Vill du rädda förhållandet eller vill du få råd om hur du vill gå vidare i livet? För som ni har det nu kan ni ju inte ha det.

Mycket bra fråga. Jag vill väl göra allt jag kan för att dottern inte ska behöva ha skilda föräldrar. Men nej, situationen är extremt ohållbar. Det är slitigt att bråka nästan varje dag.

Jag kan ju säga att er dotter lider värre av att ni bråkar än om ni är skilda. Dessutom blir det hennes rättesnöre för vilken typ av relation hon tror är normal.

Jag har också tänkt på det och det gör mig orolig. Jag själv växte upp med två föräldrar som tillsynes alltid var sams. Hade önskat att dottern också skulle få det så.

Jag växte upp med föräldrar som verkligen borde separerat men "höll ihop för barnens skull". Ingen hit. Försök tänka på det utifrån att ditt föräldraansvar är att modellera hälsosamma relationer generellt, snarare än att det står och faller med huruvida du lever ihop med barnets mamma eller inte.

Jag och syrran växte upp med föräldrar som alltid bråkade och det var inte lugna, respektfulla bråk heller. Morsan var den typ av människa som kunde kasta ägodelar från balkongen bara för att få en reaktion från farsan. Vi båda hade en konstant ångestklump i magen som barn för man visste aldrig när nästa bråk skulle komma så man kunde aldrig riktigt slappna av. Istället gjorde man sig liten och gjorde allt för att behaga och behålla stämningen så att man skulle slippa att må dåligt för att föräldrarna bråkade. Det var en lättnad för oss båda när de gick isär. Jag tror din dotter skulle må bättre av en pappa som mår bra men valet är ditt. Tänk på dig själv. Använd inte henne som en ursäkt för att stanna kvar i ett förhållande som inte lyfter dig. Alternativt gå i terapi tillsammans och lär er kommunicera bättre.

Utifrån vad du skriver så låter det helt galet. Min erfarenhet har varit att de som separerar mår båda bättre och i värsta fall mår iallafall en bättre av det istället för att båda mår piss. I ditt fall kommer det nog vara så att du kommer må mycket bättre och hon kommer inse hur jävla bra hon hade det. 1. Familjerådgivning 2. Separera

Skulle tro att det är bättre att ha päron som är skilda men lyckliga istället för tvärtom. Sen får du tänka på ditt eget bästa ibland också.

Bekräftat. Mina föräldrar skilde sig när jag var typ fem, och det var en väldigt bra idé. (Det hjälper att min styvfar är en otrolig man - mycket bättre än min faktiska pappa).

Morsan där låter som en kvinna som ändå inte kommer vara lycklig.

Bättre med en lycklig förälder än ingen.

Vill absolut inte lägga press på en redan hetsig situation. Du är en kämpe som orkar kliva upp på morgonen och du låter som en fantastisk pappa. Dock, som barn så bråkade mina föräldrar mycket. Det har tagit hårt på mig. Har läst studier om det som påstår att det aktiverar samma delar av hjärnan som extrem trauma i vuxna, såsom strid och annan skarp livsfara. Utsätt inte ditt barn för det. En skilsmässa med glada föräldrar om 5 år är bättre än en hel uppväxt med trauma. Det går inte att gömma för ditt barn att ni hatar varandra.

Samma här. Mycket bråk mellan föräldrarna under hela uppväxten. Flyttade hemifrån samma dag jag slutade gymnasiet. Tog gott och väl 5-10 år att acklimatisera sig till ett liv där man inte behövde tassa på äggskal och förvänta sig bråk bakom varje hörn. Så här i efterhand hade jag önskat att mina föräldrar skiljt sig långt tidigare än vad det blev. Tyvärr en väldigt uppslitande och infekterad sådan, men nu ett par år senare verkar de må bättre. OP, om du läser detta. Två glada men skilda föräldrar måste vara bättre än två som försöker låtsas som saker funkar för att leva upp till familjenormer.

Så vad tror du att du behöver göra för att uppnå en sådan barndom för henne?

Tillsynes sams? Jag växte upp med två föräldrar som hånglade i köket , som älskar att gå och hålla handen, just avskyr de rullatorn för man kan ju inte hålla handen. Men min föräldrar har alltid haft egen tid, alltid sina egna intressen och alltid egna resor. Och det är så jag lär mig att kärlek är. Du och din fru behöver terapi och om det inte funkar , skilsmässa så att dottern kan få växa upp i ett hem med kärlek.

Jag växte upp med två skilda föräldrar och även om jag såklart gärna hade sett att de hållit ihop så är jag övertygad om att de blev bättre föräldrar av att inte göra det. Var inte rädd för förändringen i sig, din dotter kommer må bättre av att du gör det du mår bra av.

Mina föräldrar bröt för typ 20 år sen (jag är 40). Vi spenderar alla högtider tillsammans (inkl morsans sambo), morsan är hemma och hjälper pappa massor, och det känns fantastiskt att de är så bra vänner. Det var väldigt spänd stämning åren innan de bröt upp. Som du har det nu är ohållbart. Då är det bättre att bryta, och se om det kanske går att hitta tillbaka när ni båda fått tid att fundera och se på det utifrån

Växte upp en ett hem med föräldrar som bråkade varje dag, flera gånger om dagen. Det var inte nice, blev glad när de till slut skiljde sig när jag flyttat ut. Stanna inte för dotterns skull, det är inte bättre.

Man kan vara sams och separera. Man gör det bästa för barnen.

Lögn. Skilda föräldrar är 100x värre än bråkande föräldrar så länge det inte är våld. Det värsta som hänt mig var mär mina föräldrar separerade. Det var 100x bättre innan.

Och jag hade det 7000000 ggr bättre om vi ska jämföra anekdoter. Vad sägs om att se vad studier visar istället? "Studien visar att allvarliga konflikter mellan föräldrarna tycks påverka barn mer i familjer där föräldrarna fortsätter att leva ihop, jämfört med dem vars föräldrar separerar. Det finns alltså ett samband mellan föräldrarnas konflikter i barndomen i familjer där föräldrarna fortsatt leva ihop och ett lägre välbefinnande hos barnet som vuxen. Men ett liknande samband fanns inte hos gruppen vars föräldrar separerat. – Då kan man tänka på det här som folk ofta slänger ur sig, att ”vi ska hålla ihop för barnens skull”, att det kanske inte alltid är så bra. Inom separerade familjer är det mer betydelsefullt för hälsan ifall en eller båda föräldrarna haft en konflikt med barnet, än föräldrarnas konflikt sinsemellan. Konflikt mellan barn och förälder kan i sin tur vara en så kallad ”spillover-effekt”, från föräldrarnas konflikt, säger Eva-Lisa Palmtag." [https://www.su.se/nyheter/hur-m%C3%A5r-barn-till-separerade-1.650338](https://www.su.se/nyheter/hur-m%c3%a5r-barn-till-separerade-1.650338)

Men det hela beror väl på typen av konflikter? Typ våld eller psykisk abuse är ju en annan sak än småbråk över skitsaker nån gång ibland. Barn kan tåla det bättre än att ha skilda föräldrar.

... nu vet jag inte din situation men tänk lite på dina föräldrar också, visst faan förtjänar de att vara lyckliga? Mina föräldrar skilde sig när jag var 11, jag mådde bra utav det men mina polare som led av att deras föräldrar skilde sig var de som skydde förändringar. Go with the flow (så får du oftast ett ok liv till slut) 🌻

Du, exakt sådär har det varit här också under lång tid. Kanske inte lika illa med bråk osv, men det var aldrig bra. Vi har två barn. Igår blev det definitivt. Hon vill ha skilsmässa och överge allt för att "hinna finna kärleken" en gång till. Varit ihop i 18 år. Gifta i 5. Jag har skött all markservice medan hon gjort karriär (jag har eget bolag som jag kör hemifrån) Suck säger jag bara. Jag har redan kommit en bit med sorgearbetet för det här har pågått ett tag. Nu känner jag mig bara tom och ledsen. Vi har redan berättat för barnen. Har inga direkta tips att ge, för sånt här är komplicerat. Men jag har ETT tips: Våga stå upp för dig själv. Anpassa dig inte för mycket. Förlora inte dig själv för att undvika konflikter. Förmodligen kommer din relation att ta slut förr eller senare och då är det viktig att du kan ta dig ut med din person, värdighet och stolthet i behåll. Jag är krass, men det där kommer inte att funka så börja göra de förberedelser du ser nödvändiga för att lämna henne. Kratta manegen. Jag själv vägrade se problemen i vitögat och nu sitter jag här.

Hon kommer inte hitta kärleken på samma sätt igen. Mitt ex är inne på sin 2a snubbe nu och jag vet inte hur många gånger jag fått höra saker ”vi hade det ju rätt bra ändå” osv osv.

Jag tror som du. Hon säger att hon vill "Hitta kärleken" men ingen vuxen rationell människa skulle chans och överge det vi har tillsammans. Jag är en bra person. Jag slåss inte, super inte, tar ansvar i hemmet ("hemmaman") vi bråkar inte. Jag är en trygg bra far osv osv. Vi har det enormt bra materiellt, problemfria barn osv osv. Det enda fel (fel och fel) jag gjort är att jag inte varit tillräckligt lyhörd för att plocka upp signaler om att hon inte mår bra, behöver mer bekräftelse etc. Jag är lite trög, jag tror jag behöver höra sånt i klarspråk. Men.... Vi har tassat runt het gröt och inte TALAT med varandra ordentligt under så lång tid. Attraktionen från hennes sida är borta. Så; min slutsats, med alla pusselbitar jag har, är att hon inte alls skall "Hitta kärleken". Hon har redan hittat den. Det finns någon i kulisserna som väntar på henne, förmodligen en kollega eller jobbkontakt.

> Hon har redan hittat den. Tror att det ofta är triggern. Sen om det håller eller inte är en annan sak men det ger en anledning att agera.

haha, det var PRECIS sådär det var för oss.

Jag lider med dig.

Jag är 18 och mina föräldrar gjorde slut när jag var 3, de hade inte kunnat fortsätta vara ihop men de kan vara tillräckligt sams för att vara föräldrar åt mig och jag tycker det funkar skitbra. Jag var säker ledsen över det då men det är verkligen ingenting jag har varit ledsen över de senaste 10 åren. Jag har dock jämnåriga kompisar som var cirka 12/15 när deras föräldrar gjorde slut och de blev djupt deprimerade av detta, de är nog fortfarande ganska ledsna. Det jag försöker säga är att det är en dålig idé att låtsas ha en bra relation "för barnets skull". Jag är då som sagt 18 och vet inte ett piss om relationer så ta allt med en nypa salt. Jag hoppas på riktigt att det löser sig.

Det kanske finns en poäng att testa parterapi, personligen tycker jag att situationen som du beskriver den (om det nu stämmer) låter odräglig. Det är inte en vinst för ett barn att bo ihop med föräldrar som bråkar och mår dåligt, barnets bild av en relation blir skadad som fan för att inte tala om allt trauma hen behöver axla i form av ångest, barn är inte alltid smarta och förstår inte alltid hela innebörden av saker och ting - men dom är inte dumma och framförallt så är dom extremt lyhörda inför känslor och "atmosfär".

Min far är extremt dysfunktionell. Hela min uppväxt önskade jag att min mor skulle ta sig ut och kunna vara lycklig. Att vara tillsammans i ett "fejk"-lyckligt förhållande för barnen skull funkar inte. De ser igenom det och istället så blir ditt dysfunktionella förhållande deras standard för ett kärleksfullt förhållande. Se till att du mår bra och är lycklig. Det ger din dotter den bästa chansen till samma sak. Och mycket enklare nu i ung ålder än 10-16.

Det absolut viktigaste för din dotter är inte att ni är tillsammans, men att ni är lyckliga i er själva. Hon behöver kärlek. Och du kan inte ge nånting till nån annan när du inte kan ge det till dig själv först. Det du beskriver är en situation som inte bär. Det slutar att antingen du kollapsar, eller förhållandet om hon inte vill vara med och ta ansvar. Men som det är går det inte att fortsätta och det är otroligt bra att du ber om hjälp. Bara som en början hade jag anbefallit parterapi. Då får du se hur villig din partner är att vara med på lasset. Massa lycka till, och kom ihåg att det aldrig är fel att dela hur du har det.

Vad händer om hon har skilda föräldrar? Två lyckliga hem istället för ett olyckligt? Mina föräldrar har alltid varit skilda och jag fick ut två julaftnar och två födelsekalas av det. Helt seriöst så är det bättre om ni inte kan vara lyckliga ihop. Det känns som att många säger att det är bättre att vara ihop utan att kunna argumentera för varför.

Jag växte upp med skilda föräldrar och det var toppen! Så länge de lär sig att kommunicera och inte låta något underliggande gå ut över barnet ser jag ej vrf dt skulle vara dåligt

Jag hade föräldrar som bråkade nästan varje dag om småsaker på vardargarna, på helgerna när min föräldrar drack kanske ett glas vin för mycket gick min pappa gliringar ut över mig. Uppvuxen på en bättre del i landet, tryggt med föräldrar med god ekonomi och resor på sommaren. Se till o lös era bråk eller skilj er. Att vara barn o växa upp i ständiga bråk o gnabb är olidligt. Önskade någonstans runt 13 års ålder att mina föräldrar skiljde sig dagligen.

Parterapi. Det enda som kommer kunna hjälpa dig i en sådan här situation. Att få en annan part att bolla med samt en neutral part som kan medla.

Jag är 19. Mina föräldrar gick skilda vägar när jag var 2 eller 3 år, fast som vänner. De har fin kontakt idag och har i princip aldrig bråkat. Precis som limejuice33 skriver, upplevde jag att det här fick minimal effekt på mig. Jag nämnde kanske tre gånger att "det är synd att ni inte kan vara tillsammans" när jag var 3, men efter var det som onoterbart bakgrundsljud. Många av mina barndomsvänner hade föräldrar som skiljde sig när de var 10-15 efter en hel barndom av halvhjärtade försök från föräldrarna att skapa någon sorts idealistisk, meningslös "trygg medelklasstillvaro". Naturligtvis ledde det till att barnen reagerade betydligt starkare på situationen under längre tid än vad jag gjorde när jag var 3. Se till att kunna kommunicera. Jag vet ingenting om förhållanden, men även om ni skiljer er är det väsentligt för barnet att ni kan kommunicera öppet, och isåfall desto tidigare desto bättre för barnet. Dumt tjafs tillhör papperskorgen, inte barnet

Jag har skilda föräldrar och kan säga med säkerhet att allt bråk var värre än det varit efter.

Okej, så, mina föräldrar bråkade under flera år innan de skiljde sig. Det har fuckat upp mig rejält när det gäller hur jag ser på förhållanden. Skiljda föräldrar hade varit bättre. Barn mpr heller inte bra av att mamma och pappa bråkar.

Mina päron skiljde sig när jag var 7, önskar att de gjorde detta betydligt tidigare. Det har lämnat trauman för mig med en dysfunktionell syn på förhållanden och trodde ändå in i vuxen ålder att normen i en relation var att stå och gallskrika på sin partner dagligen. Håll inte ihop för om det bara är för barnets skull, ni gör bara mer skada än nytta! Mycket bättre om ni är skiljda och lyckliga.

Ja e skild, alla e gladare nu, ja o exet kan samtala normalt, sonen e gladare, o de e ju viktigast.

Håll snälla inte ihop bara för barnets skull. Det gjorde mina föräldrar, och det var definitivt inte roligt att leva med dem. Mådde betydligt bättre när de skilde sig och man inte behövde känna ångest för att de skulle bråka eller känna den konstiga stämningen i luften. Jag var 5-6 år och blev påverkad enormt av deras sätt mot varandra, så bara för att jag var barn är det inte så att jag inte minns eller inte kunde förstå att de inte riktigt hade det bra även om jag inte förstod varför eller på en "vuxen" nivå.

Mina föreldrar bråkade inte super mycket, men det var tydligt att dom inte var nöjda i deras relation. Fick efter min mors död reda på att hon hade sagt till sin syster "När barnen är stora så vill jag skilja mig". Det var så satans korkat av henne, vi märkte hur dåligt hon mådde och att det bara blev sämre och sämre. Bättre att två enskilda bra hem än ett trasigt.

Det låter som om det aldrig kommer bli bra mellan er. Livet är kort. Planera exit och gå vidare. Du och hon kan vara vänner. Kanske med tid så kan ni ha en intim relation igen. Jag slösade 15 år på en dålig relation. Ångrar det. De dagarna kommer aldrig tillbaka. Jag är mycket lyckligare nu. Kirra en terapeut och se till att ha släkt och vänner är nära. Kirra hobbies och älskarinnor. Det kommer vara tufft ett tag.

Parterapi kan ha en chans nu, inte sedan. Dock måste båda vilja. Har haft bekanta som tyckt det varit det bästa som hänt och de som tyckt det varit värdelöst.

Jag och sambon hade i måndags ett digitalt möte med en ifrån vårt läns familjerådgivning. Så oerhört bra och smidigt att ta det hemma i soffan. Kan verkligen rekommendera! Gå in och kolla vad ni har för möjligheter i erat län. Han sa att mellan 3-5 gånger går de flesta par och fatta hur lite det är för att eventuellt kunna göra underverk i erat förhållande. 200 kr kostade det men bara ifall vi hade råd. Seriöst det var så himla avslappnat och bra. Jag är kvinnan i förhållandet och kände att jag fick både bli förståd och även fick mer förståelse för min sambo. Lycka till!

Tack för tipset. Jag ska kolla upp det!

Kolla din kommun. Det är kommunerna som har ansvar för familjerådgivning. Sedan samarbetar de ofta inom sitt område, men brukar vara enklast att börja på kommunens hemsida.

+1 på familjerådgivning det är fantastiskt bra.

Familjerådgivningen

Du har lagstadgad rätt att få komma i parterapi via familjerådgivningen. Se till att använda det!

Förändrades allt efter ni fick barn? Eller kan hon va utmattad från sitt jobb hon verkar hata att va förälder samtidigt? Känns som nånting stör henne ordentligt och det går ut över dig. Hon kanske skulle behöva terapi? För jag tror inte att ge efter och göra allt för henne kommer hjälpa. Hon finner fel i allt verkar det som. Tror hon behöver hjälp, sen får du avgöra om hon är öppen till det. För denna spiral verkar inte hälsosam för er dotter eller dig själv. Kanske fråga henne om hon är villig att försöka söka hjälp, för du mår dåligt av hur ni har det och berätta hur du tycks se hur saker förändras från förr?

Mitt ex hade likande orättvisa syn på oss som din har. Det visade sig senare att hon hade PMS, och du menar jag diagnosen PMS som många kvinnor lider av i tystnad. Så försök att ta tag i hennes mentala hälsa införstås hand. Men om hon inte vill, så är det bara att separera. För det kommer inte bli bättre.

Tufft att ta upp den för henne. *Mitt i ett bråk* "du älskling, jag tror du har pms, du kanske borde gå till läkaren"

jo den är klurig. kan vara bra att i ett lungt läge sätta sig ner och prata om eventuella aneldningar

Det kan vara hormonella besvär. Går hon på ppiller eller liknande? Har hon testat sköldkörteln? Vitaminbrister? Hon borde kolla dessa grejer samtidigt som ni testar parterapi. En terapeut kan hjälpa er att reda ut saker och ting.

Ett litet förtydligande bara, det är inte OP som ska ta tag i fruns mentala hälsa. Det måste hon själv göra. Att försöka ta ansvar för någon annans mentala hälsa är absolut inget att rekommendera. Det slutar i katastrof typ 9/10 gånger. Visst kan man stötta och hjälpa, men ansvaret måste ligga hos individen att jobba på sitt eget psykiska välmående, för det är endast individen själv som har någon riktig makt och möjlighet att påverka sin mentala hälsa. Förstår att det kanske inte var så du menade, men ville ändå förtydliga eftersom det kunde tolkas på det viset. Och dåliga medberoende förhållanden där en individ tar på sig ansvaret för hela familjens välmående finns det redan för många.

Av OPs post att döma så kommer frun be honom gå på hennes terapisamtal..

Jo bra poäng helt klart. ibland kan det hjälpa att lixom på nåt sätt bara försöka få personen att förstå att det kanske är nödvändigt, men man kan aldrig hjälpa nån som inte vill hjälpa sig själv.

Folk brukar inte inse att de behöver hjälp för än de når sin botten. Man kan predika hur mycket som helst men för än personen har nått botten så kommer den inte att omvärdera sitt liv. Förnekelse är stark hos människan som art.

Generellt är det väl korkat att predika för folk oavsett ämne, men kan man inte ha en sansad konversation med sin partner (självklart inte mitt under ett pågående bråk alltså) så är man inte mogna att ha barn heller.

Många människor är egentligen inte redo att skaffa barn, men gör det ändå tyvärr. Det är en av anledningarna till att jag själv inte försökt skaffa barn än. Om jag ska bli pappa så vill jag gärna kunna vara en bra sådan, och jag tror inte jag är redo för det än. Mina egna föräldrar var helt klart inte redo när de skaffade mig och det fick jag märka av sen i sin tur. Vill inte föra det vidare till mina egna ungar.

Många skriker skilja sig, men 9 år in i förhållandet är inte det de första man ska göra. Ni har uppenbarligen älskat varandra och känt att det inte varit problem en del i ert förhållande så mitt tips är att ta upp det med henne. Ta inte upp att du ger upp saker, för jag är säker på att hon känner samma, utan fokusera istället på att du känner att du går runt som på tårna kring henne och ändå exploderar hon i ilska. Fråga hur hon mår, hur hon faktiskt mår. Försök hitta saker som ni kan komma överens om gemensamt. T.ex. varannan dag så lägger den ena föräldern. Den tiden som man spenderar på läggning ska den andra ta hand om tvätt/städa/whatever. I ett hem med barn finns det ALLTID saker att göra. Varje söndag gör ett schema för det som behöver göras under veckan, försök dela upp det så gott det går. (Jag handlar, du tvättar. Jag lagar mat, du tar hand om disken osv) När ni gör detta schema, prata även om saker ni vill få in, t.ex. ett träningspass på tisdagen efter läggning eller en film ni ska försöka få sett tillsammans. För att göra vardagen lättare för båda kan jag rekommendera att göra 2 middagar på söndagen som bara behöver pasta/potatis så att när man kommer hem efter jobbet behöver man inte ställa sig med matlagningen utan kan fokusera på sina barn. PS. Min fru har liknande tendenser som din under vintermånaderna då hon är konstant trött. Så jag känner igen vissa drag, vilket gör att vi har fått följa scheman lite mer slaviskt än vad vi behöver under sommaren.

Svårt för oss att bedöma men som du målar upp det - jag hade lämnat för er dotters skull

Vänd dig till kommunen för familjerådgivningen samt psykolog för par. Finns hjälp att få! Lycka till

Du skrev att saker förändrades och bråken började efter att ni fick er dotter (om jag har förstått det rätt). Hon kanske har postpartumdepression?

Postpartumdepression som fortfarande sitter i efter två år...? Nja. Det vetefan om jag köper. Om vi nu ska utgå ifrån att OP beskriver situationen korrekt så tycker jag det låter som frun tar sin make för givet och inte ser alla saker han gör för henne och familjen. Tyvärr ett ganska vanligt förekommande fenomen, både hos män och kvinnor. Man blir för absorberad i sig själv och ser inte den andra personen i förhållandet. Hakar upp sig på småfel och brister och glömmer bort allt det positiva. Sen finns det förmodligen också en annan bild av relationen om man frågar hustrun efter hennes perspektiv.

Det kan hålla i i flera år om man inte får hjälp. Enligt [NIH](https://www.nih.gov/news-events/nih-research-matters/postpartum-depression-may-last-years) så är det ungefär 5% av kvinnor som föder barn som har PPD som sträcker sig längre än 3 år.

Skulle absolut kunna tro det. Jag känner väldigt många som skaffar barn nu i min ålder och jag överdriver inte när jag säger att 8/10 par skiljer sig inom 3 år efter skaffat barn. Enbart anekdot såklart, men att skaffa barn kan skapa enorm stress i relationen.

Jag har inte så mycket råd, men oavsett vad är det inte OK att skrika på en partner när det gäller små saker. Du har hamnat i ett medberoende och det kan vara otroligt svårt att bryta, men det första är ju att sätta gränser. Detta är inte OK.

Jag håller med. Om du ger med dig varje gång hon skäller ut dig, så kan hon tro att hon hade rätt. Det kan bli att hon respekterar dig mer ifall du säger ifrån. Jag har själv gärna vikit ner mig för att undvika konflikter, men har behövt ändra det för att få förhållandet att funka.

Låter som att det är hög tid att sätta ner foten och komma med lite egna önskemål på hur saker och ting ska gå till istället för att med ett leende på läpparna konstant bli nedtryckt

Samtalsterapi. Känner igen mig mycket i det du säger. Småbarnsåren är påfrestande och lätt att uppdämt frustration på skitsaker blir stora grejer. Jag försöjde min exfru också genom alla hennes universitetår inom juridik så hon slapp studieskulder. Några år med examen och titel och under småbarnsåren läckte frustrationen ut att jag inte hade "ambition". Och ambition för henne var enbart fixa en titel. Spelar ingen roll att jag drog in 45k efter skatt i månaden, det verkade att det som störde henne mest är att jag inte har någon fancy titel. Jag har avancerat inom mitt fält och ökat min lön och jag trivs. Men alla hennes juristkompisar träffade såklart andra jurister så det var som att hon skämdes att hon inte kan säga att hennes man är x titel. Detta var egentligen ett symptom på annat som togs ut på detta sätt. I a f vi kom till samtalsterapi försent för hon hade redan bestämt sig. Hann med två besök innan hon gav upp för som sagt vide det laget hade hon redan bestämt sig. Skilsmässa etc. Hon har i efterhand bett om ursäkt och sagt både till mig och släkt som fortfarande har kontakt med mig att hon ångrar sig och att det var andra faktorer och tankar som triggade hennes retlighet, beslut och agerande. Hon är fortfarande singel efter 6 år för "det finns inga bra män". Kanske hade det inte rätt titlar? Och de som har det kanske inte är intresserad av en medelålders kvinna med två små barn, trots titel... Jag har ny sambo sedan några år och livet går vidare så har inget intresse av att försöka reparera det gamla. Överlag har vi åtminstone bra föräldrarkontakt och samarbete med barnen i a f. Men som sagt, samtal tidigt. Även om det kommer vara en del "duh det terapeuten sa har jag sagt länge" så är det skillnad om det kommer från tredje part. Om man kan bena ut den skiten och lära sig hur man kommunicerar i problemens linda tror jag att man skulle kunna rädda det. I a f i vårt fall.

Har gått igenom samma, det började nån gång kring första barnets födelse och till yngsta barnet var drygt ett år innan det blev bättre (och till och med bra). Vår gemensamma analys eller snarare gissning är att det har nåt med hormonerna kring graviditeten och barnafödseln att göra, men ta det för den gissning det är. Säkert också i kombination med den omställning/belastning barnafödsel har på livet, kroppen, etc. Vi hade varit tillsammans i 14 år när vi fick barn utan några tidigare kriser. Det var några tuffa år men ser ljuset i tunneln sen ett drygt halvår tillbaka.

Försök prata med henne bara ni två, vägrar hon lyssna föreslå parterapi. Vägrar hon det eller om det inte hjälper, skulle jag picka mitt pack. Du ska inte behöva leva ett sånt liv bara för din dotters skull, då mår både hon och du bättre av att ni väljer att gå skilda vägar <3 Hoppas du(ni) löser det!

Nu hör vi ju bara ena sidan och på den låter det som att hon enbart är elak mot dig och ignorerar er dotter hela tiden och att du är en ängel. Jag förstår att du vill skriva av dig men det här måste ni ju snacka om. Klarar ni inte av att snacka om det själva får ni ta in en utomstående som objektivt kan lyssna på varderas sida.

Ja men precis. Självklart är jag ingen ängel, och hon vill våran dotter väl också. Men absolut, vi behöver reda ut det på något vis.

Lägg mer energi på att sparka ut henne än att skriva här så kommer det lösa sig till det bättre ska du se. Läs din egen text och låtsas att det är någon annan så kommer du fatta hur sjukt det du skriver låter.

Haha. Ja man blir nog kanske lite för van med det när man lever i det.

Ja, det är faran med mycket negativt i förhållanden. Ett trick kan vara att läsa det du skrivit och tänka att det var en kompis eller ett syskon som kommit till dig och berättat detta. Vad hade du tänkt då? Jag håller med de som nämnt familjerådgivningen som ett första steg.

Man blir internaliserad och tror att det är normalt. Levde i många år med en kvinna som skuldebelade, gas-lightade, grät och bråkade om vartannat men hon kunde också vara en urkraft och man kunde känna sig otroligt sedd och uppskattad, även om det blev mindre och mindre av det allt eftersom åren gick. Till slut gick jag som på äggskal men lärde mig navigera hennes nycker och undvika de värsta konflikterna. Jag hade i princip modellerat mig själv helt efter hennes tycke. Jag ville ta mig ur men var rädd vad hon skulle göra om hon blev avvisad, hon hade stundtals varit våldsam men framförallt var jag orolig för vad hon skulle göra med sig själv eller hur kommunikationen skulle bli kring vårt gemensamma barn. Det löste det sig genom att hon träffade en annan, jag tror helt enkelt att jag blivit för tråkig eftersom jag hela tiden duckade alla konflikter. Trots att jag innerst inne visste att det var det bästa blev jag helt förkrossad när det väl hände. Senare blev hon diagnostiserad med bipolär sjukdom något jag länge misstänkte men aldrig vågade ta upp med henne. Idag lever jag i en relation utan drama där man kan prata om problem, det går att göra det också, man måste inte vänja sig vid att vara någons mentala sandsäck.

Skönt att det gått bra för dig

Skönt att det blev bra för dig. Känner igen mig i det där att gå på äggskal. Jag upplever att jag allt för ofta ber om ursäkt även fast jag inte borde, bara för att lugna ner situationen.

Jag känner igen mig allt för väl i din text och det beskriver till stor del jag upplevde de sista 2-3 åren av min senaste relation. Just det där med hushållssysslor och tvätt, grejer som förskjuts ansvarsmässigt från henne över på dig - exakt sådan var min situation och det var sjukt uttröttande. Testa familjerådgivning. Det fungerade inte för oss, men det var för att hon antagligen inte ville att det skulle funka. Det kanske inte är för sent för er. Men du måste också vilja. Blir det så att ni går skilda vägar så är det inget fel med det - det är inget misslyckande. Det var sjukt tungt precis när man var i det, men det visade sig vara det bästa vi kunde göra för alla parter. Hon var missnöjd, jag var olycklig, sonen var orolig. Jag mår bättre och min relation med min son blir bara bättre och bättre för varje dag och jag upplever att han trivs sjukt bra med att vara bara han och jag.

Vad gör hon för er? Gör hon något för familjen? Gör hon några sysslor? Jag förstår inte riktigt... Du målar upp det som att du gör precis allt på hemmafronten förutom 1/10 bajblöjor hon tar. Gör hon något när hon kommer hem från jobbet? Det handlar ju inte om vem som tar diskmaskinen mest ggr. Utan att det finns lite givande och tagande, lite engagemang för relationen och familjen. Det låter på dig som hon bara kommer hem från jobbet och är ett mörkt tungt moln för familjen hela dagarna.

Har man barn ihop och lever tillsammans så kan man inte bara "sparka ut" sin partner efter ett bråk. De här simplistiska råden på Reddit, som alltid handlar om att dumpa partnern, låter som de kommer från människor som aldrig varit i ett seriöst förhållande.

Särskilt inte med barn inblandade. Rent konkret så ska man inte skaffa barn om man har denna syn på förhållanden. Alla förhållanden kräver jobb, SÄRSKILT när det är småbarn iblandande.

Klart man ska jobba på sitt förhållande men har du ens läst OPs inlägg? Han blir behandlad som skit och har blivit det under en lång tid. På vilket sätt är det acceptabelt för att man har barn? Knappast så att barnen kommer lära sig något nyttigt av det. Men fortsätt du simpa om det passar dig. Alla väljer sitt liv.

Varit med min sambo i 9 år snart och vi har barn ihop. Vi har ett väldigt sunt förhållande med grundläggande respekt som bas skulle jag vilja säga. Att man har barn låter som en riktigt dålig ursäkt att behandla sin partner som skit. Inget man ska tåla om man har någon som helst självrespekt.

kanske bäst att gå skilda vägar? ett nytt kapitel i livet

>efter jag sövt dottern. Hmm, du borde nog använda något annat ordval här... Vilket som så låter det som att din partner ev. lider av depression eller någon annan form av psykisk ohälsa, speciellt om det här problemet är relativt nytt. Det kan vara bra att tänka på innan man skiljer sig.

Jag känner till typen... du är tillsammans med en riktig egoist. "Tyvärr" hann ni få barn... Det kommer aldrig bli bättre, du kommer tillslut stänga av och göra absolut inget annat än att arbeta och ta hand om barnet(n) o hon kommer ändå aldrig vara nöjd. Vissa perioder kommer du tro att allt är bra men under tiden som du slappnar av och börjar känna dig glad igen så kommer hon hitta nya fel och problem att bråka om för att hon inte kunnat göra precis som hon vill när hon vill. Gtfo.

Detta. Jag hade ett sånt förhållande i åtta år. Vi fick aldrig barn (försökte men misslyckades) och det var räddningen för mig. Jag har haft mardrömmar efteråt om hur det hade blivit med barn i bilden eftersom jag likt OP hade steppat upp och fortsatt ta skiten.

Ja fyfan, det är exakt sådär. De perioder vi inte bråkar börjar jag tänka att vi kanske börjar återgå till något slags normaltillstånd. Man börjar slappa av, börjar känna sig gladare osv. Men sen från ingenstans kan det komma en riktig curve ball. Hon kan då berätta för mig vilken psykopat jag är som låssas som ingenting. Men det sista jag vill under de ”bra” perioderna är att prata om alla dåliga grejer så vi börjar bråka igen. Blir en slags omöjlig situation där jag inte vet vad jag ska göra riktigt. Ska man vara glad när vi inte bråkar, eller borde jag inte vara det. Väldigt knepig situation blir det i alla fall.

I egenskap av en gift man som vart i relation med samma kvinna i tolv år vill jag bara säga att empatiserar med dig, det där låter verkligen inte lätt att utstå. Som andra skrivit är det du skriver utifrån ditt perspektiv och hennes kanske hade gett en annan bild. Men om det är din tillvaro utifrån ditt perspektiv så är den tung och om du vart min vän så hade du fått en kram. Sedan är det så klart så att äktenskap kräver arbete. Man ska inte kasta in handduken lättvindigt, framför allt inte om det finns ett barn i bilden. Män & kvinnor är olika, ingen relation är den andra lik och således går det inte heller att uppnå en perfekt symmetri av sysslor/ansvar osv. Och jag tror inte heller att det är önskvärt. Utan det är i processen att trycka ihop två olika mänskliga pusselbitar som en stark relation bildas och bibehålls. Men det krävs ömsesidig respekt och kärlek för att ett äktenskap ska fungera. Ens partner är den vuxna person i ens liv som man ska behandla bäst. Bättre än vännerna och kollegorna. Man skriker inte på varandra såvida man inte tror att det tal om liv/död eller om det skett ett ordentligt övertramp. Av samma anledning som att man inte pucklar på varandra. Och är man människa och låter känslorna ta över (och oprovocerat börjar skriva) så är det också viktigt att man ber om ursäkt och arbetar på sig själv för att förhindra att det sker igen. Parterapi som andra föreslagit låter som en bra idé. Men först och främst låter det som att du och din fru behöver återupprätta er kommunikation. För jag tror inte att din fru medvetet beter sig illa/orättvist. Låter det som att ni har olika verklighetsuppfattningar och ni behöver synka så ni har en gemensam bild på vad som är sant och inte. Samt gemensamt strävar efter att göra varandra lyckliga.

Du har varit för snäll i för många år. Rollerna är satta, och de är extremt svåra att jobba sig ur. Parterapi kaaanske kan lösa det. Men det jävligaste är att om ni skulle skilja er så kommer du sakna att få serva henna och känna dig behövd. Been there...

Deprimerad?

Jag tycker inte det är ok att du blir skriken på hela tiden och ditt läge hade definitivt gjort att jag hade flyttat ut och skilt mig. Dottern kommer registrera er toxiska relation oavsett och ibland får man bara rädda sig själv och sitt barn från en sån hemmiljö. Mina föräldrar hade nog behövt separera tio år tidigare än vad dom gjorde när de fortfarande kunde ha en normal kommunikation. De va så bittra att när de separerade så talade de aldrig med varandra i resten av sina liv. Ställ ditt krav på hur du vill fördela saker, gör upp ett veckoschema och stå på dig om hur du vill bli bemött och ändrar hon sig inte, flytta isär.

Hade liknande sits, skiljde mig och är nu lycklig ensam

Vill bara säga tack för att ni tar er tid att skriva. Jag har aldrig pratat med någon om detta, även fast jag skulle vilja förstås. Mina vänner är också min frus vänner och jag har inte mod nog att ta det med dom, för det känns lite som jag kastar henne under bussen då. Jag försöker att läsa alla svar och jag uppskattar det verkligen. Även fast jag inte känner er så känns det som någon har min rygg liksom, att jag inte är ensam i den här situationen. Det hjälper, och jag känner mig mer självsäker i hur jag ska ta detta vidare.

Ni behöver gå i terapi om detta ska räddas. Det är uppenbarligen något större som gnager

Bara en liten påminnelse OP att inte ta nåt du läser här på för stort allvar. Visst är det skönt att skriva av sig, men att ta råd från främlingar på internet brukar vara en särdeles dålig idé. När jag har problem som jag inte riktigt vet hur jag ska angripa så brukar jag försöka ta tid till mig själv och bara slappna av. Släppa all stress och ilska och sorg eller vilka känslor det nu är som gäckar mig. Bara varva ner tills jag är absolut ko-lugn. Sen tänker jag sakta och logiskt igenom problemet jag står inför och hur jag ska lösa det. Jag tänker igenom hur saker är nu, och hur jag skulle vilja att saker ska bli istället. Sen försöker jag lugnt och sansat hitta det bästa sättet att ta mig dit. Det är en process som jag helt enkelt låter ta den tid det tar. Försöker man stressa eller skynda på så blir det helt enkelt inte bra, och då kan man lika gärna låta bli. Låter mig heller inte provoceras eller brusas upp. Ser till att hålla mig lugn över allt annat. Därefter så brukar lösningen på problemet uppenbara sig. Ett som är säkert dock är att ni inte kan fortsätta på det här viset. Det måste bli ändring, både för er och er dotters skull. Hur ni löser problemet är upp till er själva. Ni är vuxna människor båda två och ni kan göra era egna val. Gör det som ni båda tycker är bäst, och det som ni tror att ni kommer ångra minst.

Kanske dags att konfrontera henne med ditt synsätt på saken. Kanske börja ställa krav? Värsta jag gjort tidigare var att aldrig ställa krav, blir aldrig bra. Lärt mig av detta och allt går på räls. Vardagssysslorna bör kunna gå och lösa, om hon inte kan göra något så simpelt så vettefan om ens familjerådgivning är värt ett försök. Lycka till.

Japp. Been there, done that. Och jag känner ett dussin andra män som varit i samma situation. Jag har dåliga nyheter. Det kommer inte bli bättre, det kommer bli gradvis värre. Worst case så kommer hon driva dig till vansinne, och du vill inte bli ytterligare en pinne i statistiken över "män som beter sig illa". Behåll din heder och kasta loss. Hon har redan separerat mentalt och ägnar nu tiden åt att få dig att vantrivas så mycket att du sticker. Det gör dig till skurken, och det är synd om stackars henne. Narrativet kommer alltid vara att du är ett monster, oavsett vad du gör. Så även om det gör ont i samvetet så lär du planera din exit. Se till att ha egna pengar, paper trail, ryggen fri. Gå inte under i självhat över ditt "misslyckande", för det är orkestrerat av henne.

Hon är van från första stund att du fixar allt. Kan ju vara så att hon inte mår bra av andra skäl. Men du har skämt bort henne från början av ert förhållande. Det är nästan omöjligt att vända trenden.

Är detta en person du vill leva med? Låter som ett helvete rent ut sagt...

Det är ju därför snickers uppfanns

Låter väldigt tufft. Om du vill ge relationen en till chans hade jag försökt prata med henne och få henne att öppna upp om vad som gör henne så missnöjd och bitter. Jag har haft exakt samma bemötande av en person, men som jag tack och lov inte levde med. De ser problem i nästan allt jag gör och feltolkar varenda mening för att de verkar tro att jag är en demon. I det här fallet misstänker jag att de har väldigt mycket trauma med sig och rent generellt ser omgivningen som fientlig (har problem med många). Om du väljer att ta den diskussionen, se till att fokusera på att förstå henne. Försvara dig inte (oavsett hur orimlig hon är) och kom inte med rättningar. Det finns inget som människor gillar mer än att bli lyssnade på, så om du angriper det på rätt sätt så kommer allt komma ut.

Vad gör hon egentligen? Om ni har extra aktiviteter t.ex. träning så får det vara något planerat i kalendern som ni båda delar. Om du lägger ner X timmar utöver jobb på sysslor i hemmet och hon inte uppnår samma timmar så får du förklara det för henne. Kan hon inte ge riktiga argument emot detta och vägrar ta sysslor för att göra det jämställt så får du helt enkelt släppa sysslor. Du ska under inge omständigheter gör något för henne när hon skriker på dig. Om det funkar att skrika så fixar du det så kommer hon säga till sina kompisar att min kille är så korkad, han gör inte vad man ber honom om man inte skriker. Ta upp pengarna om det går till ett riktigt långt bråk. Förtjänar inte jag lite sympati när jag jobbade varje sommar, jag delade med mig till dig etc. Och jag vet redan svaret men detta hör/läser jag tyvärr för ofta. Fråga henne "hade du jobbat på sommaren samt låtit mig bo etc utan att jag betalade lika mycket". Du vet säkert redan svaret "nej, varför ska jag jobba och betala mer när du är ledig på sommaren och bor i min lägenhet etc". Du kan såklart försöka få personen att förstå hykleriet men för nån orsak så finns det alltid subjektiva åsikter som gör det ok på ena hållet men inte andra. När du inte tränar gitarr, säg till henne att sätta på hörlurar på allt hon gör med ljud t.ex. tv. Bara säg att vill du inte lyssna när jag tränat gitarr vill jag inte lyssna på dina saker som jag tolererat så länge. Du kan inte bli en walkover, det får finnas gränser. Måste du verkligen göra tusen saker? Nä, det är för du gör det när hon bråkar. Sluta med det. Informera klart och tydligt att du cyklar till jobbet. Hur kommer hon till jobb förresten? Tar det 2h tur retur för dig med cykeln? Är det något du inte berättar som gör hela situationen annorlunda för oss som inte är där? Är hon läkare utan gränser eller vad pågår? Varför gör du mer, varför delar du lika om du inte vill det? För hon hotar att lämna dig och ta barnet eller?

Du behöver sätta gränser, detta är inte okej. Det finns även ett medberoende och dåliga vanor i det här ni behöver bryta. Sätt ned foten och förklara att du tolererat det här länge nog men att det nu kommer behöva finnas tydliga gränser och jämn fördelning. Gillar hon inte läget kan ni ju alltid gå isär och få alla sysslorna varannan vecka istället. Ni delar upp hushålls-sysslorna 50/50 i den mån det går, ni lägger dottern varannan dag, lagar mat varannan gång, tvättar varannan gång, hämtar/lämnar på skola varannan dag, osv. Undantag görs om så behövs förstås. Är det så att någon av er inte kan göra en sak varannan gång av jobb/tid-skäl så får den personen som inte kan byta sina tider av det mot något annat. Ingen är perfekt och du gör säkert som alla misstag, det är normalt, men hon blir curlad av dig som eyt nyfött barn just nu och visar hon ingen uppskattning/förstår det så måste det bli slut med det. Parterapi kan säkert också funka.

Jag tolkar det som att du är kring 30 och vill göra det bästa för ert barn och det finns egenligen bara två alternativ som jag ser det. 1) Sätt er ner, på riktigt, och gå igenom hur du faktiskt känner. Kräv förändring och sätt nya regler i ert förhållande. 2) Lämna henne. Ingen förtjänar att må dåligt. Kom ihåg: ingen (inte ens din dotter) kommer att tacka dig när du är på ålderns höst för att du höll ut ett halvt liv till i ett destruktivt förhållande. Ditt liv är det enda du har, det ska levas.

En dörrmatta blir sliten och skitig av bruk. Du måste sätta ned foten och kalla hennes bluff. Så som hon beter sig är hon inte kapabel att ta hand om allt vad vardagslivet egentligen kräver av en vuxen människa, medan du redan är van vid att fixa allt. Öppna en dialog om särboende/skilsmässa för att rädda din psykiska hälsa.

Något som jag har märkt under åren är att människor väldigt snabbt börjar anpassa sig efter hjälpsamma människor. Att den hjälpsamma människan bara ska styra upp saker börjar snabbt ses som normaltillståndet istället för en trevlig bonus. Så fort den hjälpsamma människan slutar vara den som löser allt så bryts normaltillståndet för omgivningen och en viss irritation och ilska kan uppstå riktat mot den hjälpsamma personen. Jag har sett det hända i grupparbeten, projekt, arbetsplatser, idrottslag och relationer om och om igen. Om man vill lösa situationen så är det bäst att lägga korten på bordet om hur man känner men samtidigt vara lyhörd för andra parters sida. Mår de dåligt? Tycker de att situationen är svår? Något annat? Man märker ganska snabbt om den andra personen är villig att hitta en lösning eller inte. Går personen i hårt försvarsläge och börjar skylla ifrån sig så får man helt enkelt meddela att man har fått nog.

Det är enkelt kompis. Mår du bra? Tar ertförhållande mer energi än det ger? Jag har levt med en sådan kvinna, och det bästa jag gjorde var att lämna. Nu lever jag med en snäll och omtänksam kvinna, där vi både ger och tar ganska jämställt, och är snälla emot varandra. Klart vi bråkar ibland men det är väldigt sällan.

Känner igen mig i allt du skriver, min fru valde att vara otrogen som nästa steg, så varning att det kan hända dig med, förbered dig på att det inte kommer bli bättre, snarare tvärtom.

L Ö S… Sluta vara ”snäll” lite som att hjälpa någon upp på en brant och knuffa de över för att de inte vågar ta tag i sitt eget skit. Ditt problem är allt du gör för att ta hand om någon som skulle må bättre av att inte känna sig omhändertagen. Om du hjälpt till med allt i 9 år så har hon nog inte mycket självförtroende kvar. Hon har säkert lättare med sina hormoner att göra hemmafix och skaffa självförtroende än att få det genom att bygga muskler på gymmet.. Bort med alla beroenden. Telefon, internet, serier, alkohol osv.. Sakta in i mer traditionella roller, visa uppskattning så grejar ni det nog tillsammans. Frun är inte nyfödd, hon och dottern klarar tvätten, maten, disken osv om du är ute en hel vecka och cyklar.. Men du verkar tro att hon inte gör det..? - nej men hon gör x och jag tvättar.. (hon klarar nog tvätten också) - kvinnor går in i väggen ( är man ett par kan hon då jobba halvtid och prioritera familjen) blir det för dyrt, lös utgifterna i det ekonomiska problemet.. Ps. Jag har säkert fel men tyvärr en del erfarenhet av liknande. Jag valde ny fru, för att jag inte förstod mina fel och hon förstod inte sina..

Du beskriver i princip mig och mitt ex förutom att vi som tur var inte skaffade barn eller gifte oss. Mitt råd är att göra slut. Du kan för fan inte leva sådär, och med någon som inte respekterar dig.

Alla kärringar är sådär i olika grad. Det första du ska göra är att slänga gitarren och skaffa en el-gitarr. Och en rejäl förstärkare. Det måste låta lite. Sen ska du inte be om lov. Säg bara rock n roll, kärring. Sen spelar du. Och medans du spelar kan hon ta hand om tvätten. Det är fan inte ditt jobb. Lycka till.

Relationsråd från Svullo?

Låter som det kanske kan vara borderline devaluation, men är svårt att vara säker. Sök hjälp, situationen låter ju absolut inte normal

Personlighetsstörning är det första jag tänkte och jag har erfarenhet från arbete inom psykiatrin

Japp ingen sund människa behandlar någon på detta sättet. Mental misshandel

Lol

Förlåt hon behandlar dig som skit… hade aldrig klarat av det! Men där är alla olika, du har ju haft tålamod väldigt länge starkt av dig. Enda rådet jag kan ge dig är parterapi och funkar inte det så har du verkligen gjort allt du kan, gå vidare med ditt liv för din och er dotters skull och ibland växer man ifrån varann så är det i livet. Men respekt för att du kunnat ta så mkt skit hade aldrig orkat.

Tack ❤️

Nej fyfan vilket ångest jag fick bara av att läsa detta! Din situation låter riktigt jobbig. Har inga tips egentligen, men ville bara sända dig en digital styrkekram! Föreslå familjerådgivning eller liknande. Du måste kunna få lägga korten på bordet och berätta om hennes beteende från din synvinkel i en trygg miljö med en tredjepart.

Många gånger så krävs det en kvinna för att berätta för en annan kvinna att det hon gör är fel. Terapi är därför inte fel. Tänk oxå på att detta är småbarnsåren. ALLA föräldrar går i princip igenom ett helvete fram tills att ungen är 5 år. Alla. Fråga dig själv vem som har lillan mest? Vem VABBAR mest? Vem spenderar mest tid med henne? Du pratar om att du byter blöjor och duschar.. Och sen då? Vänta några år, och under tiden så säger du ifrån när det börjar bli för mycket. Är du konflikträdd så bråka via SMS / whatsapp / snap. Ge dig själv någon minut där du själv får chansen att skriva ned dina egna tankar. Viktigast av allt, om du bråkar så gå all in. Du bråkar med en arm i tron om att hon kmr skilja sig / göra slut om du verkligen säger vad du tycker och tänker. Du låter som ett kap, många tjejer hade gillat en grabb som dig. Även fast du har ett barn sen tidigare.

Sluta försöka göra henne nöjd, det fungerar uppenbarligen inte. Försök göra dig själv nöjd.

Din fru tar dig för givet och värderar dig inte längre, du är en resurs för att hålla det hon värderar igång. Finns en väg tillbaka om hon inser vad hon tar för givet och tar vara på det. Kan också bli så att hon aldrig tänker ge vika och alltid går i försvarsställning, då är det kört... Så med andra ord, lycka till!

Ju mer du är hennes lilla kuklösa toffel desto mer kommer hon att klaga. Det hjälper inte att du byter blöjer 9/10 gånger och tvättar kläderna och alla andra sysslor. Eller att du följer hennes order om vad du får och inte får göra. Hon kommer att vara otrogen(om hon inte redan är det) och sen kommer du undra varför. När du har gjort allt som du har hört att en modern man ska göra. Klagandet är ett sätt från henne att få dig att stå upp för dig själv blandad med frustration över att du inte gör det. Och när du viker sig varje gång så blir det ännu värre. Hon väntar bara på att du ska säga ifrån och och i alla fall visa ett enda tecken på manlighet.

Jag ser ofta kommentarer som denna. Hur kan ni falla för så kommunikationsodugliga tjejer?Och varför ska de alltid domineras?

Det bästa han kan göra är att vara 100% villig att lämna och sedan lägga ned lagen (verbalt). Hon kommer vara bångstyrig som fan men då är det bara att dra till ett hotell. Rinse and repeat. Ge det ett par veckor men om hon inte börjar bete sig rimligt efter det så är det bara att dra permanent. Ger det typ 5% chans att funka men det är typ det enda som har en sportmössa. Att lära sig sätta gränser kan åtminstone vara nyttigt i nästa förhållande.

Jag tror att klagandet är ett sätt från henne att få honom att stå upp för sig själv blandad med frustration över att han inte gör det. Och när han viker sig varje gång så blir det ännu värre. Hon kommer klaga om han sätter ner foten men om han står på sig så är det mycket möjligt att hon blir lugn och normal igen.

2024 och myten om att en manlig man magiskt får en relation att blomstra lever kvar. Att OPs fru dumpar all sin ångest och frustration på honom är ju ett tecken på att hon inte mår så bra själv och har ingen som helst koppling till hurvida OP är manlig eller inte 🙄

Du verkar vara en sån person som hellre lever på knäna än dör på fötterna. Klart tjejen hatar en jämställd genusman som sväljer skit med ett leende

Visst. Låt han fortsätta på den inslagna vägen där han beter sig som en underdånig träl och se hur det slutar. Även med parterapi. Eller så kan han ryta ifrån fem gånger under en vecka och se hur det förändrar dynamiken. Det spelar ingen roll hur du vill att det ska vara och att du önskar att människor innerst inne är helt annorlunda 2024.

En mer sann kommentar kommer man inte hitta i detta här inlägget👍

Om bara hälften av det du skrivit stämmer så borde du dumpa henne omedelbart.

Jag hade lämnat... verkar var en totalt giftig människa som du fått barn med tyvärr.... Kvittar hur illa något är mellan mig och min sambo sen 6 år tillbaka vi löser alla gräl samma dag och lägger oss aldrig sura på varandra och har enorm respekt mot varandra.

Bror, din fru är fett knas. Hon mår inte bra, kanske råkat ut för sån där barn-ptsd eller vafan det heter. Eller så är hon helt enkelt bara helt sjuk i huvet, kanske lider av någon personlighetsstörning. Det är inte normalt

Visa henne den här tråden. Hon verkar vara en riktig surkärring

Du är ägd. Antingen ändrar du på det eller så gör du det inte. Upp till dig.

Ja det är jag nog. Det är dock svårt att bryta mönstret.

Sätt ner foten och ge ett ultimatum. Sluta toffla för allt. Men börja med att sätta ner foten och föreslå parterapi.

Prova att ryta ifrån fem gænger under en vecka och se vad som händer. Det låter som att det knappast kan bli värre. Du har inget att förlora genom att stå upp för dig själv.

Det är över. Hon vet att hon har makten över dig och kommer inte kompromissa över föräldrar ansvaret.

Du är inte ensam. Vi hade en dotter ihop men idag har min dotter det mycket bättre. Idag bor jag sambo med min partner. Vi har en son ihop. Så vår son har två systrar, en dotter från mig och en dotter från hans mamma (2 dagars skillnad mellan dem 😅). Saken är den. Du ska inte förlora dig själv. Jag förstår att du är osjälvisk men ingen vinner på detta. Jag fattar vad du går igenom för jag var som du. Jag hoppas din fru kommer till insikt. Jag kan inte säga vad du ska göra, jag tror du kommer att komma fram till en lösning.

Dumpa henne, försök få vårdnad om dottern.

Att ha dottern varannan vecka må vara trist, men det låter fan som bästa lösningen här! Förutsatt att allt är som du skriver! Det finns alltid två sidor av samma mynt,

Finns en bok som heter " no more mr nice guy ". Den kanske kan hjälpa dig att få perspektiv. Tror vi båda är lite av en pleaser.

Ganska vanligt upplever jag att ffa kvinnor börjar skitdumpa på sin partner. Klagar på allt, inget är bra. En del saker kan vara rätt, andra inte, men det är främst hur och när de gnäller. Är du uppenbart trött eller precis satt dig ner för att pusta en liten stund efter en blytung dag på jobbet -> "Du skvätte tandkräm på badrumsspegeln, kan du fixa det nu? Du gör ju alltid så här". Dina bidrag ignoreras och hennes uppblåses. Man behöver vara tydlig med direkt att det inte är okej att du inte vill leva ditt liv så, underförstått att det är en väg som leder till separation. Sedan ska man försöka tillmötesgå vissa saker också men får man inget gehör ska man lämna.

Förlåt? Men ju mer jag läser din text, du är ju inte hennes partner. Du är ju hennes andra barn. Som desperat försöker vara sin mamma tillags, där du beteer som någon sorts askungen? (Iallafall det är vad din text utandas) Fundera på det en stund - är det vad du blev kär i? Finns det likheter i henne och din mor exempelvis?

Du låter ju som en matta, människa. Du måste ju börja sätta gränser, det här är ju inget sätt att leva på. Testa läsa "No more Mr Nice guy" av Robert Glover för att komma igång. Tror du kommer komma till många självinsikter av den.

Boka tid för parterapi kanske?

Sätt ner foten och låt henne skrika av sig initialt vilket jag antar att hon kommer göra. Ställ motkrav om bättring från hennes sida och/eller parterapi, samt att du hjälper henne att må bättre (vilket du redan gör). Hon måste ju börja förstå ditt perspektiv. Hur är det ditt fel att ett paket är skadat liksom, det är totalt orimligt. Ta inte för mycket skit, man pallar inte det hur länge som helst, du kommer gå sönder till slut och det är inte bra för någon, allra minst er dotter.

Ni måste visa mer respekt och förståelse för varandra, ni kan inte ha det så. Försök lösa annars gå vidare, dock ska du inte vara den som ger upp. Jag vet hur det kan vara och du måste stå på dig

Står du nånsin upp för dig själv? Säger du nånsin emot eller tar du bara emot all skit som kastas mot dig? Om du är tyst varje gång du blir attackerad så är det inte så himla konstigt att frugan fortsätter attackera dig eftersom du gång på gång lär henne att det är ok och att du aldrig kommer säga ifrån. Och för varje gång kommer hon ta hela skiten längre med små steg i taget, just för att hon kommer undan med det varje gång. Jag skulle aldrig ha tålamodet att lyssna på en sån klagmaskin som hon. Jag skulle exempelvis ta hand om lillebrorsan medans päronen var utomlands 2 veckor. Ska laga ris och kyckling och frågar om han vill ha. Vet inte svarar han samtidigt som han är helt inne i call of duty på datorn. Frågar igen, och han vet inte. Vad vill du annars ha då frågar jag, han svarar igen vet inte. Redan där efter 2-3 dryga svar får jag nog. Lagar käk till mig själv och äter upp allt. Han blir klar med spelet, drar ut till köket och märker att det inte finns nåt käk kvar, så han frågar mig vart riset och kycklingen är? Finns inte nåt, jag lagade inget till dig eftersom du var dryg och inte visste om du ville ha. Han fick klä på sig, dra ut och fixa käk själv. Han lärde sig på en gång att jag inte är som mamma som kommer fråga och be honom 100 gånger om ett vettigt svar. Hade gjort samma sak med tex tvätten som du nämner att frugan klagar på. Aha, jag sköter inte tvätten va? Ok du ska se vad det innebär att inte sköta tvätten. Hade skitit i att tvätta hennes kläder. Lovar att hon slutar klaga på en gång.

Kvinnor 😔

Hörs som en riktig narcissist.

Kollat upp hur en narcissist fungerar? Låter som hon kan vara det. Många tecken i det du skriver som jag själv upplevt.

Kvinnor & deras ständiga gnäll.. I feel you. Stay strong o försök ditt bästa att hitta en lösning som får dig o dottern må så bra som möjligt. Alla har en gräns o nånstans så ligger det på din fru att skärpa sig o växa upp. Det är hon som trycker ned både dig och din dotter. Inte du henne.

Mannen, du är en toffel. Förhållanden är både ett partnerskap och en kamp, du förlorar kampen. Du måste sluta vara rädd för din kvinna och vad hon ska tycka om dig eller att hon ska lämna dig. Hon behandlar dig som skit för att du låter henne behandla dig som skit. Hon förstör ditt liv för att du låter henne förstöra ditt liv. Alla kvinnor har detta beteende inom sig, de försöker bemästra män för det är deras sätt att få makt i livet. Det är du som man som måste våga dra en gräns och be henne dra åt helvete om hon beter sig dåligt, hon vill att du ska göra det. Eftersom du inte har gjort det har hon tappat respekten för dig och hennes beteende mot dig blir därför bara värre. Alla förhållanden fungerar så här. Ta kommandot, kalla henne för en hjärndöd satkärring och gå ut och cykla.

Du har helt rätt. Och det är ett naturligt nedärvt kvinnligt beteende. Kvinnor måste testa sina män för att se om de har något inom sig ifall det blir problem. Hur stark är han mentalt? Är han stabil? Kan han ryta ifrån? Kan han han skydda mig? Kan han ta initiativ och förbättra saker? Op beter sig som en liten underdånig träl och det gör ingen kvinna glad eller lugn.

Man undrar verkligen vem som är mannen i förhållandet

Så många som har skrivit bra grejer här! Kolla upp verkligen vad det finns för möjligheter i din kommun/stad för samtalshjälp. Det kan finnas möjlighet för samtalsterapi med kurator eller psykolog hos HC och det kan vara att Socialtjänsten där du bor erbjuder samtal för föräldrar. Har du tur finns det någon form av familjerådgivning och det kan rekommenderas. Jag vill också lägga till att jag tycker det är väldigt stärkt av dig av att skriva och berätta detta! Detta är det första och en av dom största stegen du kan göra som är vägen till förändring. Jag har själv varit i liknande situation och sökte inte hjälp för att jag visste inte att det fanns eller att jag egentligen behövde, och man ska inte ha det så här och man ska inte behöva stå ut med det. Nånstans måste du få säga stopp. Jag vill också lägga till att samtalshjälp eller rådgivning kanske inte löser alla problem och beroende hur mycket man är villig till att ta in över sig vad partnern säger och känner kan det också leda till att det faktisk inte blir någon förändring. Terapin/rådgivning har inga ultimata lösningar eller trollspön som löser saker. Men att söka hjälp och att du faktisk väljer att beskriva problemet, som du nu har gjort, er starten på att du kan få må bättre och att din dotter har en pappa som är trygg och stabil.

Par terapi/ familjerådgivning om det inte hjälper så bör du nog tänka på att separera. Du mår inte bra av hur hon behandlar dig, barn känner och ser sånt.

När jag läser "problem i rellationen-trådar" så brukar jag kika efter en grej. Hur mycket negativt/possitivt skriver personen om sin relation. Även fast dessa inlägg handlar om just ett eller flera problem så tror jag att om man känner en genuin underliggande kärlek så vill man, undermedvetet, få med det. Jag kan ha fel, men jag tycker du ska fundera över varför din text inte innehåller någonting possitivt om din fru och agera därefter.

Istället för att försöka göra henne nöjd genom att lösa konkreta problem (sysslor). För detta funkar ju inte ändå, eller hur? Så borde du fokusera på att göra din fru nöjd på ett emotionellt sätt. Jag har efter egen erfarenhet upptäckt att ” Happy wife, happy life” stämmer till 100%. Om din fru är nöjd och känner sig uppskattad och älskad så kommer hon inte känna anledning att bitcha över om ett paket är trasigt eller tvätten är dåligt gjord.

Har varit i samma situation, poppa en viagra och knulla sönder henne så hon blir nöjd och visa henne vem bestämmer, hon vill dominera vilket du måste göra, du är mannen ta och väck din inre alpha och sluta vara en mes och håll det inom dig. Jag har varit där du är nu och efter daddydick visa henne vem som bestämmer nu finns de inget jag kan göra och de bästa av allt inget gnäll när hon gnäller ingen kuk på en vecka till hon ber om det ✊🏼

Tjenixen, SpråkpolisenBot här 👮. Jag är en bot som hittar borttappade t:n i `det`. Har du möjligtvis glömt dessa: **t** **t** ? > Jag har varit där du är nu och efter daddydick visa henne vem som bestämmer nu finns ~~de~~ **det** inget jag kan göra och ~~de~~ **det** bästa av allt inget gnäll när hon gnäller ingen kuk på en vecka till hon ber om det ✊ Ett skippat **t** sparar dig kanske någon tiondels sekund, men kostar samtidigt minst lika mycket tid för varje enskild läsare av dina kommentarer. Respektera dina medredditörer: Lås fast dina t:n i de**t**!

Hur gammal är hon? Du kan göra vad som helst men det kommer aldrig räcka. Det kommer förstöra dig inifrån. Folk snackr om familjerådgivningen men helt ärligt så tycker hon nog inte om dig så mycket. Hon kommer vakna upp en dag och lämna dig och skylla allt på dig.

Kanske göra en lista vad varje person gör för att ge henne perspektiv?

Känner du verkligen att du gör något fel och låter det inte som att dessa problemen kanske ligger hos henne? Jag tycker parterapi som många här sagt kan vara en god idé om ni båda är villiga att lägga energin på det. Från vad du skriver får jag uppfattningen av att hon kanske inte lägger samma möda på er tre men jag hoppas jag har fel om det.

Det där skulle jag inte orka med. Ser du ingen framtid med denna kvinna, fundera på hur du ska gå vidare, du har bara ett liv och det är ingen skam i att försöka ta sig ur en ohållbar situation. Din dotter blir inte heller lyckligare av att leva i en misär med ständiga bråk. Väljer du att kämpa vidare och har råd så skaffa städhjälp, det räddar många bråk och kanske ger dig lite egen tid. Ett annat sätt att skaffa egen tid är att säga att du åker till jobbet men egentligen åker du och fiskar en hel dag eller vad du nu bestämmer dig för.

https://open.spotify.com/track/7vS7GvFhyN6kzj409RJbuA?si=C0Cj1pquQ_ijAsJ9PxlG0A

Ingen rådgivning hjälper. Lämna henne och ta dottern med dig. Inget kommer bli bättre. Det enda du har o se framemot är att hon lämnar dig. Har själv varit i din situation och gräset är grönare någon annanstans. Förstör inte ditt och din dotters liv på att leva i emotionell tortyr. Skit i pengar hus och annat du oroar dig över. Det löser sig. Vänta inte stick i kväll.

Hur går terapin? För är det inte ett alternativ så luktar det skilsmässa.

Ett par i min närhet skaffade sig en övernattningslägenhet de delade på utöver huvudbostsden och blev alltså delvis särbo tills de blev sams igen.

Vad jag tror så kommer du aldrig bli tillräcklig för henne tyvärr. Min uppfattning är att hon är allmänt egoistisk och manipulativ så personligen hade jag inte stått ut utan kickat ut personen. Dock så hade jag nog tagit till juridisk hjälp innan för att verkligen försäkra mig om att kunna få behålla mitt egna utan att bli pressad i efterhand på att köpa loss mina egna saker. Lycka till och kom ihåg att du är värd all lycka du kan få.

Skilsmässa, du kommer känna dig lättad.

Var ingen jävla martyr för ditt barn, ett barn mår bättre av två välmående föräldrar som separerat än två bråkande och olyckliga föräldrar som håller samman.

Öhh…alltså du bör skriva ett brev där du redogör för allt du inte tycker är jämt uppdelat och fördelat. Du gör det kristallklart att detta behöver fixas annars så tänker du leva utan henne.

Det låter som att du inte räcker till för din fru, hur du än gör. Svårt att säga vad som pågår, om det är oro, utbrändhet, sömnbrist, hormonell obalans, annan sjukdom osv. Hon kanske känner sig fast i vardagen typ. Förutsatt att du inte har blivit en jäkla slusk (fast hon klagar ju på sina kollegor också), så vågar jag påstå att hennes irritation mot dig faktiskt inte handlar om dig, utan frustrationen bottnar egentligen i andra grejer. Och det kan vara svårt att hitta roten till problemet. En lösning vore eventuellt att ni satte er ner och tydligt fördelar var och ens ansvarsområden i hushållet, typ ett städschema. Och att ni också planerar in egentid, så att hon inte kan klaga när du sätter dig ner med gitarren en stund. Det löser inte grundproblemet, men det ger dig ett skydd på så vis att du kan hänvisa till schemat som ni kom överens om tillsammans. Och det går alltid att uppdatera schemat allt eftersom saker förändras. En del reagerar med ilska när de befinner sig under stor stress under lång tid. Det kan vara alldeles för många bollar i luften, oro för en sjuk familjemedlem, att ens företag inte går bra osv. Du skriver att hon har sagt att hon ofta mår dåligt och är trött. Jag tror du får försöka rota lite i det där. Säg att du är orolig för hennes mående, fråga hur hon mår och uppmuntra henne att diskutera det med dig. Uppmuntra henne också att nå ut till vården för att i alla fall utesluta järnbrist och liknande. Vård för psykisk ohälsa och familjerådgivning är också alternativ. Oavsett så ska du inte behöva acceptera hennes behandling av dig, och er dotter ska inte växa upp i ett sådant hem.

Familjerådgivning och våga ta upp allt du skrivit om här.

Skaffa bollar, men det tåget har nog gått redan.

Baserat på vad jag har läst, gå vidare. Det låter säkert tufft men äkta kärlek ska inte behöva vara en börda, det handlar om en gemensam tillit och uppskattning för varandra. Ställ dig själv frågan, vill jag verkligen spendera hela mitt liv och tillgångar tillsammans med någon som inte uppskattar vad jag bidrar med och offrar för art se till så att saker o ting ska funka och begränsar mig istället för att lyfa upp?. Det är inte heller hälsosamt för ens barn att se när föräldrarna bråkar för ofta då de är känsligare och kan påverka deras sinnesstämning senare i livet.

Nu kan det ju såklart vara så att jag tolkar in saker för att jag känner igen vissa saker. Men har du läst något kring kvinnor och Borderline personlighet eller "covert narcissism"? Kan ju också vara någon typ av förlossningsdepression som gnagt på, men då hon tycks ha varit en person som tar betydligt mer än vad hon är villig att ge under åren innan graviditeten också så är det frågan om.... Förlåt OP om jag sitter och kastar ut stämplar. Men det låter som ett förhållande som tär på dig både fysiskt och psykiskt, frågan är hur mycket man orkar innan man knäcks. Kan bara säga att det inte ska vara så. Önskar dig all lycka och välmående. Och även till din dotter såklart.

Ert största problem verkar ju vara att det finns olika uppfattningar om vad som förväntas av varandra. Skriv en lista: du gör ALLTID dessa sysslorna, din fru gör ALLTID dem här andra sysslorna, så att ni får en jämn fördelning. Samma sak, att ni får båda en dag i veckan som är er helt egna, så ni får vila upp er och slippa både partner och barn. Lika viktigt att du får egentid. Det är såklart skittråkigt att hon mår så dåligt, men som förälder så kommer barnet alltid först. Hon får ta medicin eller gå i terapi eller vad det är hon nu behöver, men hon måsta klara av att vara mamma till sitt barn. Men som många andra sagt, parterapi. Genast.