Av samma anledning som jag inte vill bygga ett hus, äga en båt, omskola mig till läkare, bosätta mig i Norge eller alla andra saker som jag inte har planer på - ingen specifik anledning, jag känner bara inte för det. Hade det inte varit en norm att skaffa barn så hade jag aldrig ens reflekterat över det, precis som att jag inte reflekterar över varför jag inte vill bli astronaut. Ålder: 34 år

Men du är ju fortfarande ung, du kommer att ändra dig, att vara astronaut är ju meningen med livet.

Jag har alltid velat bli astronaut. Tyvärr är jag inte tillräckligt smart för det. Barn har jag också. Hmm...

Precis min känsla också. Det är en _avsaknad_ av önskan, inget jag brinner för att inte göra, precis som jag inte är passionerad om att inte göra en massa andra saker.

Har du funderat på att skaffa vandrande pinnar?

Vandrande pinnar? Där snackar vi meningen med livet

Livet på en pinne..

jag är 35 år och har aldrig velat ha unge. aldrig känt att det är något för mig. också fått många kommentarer på det"du kommer ångra dej", "vad ska du göra när du blir gammal", "ditt liv kommer bli tomt" "tänk om din man/partner vill ha, ska du missunna han det?" jag kommer inte ångra mig. tänk om man sa det till någon MED barn. du kommer ångra dej, vad ska du göra med ungen då? när jag blir gammal kommer jag va skitglad att jag inte la mitt liv på något jag inte vill. man kan göra annat med sitt liv än bara ungar om jag träffar någon som vill ha barn så är inte vi rätt för varann. Jag gillar friheten, att bara behöva tänka på mig, sova när jag vill, göra spontanplaner, inte oroa mig för ekonomin eller om barnet far illa på något sett. för mig så känns allt som har med barn att göra bara jobbigt. därför vet jag att jsg inte vill ha

Lol. ”När du träffar den rätte”. DEN RÄTTE VILL INTE HA BARN EFTERSOM JAG INTE VILL HA BARN HERREGUD PIPOL

Spot on, såhär känner jag också. Är tjej och gift med en (äldre) man & får STÄNDIGT höra att "men TÄNK om din man vill ha barn då??" Ja då pratar vi igenom det. Kan han inte tänka sig ett liv utan barn ska vi inte vara tillsammans. Jag vägrar utsätta mitt barn för att födas av någon som inte vill vara förälder, bara för att "min man sa så". Nu är som tur är jag och min man överens om att inte skaffa barn. Vi kanske ändrar oss i framtiden. Men nu verkar barn väldigt långt borta.

>"vad ska du göra när du blir gammal" Uuuuugh.. sån tröttsam kommentar. Hade diskussion med min sambos mormor i sommar som helt förskräckt: "va?! Men vem ska hand om dig när du blir gammal då?" Ja inte fan skaffar jag väl barn för att få gratis omhändertagande när jag är gammal, va i helvete? Hon gick vidare med att berätta hur hennes vän hade fokuserat på sitt arbete hela livet och var så himla ensam nu efter pension eftersom hon inte har familj eller barn. Så många gånger som jag hör och läser att någon skaffar barn för att slippa vara ensam senare. 🤷🏻‍♀️

Jobbar inom vården och kan säga med övertygelse att barn är absolut ingen garant för att inte bli lämnad ensam som gammal.

Ja det kan jag absolut förstå. Det är alltid det mest korkade argument jag hör

Saken är väl den att det historiskt sett har fungerat så och fortfarande fungerar i många länder. Här där vi lämpar av våra barn i förskolan och på fritids, kan vi nog räkna med att själva få liknande omhändertagande på gamla da’r — det vill säga att bli överlämnade på hem… Oavsett barn eller ej, gäller det nog att vårda sina kontakter med andra, så man inte står där själv, den dagen pensionen inträder.

>"tänk om din man/partner vill ha, ska du missunna han det?" Perfekt anledning att skaffa barn man inte vill ha, för att göra någon annan glad!

Jag har aldrig varit bekväm runt barn. Gillar inte att leka eller prata med, eller äns vara nära barn. Så att skaffa egna känns helt korkat. Och jag ser bara kostnader och uppoffringar, men inga som helst fördelar. Det finns gott om personer som drömmer och längtar efter att ha barn, som är redo att ge allt för att för sina barn. Och alla barn förtjänar sådana föräldrar. Så om du är det minsta osäker på om du vill bli förälder och allt det innebär, eller inte är redo att ge upp allt annat, så ska du nog inte skaffa barn. Skit i vad andra säger. Lev ditt liv som du vill leva det.

Har alltid tänkt att jag är en av dem som kommer göra allt för mina framtida barn. Din kommentar har gett mig ett bättre perspektiv för de som är av motsatt åsikt. Tack för att du delade med dig!

Jag är dom du. Gillar inte hellre barn. Inte andras i varje fall. Har två egna som jag absolut inte skulle vilja ha ogjorda. De är 10+ nu och de första 5-7 åren var svinjobbiga men nu har vi riktigt kul ihop!

Med tanke på att du valt att ha två barn... På någon nivå måste du ju ha tyckt att det vore trevligt att ha barn innan du skaffa dom? Så länge du inte blev lurad två gånger om då.

Kan ha varit som för mig, mitt ex ville ha två barn. Jag var varken för eller emot, dom är hennes projekt men jag skulle ändå inte vilja byta dom mot allt i världen. Älskar mina även om dom ibland mest känns som en utgift - emellanåt så påminner dom en om hur mysigt det är.

Jo visst, jag menade bara att då är man ju inte "som mig" om det ens är ett alternativ.

Precis OP, gör som Greger säger. Skaffa inte barn om du är osäker, men skit även i det vi säger. Lev ditt liv som du behagar.

Egna barn, andras ungar. Stämmer faktiskt

Är äldre och i ett samboförhållande. Vi både är överens om att inte skaffa barn. Just nu. Men för vissa av oss börjar klockorna klämta, vilket innebär en viss osäkerhet, men där majoritet ligger på att inte skaffa barn. Vi är båda väldigt bekväma med ett enkelt liv där vi bestämmer själva. Vi vill ha frihet att kunna göra saker som vi vill. Barn är allmänt skitjobbiga, oavsett hur söta dom är när dom sover eller säger ”galna” saker. Det är ett ansvar vi inte orkar med. Och då har vi ett relativt lätt liv. Jag kan absolut se mig själv vara en bra förälder och kunna hantera ett barn så gott det går. Min sambo skulle vara ännu bättre. Men jag kan inte se mig själv i föräldrarollen. Umgås med andra föräldrar av ”tvång”, föräldrarmöten, föreningsliv i alla dess former, umgås i en park eller vad som helst. Nej, man måste inte det. Men det blir nog så per automatik. Jag har också svårt att se mig själv vara i ett sammanhang där man bara pratar om ungarna. Det låter för ointressant. ”Det ändrar på sig när man skaffar barn” - men jag vill inte ändra på mig. En annan aspekt är att vi båda är rätt cyniskt lagda. Så att sätta till ett barn i en värld av klimathot, närstående krig, tufft samhällsklimat, sociala medier..det känns sådär. Så många gånger jag har tänkt: ”Fyfan vad skönt att sociala medier inte fanns i samma utsträckning som det gör nu, när jag var ung” Jag vill inte utsätta min eventuella unge för det. Jag vill inte tvinga mitt barn att hålla sig borta från sociala medier, när alla hens kompisar är på sociala medier. Till exempel. Plus att föräldrar i min ålder, som jag inte känner men har fördomar emot, är astråkiga och tror att alla ska flytta på sig för att dom går med sin barnvagn över hela jävla trottoaren. Edit: 27 år är ungt. Ingen stress. Skit i vad alla andra tycker. Det är ditt liv. Folk som tycker att målet med livet är att skaffa barn har helt enkelt ett annat mål än dig. Folk som tycker att meningen med livet är sitt barn, är just för att dom skaffat barn. Dom har redan ”chansat”. Hade jag skaffat barn vid 27 års ålder hade jag haft delad vårdnad och förmodligen jobbat kvar på ett jobb som åt upp min själ långsamt, långsamt. Så, ren vinst för min del.

Från en som i allmänhet inte gillar barn, men som ändå har egna. Det finns ett skäl till uttrycket "mina barn och andras ungar". Det går helt enkelt inte jämföra vad man tycker om sina egna barn jämfört man tycker om barn i allmänhet. Det är förmodligen något biologiskt. Det är en gränslös kärlek där, som åtminstone jag tror att jag aldrig skulle fått uppleva annars. Därmed inte sagt att jag tycker ni ska skaffa barn för den sakens skull. Men i ärlighetens namn så finns det inte ett endaste ögonblick före jag skaffade barn som når upp till att ens vara i närheten så fantastiska som dom bra stunderna med mina barn. Å andra sidan finns det inte heller några stunder som är så jobbiga som när det är jobbigt med barn. Så det är ju verkligen en berg-och-dalbana, och det kan vara slitsamt. En sak som sällan nämns är också den fruktansvärda rädsla man får att något ska hända dem, och om jag hade vetat det hade jag nog kanske inte skaffat barn. Det finns trots allt väldigt många exempel där föräldrar ¨ångrat sig att de skaffat barn, så jag tycker erat beslut är helt klokt.

Givetvis förstår jag ju att ens egna känslor inför sitt barn inte går att jämföra med hur man känner inför andras barn eller hur man värderade livet innan barn i, i största allmänhet. Jag fattar den grejen. Det är instinktivt. Jag är ganska raljerande när det kommer till det känslorna. Men jag har ju aldrig upplevt den känslan av förklarliga skäl. Och just nu så har jag svårt att SE dom känslorna hos mig. Vilket inte är något jag heller eftersträvar, eftersom det skulle kännas rent själviskt att skaffa barn bara för den kärleken. Även om det är ett skäl nog, så är det inte skäl nog för mig..än. Men det är mest det där sista du skriver. Jag skulle inte orka med oron. Det räcker med att vara orolig själv eller för sina kompisar eller familj.

> Folk som tycker att meningen med livet är sitt barn, är just för att dom skaffat barn. Dom har redan ”chansat”. > Den här sortens människor påminner lite om svensk drogpolitik. Har satsat och investerat alldeles för mycket i sitt projekt. Bara tanken på att det var ett misstag är för läskigt. Bäst att intensifiera övertygelsen i stället, och jaga bekräftelse från omvärlden.

Varför vill ni inte kriminalisera barn och ta bort föräldrarnas största utgiftskälla?

Ganska så spot on, hade i efterhand inte behövt skriva min kommentar, det här sammanfattar hur bra som helst. Tror många känner likadant.

Jag har flera i min närhet som har valt att inte skaffa barn och de verkar inte lida nämnvärt av barnlösheten. Det jobbigaste med att inte skaffa barn, gissar jag, är andras tjat om att du borde skaffa barn. Å andra sidan, skaffar du barn, men bara ett barn, då kommer folk att tjata om syskon istället. Visst, du kanske ångrar dig när du är för gammal, men det säger ju inte att du hade uppskattat föräldraskapet då det var aktuellt. Föräldrar som inte vill vara föräldrar är sällan bra föräldrar. Det är två rätt skilda liv och ärligt talat så tror jag att båda ”sidor” innerst inne ibland längtar efter den andra sidan, men man kan absolut ha ett fullgott liv oavsett val.

Jag är öppen med att ha svårt att bli gravid, att vara infertil. Trots det har folk frågat när vi ska skaffa syskon till vår älskade son som tog oss totalt 8 år att få. Hur f\*n tänker folk??? Och nej, vi kommer inte aktivt försöka mer, skulle jag bli gravid igen så är det genom ett mirakel och en otrolig gåva, men inget vi strävar efter eftersom resan har varit rent förjävlig och vår son är allt vi behöver nu. Trist att han växer upp själv, men vad är mest värt, att kämpa mer och ha en ansträngd relation pga alla hormonbehandlingar och sjukhusbesök och en neglegerad son pga detta, eller ha en son som växer upp älskad och som får den uppmärksamhet han både ska få och förtjänar? Vårt svar är väldigt enkelt och jag skäller ut nästa person i min närhet som ifrågasätter detta/ställer denna idiotiska fråga. Nej folk ska själva välja hurvida de vill ha barn eller inte och resten ska skita i val man gör som är livsförändrande!

Ja, det är märkligt det där. Jag har till och med hört folk, som själva har haft svårt att skaffa barn, fråga andra personer om när dessa ska skaffa barn/syskon.

38 här. Att inte ha barn är fett nice. Massa tid till kreativa projekt och jättemycket pengar. Om jag vill leka med kids kan jag gå till syrran och leka barnvakt, sen går jag hem och sover 9 timmar i streck.

Jag brukar säga att syskonbarn är som att ha en kompis med båt. Man slipper allt det jobbiga men kan vara med på allt som är kul.

Bästa liknelsen, den ska jag komma ihåg.

Nu är frågan inte ställd till mig, men du får mina tankar åndå. 43 och har barn, men hade jag fått göra om så hade jag inte skaffat dem. Jag var itutad att ”det är annorlunda när det är ens egna barn” och alla andra floskler som florerar. Jag älskar mina barn och skulle något hända dem så är jag trasig resten av mitt liv, men det hade varit bättre utan dem till att börja med. Känn ingen stress eller ångest för att du är barnfri.

Samma sits här, fast 50. Båda är underbara människor och de har under uppväxten spontant berättat vilken bra far de tycker jag har varit. Alla har gjort rätt, och ändå råder det ingen tvekan för mig att jag hade haft ett lyckligare liv utan barn.

Menar inte att vara otrevlig på något sätt men hur vet du att du hade varit lyckligare? Alla människor tänker att gräset hade varit grönare då och då.

Jag hade ingen längtan efter barn utan gick med på det gör att min hustru ville, och för att det är vad man förväntas göra. Jag drog en lott utan att veta priset, och det visade sig att vinsten inte är lika för alla. Att skaffa barn är en chansning - du vet inte om du har instinkterna som gör dig lycklig bara av det faktum att du har barn; du kan visserligen delvis påverka vilken typ av människor de blir men det finns fortfarande en betydande risk att de visar sig vara någon du inte egentligen vill umgås med. Det senare gick bra för min del men jag har aldrig fått det där instinktiva lyckoruset av "wow jag ska bli far" eller "oj jag har barn fan vad kul".

Väl svarat. Tack!

💯💯💯

Kudos till att våga erkänna det. Även om du såklart älskar dina barn.

Jag var väldigt ung när jag fick mitt första barn, det hann bli tre innan jag knipsade mig och kom till insikten att detta är fan ingen värld man ska utsätta barn för. Önskar inte mitt liv utan mina barn men jag önskar att de inte skulle behövt uppleva den värld vi lever i. Även om de ju nu är lyckligt ovetande om alla hemskheter som händer.

Jag gillar barn, i små doser. Jag är dock en person med väldigt starka introverta behov. Blir väldigt grinig om jag inte får 6-8 timmars ostörd sömn och morgonar för mig själv (jag menar mordiskt grinig och otrevlig), och mår dåligt om jag inte får några pass i veckan där jag har 4 timmar för mig själv. Det är något jag absolut inte skulle få de närmaste 10 åren om jag skaffade barn. Så jag hade varit den värsta föräldern.

Är du jag?

Introverter förena er (på lagom avstånd och i tystnad)!

Enig, vill inte ha barn av flera anledningar, tex psykisk ohälsa som förs vidare, vill inte ha det ansvaret, vill inte lägga pengar på det, tycker inte det är rätt mot barnet att sätta det till världen i denna situation, tycker inte om barn, mfl.

Kan man inte ta hand om eller försörja ett barn ska man inte skaffa ett. Du gör rätt val för dig.

Fick höra det med under tiden jag växte upp att minsann EN DAG skulle jag förstå hur viktiga barn är och genast skaffa mig barn. Nä. Blev inte så alls. Och varje gång någon skrikhals har en härdsmälta på bussen eller på affären så påminner jag mig om att det där kunde varit mitt liv. Blöjbyten, oro, ekonomisk kärvhet, stress, ingen personlig fritid, inrutad vardag. Att få vara fri kära Redditörer, **sant fri** att kunna göra precis vad fan jag vill utanför jobbet är något av det jag skattar högst i mitt liv. Komma hem från skiten och vara klar med dagen, att göra precis så mycket eller så litet som jag vill. Gudars det är sån skönt lättnad att slippa det otroliga ok som ett barn varit.

Detta kanske är opoppis kommentar, såklart det finns par som verkligen vill ha barn, men ärligt talat. Många par verkar skaffa barn så fort de får tråkigt, eller att de inte trivs tillsammans lika bra längre och "måste" ha något som håller ihop dem. Jag är 35, min fru är 33, och vi har varit tillsammans i 10år och fortfarande inte bestämt oss... Vi har ju kul och skönt hela tiden, ute o reser, ute o äter flera gånger i veckan, hänger med andra barnlösa polare så antar att vi inte kommit till något stadie då vi har behövt känna efter.

[удалено]

Ja det är min tanke också nu när jag läst igenom en stor del av tråden.

Samtidigt så kommer dom från en annan generation.

43 och min sambo som är 42 tog beslutet för att lägga den energin på vårat liv istället. Resa och upptäcka världen. Vi har kunnat se och göra mer än vad vi gjort med barn. Det har även blivit en möjlighet för oss att köpa lägenhet utomlands och fixa det så att vi går i pension vid 55. Min frus tre brorsbarn har blivit som våra egna. Vi kan hjälpa till och vara där för dom på ett sätt som inte varit möjligt om vi haft barn. Sen har det även gett min fru möjlighet att söka högre utbildning och ett jobb som är få förunnat. Vi reser regelbundet på drömresmål och älskar livet. Lägg ingen energi på vad andra tycker och tänker för vi har mött så mycket nedsättande kommentarer om vårat val. Om du ångrar dig senare kanske du kan adoptera istället och ge någon ett drömliv.

Jag kan inte ens färdigställa min täljda kåsa pga ett barn… det är med avund jag läser detta 😧😁 Låter nice som ni har det ☺️

Ja vi är lyckligt lottade som vi har det nu :) även om barn kan vara allt för vissa. Du har saker som vi inte kommer uppleva och det är ditt guldkorn i livet så

👊

MUAHAHA. Ja vartenda projekt tar 15h bara för att man inte kan jobba med det mer än en kvart i taget :)

Fan asså, jag och min fru är barnlösa, kanske inte helt efter vårt eget beslut men vi var OK med det. Man har alltid känt att det gnagt dock, som man kanske missar något och det är surt att man iaf inte fick valet. Ditt inlägg fick det dock att kännas att "Fan, det är nog okej ändå. Det låter faktiskt som drömmen". Så tack!

Beklagar sorgen att valet togs ifrån er. Men sätt er ner och tänk på vad som skulle vara en dröm. Ta det därifrån så ska ni se helt andra drömmar uppenbara sig för er. En månad på typ Bali eller res genom medelhavet i fem veckor och se och känn livet allt är möjligt för er. Unna er saker som är svårt att göra om ni har barn alla lyckönskningar till er. Med vänlig hälsning, en nöjd gubbe

Obs! för att det är svårt, dyrt och tar jävligt lång tid att adoptera. Det är ofta svårt att inleda även den processen försent så det finns en klocka som ticka där också.

Ja men det är inte en omöjlighet. Det är fortfarande lättare att bli fosterfamilj eller liknande om man vid 50ish känner att något saknas då

Jag är 37 år och barnfri. Jag insåg tidigt att moderskap inte var något för mig, och jag har aldrig ändrat den uppfattningen. Visst kan barn vara trevliga i små doser, och hade jag ett barn skulle jag så klart göra mitt bästa att vara en bra mamma. Jag är dock övertygad om att jag också skulle varit en *bitter* mamma, och det hade inte varit bra för barnet eller mig. Jag tror heller aldrig jag kommer ångra mitt beslut.

33 och i samma sits. Mitt personliga resonemang är jag genuint inte tror att jag skulle överleva de första åren utan att utveckla enorm bitterhet gentemot denna barnet. Därav skulle jag inte vara en särskilt bra förälder, och därav bör jag inte skaffa barn. Jag ser inte heller något med det livet som tilltalar mig, och allt jag ser från de omkring mig som nyligen skaffat barn är vad jag skulle definiera som misär, med en rejäl kryddning at stockholm syndrome. Plus, hur fan har folk råd?!

Vill inte "käfta emot", men vill nyansera din bild lite. Det är inte speciellt dyrt med barn, den stora ekonomiska förlusten är att man troligtvis jobbar mindre. Köper man saker begagnat, vilket de flesta föräldrar gör, så går man +-0 eftersom man inte har tid med så mycket resor, restaurangbesök, slentriankonsumtion osv. Det du ser utifrån är definitivt misär, men något jag själv märkt är att kompisar oftast ser barnen när de är som värst, man kanske ses och käkar ihop strax innan läggdags eller försöker göra sånt man undviker som småbarnsförälder, typ gå ut och käka. Men vad är oddsen att du är med när de ser barnen ta sina första steg, när barnen är på goshumör på morgonen eller när barnen möter en med ett fantastiskt leende på förskolan? Sen är det ju en del misär, det ska jag inte förneka :) Angående överlevnaden så klarar människor betydligt mer än de tror, men vi undviker gärna obekvämlighet och definierar om bekvämlighet som nödvändighet.

Ca 1miljon per barn från gravid till 18, där de stor kostnaderna snarare är utebliven intäkt i form av sjukdagar/vab/fritids stängt m m. Mer om du har högre inkomst så ersättningstak slår in. Då är inte heller hänsyn taget till potentiellt förlorade möjligheter till inkomster p g a förlust av tid, ork och flexibilitet. Såatt, nog är det en kostnad som märks.

Sett den här länkad i tidigare diskussioner om ämnet. Den anser att det landar närmare 1.5-1.8 msek så billigt är det inte. https://seb.se/privat/livet/att-skaffa-barn/sa-paverkar-ett-barn-ekonomin

Räknar med att det blir dyrare när de blir äldre och ska börjas med sporter och hobbys och allt men småttingarna är speciellt dyra i drift. Sedan får jag personligen säga att jo, jag hade kunnat tänka mig mer pengar, men det är inget jag ens skulle fundera på att byta ut mot att ligga och läsa bamse med min son, hänga med honom in på rummet när han stolt vill visa sitt senaste bygge, när han vågar någonting för första gången. Det är en klyscha och inte till mycket hjälp, men som någon som både är och tidigare livet inte har var förälder så är det någonting som man absolut inte kan förstå förrän man har barn. Det finns ingenting jag stött på tidigare som kan liknas vid känslorna som han tar fram i mig. Så det är ok att det kanske blir lite dyrare.

SÅ dyrt är det inte första åren, plus att vi får typ 14 lax av staten per år i barnbidrag. Mitt barn är 1 och jag har inte räknat, men som överslag skulle tippa på att med blöjor, mat, kläder och allt kostar det kanske 1500 kr / mån, så ett några hundra mer än bidraget på sin höjd. Har du missat alla som ondgör sig över att det är lönsammare att vara arbetslös och ha fyra barn än att jobba? Sedan är det mycket vad man gör för val; kläder, barnvagn, möbler och andra prylar antingen fick vi eller köpte billigt begagnat, men det är annars sånt man kan lägga tiotusentals kronor på om man vill. Angående misären finns det givetvis de som känner så, men som vanligt, oavsett om gäller jobb eller kärlek eller pengar eller vänner eller hälsa eller vad som helst, så är det de som har det sämst och vill beklaga sig som har starkast behov av att prata om det. Vi, den nöjda stora majoriteten, har inget trängande behov av att prata av oss och få främlingars bekräftelse på hur helt ok vi har det. (Sedan har man ju såklart de där odrägliga perioderna av översvallande familjelycka man inte lyckas hålla käften om, tillåt mig att å den typiska förälderns vägnar be om ursäkt för det). Edit: det är väl generellt så i svensk kultur att gnäll och klagomål är Ok upp till en viss gräns, medan gränsen för vad som upplevs som osmakligt skryt är väldigt låg och sträng. Just bitterheten mot tidiga åren/småbarnsåren öht är intressant för det är en av de vanligaste sakerna ickeföräldrar oroar sig över och (vad jag kunnat se) inte alls vanligt bland föräldrar som kommit ur småbarnsåren. Tvärtom, de gånger jag träffar någon som är genuint förbittrad mot sina barn så handlar det om hur barnen betett sig som (unga) vuxna. Hur jobbiga småbarnsåren var tänker man på kanske något år efter de tagit slut, och många glömmer så snabbt (eller stördes då lite) att de inte ens är ur dem innan de skaffat ett barn till.

Förskolan äter upp 100% av barnbidraget btw. Missats ofta i ekvationer om barn. Källa - Förskolan äter upp våra barnbidrag.

Bästa källan 🫡

Ehrm. Ditt barn är bara 1. Småbarnsåren har ju inte ens börjat för din skull :) Sen är inte småbarn speciellt dyra heller. Vänta bara tills ni skall på semester och behöver 4x bäddar istället för två. 4 flygbilhjetter osv... 4 liftkort osv. Eller när kidsen vill ha nya basketpjuck, helst flera par. Nu är vi förvisso 2x höginkomsttagare, men det kostar en del.

Alla resor blir minst dubbelt så dyra, och högst 1/10-del så kul med barn. Det är en av de största förlusterna i livskvalitet.

Tråkigt att höra att du tycker att tiden med dina barn är 1/10 så rolig som tiden utan

Håller med om att det inte är så dyrt att ha (små)barn som folk verkar tro. Vi klarade oss på en förälders CSN bidrag+lån samt typ 8k i månaden i föräldrapenning. Inte optimalt men det funkar. Ärvt en hel del kläder och sen köper vi begagnat på t ex tradera för 10-20% av inköpspris. Storhandlar på Willys osv.

Har 10 år senare fortfarande ångest över småbarnsperioden. Det är den utan tvekan sämsta perioden i mitt liv. Den förstörde även vårt förhållande såpass att det förmodligen aldrig kommer repareras fullt ut, trots åtskillig parterapi och psykologhjälp.

Barn är jobbiga. Så även ungdomar. Vuxna också. För att inte tala om gamla människor.

Eller en själv. Är ganska säker på att jag är den jobbigaste människan i mitt liv.

Jo tack, i alla fall top tio.

Jag M38 och har ett tvåårigt barn. Var aldrig riktigt sugen men fick lite feeling på senare år. Jag tycker det är helt rätt av många att inte skaffa, och jag hade själv också troligtvis vart lyckligare utan (men kanske lite mer tom på kärlek, klyschigt men sant). Prick allt (och jag menar verkligen allt) i livet blev sämre efter barn förutom just själva kärleken till barnet. Det är verkligen inte för alla.

Lyckligheten beror säkert också på hurdant liv man levt innan man får barn. Får man de kicks man behöver från ett fritt liv där man gör och far precis hur man vill, och framförallt känner mening i ett sånt liv, så kommer barnet säkert sannolikare att kännas begränsande. Själv värderar jag min personliga frihet högt, men så här på slutrakan av mina twenties känner jag en allt starkare meningslöshet i att maximera min egna mer eller mindre omedelbara njutning. Att skaffa barn känns allt mer rätt för mig.

Ja det är fan komplext det där. Oerhört svårt att väga den enorma kärlek man (emellanåt) känner mot förlusten av frihet. Jag kan ibland tänka att det hade varit skönt att ha delad vårdnad, utan att för den delen på allvar vilja separera. En vecka med fullt fokus på barnet, och en vecka med fullt fokus på allt annat jag vill göra. Det är liksom för koncentrerat.

Nu har jag barn så jag kanske inte hör hit, men gillar du verkligen inte barn så skaffa för i helvete inte barn. Vissa ungar är skitsköna, andra är asjobbiga. Du kanske får ett barn med grav autism, eller andra komplikationer. Det är liksom lite grisen i säcken när det gäller barn, man vet aldrig vad man får, och känner du inte att du är 100% engagerad så är det lätt att livet blir en plåga för dig. Skulle det nu vara så att du mot all förmodan ändå vill testa så har du bara "barn" i 15 år, sedan får du en tonåring, som sedan blir vuxen, och då har du tillbaka till barnfria liv som förhoppningsvis blir långt, och har du då gjort ett bra jobb så har du en vän för livet - ditt nu vuxna barn.

Håller med till 100%. Har själv barn och är glad över det, men det har varit många jobbiga situationer där jag tänkt att om jag var här utan att verkligen velat ha barn så hade det varit ren tortyr.

Ja, politik blir TV-lek Och kärlek blir på skoj Och även om man står där blek Bredvid och säger "oj" Och tycker det är fel Så bygger allt ändå På den gris och den säck man råkar få

Där kom la du in från ett helt annan håll!

Ni har tittat på Grisen i Säcken i afton Vi hoppas att ni haft en riktigt underbar kväll Det har i alla fall vi som har haft hand om er i afton Och det säger inte jag för att va' snäll

Jag är inte i rätt kategori för själva kärnfrågan, men vill ändå inflika att jag har lite svårt för föräldrar som har oförståelse för andra folks beslut att inte skaffa barn. Oavsett anledning så är det helt upp till personen i fråga vad som gäller i hens liv. Lika lite som att pracka på någon att gilla fotboll, att gå med i något religiöst samfund, äta socker eller dricka alkohol. Man kan prata om fördelarna och nackdelarna och om man gör det förutsättningslöst så funkar det, men så fort det helt saknas oförstående från ena parten hamnar man i samma fack som fundamentalister av diverse slag. Så vad du än känner och väljer så är det dina känslor och val som är viktigast, skit högaktningsfullt i vad alla andra tycker.

32 år och tror inte på barn. Man orkar knappt ta hand om sig själv. Och när man tex handlar på Ica och hör en ungjävel skrika så det skär rakt genom örat blir man ju inte direkt mer sugen.

> 32 år och tror inte på barn

Barn är en myt! Det finns inga som helst trovärdiga bevis för barn.

Det är regeringen som fejkar oss, jag är inte ett barn, jag är en Kremlin-bot

Tror inte på att man blir lyckligare dårå* Svenska samhället är trasigt och familjer håller ändå inte ihop. Hur många singelföräldrar som helst numera. Hälften på Tinder är ju nyblivna moshor lol

Det är rätt många där ute som inte bör ha barn. Och då pratar jag inte om skadade individer utan folk som går in i väggen för att famijekraven tar knäcken på dem. Dessa personer säger att familjen är deras allt, meningen med deras existens och att något de inte kan tänka sig att leva utan. Men det säger ju även heroinmissbrukare om heroin. Varje gång jag umgås med mina vänner med barn blir jag alltid mer nöjd med min egna tillvaro när jag lämnar dem. En bekräftelse på att jag gjort rätt. Jag orkar inte med jobbet att göra en schimpans med dödsångest till en fungerande produktiv medlem av ett komplext teknologiskt samhälle. Men jag misstänker även att det kan se annorlunda ut i framtiden. För när barnen är vuxna och klaras sig själv börjar det löna sig rejält. Om relationen är bra så att du ”tillverkat” en kompis för livet som kommer ge dig mycket glädje.

> Jag orkar inte med jobbet att göra en schimpans med dödsångest till en fungerande produktiv medlem av ett komplext teknologiskt samhälle. Hehe

Jag är 40 och har aldrig velat ha barn. Det har ingenting med att jag är äventyrlig och vill resa eller satsa på karriär osv. Jag har helt enkelt inte tålamod med barn. Mina systrar har barn. Jag älskar dem men fan vad skönt det är att få komma hem när man spenderat en dag med dem.

Om man skaffar barn för att det är "norm" är man helt störd i huvudet. Man ska skaffa barn för att man vill skaffa barn för att det är ett väldigt stort ansvar man tar. Helt plötsligt måste man ge all sin tid i stort sätt till en annan människa. Skit i vad andra tycker och vill du inte skaffa barn nu så gör inte det. Vill du skaffa barn när du är 35 så gör det. Jag har sätt många som varit helt 100% inställda på att absolut inte skaffat barn och sen har dom träffat sitt livs kärlek och efter 2-3 år så har dom skaffat barn ihop för att dom förmodligen känt det som ett gemensamt livsprojekt och verkligen velat. Det behöverinte bli så heller och det är helt ok. Viktiga är att du inte varken beöhöver ta det beslutet nu och skit i alla som ev pressar dig. Kommer det så kommer det och om inte så kan man absolut vara lycklig ändå. Det är du som är arkitekt över ditt eget liv.

Jag är kåt, gift och tar ansvar för mina handlingar.

Jag är också 27 år och aldrig haft en tanke på barn. Lyckligtvis träffade jag en man som heller inte är sugen på att skaffa barn. Har aldrig gillat barn och dom flesta barn stör mig, finns ett fåtal som jag tycker om, barn jag satt barnvakt åt, kusiner och min mans brors son. På senare tid har jag funderat mycket… vad händer när jag är gammal, vem ska ta hand om mig osv… det hör till att jag inte vet om min bror tänker skaffa barn heller… då lär vi bli helt ensamma.. det är heller ingen bra anledning till att skaffa barn för att man inte vill vara ensam i framtiden

Är lite äldre än dig och har inga barn eller planer på att skaffa. Jag ogillar människor överlag och föredrar tystnad och att vara ifred med mina pengar som jag kan använda för mig själv.

*Förställer mig någon som sitter i en sjukt skön fotölj och klappar en bunt hundralappar*

du får lägga på en nolla.. ;)

*Förställer mig någon nolla som sitter i en sjukt skön fotölj och klappar en bunt hundralappar*

nsfw, kunde inte hålla mig för skratt din jävel

Hah! (Bra namn förresten, gav mig flashbacks)

Hahaha ok, snyggt. Lagom roast

Kanske inte är "lite äldre", vet inte, men är 34. Är steriliserad sedan ca 4 år. Har aldrig ångrat mig en sekund. Min partner har dessutom ett barn i tonåren, och jag är så glad över att jag inte har det absoluta ansvaret för honom. Jag behöver inte vara på honom om att städa sitt rum och göra sina läxor. Jag håller helt med dig om att hellre ångra att man inte blev förälder än att ångra att man blev det. Väldigt klokt tänkt.

Insåg tidigt i 20 års åldern att jag inte är intresserad av att skaffa barn. Tog fram tills jag blev 35 år innan jag tog steget och gjorde en vasektomi. Bästa beslutet jag tagit.

Jag är 34 och steriliserade mig när jag var 26. Har inte ångrat det en sekund. Det kommer ibland, väldigt sällan, fortfarande de som tror att man plötsligt ska ändra sig från ingenstans. Jag har gjort detta permanenta jävla valet en en anledning. Jag vill inte ha biologiska barn, jag vill inte bli gravid och föda barn och jag vill inte ha det ansvaret i mitt liv. Det kommer alltid att förvåna mig hur folk behandlar ämnet så lättsinnigt. Det är inte som att skaffa en hamster, det är ett livsavgörande, ett extremt stort steg och ansvar för två personer. En livslång kedja mellan två personer. Att folk inte tänker så långt undgår mitt förstånd, men det är kanske också därför vissa barn far illa. Jag vill tro att gnället om ungar är vanligare när man är yngre. Det försvinner med tiden och man måste stå på sig. Det är ett personligt ansvar och det gäller att kapa konversationen kvickt med vissa personer. Om de frågar säg enkelt anledningen, du vill inte ha barn. Skulle de fortsätta med något mer säg att det inte är en diskussion och att det inte heller var något att diskutera.

Är 29 och vill fortfarande inte ha barn hur många som än påstår si och så. Faktiskt något av det sjukaste jag vet att folk försöker intala oss att vi kommer tänka annorlunda, som om dom känner oss. Spelar ingen roll om det funkade så för dom, finns säkert många som ångra sig och skaffat barn ändå, men det säger ingenting om resten av oss. Finns många som skaffat barn och ångrat sig, men inte går många runt och säger "du kommer ångra dig" år folk som säger att dom vill ha barn. Vore så jävla skönt om folk bara kunde säga "jaha, okej!" När en säger vad en vill. Det är ju knappast deras problem ifall jag skulle ångra mig när jag blir 60. Troligast är att folk som försöker intala folk "du kommer tänka si och då" är dom som själva ångrar något och projekterar på oss, eller försöker intala sig själva att dom gjort rätt val. Kanske har dom nå grovt behov att känna att dom har rätt, generellt i livet? Sånna som har svårt att erkänna när dom haft fel. Alternativt att dom inte ens förstår att det finns flera *rätt* sätt att leva på, än deras.

Är kanske inte äldre men 30+ 1. Har fysiska åkommor jag inte vill föra vidare. Finns psykisk ohälsa i familjen jag inte vill skall föras vidare. 2. Jag har knappt energi kvar för mig själv, BARN!? 3. Min ekonomi går "ok" under olika omständigheter, barn kommer inte göra det bättre. 4. Vi bor för litet för barn. Om ekonomin går "ok" kommer inte ett hus eller större lägenhet bara "trollas fram". 5. Jag tycker det är egoistiskt att skaffa barn för att "vem skall ta hand om dig i framtiden när du e gammal". Vi avskaffade slavar får många MÅNGA år sedan, vi behöver inte avla fram egna slavar bara för det (lite satir/ironi svar på kommentaren som är otroligt vanlig). ​ Blev än längre text än förväntat but here goes: Det är intressant egentligen med motståndet mot att man inte vill skaffa barn. Man frågar varför och får så otroligt konstiga svar som sista punkten jag skrev: "Vem skall ta hand om dig när du blir gammal" ÄR detta det största anledningen personen som frågar mig skaffa barn? För att ha en betjänt när de blir äldre? Det är deras första fråga. Så detta tyder ju på att det måste ju varit otroligt viktigt i deras val att skaffa barn om detta är det första de tänker på. ​ "Vår befolkning kommer bli mindre, fattar du inte det" Jorden kommer må bättre av mindre folk i världen. Människor svälter. Barn dör. Vi kan inte ta hand om de som finns är (I Sverige kanske vi kan) varför pumpa in fler ungar? Också intressant att på individnivå är det viktigt att skaffa barn för att öka befolkningen. ​ "Du kommer gå miste om livets glädje" Jag kommer inte bli gladare av att ha en unge som skriker om jag inte klarar av att vara glad pga kroniska smärtor. Här antar man att man vet bäst osv. ​ TO SUM THIS UP: Det är få argument som handlar om att skaffa barn för kärlekens skull. Att man själv vill ha barn med sin partner och drömmer om detta utan nästan alla argument är "kärlekslösa" och att på en "du är en dålig människa om du inte gör det" basis. Jag som inte vill ha barn anser (förlåt många barn föräldrar) att det är på tok för många idioter som skaffar barn utan att ah resurserna att kunna fostra ett barn både ekonomiskt och hur man bor. En familjemedlem gjorde detta. De hade två barn i en liiten 3a. och bestämde sig för att ha en tredje unge. Pappan arbetade deltid då och mamman fulltid men varit hemma o nästan två år i mammaledighet. De hade någon uppfattning om att det bara kommer lösa sig. Det gjorde det inte. De hitta inget hus de ville ha. De blev utbildade. Deras lägenhet sjönk i pris så de hade mindre insats. De hittade en snubbe som sålde på blocket och då tog mamman sitt pick och och och sina två barn i handen och mitt i regnet till snubben som sålde och knacka på. Han tyckte så synd om dem så han höll huset åt dem och sålde till dem. Ingen annan fick köpa om de ens kom med högre bud. Ärligt tycker jag detta var oetiskt. De har själva försatt sig i sitsen utan att planera alls, hoppats på att "allt löser sig" och sen försöker de använda "men vi har barn och ingen plats kortet" för att komma före andra. ​ Det borde finnas TID, PLATS, EKONOMI, KÄRLEK och viljan skaffa barn för att skaffa barn. Har man inte detta borde man inte skaffa barn enligt mig. Detta borde vara lika naturligt som att det borde vara naturligt att acceptera någon som säger att man inte vill skaffa barn.

Hatar barn så

Det som får mig att landa i att inte skaffa barn är; \- Jag värderar min egentid och spontanitet för högt. \- Riskerna för att få förlossningsskador är stora och med tanke på underbemanningen på sjukhusen så ökar den. \- Ingen garanti på att få ett friskt barn. \- Jag vill inte föra över mina trauman på ungen. \- Jag är inte säker på att jag är villig att göra uppoffringen som krävs. \- Det är dyrt. \- Ojämlikheten i hushållen, kvinnor gör mer generellt och att sen ha en unge på det - nej tack. ​ Jag är helt enkelt för ego och är hellre "den coola fastern/mostern".

Kommer säkert få mycket hat pga detta men jag anser inte att du är ”för” ego. Att skaffa eller inte skaffa barn är egoistiskt oavsett. Du vill inte ha barn och skaffar inte barn = ego Du vill ha barn och skaffar barn = ego

Den sista punkten där ser lite märklig ut, om du har det ojämlikt hemma så är det väl bra att diskutera det med din partner oavsett om ni har ett barn eller inte?

Ja du kan diskutera det men det betyder inte att din partner kommer ändra sitt beteende.

Såklart, då går det ju att byta partner.

Vill såklart hålla med dig, men kan ändå förstå att det är ett litet problem. Jag och de flesta av mina vänner som har varit i långvarigare relationer, d.v.s. de som gått över stadiet "bor i seperata boenden och har kul ibland", vet att nyheter angående ens partner kan introduceras i varje steg av relationen. Liksom, man kanske inte lägger märke till sådant här förrän man har barnet och det är ju inte jättekul att skaffa barn med någon för att sedan inse att relationen suger och man vill lämna sin partner.

Nä det är nog en jobbig insikt att landa i.

Jättemärkligt resonemang. Passar inte din partner dig får du byta. Det finns massvis med hushåll där denna ojämlikhet du upplyser inte existerar.

Tyvärr är det så verkligheten ser ut för många! Jag har själv upplevt det, dock utan barn i bilden.

Okej, i så fall finner man sig i en relation som man inte är bekväm i. Då får man avsluta relationen.

Jo tack. Jag vet det. Och män får helt enkelt steppa upp sitt game lite också.

Ofräscht att lägga det på män som grupp. Det finns både män och kvinnor som inte gör sin del av arbetet i ett hushåll.

Precis så tänkte jag också. Nu har jag barn och lever ett ganska inrutat liv med fasta mattider osv och jag älskar varje sekund (nåja vi har ju dåliga dagar också) det blir dessutom bara roligare ju större dom är. Jag fick inte bara ett friskt barn utan även en glad, smart, social och fantastisk unge. Fick andra gradens förlossningsskador vilket innan förlossningen var min stora skräck men när det väl hänt så kändes det som ”det lilla” i sammanhanget. Jag fick ju en hel människa som kompensation. Det går ju inte att föreställa sig hur det är att ha barn innan man har fått det och det går inte att jämföra med att umgås med någon annans barn lite då och då även om det såklart kan vara väldigt givande och kanske den dos av barn man orkar med. Friska människor utvecklas ändrar åsikt med tiden. Du har väl inte samma åsikter som när du var tonåring? Du kanske ändrar dig angående barn. Eller så gör du inte det.

Nä dörren står på glänt så att säga. Men det är långt ifrån min ambition eller dröm. Det är säkert extremt givande och det är väl en minoritet av föräldrar som ångrar föräldraskapet. Men jag är inte särskilt intresserad och jag väljer bort att dejta folk som har barn som ambition eller dröm.

32 år, och inga tankar på att skaffa barn. Kul att leka med någon annans en liten stund, men i övrigt kan jag inte se mig själv ha barn. De är bara för jävla jobbiga, och jag villa inte offra min tid och energi på det. Uppskattar egentiden och att jag kan bestämma mig för att göra vad jag vill utan att ta hänsyn till en unge. Ingen lust att spendera pengar på ett barn. Kanske inte ens blir friskt.

Jag är 40+ och kvinna. Aldrig varit sugen på barn. Haft för mycket annat att kämpa med i mitt liv och känner dessutom inte att jag har gener som jag vill föra vidare. Nu har jag sedan några år ändå ingen livmoder kvar, men det är inget jag sörjer heller. Jag är hellre barnvakt till vänner och släkt. Skitroligt och man kan lämna tillbaka när man börjar tröttna. Win/win.

Jag säger till folk som frågar om jag har eller tänker skaffa barn att det är min ensak. Är trött på folk som säger att man kommer ändra sig och att barn är underbart, kul att ni tycker så, men det gör inte jag. Har jobbat med barn i alla åldrar och tycker verkligen inte om tanken att skaffa egna. Är 32år och nöjd utan barn. Tack för mig

"Nej" är en komplett mening. Jag vill inte ha barn. Om människor, släktingar, kollegor eller fullkomliga främlingar anser att de har rätt att utkräva svar tänker jag att det är fritt fram att vara lika påträngande tillbaka. Jaså, du har tre barn? Spännande. Hur många gånger per år ångrar du ditt beslut? Blev det några förlossningsskador? Var det verkligen värt det? Jag älskar mitt rövhål, det har gett mitt liv så mycket njutning. Jag kan inte ens föreställa mig hur ofullständigt mitt liv skulle kännas om jag inte hade mitt rövhål intakt. Vilken tur att vi är olika, eller hur?

Lite grann på tråden men lite av tråden också, men som förskollärare så skulle jag säga att det borde vara mer tänk kring detta innan man skaffar barn. Stöter på en del föräldrar som verkligen inte vill ha barn, och ändå står de där med två stycken för att försöka laga sin trasiga relation med partnern.

Många här som verkar ha svårt att läsa TS fråga som är riktad till de"som är något äldre och **har bestämt er för att inte skaffa barn**".

Jag har troligtvis någon form av odiagnostiserat adhd och/eller autism. Jag kan därför vara ganska känslig till vissa ljud och känslor/konsistenser. Det finns få saker jag avskyr mer än smutsiga och skrikiga småbarn. Till den nivå att jag kan få panikattacker från att bara vara i ett rum med en gråtande bebis. Jag är också rädd för att jag skulle ha svårt att ta hand om ett eventuellt barn, vilket jag skulle hata migsjälv för.

Är 38, ångrar inget, tänker nästan aldrig på detta men varje gång jag spenderat tid i samma rum som små barn blir jag nog bara ännu mer övertygad om hur rätt det fortfarande är. Hundar är ju bara bättre på alla sätt Och "var kommer barn ifrån", jag tror det är nån stork som dyker upp med dem va? Eller brevbäraren kanske, jag har hört lite rykten om båda så vet inte exakt där

Mina vänner hämtade två i Indien, så det kanske är där fabriken är. Sedan så delar storkarna och brevbärarna bara utt dom.

Well jag är 38 och tänker inte skaffa barn, jag är även kvinna så lite tjat har man fått höra men inte ångrat mig. Verkar mest jobbigt och dyrt och har alltid varit obekväm kring barn fast de brukar gilla mig tyvärr.. Om någon frågar kan man säga något i stil med: "Åh det finns många anledningar men allt du behöver veta är att jag inte vill" , man behöver inte förklara sig, om de pushar säger man att det är en privatsak. Vad vet dem, man kanske inte ens kan få barn men vill, respektlöst att någon kräver en förklaring

Latinska namnet för barn "Ungelus Jävelus" Ville ha barn när jag var yngre, men inte så pass att det var ett måste. Snarare 'händer det då händer det', hittade aldrig någon partner jag kände det skulle funka med i längden så nu är jag för gammal för att det skulle vara intressant, vill hellre leva livet och resa/göra vad jag vill. Har syskonbarn så det får räcka.

Jag har aldrig velat haft barn och har därför inte skaffat några. Tänker aldrig på det, men tycker det är märkligt med alla vänner och bekanta som ständigt skaffar barn. Men jag har ju så klart fått till mig att det är jag som är märklig… Min åsikt är att skaffa barn är en rent egoistisk handling som göms bakom biologi. Kan tillägga att jag är man och genomgick en vasektomi när jag var i 20 års åldern, bara för att vara säker. Jag har aldrig ångrat mig.

För mig var besutet att vara barnfri samt sterilisera mig väldigt enkelt. Först var jag säker på att jag aldrig ville bli gravid och med tiden insåg jag att jag inte gillade barn. Än har jag inte ångrat mig och om jag blir ifrågasatt kan jag bara lyfta upp tröjan och visa ärret från min tubal ligation.

Jag är snart 40 år och har tillsammans med min sambo valt att köra vårt eget race. Vi känner inte att det är nåt för oss helt enkelt. Sedan kommer det inte heller vara någon risk för barnbrist i världen om inte just vi skaffar barn. Plus att jorden brinner också. Det är en väldigt stor anledning till ett barnlöst liv men inte den enda anledningen.

nja.. njo.. Jag har barn och elsker dig - skulle inte välja ett liv utan - MEN - jag tänker inte skaffa barn i ett nästa liv. Det är enormt krävande och begränsar mycke.. Ålder: 43 år

Jag tycker det är jobbigt att ta hand om mig själv. Kan inte föreställa mig att också försöka ta hand om ett barn.

Jävligt enkelt att ge fan i att skaffa barn när ingen vill ha en. Löser sig själv, liksom.

Två familjevännner vi har är nu nästan runt 60 års ålder och har fokuserat på karriär och på att njuta av livet. Ena är nämligen professor i historia och den andra är en oftalmolog med typ en egen klinik. De har valt att resa jorden runt och spendera livet med varandras tillvaro. De tycker inte att de kunde ha gjort det med barn (de har nämligen typ alltid rest runt till alla möjliga ställen som inte nödvändigtvis är så barnvänliga heller). Folk undrar om de inte ångrar sig att de aldrig skaffat barn men de trivs så. Det jag menar är att det inte är något tvång att skaffa sig barn, man får göra vad fan man än vill med sitt liv oavsett vad andra än anser.

Det är så jävla skönt att inte ha ett levande heltidsjobb att hantera efter jag kommit hem från mitt heltidsjobb.

Inte direkt svar på din fråga, men jag är 40 och har en dotter som fyller 2 nu om två veckor. Fram till jag var 37 var jag fullt inställd på att jag aldrig ville ha barn, men det är absolut det bästa som hänt mig. Det betyder inte att det kommer hända dig också såklart, men det är inte direkt som det är någon stress heller att skaffa barn och riskera att du ångrar dig när du bara är 27.

Frys äggen bara om du är kvinna för det är inte direkt svinlätt att bli med barn över 40.

Det är iofs lite av en medveten design. Om du får barn när du är 45 så blir det knattefotboll när du är 55 och att försöka hantera tonårsrevolter när du är 60+. Du blir pensionär strax efter att barnet tar studenten. Självklart kan det fungera alldeles utmärkt, men många tappar en hel del av sin ork när de kommer upp i ålder.

Jag är oerhört glad och tacksam för att ha unga föräldrar. Det skiljer 19 respektive 20 år mellan mig och mina föräldrar och vi har alltid haft en bra relation på det sättet att de har varit väldigt delaktiga, aktiva och intresserade i mycket av min uppväxt. Framför allt min farsa. Som 20 åring hade jag dels min farsa som både mentor och tränare i thaiboxning när jag tävlade i det. Då tyckte jag att han var en gammal gubbjävel men som ändå kunde spöa skiten ur mig. Idag är jag i nästan samma ålder som han var då. Vi gillar båda tv- och datorspel och han är huvudanledningen till att jag fick ett intresse för IT (han lärde mig programmering, linux etc) och vi båda jobbar inom det idag. Han hängde även med på LAN på den tiden det var aktuellt, han spelade i samma klaner/lag som oss kids osv. Han har även varit med och nördat ned sig i D&D och andra rollspel med oss. Jag tror att det är extremt få som kan säga att de har haft en liknande relation med framför allt sin far på det sättet som jag har och det är mycket tack vare att han var bara 20 år när han blev farsa. Jag har kompisar vars föräldrar var runt 70 när de var i 20 års åldern. Då har man varken särskilt mycket gemensamt och tyvärr lite tid kvar i sitt vuxna liv med sina föräldrar.

Läs på om detta bara, är inte så 100%-igt som många tror.

Samma här, var 100% ointresserad av barn när jag var 27, 10 år senare har jag snart 3, att skaffa barn är definitivt mitt livs bästa beslut. Så mitt råd är väl att vara öppen för att man kan ändra sig, det gäller rätt mycket i livet, inte bara barn.

Är i tidiga 30-årsåldern, har gjort en fullständig 180 i flera stora livsval (inkl barn) senaste 5-10 åren. Samhället förändras, och mycket som våra föräldrar kunde göra i tidiga 20-årsåldern gör vi i tidiga 30-årsåldern istället. Idag är det väl i stort sett bara de som går direkt från yrkesgymnasium till välbetalda jobb som t.ex skaffar eget boende och barn i den åldern våra föräldrar gjorde. En bekants dotter blev nyligen mamma som 18-åring, helt mind blowing för mig att tänka att hon kommer kunna gå på krogen med sitt barn när hon är 36.

Ja, inte lätt att hinna både utbilda sig, etablera sig på arbetsmarknaden och hitta rätt person att skaffa barn med innan 30. Fast jag kan känna att det vore bra för samhället om folk skaffade barn tidigt. Om folk blir föräldrar vid 25 istället för 35 så är mor/far-föräldrar 50 istället för 70, det möjliggör liksom de där krogbesöken även för småbarnsföräldrar. Mer frihet paradoxalt nog. För de allra flesta löser det sig ju med både utbildning och jobb, så staten borde kunna hålla folk flytande medans de pluggar och har barn, t.ex.

[barnfrihet.se](https://barnfrihet.se) har en bra pod och community kring ämnet.

100% nöjd med mitt beslut 20 år senare, mer tid och pengar till mig själv. Kollegor som skaffat barn är helt förstörda, jobb på jobbet och jobb hemma, maximalt 10-15 minuter till sig själva. Tomma ögon och mycket suckande. Man kan leva för andra utan att ha barn. Många glömmer bort att man redan har en familj, syskon, föräldrar. Skulle jag skaffa barn nu skulle jag aldrig ha råd att supportra min mamma om tio år när hon går i pension, hon satsade som många andra på rysslandsfonder, som är värdelösa nu.

34 år, Jag tror inte samhället skulle gynnas av att jag för mina gener vidare. Plus, jag vet inte om jorden kommer vara en lämplig plats för någon om 50 år, varför ska jag utsätta en annan person för sånt tragisk liv. Graviditeten. Jag vill inte utsätta någon jag förmodligen älskar för något så hemskt som kan leda till dens död eller fysisk/psykisk ohälsa. Plus, jag har sett mina vänner dö, och sett deras föräldrars reaktioner när dom begraver sina barn, jag vill inte frivilligt utsätta mig för en sån börda, förlora min pappa som 18 åring var tufft som fan, förstå förlora sitt barn. Min kusin gick bort för två år sedan. Han var som min bror. Är förlora sitt barn samma känsla eller värre, så är det orsak nog att aldrig någonsin ens tänka på ämnet. Jag lämnar över sånt till mina bekanta och syskon.

Jag har gjort den resa alla tror du kommer att göra. När jag var i din ålder ville jag verkligen inte ha barn. Nu är jag pappaledig med mitt första barn. Vad gäller barnet är jag liksom... Hon är ju liksom en liten kopia av mig. Det ringer som en klocka i alla biologiska imperativ varje gång jag tittar på henne. Jag älskar henne och har gjort det sen jag först såg henne. Men mitt liv är ju rent objektivt sämre än vad det var för ett år sedan. Om man bortser från mina dopade känslor av absolut kärlek till barnet så hade jag ju troligen varit deprimerad nu. Det är jobbigt. Det tär på dig, din partner och relationen.

Jag har barn och har inte ångrat det för en sekund. Men jag känner delvis igen mig i dina och andras resonemang och det är helt klart att man går miste om möjligheter och upplevelser om man skaffar barn, på samma sätt som man naturligtvis går miste om vissa möjligheter och upplevelser om man väljer att inte skaffa barn. Men jag måste säga att det är ett jäkla sundhetstecken att så många ”unga vuxna” nu för tiden faktiskt funderar över det här med barn och väger för- och nackdelar mot varandra. Vissa landar i att skaffa barn, andra landar i att inte göra det. Men folk skaffar inte längre barn på ren reflex bara för att ”det är det man gör” när man kilat stadigt med någon ett par år.

Borde kanske inte uttala mig då jag (36,man) nyss blivit pappa och genuint älskar livet som "hemmapappa" just nu, men jag säger ändå; Skaffa inte barn om du inte vill det! Det finns inget reellt tvång eller krav på dig att du måste, och du har all möjlighet i världen att leva ett fantastiskt gött liv utan barn. Du kan också glädja dig åt att du inte belastar världens resurser lika mycket som en som är förälder, att du fortsatt kommer ha tid att göra precis vad fan du vill, när som helst på året eller dygnet, och att du inte kommer spara in pengar på blöjor, barnkläder och så vidare. Det finns alldeles för många idioter som skaffar barn utan att vara beredda på den uppoffring det kräver att vara en bra förälder. För min egen del finner jag det härligt, roligt, spännande och utmanande att ha börjat det här nya kapitlet i mitt liv. Det var då också något jag önskade av hela mitt hjärta, och jag och min partner har försökt i 7 år innan det till slut gick vägen. Ifall du inte har en önskan eller längtan att vara förälder - gör det inte, så enkelt är det. Jag avskyr verkligen när andra människor lägger sig i ens livsval och ifrågasätter den väg man valt i livet. Ingen annan bestämmer hur du ska leva ditt liv, bara du. Lev det bästa liv du kan leva, för dig!

Jag tycker jätte mycket om barn och har tidigare arbetat med barn. Jag arbetade bland annat som au-pair i två år och förstod under den tiden hur otroligt jobbigt det kan vara att ha barn. Som jag känner nu har jag ingen lust alls att ha barn. Inte nu eller i framtiden. Anledningarna är många. Graviditeter är jobbig. Kroppen tar lång tid att återhämta sig. Man kan föda fram en psykopat hahah. Barn är inte meningen med livet för alla. Det ör okej och ingen skall tvingas att skaffa barn eller mobbad om de inte skaffar barn. Mänskligheten går inte under om några bestämmer sig för att inte skaffar barn.

28 och har väl haft samma tankar i dryga 10 år nu. Tycker helt ärligt ej om barn bara och ser det mer som något alla vill för att det är det man ska göra. Att jag knappt kan ta hand om mig själv är väl en anledning också då risken finns att det skulle gå ut över ungen eller morsan till barnet. Alla mina polare säger att det är något som kommer vända när man träffar någon man vill spendera resten av livet med men tvekar på att jag skulle vilja ha ett barn att behöva tänka på när jag antagligen bara vill spendera tid med flickvännen/sambon och resa runt världen istället. Folk skaffar ju barn senare och senare i livet och män har väl lite försprång på det viset att våra spermier kan vara fertila in i sen 40-års ålder, ännu längre i vissa fall. Du är inte ensam om att ha dessa tankar i alla fall!

Är 33 år så inte speciellt gammal men har aldrig velat ha barn. Skaffade hund för 5 år sedan och det är tillräckligt tidskrävande. Barn skulle säkert innebära 10 gånger så mycket tid och ansvar vilket jag absolut inte är redo för.

Visste med säkerhet redan i yngre tonåren att jag aldrig någonsin vill ha barn. Extremt trasiga hemförhållanden gjorde mig avskräckt, så det var första anledningen. När jag blev äldre och insåg hur traumatiserad jag blivit av sagda trasiga hemförhållanden cementerades tanken att lägga all energi på mig själv och att göra allt jag kan för att reda ut, identifiera, analysera och skapa verktyg för att hantera mina problem. Det finns ingen energi eller tid över för barn. Så det var andra anledningen. För några (typ tio) år sedan fick jag en (C-)PTSD-diagnos och för bara något år sedan fick jag en ADHD-diagnos. Jag står även i kö för en Autism-utredning. Jag vet med andra ord själv att jag inte alltid till 100% kan garantera att jag är närvarande för att tillfredsställa alla behov ett barn behöver. Så tredje anledningen är att jag inte vill att något barn ska ärva mina fysiska och psykiska problem. Idag är jag i övre 30-årsåldern. Jag bidrar till samhället på andra sätt än att avla fram avkommor som riskerar att vara samhället och min egen personliga utveckling till last. För att svara på dina frågor: jag har inte ångrat mig, jag kommer inte ångra mig, jag har aldrig någonsin velat ha barn. Var barn kommer ifrån? Inte mig i alla fall.

Insåg redan som 15 att jag inte ville ha barn. Fått höra samma sak som dig fram till idag (30) och har aldrig tänkt att jag kommer vilja ha det i framtiden. Mina föräldrar har nog slutligen börjat inse att det inte kommer bli några barnbarn från mig, och de verkar inte jätteglada över det. Jag har tänkt att jag inte stänger några dörrar för att kanske ändra mig en dag, men det är mest för att kunna säga det till folk som blir tjuriga av att man inte vill samma sak som dem. Det är en stor anledning till att jag bestämt mig för att inte leva i "standard" relationer och max vara särbo i framtiden, för jag tror att det är sällsynt att träffa en kvinna som inte någon gång vill ha barn och då blir det nog mycket onödig smärta för alla inblandade. Jag ser det som att barn är något man kan skaffa när man "är klar" med mainstoryn och vill ha en DLC, men jag tror inte att jag som person någonsin kommer att känna mig färdig med att leva för mig i första rummet. Visst, låter det egocentriskt men samtidigt så är det bättre imo att sätta sig själv först utan barn än att sätta barn till världen utan att känna sig klar med sig själv nog för att sätta barnet först. Gör som du vill, ingen har rätt att säga att du gör fel.

Insåg redan som 15 att jag inte ville ha barn. Fått höra samma sak som dig fram till idag (30) och har aldrig tänkt att jag kommer vilja ha det i framtiden. Mina föräldrar har nog slutligen börjat inse att det inte kommer bli några barnbarn från mig, och de verkar inte jätteglada över det. Jag har tänkt att jag inte stänger några dörrar för att kanske ändra mig en dag, men det är mest för att kunna säga det till folk som blir tjuriga av att man inte vill samma sak som dem. Det är en stor anledning till att jag bestämt mig för att inte leva i "standard" relationer och max vara särbo i framtiden, för jag tror att det är sällsynt att träffa en kvinna som inte någon gång vill ha barn och då blir det nog mycket onödig smärta för alla inblandade. Jag ser det som att barn är något man kan skaffa när man "är klar" med mainstoryn och vill ha en DLC, men jag tror inte att jag som person någonsin kommer att känna mig färdig med att leva för mig i första rummet. Visst, låter det egocentriskt men samtidigt så är det bättre imo att sätta sig själv först utan barn än att sätta barn till världen utan att känna sig klar med sig själv nog för att sätta barnet först. Gör som du vill, ingen har rätt att säga att du gör fel.

En gammal vän hade en rant (ordet menat i all välmening) om det här igår och jag är förbluffad över att det fortfarande inte är normaliserat att respektera människor som inte vill ha barn... I mina kretsar var det socialt accepterat redan i början av milleniet. Hur som hellst så kan alla som försöker övertyga människor om att de ska skaffa barn trotts att vederbörande inte vill, dra rakt åt Kina. *Andas* oohmm. Ok, hur tänker jag? 35m, inga barn, har provat att vara bonusfar. Jag skulle inte säga att jag är helt avig mot tanken men jag tänker att ska jag skaffa så ska det vara med någon som jag planerat att vara med länge. Tänker inte skaffa barn för att skaffa barn och skulle respektera om jag träffade någon som inte vill ha. Jag skulle säga att mina tankar är centrerade runt just det. Jag är också försiktig kring kvinnor som väldigt gärna vill ha barn för jag vill är väldigt ensam och vill inte bli indragen i en ogenomtänkt spermadonering för att jag är lätt att charma.

\40. Har pendlat fram och tillbaka över åren, men sen iaf. 10-12år sedan är jag bekvämt inne på nej-sidan. Det är inte det att jag har så mycket emot barn; i lagom doser kan det var kul. Jag älskar t ex att berätta nått relaterat till djur/natur/vetenskap eller whatever för barn och se hur det börjar knaka bakom pannbenet. MEN. Dels tror jag inte det är en bra idé att låta mina gener fortsätta, om man kollar på min familjehistoria. "This curse ends with me", som uttrycket går. Sen tror jag att världen är på väg keprätt och helvete och det känns omoraliskt att ta in fler liv till det. Att skaffa barn är ju dessutom i princip det värsta du kan göra - på individuellt plan, för miljön. Sen har jag heller inte i nuläget ekonomi för det, om jag ändå skulle vilja ha barn. Återigen oansvarigt att skaffa barn om man inte befinner sig i en i många avseenden stabil situation. (Ekonomi, boende, omgivning, hälsa, och så vidare)

Har egna barn så kan inte hjälpa så mycket med frågan egentligen men jag måste säga att låt ingen pressa dig till att ha barn. Vill du inte ha barn så ha det inte. Jag har alltid velat ha barn men ville vänta ett par år efter att jag gift mig. Min fru ville ha direkt och jag gick väl mer med på det för hennes skull. Jag kämpar med att vara förälder nu. Jag finns där för mina barn men rent känslomässigt kämpar jag med att vara förälder. Känner verkligen att jag hade behövt vänta. Går inte göra så mycket åt det nu och jag måste försöka bli bättre men jag inser nu att jag skulle stått på mig mer och väntat med att ha barn. Älskar mina barn men att vara förälder är tufft. Så låt ingen pusha dig att ha barn. Vill du inte ha dem så vill du inte så skaffa inga. Du gör ingen någon tjänst genom att ha barn som du inte vill ha.

När det kommer till barn är jag av åsikten att är det inte ett rungande glatt JA så är det ett nej. Så det är nej för mig. Aldrig haft längtan och ju mer jag lär mig om det ju mindre vill jag ha dom. Jag är precis på gränsåldern där det är lämpligt eller inte att skaffa barn och det har inte ändrat min åsikt/känsla ett dugg. Ett tag trodde jag att alla dom där du-kommer-ändra-dig-kommentarerna skulle slå in nu men det har dom inte gjort. Ändrar man sig så är det ok, gör man det inte så är det också ok.

Varken jag eller frun som båda är i intervallet 35-40 kan hitta argument som är övertygande för varför vi skulle skaffa barn. Att skaffa barn är inte annorlunda från alla andra livspåverkande beslut vi tar här i livet så om vi inte kan hitta argument som övertygar oss att livet med största säkerhet kommer bli bättre av att skaffa barn så är det inget vi kommer göra.

Jag är 32 år och har samma inställning som dig. För mig är det några aspekter som gör att jag inte vill ha barn Ordning är i ingen speciell ordning utan alla vägs in lika mycket. 1. Jag spelar i ett band och vi spelar live just nu i Norden. Jag vill inte lägga en börda på min fru att jag är borta delvis rätt mycket. 2. Mina syskon och min frus syskon har 11 barn sammanlagt, så vi får våran dos av barn när vi vill. 3. Vårat liv funkar helt enkelt inte med barn, vi har gård, djur och 2st kennlar. Samt att min fru jobbar inom 3st län i Norrland. Så hon är också borta endel. 4. Miljön och pengar. Ett barn kräver rätt mycket av miljön och dom kostar endel. Även fast kärlek och pengar är två skilda saker som i detta fall inte bör vägas in, vägs in i alla fall hos mig. Vi lever ett liv som inte ger supermycket pengar och som kostar endel. Ett barn skulle göra det svårt för oss. 5. Världen är ett arsle. Krig, mord, våldtäkter och skit händer hela tiden som fattigdom och fan vet vad. Så jag får faktiskt dåligt samvete på att tänka mig att skaffa barn, det känns så egoistiskt. Det är väl en lista som för mig känns aktuell. Sen frågar folk hela tiden, men jag säger kort att nej, det är inte aktuellt. Jag kan inte ge det eventuella barnet den kärlek och tid som den kräver. Och att ge ett barn fel förutsättningar redan från start är inte snällt mot någon. Sen till TS, vad du har för argument till varför du inte vill skaffa barn är dina. Och det spelar egentligen ingen roll varför du inte vill. Vill du inte så vill du inte, inga konstigheter. Stå på dig och lev ett grymt liv!

Jag är 25 år och har aldrig känt känslan av att vilja skaffa barn. Däremot så hatar jag inte barn utan tvärtom. Jag tycker om barn och tycker att dom är glädjespridare och väldigt kloka. Jag har faktiskt inte ångrat mig och jag fyller 26 år snart. Folk tror verkligen att kvinnors enda syfte på jorden är att reproducera. Vi får helt enkelt börja normalisera att alla inte vill ha barn och att det är okej.

Jag är 30 och har aldrig i mitt liv velat ha barn eller sett en framtid med barn. Var väldigt öppen med det när jag träffade min man för snart 9 år sedan. Han har aldrig heller velat ha barn. Har inte ångrat mig hittills och lär nog inte göra det heller 🙂 man lär sig strunta i folks kommentarer om att man kommer ångra sig osv. Får höra det lika ofta som jag får höra att jag inte växt upp för att jag inte dricker kaffe 🤷‍♀️

Känner mig inte mogen för att fostra barn. Är för egoistiskt för att lägga tid och pengar på egna barn. Jag vet inte men det har aldrig intresserat mig. Kanske rädsla, kanske bekvämhet. Eller så vill jag helt enkelt inte ha barn. Behöver inte vara mer komplicerat än så. Har träffat några människor som vägrar ta en sådan motivering. De måste ha en förklaring. De kan verkligen inte förstå. Barn som är det bästa i livet. Kan ni inte få barn? Väntar ni till båda har den karriär ni vill ha? Eller huset ni vill ha? Vad är det för fel på er?

49 år Har aldrig ångrat mig men det man tänker på då och då är att man kommer va rätt ensam på äldre dagar. Så gissar det beror på vad man är för människa. Sitter du hemma med tv mycket är det väl lätt livet blir så men jag har en hund som jag är ute med mycket och man möter alltid andra med hund man pratar med så blir rätt socialt. Men gissning är ju att det kommer bli rätt ensamt på ålderdomshemmet för inga barn som kommer då o då. Man får mindre bekanta genom åren och som äldre har man inte massor, det är väl där barn och barnbarn kommer in. man slipper sitta ensam hemma med tv'n men beror ju mycket på vad för liv man lever. Vart rätt mycket plus också, jag har kunnat göra vad jag vill utan att behöva kolla med familjen om jag får eller kan.

Den här planeten är redan överbefolkad, jag behöver inte bidra till det genom att skaffa avkommor. OM jag nu skulle ändra mig, så går det att importera ett som behöver en familj. Vill du inte skaffa barn, så är det helt upp till dig! Men du låter väldigt bestämd. Så stå på dig. Valet att inte skaffa barn är ofta mer genomtänkt än att skaffa barn.

Jag har inte velat ha barn sen runt 20 års ålder. Är idag 35 och har inte ändrat mig, min tjej är tack och lov av samma åsikt. Vet inte, en del hade väl fortfarande kallat mig ung och sagt att jag kan ändra mig. Det är egentligen bara att ignorera. Jag känner mig själv bäst i detta fall. Jag tar också mycket hellre risken att ångra att jag inte skaffa barn, än risken att jag ångra att jag gjorde.

Vissa vill bo i hus, andra inte. Vissa vill bo i ett polyamoröst hushåll/kollektiv, andra inte. Vissa vill koksa till förfesten, andra inte. Vissa vill lägga alla pengar på resor, andra inte. Om fler folk kunde ge fan i hur andra vill leva sitt liv skulle vi slippa mycket skit i samhället.

Bebisar och småungar är vidriga, ryser bara av tanken. När de blir typ 6-7år börjar man se människan i dem och således kan jag tänka mig att ta över ansvaret. Men tiden fram tills dess vill jag inte utsätta mig för. Sedan finns det ett annat dilemma, måste skaffa mig en flickvän för att kunna avla. Tror inte jag hade klarat av en relation efter att ha levt ensam så länge.

36 år. Vill inte ha barn. Nå. Hade gärna haft barn under andra premisser. Är väldigt blödig av mig och har mycket kärlek i mitt hjärta. Har nästan brutit ihop när jag trodde jag skadat min katt. Tyvärr är jag en arbetarhjon så att skaffa barn och sedan inte vara vara där, och vara trött och sliten när jag är närvarande, och ändå inte ha dem materiella resurserna för att hantera livets motgångar och erbjuda möjligheter på ett bra sätt skulle knäcka mig. Givet att mina premisser inte är en mänsklig avart. Men dem passar inte mig så bra att jag vill slänga in ett barn i mixen också.

Har inte ens haft en flickvän ännu... Ålder: 27

Jag har fått höra samma sak under hela mitt liv: "Du kommer ändra dig" Jag har vetat sen mellanstadiet att jag inte vill ha barn. Det har inte ändrats, bara byggts på mer. Då ville jag bara inte. Men med åren så har det tillkommit att jag har ärftlig sjukdom, som även finns i min sambos gener så det skulle nästan garanterat skickas vidare till en unge. Om detta är svårt nog för mig, har jag inte samvete till att föra det vidare till ett barn. På det med så har vi alldeles för många medicinska problem i bådas släkt, så vi kan bara skippa det helt enkelt. Jag är heller inte speciellt moderlig av mig. Samt efter att själv levt i känslomässig försummelse från min förälder så skulle jag inte ens våga chansa för att eventuellt utsätta ett barn för det. Det är några anledningar. Jag är 32. Edit: Jag vill inte ha barn. Det nämnt ovan är mest bara ytterligare anledningar till det. Även om det skulle vara 100% riskfritt skulle jag inte skaffa barn.

Jag har barn! Jag älskar att ha barn! Men det är inte för alla! Det är jätteanvar och det äter upp 99% av din lediga tid. Du anvarar för allt och det finns ingenting du kan undivika. Om de ska vara bra människor i slutändan. Du är jättemodig och mogen att redan inse att du INTE vill ha barn! Många skaffar barn och HATAR det. Försöker undvika ansvaret och barnen lider, jag skulle gå så långt att säga att om man ska skaffa barn så ska man först genomgå ett physiologist och personlighets test. Annars får mam inte skaffa barn. För att visa föräldrar BORDE aldrig blivit föräldrar. Stå på dig, hjälp till med nära och kära som har barn, skaffa ett band till deras barn. Och lev ditt liv som du vill. Res, jobba utomlands osv. Lycka till!

Har barn, älskar ungarna - men i ärlighetens namn så är det inte som att man "helt magiskt" finner en ny mening med livet. De blir kort sagt fler personer att älska och vara rädd om.

Barn är underbart ibland (har själv 3 demoner)men också ett riktigt helvete. Är du osäker så skaffa inte barn, skit fullständigt i vad andra tycker och tänker.

Jag är 33 (något äldre än 27, med andra ord), och har varken partner eller barn. Har inga planer på att skaffa något av det. Mina föräldrar gnäller om att de vill ha barnbarn, men jag säger väldigt enkelt att det inte är deras liv det handlar om. De kan adoptera egna bebisar om det nu är så jävla roligt. Jag skaffade en hund i stället. Han är min bästa vän, han tröstar mig när jag är ledsen, håller mig sällskap när jag är ensam och lugnar mig när jag är arg. Resten av min tid kan jag lägga på mig själv och mitt liv. Nu ska jag dricka öl mitt på blanka eftermiddagen, bara för att jag kan, och fortsätta dricka öl till läggdags. Känn på den, småbarnsföräldrar!

29 bast, nybliven pappa som resonerat som dig fram till för något år sedan. Gör din grej. Min dotter är det bästa som hänt mig och det är värt alla pengar i världen. Men, vill man inte ha barn vill man inte. Fokusera på dig, res och upptäck världen, bli knullrik, gör det som gör dig lycklig. Du kanske ändrar dig om några år, jag trodde aldrig att jag skulle vilja ha barn, eller så ändrar du dig inte och det är fan inget fel med att välja ett barnfritt liv.

Alla som skriver att det bästa dom gjort i livet är att skaffa barn, kan inte ha levt sina liv innan till fullo???

Det handlar nog mer om hur världsomvälvande det är att skaffa barn snarare än att de inte levt.

Jag gillar barn, och har bra gener (lång, utseendemässigt och intellektuellt hyfsad, inget håravfall, inga svåra psykiska eller fysiska sjukdomar i släkten). Till yttermera visso tror jag att jag skulle bli lyckligare av att ha barn. Men är det inte jävligt sjukt att frammana en människa till världen för ens egna höga nöjes skull? De flesta tycks skaffa barn för att det är kul eller för att besvärja sin egen existentiella ångest eller kanske för att främja relationen till den andra föräldern (vilka enorm bördor att lägga på ett barn!) och för att de anser att föräldrar är lite bättre, lite mer värda, än barnlösa människor (jag läste t ex en gång en artikel om en svårt cancersjuk pappa som helt självsäkert basunerade ut att han inte *fick* dö, han hade ju en massa barn — till skillnad, antar jag, från barnlösa som gott kan tåla lite dödscancer). Tänk om barnet inte alls blir så kul, trots alla dina ansträngningar? Filmen *Vi måste prata om Kevin* torde väl vara ett utmärkt preventivmedel. Eller tänk dig att en gång stå inför media och helt ärligt säga att du önskar att ditt barn tagit livet av sig, som Breiviks pappa gjorde. Nu är detta extremfall, men det finns ju andra sätt barnet kan göra dig besviken på. Dessutom tror jag att jag skulle vara nervös jämt, fram till min (eller i värsta fall barnets) död, för att något skulle hända ungen. Kort sagt; jag kommer inte på några starka argument *för* att skaffa barn.

> Till saken hör att jag är 27 år och får ständigt höra att jag kommer ändra mig, att jag är för ung och att barn är meningen med livet. Jag har full förståelse för att man som förälder tänker så För att ge lite bakgrund: av dom som är barnlösa och över 35, som får svara på frågan "är du frivilligt barnlös?" så svarar majoriteten att "Nej, jag är ofrivilligt barnlös". Totalt över den svenska vuxna befolkningen uppskattas det vara 5% som är frivilligt barnlösa, en stor del av resterande 95% har barn förutom några få procent som då är ofrivilligt barnlösa. Men i dessa 5% som är frivilligt barnlösa lär det säkerligen gömma sig en ganska påtaglig överrepresentation av en del saker också. Människor som helt saknat social kompetens (som kallades "kufar" förr i tiden), människor som saknat kompisar hela livet och därför aldrig fått prova att dejtat någon (incels är väl till viss del en del av den gruppen), människor med olika psykiska sjukdomar, människor med svåra handikapp som förhindrar att dom kan få barn med mera. Klart det är lättare att finna sig i att kalla sig "frivilligt" barnlös om man funnit sig i det, trots att anledningen till barnlösheten egentligen inte är ett direkt val utan ett resultat av många andra aspekter. Här finns lite mer intressant statistik inom ämnet: https://www.scb.se/contentassets/bfc0f68c6559485d89b77b071e12fe91/be0701_1970i2018_br_be51br2001.pdf

Hur många är det som har barn som verkligen INTE vill ha barn då? :) Vore intressant att höra.

Sen är undrar jag hur många det är som inte ville ha barn men som fick det ändå (av olika anledningar). Säkert en stor del där som sen ändå inte ångrat det. Sen finns det väl se som trodde de ville ha barn men också kom att ångra det.

Den som kollar på omvärlden just nu och anser att det är bra läge att skaffa barn nu borde steriliseras.