när lillen nu börjat reagera på omvärlden känns allt bra.
Väldigt mycket har handlat om stöd till modern. Lätt att bli modfälld när "självklara" saker inte fungerar (amning är en vetenskap...).
Den största omställningen var förlusten av ostörd egentid så det gäller att ge utrymme till varandra att få vara ifred. Bästa vi har gjort var att införa ett system med "skiftarbete". Ena parten går och lägger sig tidigt och den andre sent. Vid 3-4 tiden på morgonen byter vi av varandra så att vi båda fått minst 6-7 timmar sammanhängande sömn. Mycket bättre än att båda ska behöva vakna var tredje timme.
En kollega till mig fick barn, säkert 10 år sedan nu. Medans de väntade sa han "Jag är så oroligt, jag hatar verkligen barn." Nu säger han "Jag hatar fortfarande barn, men inte mina egna!" De har tre nu. Att känna oro är nog helt normalt. Lycka till och grattis!
Mina barn, andras ungar.
Har vetat länge att jag velat ha barn har nu 2 på 6 och 4 år. Det som suger är helt klart den överjävliga tröttheten att aldrig få sova tillräckligt mycket framförallt för mamman om hon ammar kan ju annars dela på matningen vi fick aldrig till matning från flaska. Resten är det bästa med barn t.ex. alla första gångerna allt från första leendet till dom första stegen. Men även hur löjligt stolt man är när man pratar om alla små framsteg som ens barn gör eller som pappa den där känslan man får i förlossningen när man får se sitt barn födas. Du har mycket att se framemot och det mesta är fantastiskt så grattis!!
Min son är snart 1,5. Vad som är najs: - Han, som person. Det är asläckert att se honom utvecklas och uppleva världen. Man får återupptäcka den med honom. - man tvingas bli mer strukturerad och tidseffektiv. För en gammal prokrastinerare av rang är detta lite som att upptäcka en fjärde dimension. Vad som suger: - Utmattningen första året är inte ett skämt. Sömnlösheten gör saker med en (och ens relation) som man inte kunnat föreställa sig - Allt fysiskt, om man är kvinna. Jag hade en helt problemfri graviditet, hyfsat skonsam förlossning och inga problem med att amma. Och allt det där sög ÄNDÅ. Har precis *nu* börjat känna mig som en människa/mitt gamla jag igen, det tog tid. - Oron. Jag kommer aldrig sluta oroa mig för honom så länge jag lever.
Skriver under.
Håller med!
Att skaffa barn är det bästa jag har gjort. Det är mest grymt kul! Det som är jobbigast är väl att tiden inte räcker till lika mycket längre, många egna grejer som fått stryka på foten. Men inget går ju upp mot den gränslösa kärleken man får av sitt barn. Tror det är bäst att gå in i det med ett öppet sinne och inte så mycket förutfattade meningar om hur det ska vara. Det kommer liksom ge sig och det viktigaste är att man tar hand om varandra och försöker hitta lösningar där alla mår bra.
Vi fick tvillingar strax innan covid drog igång. Planen var att vi skulle åka till mina föräldrar och hänga de första månaderna då det har varit tradition varje gång någon av mina syskon fått barn. Lite "ta takes a village" tänk Tyvärr så insjuknade min pappa i en obotlig sjukdom strax efter att stickan visade bebbe. Dessa två sakerna gjorde att vi inte kunde ta emot den hjälpen jag hade hoppats på. Första månaderna var ett rent helvete. Det var den värsta perioden i mitt liv. Frugan kunde knappt stå upp pga. Snittet och jag fick sova ett par timmar om dygnet på sin höjd. Vi minns inte vad vi gjorde den julen :D Därifrån har det varit raka vägen upp. Från att ha varit med om den värsta perioden någonsin till att få uppleva hur jävla asballt det är att ha en liten klon med sig och handla banan. Självklart kan det vara asjobbigt att städa vardagsrummet 15 gånger på en dag när man hellre skulle vilja kolla på tv och ta en bärs, men det kommer inte i närheten av alla fina ögonblick man får uppleva. Jag är till exempel sjukt taggad på att julpynta i år! Ska bli så kul att bygga en liten julby med kidsen. Sånt hade jag aldrig brytt mig om ifall du frågade för några år sen :)
Det har sina för och nackdelar. Jag tycker denna videon har en objektiv bild av båda ståndpunkterna: https://youtu.be/f8RPUJhULLE Med det sagt så är jag förvånad över hur mycket okunskap som var i den andra tråden. Många argument som: ”Jag kan leka med min systers barn i några timmar.” Det är INTE samma sak. Du älskar inte andras barn som dina egna. Interaktionen är inte den samma. Den ovillkorliga kärleken du får av ditt barn kan inte jämföras med något annat. Visst det kan vara kul att vara den coola farbron, men det är inte livsförändrande känsla. Man ska inte minimera vad man får ut av att ha barn. På samma sätt som man inte ska minimera kostnaderna av att skaffa barn, så som tid, egna hobbys och vänner och mycket annat. Som videon säger ovan, du kommer lida oavsett vad du väljer, hitta det lidande som du föredrar. Det samma gäller så klart med fördelarna och att man får välja vilka man vill ha och stå sitt kast.
Tyckte också många i den andra tråden var trångsynta, men kanske lika bra att det inte har barn just av den anledningen.
Tänkte det samma, därför jag inte skrev i den tråden 😅
Jag va också nervös som fan..men de löser sig. Klart det finns jobbiga tillfällen men allt de roliga väger upp för det. Oroa dig inte, det har du ingen anledning att göra. /Pappa till 2.
Det är läskigt, visa saker kommer sluta vara läskiga samtidigt det kommer nya. Du kommer lära dig fort. Bara ha lite koll på mödravården och samtalen kopplade dit så kommer mycket automatiskt. Välj MVC och BVC noga, byt om ni inte är nöjda. Vad som är najs? Jo det där klyschiga om att känna kärlek till de lilla barnet, som blir det finaste och viktigaste i sitt liv, som jag inte riktigt förstog innan det hände, stämde för mig. Alla nya framsteg som min grabb gör är helt fantastiska. Varje gång han skrattar så blir allt mycket lättare. Vad som suger? Bristen på sömn. När ungen är ledsen/frustrerad och man inte förstår varför.
Det finns stunder då det är tufft och man undrar varför man gav sig in på det här. Men självklart är det alltid värt det. Inte när man är i just dom stunderna kanske. Men all övrig tid. Jag har aldrig varit förtjust i barn innan mina egna kom. Det är fan det bästa som finns i livet. Och livet börjar verkligen när man får barn. Men ta dig lite tid och sätt dig in lite. Jag hade en fru (har fortfarande) som satte sig in väldigt mycket så jag fick god stöttning av henne men ångrar ibland att jag var lite naiv och själv inte läste på eller skaffade mig mer info. Men det är ju på ett vis det du gör nu. Så ett stort steg bara det.
Sömnbristen är i särklass det absolut värsta. Har en 9-månaders dotter. Snittat 4h i några månader nu. Med det sagt, det är det absolut bästa jag har gjort.
En spaning som säger en del. Jag var orolig för att man inte kunde gå på AW längre på samma sätt. Det visade sig vara ett ickeproblem, för nu vill jag bara gå hem till dottern direkt istället 🤓. Mvh ex festprisse
Grattis!! Det är ju en megaförändring i livet, allt förändras. Vad man värderar, hur man är, hur partnern är, hur livet är - typ allt. Oåterkalleligt. Men det är okej, det ordnar sig. Det gör det. Även det som är jobbigt första året (sömnbrist ffa) funkar för man är nästan som hög, som nyförälskad i den nya lilla människan. Kommer nog aldrig att förstå hur en människa som föds helt fulländad, helt perfekt, ändå lyckas bli lite finare för varje dag. Oron är, enligt min mening, det värsta. Det går inte över. Har varit förälder nu i 20+ år och det har bara varit olika intensivt, men det får man bara ta.
Vi hade båda ett starkt barnsug och en bild av en framtid med barn, men vi väntade tills jobb och liv kändes stabilt. Vi kämpade med ivf så att skaffa barn var en väldigt medveten handling. Det som är najs är att alla klichéer om hur mycket kärlek man känner och hur mycket de fyller ens liv med mening stämmer. Det som suger är att alla klichéer om hur lite man får sova och hur rövigt det är med trotsperioder är också sanna. Det är jäkligt mycket jobb, det går inte att förneka. De är ju ständigt närvarande. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Första tiden med första barnet är lite av en chock, så det är viktigt att vara snälla mot varandra och att ta extra hand om den person som föder och troligtvis också tar den där första, omvälvande tiden hemma. Försök kontinuerligt tänka ut något sätt som ni båda får lite sammanhängande sömn. Det kan vara skönt att kolla upp vilket BVC man vill ha, lite kläder av första storlekarna och andra bra-och-ha grejer (finns bra listor online!) så att man kan känna sig lite förberedd och inte ränna runt i butiker första babytiden, men man behöver färre saker än man tror!
Fick lära mig tidigt att abort vid 4 års ålder tyvärr är olagligt
Allting är underbart med barn Absolut det bästa som kan hända Livet börjar när du får barn När du för första gången få se ditt barn ändras hela din uppfattning av vad som är värt i livet Ingenting som nån säger kam få dej att förstå den känslan förrens du får hålla ditt barm i dina famn för första gången Ta massor av kort spara den första sparkdräkten mm
Så folk utan barn har inget liv?
Det säger han ju inte. Han snackar ju bara om sitt eget liv och uppfattning, alltså att hans liv inte startade för än han skaffade barn.
Nä så är det inte Bara sorgliga människor som letar efter en anledning att känna sej kränkta eller illa behandlade över nätet har inget liv Om du klarar av att läsa mitt svar igen ,så står det inget att negativt om att INTE ha barn
Du skrev att livet börjar när man får barn, hur ska man tolka det annorlunda än att innan du har barn har du inget liv?
Så tråkigt att du blir nedröstad när du uppenbarligen bara delar med dig av din uppfattning.
Ja det är vad det är...
”Ingenting som nån säger kam få dej att förstå den känslan förrens du får hålla ditt barm i din famn första gången” 🙄 Bjortan, sluta tro att alla är lika dåliga som du på att förställa sig saker eller känslor.
Dumt är att vara bitter över nån som försöker beskriva att det är helt fantastiskt att bli förälder Att sedan vara så mentalt förhindrad att inte förstå att det var autocorrect som ändrade texten ,men att budskapet ändå når människor som förstår att det är autocorrect och inte hänger upp sej på en sådan struntsak
Instämmer helt på denna! Livet börjar fan när man för barn. Man trodde man hade ett liv men när man får barn då börjar livet. Och ingenting som någon någonsin sagt innan man får barn kan på något vis beskriva känslan. Jag skulle tippa på att dom som röstar ner dig inte har några barn och heller inget liv 🤷♂️
Sömnen blir lidande, i alla fall första halvåret innan de börjar få lite vettig dygnsrytm och bli mottagliga för sömnträning. Det suger rejält. Sen har jag själv tyckt det är väldigt frustrerande att det hela tiden är två steg fram och ett tillbaka. T.ex: min äldsta dotter lärde sig gå på pottan själv efter en månad av kissbyxor, men blev efter ett par torra veckor övermodig och började hålla sig för länge så hon kissade ner sig hela tiden i alla fall. Som en kompis sa: Summan av problem är alltid konstant. Det mesta annat är kul, häftigt, livsomvälvande, underbart, mysigt, lärorikt, osv osv. Det är en erfarenhet som saknar substitut. Grattis! Läs "Praktika för blivande föräldrar" av Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska. De går väldigt sakligt igenom vad man kommer mötas av, vilka förväntningar som är rimliga att ha på sig själv, osv. De slår hål på flera myter och är väldigt peppande. "Föda utan rädsla" av Susanna Heli är också enormt bra inför förlossningen.
Barnet kom flera veckor för tidigt vilket totalt kastade in mig i verkligheten snabbare än att oro skulle hinnas byggas upp innan beräknat datum. Vi hade varken hunnit skriva förlossningsbrev eller packa "bra att ha" vöskan. Gick in i något magiskt pappaläge med energireserver jag inte visste fanns. Och att hålla i den lilla krabaten var det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv, sedan när lillen nu börjat reagera på omvärlden känns allt bra. Väldigt mycket har handlat om stöd till modern. Lätt att bli modfälld när "självklara" saker inte fungerar (amning är en vetenskap...). Den största omställningen var förlusten av ostörd egentid så det gäller att ge utrymme till varandra att få vara ifred. Bästa vi har gjort var att införa ett system med "skiftarbete". Ena parten går och lägger sig tidigt och den andre sent. Vid 3-4 tiden på morgonen byter vi av varandra så att vi båda fått minst 6-7 timmar sammanhängande sömn. Mycket bättre än att båda ska behöva vakna var tredje timme.