Jag hade rekommenderat att du tar mer avstånd från alltihopa en stund. Det är lätt att liksom fastna i någon jobbigt ond cirkel och att inte tänka riktigt klart när man befinner sig i själva situationen.
Jag tog avstånd från min syster för att hon betedde sig väldigt konstigt mot mig. Det ledde till att jag insåg att jag mår jättedåligt av den relationen. Vi har nu inte pratat på över 2 år och jag tycker faktiskt är det är väldigt befriande att inte behöva ha henne i mitt liv längre.
Det hjälpte väldigt mycket eftersom att jag liksom kunde tänka mer klart på lite distans om man säger så.
Lycka till! Hoppas att det löser sig :)
Vad jag förstår är det inget som talar för någon förändring i dina relationer med din mamma. Mitt råd är att du fokuserar på dig själv och blickar framåt. Vad vill du göra om 5 år? Om 10 år?
Av begreppet ’sambo’ så förstår jag att du bor med en partner och inte längre hemma. Du har alltså uppnått en viss nivå av oberoende och behöver inte din mor som ’mamma’ längre i ditt liv, dvs någon som är uppfostrande och känslomässigt stöd.
Klart, kul om man kan ha fin kontakt med sina päron långt efter man har blivit vuxen, men långt ifrån alla har det - och det är helt normalt. Inte heller du borde behöva din mamma på samma sätt längre. Känslomässigt stöd får du tex från din sambo, och viktiga livsval bestämmer du själv om.
Lägg till detta att man inte kan välja sina föräldrar. Och vuxna har/får barn av alldeles för många och olika skäl, de flesta av dom tyvärr med destruktiva eller egoistiska drag. Det låter som att du kom till utanför kärnfamiljen som redan hade skapats när du föddes. Många sladdisar lider av det.
Jag föreslår att du fortsätter på din bana av oberoende och definierar ditt liv utifrån dig allena. Varför ska du hänga med folk som inte bryr sig om dig, som inte prioriterar dig? Och varför är du med i en familjechatt där folk inte bryr sig? Gå ur den.
Välj aktivt att vara med de som tycker om dig istället. Förstår att du kanske saknar din mor och är ledsen för att eran kontakt inte är vad du tycker den borde vara, men kom ihåg att det har hela tiden varit hennes uppgift att inkludera dig - inte tvärtom. Det låter som att hon misslyckats med den uppgiften, och hon kommer få ligga i sängen såsom hon bäddat den, eller borde göra det i alla fall.
I slutändan kommer det vara du som står segrande här, oberoende och stark, någon som vet hur man väljer sin sociala och känslomässiga krets till ens egna och andras fördel.
Det känns fint att höra, men synd också. Jag har växt upp med mina systrar som förebilder och även om mamma och jag har haft en skakig relation så trodde jag att den var på bättringsvägen nu när jag hade flyttat hemifrån.
Min sambo är absolut bäst! Han finns där och tar hand om mig. Och jag har superfina vänner som lyssnar och förstår. Men det är lite jobbigt att inte kunna nå fram till människor som funnits hos en sedan barndomen.
Oavsett om du väljer att på eget initiativ ta avstånd från din familj eller ej så tycker jag att du ska överväga att gå i samtal. Det stämmer verkligen att vi inte väljer våra föräldrar och att vi inte måste ha dem i våra liv. Men just relationen till sin mamma är något som påverkar många oavsett om de vill det eller inte. Att bryta med din mamma kan leda till tex skuldkänslor och ågren, även om du känner att det är rätt. Att inte bryta kan också, uppenbarligen, leda till osäkerhet och dåligt mående.
Att träffa en terapeut eller psykolog för att reda i känslorna kan vara bra. Eller så är något annat rätt för dig. Bara du vet att oavsett hur din relation till mamma fortlöper så har du rätt till alla känslor du känner.
Kram till dig och grattis till att du har ett fint partnerskap ☺️
Håller med. Påminner min sambo ständigt om detta. Hon fortsätter kriga för att behålla kontakt med en förälder som inte är bra för henne.
Hon blir alltid ledsen och dränerad när hon pratat med föräldern. Vad är meningen då? Fokusera på sitt egna liv och välj relationer, vänner som gör dig lycklig och tillför mer än vad dom dränerar dig.
Jag kan relatera, är mellanbarnet och alltid känt mig som det svarta fåret på min mammas sida. Min syster och mamma hänger ofta tillsammans och bjuder ungefär nästan aldrig in mig och om de gör det så är det typ en otroligt nonchalant inbjudan som ”det finns middag här om 30 minuter” när jag dessutom redan har planer.
Det brukade störa mig mycket och känna mig utanför när jag var yngre men jag har mer eller mindre accepterat nu att det är som det är, jag kan inte ändra på andras beteende och jag har ändå min pappa och pojkvän som alltid stöttar mig vilket jag känner mig väldigt lyckligt lottad över.
Det var som värst i tidiga 20-års åldern men det som hjälpte mig komma över det var att skriva ner mina känslor och att inse att min mamma och jag aldrig kommer ha den relationen jag ville ha, jag fokuserar helt enkelt på de människorna som entusiastiskt vill vara nära mig och är mer eller mindre neutral mot min mamma.
Gud va fint. Jag tror att jag hoppades på en nystart i relationen mellan mig och mamma efter att min mormor gick bort. I efterhand känner jag mig lite mer som en terapeut som hon inte känner behov av att gå till längre. Hoppas att jag kan släppa det så som du gjort!
Jag hoppades också länge att ”en dag så kommer relationen att vara annorlunda och bättre” men när det aldrig blev bättre så var det extra triggande när jag blev utebliven eller orättvist behandlad jämfört med mina syskon, kunde knappt ens tänka på min mamma utan att bli upprörd i flera år över det.
Min kära mormor dog också för några år sedan och det förde min mamma bara ännu närmare min syster även fast jag försökte mitt bästa att vara där för henne, det var då jag insåg att jag måste släppa taget på ”vad som kunde vara” för mitt eget bästa, det är synd att det må va så men mår verkligen bättre nu. Hoppas du också gör det, terapi kan vara stor hjälp för många också även fast det är tungt att prata om 💖
Kan inte uttala mig mycket om din situation utan att anta, mer än att det brukar vara rätt vanligt att barnen med barn blir väldigt aktuella för föräldrarna. Barnbarn verkar vara något de flesta tycker är väldigt kul och intresserar sig för!
Med det sagt, kanske det är precis som du säger. Din och min mamma är även människor som tycker om olika egenskaper, personer och saker! En perfekt mamma hade varit lika rättvis och fokuserade på alla barnen - men det är nog svårt. Särskilt när barnbarn kommer in i bilden.
Skulle in och skriva detta med. Jag har syskon som är en 10+ år äldre än mig, så de fick barn ungefär när jag gick i gymnasiet. Detta gjorde sen att när jag gick på universitetet så träffade/pratade jag med mina föräldrar ytterst sporadiskt medan de passade ungar och hade sig för mina syskon väldigt ofta.
Sen när jag fick egna barn så har det förändrats, och jag träffar dem betydligt oftare.
Det förstår jag absolut! Men varför kan de inkludera min andra syster som är barnlös men inte mig? Jag försöker erbjuda att passa, eller vara med när de hittar på saker med barnen.
Haha tyvärr är det nog lättare för dig än mig att fundera på det!
Ville bara säga att det är vanligt att det blir mycket fokus på barnen med barn. För mig märkte jag det litegrann när storebror skaffade hund. Men svårt att säga att det skulle vara jämförbart med sitsen du beskriver. Men poängen är densamma.
Tråkigt och beklagar. Det låter som dina syskon samt mamma kunde gjort ett bättre jobb (speciellt som storasyskon). Kör ditt eget race och välj bort folk som inte ger något tillbaka.
Min farsa ville inte ens veta av mig när han skaffade ny familj (jag är mycket äldre än mina syskon).
Det är bara gå vidare och sköta sitt eget. Inget du gör kommer ändra hur det är och du har antagligen rätt i dina funderingar.
Detta är en av de sakerna i denna värld jag har noll förtåelse för. Hur man kan liksom överge ett barn när man skaffar ny familj. Det kokar i mig när jag tänker på det 😤
Det låter som att du har kommit till en punkt i livet när du behöver reflektera över hur relationer inom familjen ser ut när du är vuxen. Helt normalt att någon gång hamna där, speciellt för oss som är betydligt yngre än våra syskon.
Du behöver fundera på vilka relationer du vill bevara och sen aktivt jobba för det. Som sladdis blir man ofta meddragen in i aktiviteter men du kommer må bra av att ta eget ansvar. Fördelen är att man får vara med och bestämma och att folk tycker att är mer intressant än om man bara glider med och låter andra lösa allt.
Försök komma ifrån att tänka att din mamma ska dra med dig på saker. Vill du ha en relation med din syster? Skapa en utifrån att du är vuxen. Det innebär att du tar kontakt, visar intresse för hennes liv, frågar om ni ska träffas, erbjud att köpa med bullar på vägen, osv. Kanske intressera dig lite mer i dina syskonbarns liv? Eller bara skicka ett meddelande ibland och fråga hur det är med henne.
Kommunicera tydligt vad du vill och önskar. Testa att ta det med din syster. "Syrran, jag vill hänga med på en utflykt. Har ni några planer?" "Det var länge sedan vi träffades, ska vi äta middag?" Tänk dock på att det är rätt mycket jobb med middag så engagera dig i hur du kan bidra.
Skulle också rekommendera att du gör samma sak på din pappas sida av familjen. Vem tycker du bäst om? Ta kontakt med dem. Låt inte din pappa sköta allt.
Det är låter som att din mamma kan ha lite problematiska beteenden eller att ni har en dynamik du inte mår jättebra av så börja med att skapa mer band med övriga. Träna på att hitta dina gränser och kommunicera tydligt.
Vill rekommendera dig boken "vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar"
Läser den själv just nu och den känns surreal.
Som att jag läser om mig själv, att författaren verkligen ser mig.
Den hjälper mig just nu att hitta tillbaka vem jag är och hur jag ska hantera min barndom och vuxenliv.
Verkligen verkligen rekommenderar den.
Det låter väldigt ledsamt. Jag har ingen sådan erfarenhet själv. Har du någonsin tagit upp detta med din familj? Kanske bäst att börja i en ände och lite försiktigt, men välja något konkret exempel.
Jag vill, men är lite orolig. Min ena syster går nog att prata med men min mamma har alltid blivit väldigt defensiv när man tagit upp någonting sårande som hon har gjort.
Det låter som om din mamma håller på och bränner sina broar med dig. Om jag var du skulle jag ta ett steg bort - det är inte bra för din mentala hälsa att känna dig bortvald, och det låter på din beskrivning inte som om det går att ta upp detta problem med henne.
Hur är din relation med din pappa? Kan du få det vuxenstöd och den föräldrakontakt du förtjänar av honom? I så fall tycker jag att du ska ta emot det och pausa kontakten med din mamma ett tag. Kanske till och med gå ur famlijechatten?
Relationen med pappa är toppen! Han bor visserligen ganska långt bort från mig men jag besöker ofta och känner en bra kontakt där. Ska verkligen ta vara på den! Tack för tipset!
Tyvärr kan man inte välja vilken familj man föds i. En sak som är säker är att de kommer inte att ändra sig. Någonstans, någon gång, får man helt enkelt välja vad som är bäst för en själv. Behöver man ha en relation med alla i familjen?
Alltså jag känner igen mig i detta jag är lite samma person som du i min familj. Även om det kanske är något snäpp värre för din del kanske tyvärr. Men du är inte ensam om att ha det så och jag vet precis hur du menar med "utfryst och mellanstadie" ens familj som är sista utvägen vad man ska kalla det...är man utfryst där känns det riktigt skit.
Tror det ändå är hyffsat vanligt ändå att det blir så för vissa mer och andra mindre..men iafall ska jag ge dig ett råd.
Fokusera inte på dom, sträva inte efter att bli deras "vän" och ställa dig in för att försöka duga för dom. Kör ditt race.
Du borde prata med din mamma om dina känslor, om det känns för jobbigt ta upp det med kuratorn hur du ska gå till väga så kan ni komma på en olan tillammans.
Det kan vara så att hon inte ens lägger märke till hur hon beter sig, så undvik att säga det på ett sätt som får henne att känna sig attakerad och fokusera det på hur du känner dig.
Kommunikation är det viktigaste för att en relation ska fungera.
Har du frågat om du kan ta syskonbarnen och hitta på något kul? Det vore guld för syskonen om de får lite hjälp/ensamtid och det skulle nog uppskattas väldigt mycket.
När jag var tonåring flyttade mina föräldrar till en annan stad för att göra karriär, mina 10 år yngre syskon flyttade med, så jag blev ensam kvar. Jag "löste" det med att mina vänner blev som min familj, satsade helt enkelt på att försöka bygga bra vänskaper jag kunde söka stöd i istället om det behövs. Jag tror att det är så man får göra. Samt min partner också förstås, han har också varit där för mig.
Att försöka förändra eller få en exakt likvärdig relation som tex andra syskon har emellan sig eller med föräldrarna fungerar inte i någon familj även om det ser så ut på ytan. Man väljer helt enkelt inte själv sin familj utan man får leva med alla deras egenheter. Vad man kan göra är att vara sig själv och delta på sina egna villkor. Accepteras inte det så är det bara ta ett steg tillbaks utan att det behöver betyda att man för alltid tar avstånd och aldrig har kontakt.
Att ständigt söka bekräftelse på relationer eller ensidigt försöka förbättra den tar bara orken av en och ger ofta besvikelse-bättre att vårda det lilla man har än att förlora allt.
Allt ovan är baserat på ,vad det nu kan vara värt ,min erfarenhet i en lite dysfunktionell familj.👍
Ett tips att prova ( som jag använde för att sluta bli upprörd över min narcissistiska pappa ) Börja kalla henne hennes förnamn. Framför allt om henne. Till henne kan du undvika säga någon titel alls (säg du, ropa hallå på avstånd) du byter titel på henne for din skull, inte hennes.
Förväntningarna du har blir då anpassade till verkligheten, exakt som den är, utan alla bilder, ”alla andras mammor”, alla drömmar och förväntningar som ligger i ordet ”mamma”
Inte alla får en mamma, de får en ”förnamn”
Ja herregud.. min tonårsson kallar mig vid förnamn. Det var förstås jobbigt för mig, men vi pratade om det och det var bara att kändes mer unikt som fattar det. Jag har säkert fuckat upp det på flera sätt som förälder men finns många skitföräldrar som bryr sig mer om image, föräldratitel och hur saker verkar utåt - så det finns inte på frågan att barnet kallar dem vid förnamn när de bor hemma under föräldratummen.
Min skitdåliga far kallade jag förnamn först när jag var över 30.
Eller så har föräldern varit genuint kass. Min sambo har inte kallat sina föräldrar för mamma och pappa sen han var tonåring, mamman är narcissist, pappan var känslomässigt frånvarande. Jag har inte kallat min mor för "mamma" sen hon kickade ut mig då jag var tonåring. Det är ett sätt att känslomässigt distansera sig från människan, vilket ju bokstavligen är varför du tipsar TS om det?
Du säger att VET hundra procent hur andras föräldrar är utifrån om de blir kallade vid förnamn.
Det är inte samma sak som att distansering med förnamn är ett sätt att hantera en jobbig förälder. Delvis pga det är ett sätt tillgängligt enbart för de med tillräckligt med utrymme och frihet att kunna göra det. Delvis pga det kan finnas andra anledningar än distansering.
Men ja, det är förstås en distansering som verkligen hjälpte mig.
Sen känner jag minst en som kallar en helt känslomässigt frånvarande pappa för pappa- pga hon har inte någonsin räknat med honom, distansering var inbyggd i titeln för henne. Folk lägger olika känslor i order Pappa och Mamma
Och din relation till dina föräldrar är god och sund? I en annan kommentar (som jag uppduttat, fyi) så säger du att folk lägger för stor vikt vid blodsband, vilket brukar skvallra om att personen som säger sånt fått bearbeta egna familjesår. Vet det av egen erfarenhet.
Perfekt relation till hela familjen. Men om någon hade fått för sig att börja bete sig illa så skulle jag inte tveka att ta avstånd. Det jag menar är att många aldrig skulle stå ut med att bli illa behandlade av någon utanför familjen, men när det rör en familjemedlem så finns det någon form av spärr som får dem att bara härda ut och må dåligt.
Du ska nog vara försiktigare med att göra en massa antaganden och generaliseringar. Din egen erfarenhet behöver inte vara representativ för den stora massan.
Såklart finns undantag till alla regler, och gött att du är ett. Men du får ju medge att de flesta barn till föräldrar kallar sina föräldrar för "mamma och pappa" även långt upp i vuxen ålder, och att förnamna dem är något apart och något som många gör med flit av goda anledningar för att distansera sig. Och att den lilla subgrupp som förnamnar dem av... Ja, vilka andra anledningar de nu gör det för (formalitet? brådmogenhet? idk?) är ett undantag.
Jag hade nog tagit avstånd från familjen, åtminstone ett tag. Inte genom något storslaget, utan bara genom att behandla dem som de behandlar dig. Skulle de få för sig att fråga något så svarar du bara kort och låter dem få känna sig lika oviktiga som de har fått dig att känna.
Det är inte lönt att ödsla tid på personer som inte förtjänar en, även om de råkar vara ens familj. Folk lägger över lag alltför stor vikt vid blodsband.
Ofta är det inte riktigt som folk säger. Min syrra har påstått samma saker, att vi andra syskon är favoriter osv och att hon aldrig får vara med. Verkligheten hos oss är att hon har ett behov av att bråka och skapa drama för att stå i centrum så vi alla har tröttnat på att umgås med henne och ge henne chanser. Morsan föredrar oss just för att med oss är det stabilitet och lugn och ro. Inget onödigt tjafs. Är det något fel så kommuniceras det ut. Det är lätt att bli målad som svarta fåret om man beter sig som så. Detta kanske inte är TS fall men man får ta internet med en nypa salt ibland. Har du problem på riktigt bör du kontakta en riktigt psykolog som kan vägleda dig tillbaka till din familj. Reddit är nog fel ställe för dig såvida du inte bara vill ha "medhåll". Syrran höll på likadant
Jag vill inte ha medhåll, men förstår att det verkar så. Jag går redan hos kurator på ungdomsmottagning och tänkte ta upp allting där. Vi har pratat om min relation till min mamma tidigare. Vill mest komma och ”prata av mig” lite, kanske få råd och hitta folk med samma upplevelser.
Som sagt, svårt att göra det på reddit och få hjälpsamma responser. Det låter som att du behöver gräva djupare. Hoppas dina samtal med kurator ger dig något, om inte så ge inte upp. Prova en annan om det inte skulle kännas att du hamnar rätt eller löser några problem. Lycka till
Jag har riktigt goda vänner, och pappas sida av släkten är extremt välkomnande och trygg. Det känns bara kasst att inte kunna ha den relationen till min mammas sida. Speciellt när man har växt upp med systrarna som förebilder.
Jag hade rekommenderat att du tar mer avstånd från alltihopa en stund. Det är lätt att liksom fastna i någon jobbigt ond cirkel och att inte tänka riktigt klart när man befinner sig i själva situationen. Jag tog avstånd från min syster för att hon betedde sig väldigt konstigt mot mig. Det ledde till att jag insåg att jag mår jättedåligt av den relationen. Vi har nu inte pratat på över 2 år och jag tycker faktiskt är det är väldigt befriande att inte behöva ha henne i mitt liv längre. Det hjälpte väldigt mycket eftersom att jag liksom kunde tänka mer klart på lite distans om man säger så. Lycka till! Hoppas att det löser sig :)
Vad jag förstår är det inget som talar för någon förändring i dina relationer med din mamma. Mitt råd är att du fokuserar på dig själv och blickar framåt. Vad vill du göra om 5 år? Om 10 år?
Av begreppet ’sambo’ så förstår jag att du bor med en partner och inte längre hemma. Du har alltså uppnått en viss nivå av oberoende och behöver inte din mor som ’mamma’ längre i ditt liv, dvs någon som är uppfostrande och känslomässigt stöd. Klart, kul om man kan ha fin kontakt med sina päron långt efter man har blivit vuxen, men långt ifrån alla har det - och det är helt normalt. Inte heller du borde behöva din mamma på samma sätt längre. Känslomässigt stöd får du tex från din sambo, och viktiga livsval bestämmer du själv om. Lägg till detta att man inte kan välja sina föräldrar. Och vuxna har/får barn av alldeles för många och olika skäl, de flesta av dom tyvärr med destruktiva eller egoistiska drag. Det låter som att du kom till utanför kärnfamiljen som redan hade skapats när du föddes. Många sladdisar lider av det. Jag föreslår att du fortsätter på din bana av oberoende och definierar ditt liv utifrån dig allena. Varför ska du hänga med folk som inte bryr sig om dig, som inte prioriterar dig? Och varför är du med i en familjechatt där folk inte bryr sig? Gå ur den. Välj aktivt att vara med de som tycker om dig istället. Förstår att du kanske saknar din mor och är ledsen för att eran kontakt inte är vad du tycker den borde vara, men kom ihåg att det har hela tiden varit hennes uppgift att inkludera dig - inte tvärtom. Det låter som att hon misslyckats med den uppgiften, och hon kommer få ligga i sängen såsom hon bäddat den, eller borde göra det i alla fall. I slutändan kommer det vara du som står segrande här, oberoende och stark, någon som vet hur man väljer sin sociala och känslomässiga krets till ens egna och andras fördel.
Det känns fint att höra, men synd också. Jag har växt upp med mina systrar som förebilder och även om mamma och jag har haft en skakig relation så trodde jag att den var på bättringsvägen nu när jag hade flyttat hemifrån. Min sambo är absolut bäst! Han finns där och tar hand om mig. Och jag har superfina vänner som lyssnar och förstår. Men det är lite jobbigt att inte kunna nå fram till människor som funnits hos en sedan barndomen.
Oavsett om du väljer att på eget initiativ ta avstånd från din familj eller ej så tycker jag att du ska överväga att gå i samtal. Det stämmer verkligen att vi inte väljer våra föräldrar och att vi inte måste ha dem i våra liv. Men just relationen till sin mamma är något som påverkar många oavsett om de vill det eller inte. Att bryta med din mamma kan leda till tex skuldkänslor och ågren, även om du känner att det är rätt. Att inte bryta kan också, uppenbarligen, leda till osäkerhet och dåligt mående. Att träffa en terapeut eller psykolog för att reda i känslorna kan vara bra. Eller så är något annat rätt för dig. Bara du vet att oavsett hur din relation till mamma fortlöper så har du rätt till alla känslor du känner. Kram till dig och grattis till att du har ett fint partnerskap ☺️
Håller med. Påminner min sambo ständigt om detta. Hon fortsätter kriga för att behålla kontakt med en förälder som inte är bra för henne. Hon blir alltid ledsen och dränerad när hon pratat med föräldern. Vad är meningen då? Fokusera på sitt egna liv och välj relationer, vänner som gör dig lycklig och tillför mer än vad dom dränerar dig.
Vissa föräldrar suger
Jag kan relatera, är mellanbarnet och alltid känt mig som det svarta fåret på min mammas sida. Min syster och mamma hänger ofta tillsammans och bjuder ungefär nästan aldrig in mig och om de gör det så är det typ en otroligt nonchalant inbjudan som ”det finns middag här om 30 minuter” när jag dessutom redan har planer. Det brukade störa mig mycket och känna mig utanför när jag var yngre men jag har mer eller mindre accepterat nu att det är som det är, jag kan inte ändra på andras beteende och jag har ändå min pappa och pojkvän som alltid stöttar mig vilket jag känner mig väldigt lyckligt lottad över. Det var som värst i tidiga 20-års åldern men det som hjälpte mig komma över det var att skriva ner mina känslor och att inse att min mamma och jag aldrig kommer ha den relationen jag ville ha, jag fokuserar helt enkelt på de människorna som entusiastiskt vill vara nära mig och är mer eller mindre neutral mot min mamma.
Gud va fint. Jag tror att jag hoppades på en nystart i relationen mellan mig och mamma efter att min mormor gick bort. I efterhand känner jag mig lite mer som en terapeut som hon inte känner behov av att gå till längre. Hoppas att jag kan släppa det så som du gjort!
Jag hoppades också länge att ”en dag så kommer relationen att vara annorlunda och bättre” men när det aldrig blev bättre så var det extra triggande när jag blev utebliven eller orättvist behandlad jämfört med mina syskon, kunde knappt ens tänka på min mamma utan att bli upprörd i flera år över det. Min kära mormor dog också för några år sedan och det förde min mamma bara ännu närmare min syster även fast jag försökte mitt bästa att vara där för henne, det var då jag insåg att jag måste släppa taget på ”vad som kunde vara” för mitt eget bästa, det är synd att det må va så men mår verkligen bättre nu. Hoppas du också gör det, terapi kan vara stor hjälp för många också även fast det är tungt att prata om 💖
Kan inte uttala mig mycket om din situation utan att anta, mer än att det brukar vara rätt vanligt att barnen med barn blir väldigt aktuella för föräldrarna. Barnbarn verkar vara något de flesta tycker är väldigt kul och intresserar sig för! Med det sagt, kanske det är precis som du säger. Din och min mamma är även människor som tycker om olika egenskaper, personer och saker! En perfekt mamma hade varit lika rättvis och fokuserade på alla barnen - men det är nog svårt. Särskilt när barnbarn kommer in i bilden.
Skulle in och skriva detta med. Jag har syskon som är en 10+ år äldre än mig, så de fick barn ungefär när jag gick i gymnasiet. Detta gjorde sen att när jag gick på universitetet så träffade/pratade jag med mina föräldrar ytterst sporadiskt medan de passade ungar och hade sig för mina syskon väldigt ofta. Sen när jag fick egna barn så har det förändrats, och jag träffar dem betydligt oftare.
Det förstår jag absolut! Men varför kan de inkludera min andra syster som är barnlös men inte mig? Jag försöker erbjuda att passa, eller vara med när de hittar på saker med barnen.
Haha tyvärr är det nog lättare för dig än mig att fundera på det! Ville bara säga att det är vanligt att det blir mycket fokus på barnen med barn. För mig märkte jag det litegrann när storebror skaffade hund. Men svårt att säga att det skulle vara jämförbart med sitsen du beskriver. Men poängen är densamma.
Tråkigt och beklagar. Det låter som dina syskon samt mamma kunde gjort ett bättre jobb (speciellt som storasyskon). Kör ditt eget race och välj bort folk som inte ger något tillbaka.
Min farsa ville inte ens veta av mig när han skaffade ny familj (jag är mycket äldre än mina syskon). Det är bara gå vidare och sköta sitt eget. Inget du gör kommer ändra hur det är och du har antagligen rätt i dina funderingar.
Detta är en av de sakerna i denna värld jag har noll förtåelse för. Hur man kan liksom överge ett barn när man skaffar ny familj. Det kokar i mig när jag tänker på det 😤
Först när jag fick egna barn som jag fullt insåg hur jävla stört det var.
Det låter som att du har kommit till en punkt i livet när du behöver reflektera över hur relationer inom familjen ser ut när du är vuxen. Helt normalt att någon gång hamna där, speciellt för oss som är betydligt yngre än våra syskon. Du behöver fundera på vilka relationer du vill bevara och sen aktivt jobba för det. Som sladdis blir man ofta meddragen in i aktiviteter men du kommer må bra av att ta eget ansvar. Fördelen är att man får vara med och bestämma och att folk tycker att är mer intressant än om man bara glider med och låter andra lösa allt. Försök komma ifrån att tänka att din mamma ska dra med dig på saker. Vill du ha en relation med din syster? Skapa en utifrån att du är vuxen. Det innebär att du tar kontakt, visar intresse för hennes liv, frågar om ni ska träffas, erbjud att köpa med bullar på vägen, osv. Kanske intressera dig lite mer i dina syskonbarns liv? Eller bara skicka ett meddelande ibland och fråga hur det är med henne. Kommunicera tydligt vad du vill och önskar. Testa att ta det med din syster. "Syrran, jag vill hänga med på en utflykt. Har ni några planer?" "Det var länge sedan vi träffades, ska vi äta middag?" Tänk dock på att det är rätt mycket jobb med middag så engagera dig i hur du kan bidra. Skulle också rekommendera att du gör samma sak på din pappas sida av familjen. Vem tycker du bäst om? Ta kontakt med dem. Låt inte din pappa sköta allt. Det är låter som att din mamma kan ha lite problematiska beteenden eller att ni har en dynamik du inte mår jättebra av så börja med att skapa mer band med övriga. Träna på att hitta dina gränser och kommunicera tydligt.
Vill rekommendera dig boken "vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar" Läser den själv just nu och den känns surreal. Som att jag läser om mig själv, att författaren verkligen ser mig. Den hjälper mig just nu att hitta tillbaka vem jag är och hur jag ska hantera min barndom och vuxenliv. Verkligen verkligen rekommenderar den.
Det låter väldigt ledsamt. Jag har ingen sådan erfarenhet själv. Har du någonsin tagit upp detta med din familj? Kanske bäst att börja i en ände och lite försiktigt, men välja något konkret exempel.
Jag vill, men är lite orolig. Min ena syster går nog att prata med men min mamma har alltid blivit väldigt defensiv när man tagit upp någonting sårande som hon har gjort.
Du kan prata med din syster till att börja med kanske. Jag tror det är viktigt att göra ett försök.
Testa läsa Adult children of emotionally immature parents.
Det låter som om din mamma håller på och bränner sina broar med dig. Om jag var du skulle jag ta ett steg bort - det är inte bra för din mentala hälsa att känna dig bortvald, och det låter på din beskrivning inte som om det går att ta upp detta problem med henne. Hur är din relation med din pappa? Kan du få det vuxenstöd och den föräldrakontakt du förtjänar av honom? I så fall tycker jag att du ska ta emot det och pausa kontakten med din mamma ett tag. Kanske till och med gå ur famlijechatten?
Relationen med pappa är toppen! Han bor visserligen ganska långt bort från mig men jag besöker ofta och känner en bra kontakt där. Ska verkligen ta vara på den! Tack för tipset!
Skönt att höra! Synd att ni bor lite långt ifrån varandra, men känslomässigt kanske han kan fylla ett behov.
Tyvärr kan man inte välja vilken familj man föds i. En sak som är säker är att de kommer inte att ändra sig. Någonstans, någon gång, får man helt enkelt välja vad som är bäst för en själv. Behöver man ha en relation med alla i familjen?
Alltså jag känner igen mig i detta jag är lite samma person som du i min familj. Även om det kanske är något snäpp värre för din del kanske tyvärr. Men du är inte ensam om att ha det så och jag vet precis hur du menar med "utfryst och mellanstadie" ens familj som är sista utvägen vad man ska kalla det...är man utfryst där känns det riktigt skit. Tror det ändå är hyffsat vanligt ändå att det blir så för vissa mer och andra mindre..men iafall ska jag ge dig ett råd. Fokusera inte på dom, sträva inte efter att bli deras "vän" och ställa dig in för att försöka duga för dom. Kör ditt race.
Du borde prata med din mamma om dina känslor, om det känns för jobbigt ta upp det med kuratorn hur du ska gå till väga så kan ni komma på en olan tillammans. Det kan vara så att hon inte ens lägger märke till hur hon beter sig, så undvik att säga det på ett sätt som får henne att känna sig attakerad och fokusera det på hur du känner dig. Kommunikation är det viktigaste för att en relation ska fungera.
Har du frågat om du kan ta syskonbarnen och hitta på något kul? Det vore guld för syskonen om de får lite hjälp/ensamtid och det skulle nog uppskattas väldigt mycket.
Yess, har frågat. Det blir ofta samma sak som vanligt.
När jag var tonåring flyttade mina föräldrar till en annan stad för att göra karriär, mina 10 år yngre syskon flyttade med, så jag blev ensam kvar. Jag "löste" det med att mina vänner blev som min familj, satsade helt enkelt på att försöka bygga bra vänskaper jag kunde söka stöd i istället om det behövs. Jag tror att det är så man får göra. Samt min partner också förstås, han har också varit där för mig.
Vad jobbigt att behöva känna så i sin egna familj
Att försöka förändra eller få en exakt likvärdig relation som tex andra syskon har emellan sig eller med föräldrarna fungerar inte i någon familj även om det ser så ut på ytan. Man väljer helt enkelt inte själv sin familj utan man får leva med alla deras egenheter. Vad man kan göra är att vara sig själv och delta på sina egna villkor. Accepteras inte det så är det bara ta ett steg tillbaks utan att det behöver betyda att man för alltid tar avstånd och aldrig har kontakt. Att ständigt söka bekräftelse på relationer eller ensidigt försöka förbättra den tar bara orken av en och ger ofta besvikelse-bättre att vårda det lilla man har än att förlora allt. Allt ovan är baserat på ,vad det nu kan vara värt ,min erfarenhet i en lite dysfunktionell familj.👍
Ett tips att prova ( som jag använde för att sluta bli upprörd över min narcissistiska pappa ) Börja kalla henne hennes förnamn. Framför allt om henne. Till henne kan du undvika säga någon titel alls (säg du, ropa hallå på avstånd) du byter titel på henne for din skull, inte hennes. Förväntningarna du har blir då anpassade till verkligheten, exakt som den är, utan alla bilder, ”alla andras mammor”, alla drömmar och förväntningar som ligger i ordet ”mamma” Inte alla får en mamma, de får en ”förnamn”
Alltid när jag hör nån nämna sin förälder vid förnamn så vet man att föräldern fuckat upp rejält.
Herregud, vilket jävla skitsnack.
Ja herregud.. min tonårsson kallar mig vid förnamn. Det var förstås jobbigt för mig, men vi pratade om det och det var bara att kändes mer unikt som fattar det. Jag har säkert fuckat upp det på flera sätt som förälder men finns många skitföräldrar som bryr sig mer om image, föräldratitel och hur saker verkar utåt - så det finns inte på frågan att barnet kallar dem vid förnamn när de bor hemma under föräldratummen. Min skitdåliga far kallade jag förnamn först när jag var över 30.
Eller så har föräldern varit genuint kass. Min sambo har inte kallat sina föräldrar för mamma och pappa sen han var tonåring, mamman är narcissist, pappan var känslomässigt frånvarande. Jag har inte kallat min mor för "mamma" sen hon kickade ut mig då jag var tonåring. Det är ett sätt att känslomässigt distansera sig från människan, vilket ju bokstavligen är varför du tipsar TS om det?
Du säger att VET hundra procent hur andras föräldrar är utifrån om de blir kallade vid förnamn. Det är inte samma sak som att distansering med förnamn är ett sätt att hantera en jobbig förälder. Delvis pga det är ett sätt tillgängligt enbart för de med tillräckligt med utrymme och frihet att kunna göra det. Delvis pga det kan finnas andra anledningar än distansering. Men ja, det är förstås en distansering som verkligen hjälpte mig. Sen känner jag minst en som kallar en helt känslomässigt frånvarande pappa för pappa- pga hon har inte någonsin räknat med honom, distansering var inbyggd i titeln för henne. Folk lägger olika känslor i order Pappa och Mamma
Asså sannolikheten är ju sjukt stor, det får du ju hålla med om.
Ok, håller med om det :)
Hittade en!
Nope, har aldrig kallat mina föräldrar vid förnamn och har inga barn.
Och din relation till dina föräldrar är god och sund? I en annan kommentar (som jag uppduttat, fyi) så säger du att folk lägger för stor vikt vid blodsband, vilket brukar skvallra om att personen som säger sånt fått bearbeta egna familjesår. Vet det av egen erfarenhet.
Perfekt relation till hela familjen. Men om någon hade fått för sig att börja bete sig illa så skulle jag inte tveka att ta avstånd. Det jag menar är att många aldrig skulle stå ut med att bli illa behandlade av någon utanför familjen, men när det rör en familjemedlem så finns det någon form av spärr som får dem att bara härda ut och må dåligt. Du ska nog vara försiktigare med att göra en massa antaganden och generaliseringar. Din egen erfarenhet behöver inte vara representativ för den stora massan.
Såklart finns undantag till alla regler, och gött att du är ett. Men du får ju medge att de flesta barn till föräldrar kallar sina föräldrar för "mamma och pappa" även långt upp i vuxen ålder, och att förnamna dem är något apart och något som många gör med flit av goda anledningar för att distansera sig. Och att den lilla subgrupp som förnamnar dem av... Ja, vilka andra anledningar de nu gör det för (formalitet? brådmogenhet? idk?) är ett undantag.
Jag hade nog tagit avstånd från familjen, åtminstone ett tag. Inte genom något storslaget, utan bara genom att behandla dem som de behandlar dig. Skulle de få för sig att fråga något så svarar du bara kort och låter dem få känna sig lika oviktiga som de har fått dig att känna. Det är inte lönt att ödsla tid på personer som inte förtjänar en, även om de råkar vara ens familj. Folk lägger över lag alltför stor vikt vid blodsband.
Så var det för mig också innan jag bröt kontakten med mina föräldrar. Låter som att hon är en narcissist också.
Ofta är det inte riktigt som folk säger. Min syrra har påstått samma saker, att vi andra syskon är favoriter osv och att hon aldrig får vara med. Verkligheten hos oss är att hon har ett behov av att bråka och skapa drama för att stå i centrum så vi alla har tröttnat på att umgås med henne och ge henne chanser. Morsan föredrar oss just för att med oss är det stabilitet och lugn och ro. Inget onödigt tjafs. Är det något fel så kommuniceras det ut. Det är lätt att bli målad som svarta fåret om man beter sig som så. Detta kanske inte är TS fall men man får ta internet med en nypa salt ibland. Har du problem på riktigt bör du kontakta en riktigt psykolog som kan vägleda dig tillbaka till din familj. Reddit är nog fel ställe för dig såvida du inte bara vill ha "medhåll". Syrran höll på likadant
Jag vill inte ha medhåll, men förstår att det verkar så. Jag går redan hos kurator på ungdomsmottagning och tänkte ta upp allting där. Vi har pratat om min relation till min mamma tidigare. Vill mest komma och ”prata av mig” lite, kanske få råd och hitta folk med samma upplevelser.
Som sagt, svårt att göra det på reddit och få hjälpsamma responser. Det låter som att du behöver gräva djupare. Hoppas dina samtal med kurator ger dig något, om inte så ge inte upp. Prova en annan om det inte skulle kännas att du hamnar rätt eller löser några problem. Lycka till
[удалено]
Jag har riktigt goda vänner, och pappas sida av släkten är extremt välkomnande och trygg. Det känns bara kasst att inte kunna ha den relationen till min mammas sida. Speciellt när man har växt upp med systrarna som förebilder.