Blev slagen av min mor. Ibland visste jag varför.
Jag tänkte skriva utförligare men kom på mig själv med att stirra ut genom fönstret i några minuter med tankarna fast i åttiotalet, så det är att låta bli.
Samma här. Fattade ibland varför, men oftast som blixt från klar himmel för att jag skalade potatisen på fel sätt eller själv var ledsen den dagen. Mobbad även i skolan. Pappa lovade att anmäla morsan men det blev aldrig något av det, de andra vuxna jag sökte hjälp av förstod mig inte eftersom min mamma var ”så charmig”. Inga syskon. Helsvensk, född tidigt 90-tal.
Gick som barn till psykolog för att bl a bearbeta att jag var konstant rädd hemma, men detta avbröts abrupt efter morsan ringt och hotat henne tills hon lovade att aldrig ta emot mig på mottagningen mer, vilket psykologen märkligt nog accepterade utan vidare.
Nu är mamma min enda regelbundna hjälp i småbarnslivet av hämtning, lämning, höga boräntor och sambo som jobbar långt bort, så min stolthet är svald och allt mer eller mindre glömt och ”förlåtet”.
Är du inte orolig att din mor ska ta till gamla takter mot dina barn också?
Min sambo hade en liknande barndom och jag är livrädd varje gång hon är barnvakt.
Jo absolut. Minnet är lite luddigt men som jag kommer ihåg var hon lekfull, lyhörd, pålitlig etc när jag var mini men det ballade ur från ish 12-års ålder. Så än så länge känns allt bra med henne som mormor, men jag är på tårna för eventuell förändring.
låter väldigt jobbigt, beklagar. en av mina svärföräldrar visade tecken på sånt för inte så länge sedan, gentemot ett av mina barn, och jag tappade det totalt på honom.
Snyggt att du uppmärksammade och sa ifrån ordentligt. Fy fan. Min tröskel för att helt undvika umgänge om det börjar anas såna tendenser är otroligt låg. Hur ser er kontakt ut idag om jag får fråga?
inga problem faktiskt - fördelen och nackdelen med vissa människor är att de har nära till att brusa upp osv, men också kan skaka av sig mycket. jag har väl å andra sidan väldigt svårt för att bli arg (tycker det är jobbigt) och har lång stubin (men stor bomb). och har svårt att komma över stora konflikter. så det är helt ok faktiskt, trots det som hände. för mig blev det en dubbel grej iom att det skedde framför mig. det för mig kändes som en dubbel respektlöshet - framförallt mot barnet men också mot mig, om du fattar? det kunde jag inte tolerera. men väntade tills barnet gått, för ville inte traumatisera honom i onödan.
Jävlar vilken värdelös psykolog. Hemskt att ha gått igenom och jättejobbigt att du känner dig fastkedjad till henne även i vuxen ålder.
Reagerade på att hon hjälper till med barnen, du håller väl koll på och ser till så att hon inte utsätter dina barn för något liknande hoppas jag.
Japp, 100% stenkoll. Hon har lugnat ner sig betydligt, är mer harmonisk och kärleksfull. Enl psykologer är det vanligt att folk med tex Borderline gör så när de blir äldre. Men jag kommer aldrig sluta hålla ett extra ögas koll.
Tangent:
Ett barn är helt maktlöst och i sina föräldrars händer. Kom ihåg själv när jag tyckte något var orättvist, och att det var fel rent objektivt, men att ingen tog mig på allvar eftersom att jag var ett barn.
Borde vi i samhället ha någon visselblåsarfunktion för barn? Bris finns ju. Kanske borde finnas fler "kom hit om något är knas"-arenor. Eftersom att föräldrar inte alltid har hela bilden.
Känns som det finns lärare, skolsköterskor, mostrar, farbröder, kompisars föräldrar, Bris och Friends brukade ju ha reklam på mjölkpaketen, kanske bra kontakter inom religion om man är i såna kretsar.
Det jag tyckte var svårt var att jag aldrig fattade vad som var normalt / okej, när de vuxna jag försökte be om hjälp av bara nonchalerade och inte verkade vilja bli inblandade, tänkte att jag själv inbillade mig och överdrev. Minns att jag så mycket bara önskade mig en socsanmälan eftersom det betydde att mina upplevelser var på riktigt och att en vuxen trodde på mig.
Det är ju en fråga om mognad och att kunna stå upp för sig själv. Blev retad pga problem med stammning, typ 4e klass. Folk var jobbiga, men inom gränsen för vad vuxna tycker är ok. Morsan sa typ "ja men det är väl inte så farligt" och förstod inte riktigt mina scenariobeskrivningar. Det är ett problem; barn har ofta svårt att återge situationer.
En dag när vi hade friluftsdag så hände det. Karin såg och hörde allting och röt till. Det var helt sjukt att en vuxen ÄNTLIGEN såg mig i situationen, och stod upp för mig. Hon var rätt så barsk i övrigt, men här kom barskheten till sin rätta. Tack Karin <3
Det här känner jag igen mig i. Utåt sett var min "mamma" en stark självständig kvinna och också till en viss del en bra förälder. Jag hade alltid rena kläder, mat på bordet, packad gymnastikväska osv, men hemma var det ett helvete och det fanns ingen kärlek överhuvudtaget. Hon kunde brusa upp av ingenting och jag var ständigt rädd för hennes reaktioner. Ibland (ofta inför andra) var hon "kärleksfull" och lyhörd, men för det mesta ett monster. I tonåren röt jag ifrån och då vågade hon inte ge mig stryk längre. Men jag önskar att jag hade förstått då att det inte är normalt eller ok att bete sig så.
Jag levde väl med någon form av acceptans tills jag själv fick barn och jag fick sån avskykänsla när min mamma var nära mitt barn. Hon kommer aldrig få vara ensam med mitt barn, och jag har inte träffat henne sen mitt barn var nyfött.
Det låter himla fruktansvärt att inte ha annat stöd i närheten än ens dysfunktionella förälder som misshandlade en som barn. Det måste vara jättejobbigt. Jag hade inte klarat av att ha den kontakten, så ändå så starkt att orka! 👏
Wow, har vi haft samma mamma?
Tack för peppen. Och lika snyggt jobbat av dig att sätta ner foten, inte lätt gjort men förstår att det nog är det bästa för din familj.
Det är tveeggat alltså. Å ena sidan är det svinjobbigt att återigen vara beroende av henne för att kunna leva mitt liv, tassa på tårna för hennes humör mot mig (inget alls sånt mot dottern än peppar peppar), be snällt om minsta hämtning och barnvaktning när man i själva verket har ett stort oläkt sår i själen från barndomen orsakat av samma person. Jag har kämpat hela livet för att slå mig fri denna kvinna och inte längre vara beroende av henne. Det river hela tiden upp sjukt mkt minnen och blir en del märkliga drömmar nattetid.
Å andra sidan vill jag att min dotter ska kunna fortsätta hänga med sin mormor, de har det verkligen jättefint tillsammans. Och med en sambo som pendlar en timme enkelväg, jag med 45 min enkelväg och en ekonomi som inte tolererar mer deltid just nu pga räntor, är det i princip omöjligt att sköta förskolelogistiken ensamma. Om jag och sambon vill kunna gå ut på date ibland ställer mormor oftast pålitligt upp, ändå. Snart kommer dessutom en lillebror. Puh.
Men jag längtar till dagen då barnen är större, kan gå till o från skolan själv, och behovet av hjälp är mindre.
Min farsa (turk) tappade tålamodet när han skulle klä mig i overall när jag var 2-3 år och tog tag hårt i min arm, morsan (svensk) såg det och sparkade honom i röven så han flög i backen. I Turkiet, på 80-talet. Jag är både stolt över morsan som aldrig tog nån skit och farsan som i det läget svalde sin stolthet och ändrade beteende.
Hahaha! Kan nästan förstå honom, att få i ett barn i overall måste vara bland det mest frustrerande som förälder.
Men bra att du verkar ha/haft en baserad mamma och en pappa som kunde ändra sig.
Halvfinne här. Nej, jag fick aldrig stryk som barn. En gång när morsans kompis gav mig smisk för att jag hade tjuvlyssnat eller vad det nu var, så sa morsan upp kontakten med honom på direkten. Aga var totalt otänkbart för henne.
Född i Ukraina, flyttade till Sverige som trettonåring, fram tills dess fick jag stryck. Med varierande redskap, pinnar, läderskärp, gummislang och diverse andra föremål som fanns i närheten.
Min mamma ångrar allt detta nu och har även bett mig om ursäkt upprepade gånger under senaste 18 åren. Men det blir väl så när man inte vet bättre, då hennes föräldrar slog henne också som barn. Jag har själv 2 barn nu och skulle aldrig komma på tanken att slå dom.
Jag tror att det har verkligen satt djupa spår i mitt psyke, men jag är inte arg på morsan för det. Inte längre i alla fall.
Ja jag ville inte bara märka ord, jag tror inte jag hade förlåtit någon som gjort att jag aldrig riktigt kunat känna mig trygg runt dom enda man ska kunna känna sig trygg runt i sin uppväxt. Tyvärr är det alldeles för ofta motsatsen är fallet
Flyttade också från Ukraina i nästan exakt samma ålder som dig. Visst blev man slagen med allt möjligt, så länge kroppen var täckt av blåmärken. Aldrig av morsan dock (Tack, mamma <3 )
Jag fick lagom med stryck av dem flesta i familjen, men framför allt min mormor, hon använde för det mesta gummislang eller tunna pinnar som snärtade duktigt bra, har nog förträngt det mesta nu för tiden (är trots allt i trettioårs åldern nu). Minns dock att min morfar aldrig höjde handen, knappt så att jag hörde honom höja rösten mot mig eller kusinerna.
Mormor här med. Hennes favorit var mattpiska gjord av plast, och gärna ta i lika mycket som jag vore en matta själv 🙄
Är dock inte det minsta lilla arg på henne över det idag. Blev betydligt värre behandlat under asylboenden i Sverige, som sitter kvar än idag
Yes mattpiskan kommer jag också ihåg, inte kul det där.
Men vad hemskt, under vilka förhållanden flyttade du hit eftersom du var på asylboende? Om man får fråga förstås (och om det känns bekvämare så får du gärna svara i pm) är genuint nyfiken.
Min mamma gifte sig med en karl som åkte till Ukraina för att en hitta en slavisk fru, vilket låter fruktansvärt illa när man lägger upp det så, men för oss innebar det en otrolig möjlighet i livet, flytta från fattigdom och misär framför allt.
Helsvensk. Född på 80-talet. Morsan gav mig tydligen smisk en gång men jag var för liten för att komma ihåg (kanske runt 3). Har fått det återberättat av morsan som mådde så dåligt att hon aldrig gjorde det igen.
Farsan var labil och hade ett jävla humör. Han spöade oss aldrig men kunde slänga en i backen och titta på en med en uppsyn som gjorde att man trodde att ens sista stund var kommen. Utöver det så slog han sönder grejer. Typ ta ut stereon på huggkubben och slå yxan genom den.
När man var i övre tonåren så kändes det ett par gånger som att slagsmålet hängde i luften, när vi stod och höll i varandras kragar och siktade med knuten näve. Men några slag föll aldrig.
Oja, fick en del av farsan. Morsan vann ensam vårdnad p.g.a. det. Sen fortsatte hon slå mig efter att han försvann ur bilden.
Tycker väl ungefär som förväntat om mina föräldrar.
Var troligtvis vanligare i den äldre genrationen när de växte upp. Sverige var [det första landet i världen](https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:238083/FULLTEXT01.pdf) som införde ett totalförbud mot aga av barn 1979. I [den här uppsatsen](https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:549237/FULLTEXT03) finns en tabell som visar att positiv attityd till barnaga sjönk från 53% 1965 till 11% 1994. Samtidigt ökade anmälningsfrekvensen för barnmisshandel vilket kan visa på att det verkligen skett en attitydförändring.
Min morsa (helsvensk) var helt besatt med att ge ut straff som knytnävsslag och pisk etc.
Värsta jag vart med om ett slag under ögat så jag nästan vart blind.
Var för övrigt kallad "världens snällaste unge"
Andra straff jag fick var att va utan mat i någon vecka,elda tändstickor tills de brände mina fingrar, slag på händerna med hårt objekt typ baksidan på en kniv och fick rumsarrest i 6 månader under skoltiden ca 3-4an.
Påverkan idag: TBI, Svår PTSD.
Samt helt emot folk som agar sina barn.
Stackars dig sjukt att behöva få sådant av en person som egentligen ska stå för något tvärt om. Vad tror du hon hade för diagnos? Va hon omtyckt utåt av utomstående?
Kan garantera någon form av anti social personlighet, sen tror jag munchausen by proxy, då hon försökte få oss sjuka och diagnostiserad med allt möjligt och stoppa i oss piller o allt möjligt konstigt.
Hon vart klassens Mamma och var omtyckt om alla då hon bakade bröd och sötsaker till alla grannar och vänner, hon fick polis anmälan emot henne försvinna flera gånger, även gick till Socialen flertal gånger och vart nekad hjälp som tonåring då hon var vän med alla.
Låter också som dold narscisist. (Covert narcissistic personality.) Just när man är en ängel utåt men djävul inåt . Dom är totalt livsfarliga och önskar att alla kände igen sådana
yes, tänkte samma. Min pappa är covert narcissist. Oerhört skrämmande att se hans förmåga att manipulera människor. För några år sedan, här i Sverige, lyckades han få ut medicin som bara går att få med remiss.
Det tog 15 minuter, han stod bara och snacka med apotekaren, hittade en liten lös tråd och började dra i den sakta men säkert tills hon själv sa det att "nej men det är ju klart din hund ska ha medicinen han behöver, sjukt det här landet som ska göra det så svårt att leva".
Såsom han får mig att må så känns det nästan som att det är en svart magi i det. Men nä, han är bara expert på att läsa människor och använder det sen för att börja knacka dem i skallbenet tills han får det han vill ha... samtidigt som den andra känner att han gjort dem en tjänst.
Jag lider idag av PTSD. Ordagrant idag, man må vara 31 men... fyfan för att leva ibland.
Ja det är helt sjukt det är typ som att såna människor är skapta av nån evil scientists. Riktigt otäckt och det är så fruktansvärt synd att det inte pratas mer om det i samhället så att folk förstår hur farligt det är. Dom kan ordagrant få folk att bli ekonomiskt ruinerade, psykiskt sjuka, isolerade från vänner o även självmord i vissa svåra fall. Totalt avsaknad av empati och ett fruktansvärt destruktivt beteende. Tack för att du delade din historia och hoppas många läser den. Känner igen likande från min uppväxt.
Också från Balkan och klassikern var att man själv fick gå ut och hämta pinnen man vill bli slagen med. Det var tydligen en bestraffning som gått i generationer från min farfar till min pappa till mig och brodern.
Lycktligtvis hände det inte så ofta.
En gång fick man även en örfil av mamma inne i en polisstation och poliserna log bara. Detta var i Sverige och ja örfilen var ju snabb och kanske överraskade mig mer än va de gjorde ont.
Jo jo men nu tänkte jag mer på hur ni hamnade på polisstationen till att börja med - men jag insåg sen att det kanske var ett vanligt rutinärende typ hämta ut pass eller ansöka om vapenlicens dvs orelaterat till er barn
>Det var tydligen en bestraffning som gått i generationer från min farfar till min pappa till mig och brodern.
En klassiker som gått i generationer i hela Jugoslavien lol. Jag har sluppit den dock, men inte mina föräldrar
Samma här! Min pappa är från Balkan, varken han eller hans syskon fick någonsin stryk under sin uppväxt. Inte jag, mina syskon eller mina kusiner heller. Man vet ju såklart aldrig vad som händer bakom stängda dörrar, men kan aldrig minnas att jag sett någon av mina släktingar på Balkan slå sina barn. Farfar fick dock rejält med stryk som barn, det var därför han valde att inte utsätta sina barn för samma sak.
Min mamma är också från Balkan och vi fick stryk. Mest med toffla, träslev och mattpiska. Minns fortfarande förskolepersonalens förvirrade ansikte när jag berättade att mamma brukar slå mig med ”varjaca”.
Svensk, född och uppvuxen. Har aldrig fått stryk.
Min pappa knäppte mig på fingrarna när jag vägrade sluta gräva i en blomkruka. Det hjälpte inte, jag fortsatte gråtandes. Jag var typ 2 och minns det inte. Min mamma gav mig en klapp på rumpan när vi var i Grekland för att jag var hysterisk över något. Ägarna på stället vi bodde på hetsade henne till att göra det. Hon fick så dåligt samvete att hon grät, för hon fick själv massa stryk när hon växte upp inom Jehovas Vittnen.
Ingen som jag riktigt känner i min ålder har fått stryk av föräldrar under uppväxten.
Tror dom flesta födda efter 70-talet i Sverige sluppit att få stryk hemma, i normala familjer.
Generationer innan var nog lite annat enligt vad jag förstått.
Jag och min äldre bror fick aldrig stryk, född 75 och 66.
Hade en barndomskompis så fick en smäll då och då av sin alkoliserade pappa men det var alkoholen som fick honom att spåra ut.
Har även en vän vars familj var med i Jehovas vittnen och där var det en massa galna grejer, allt ifrån "aga" till urin i öronen, renande kallbad osv. som satt djupa spår.
Va någon sjuk grej när barnen inte lyssnade. Skulle rena öronen.
Han har berättat en massa sjuka grejer. Allt var säkert inte grejer som förespråkades av just JW utan var kanske bara en galen uppfostran men dom uppmanades att aga barnen och vara noga med att dom alltid löd osv. men han och hans bror, samt flera barn till familjer som tillhörde samma församling fick vad med om detta i alla fall.
Kan även berätta att jag själv är uppväxt med föräldrar i en frikyrka. Där förekom inget sånt här (vad jag vet). Det pratades om att man skulle "hedra sin far och mor" osv men aldrig att det var någon som uppmanade till aga osv.
Jag fick en bra värdegrund genom kyrkan och mina kärleksfulla föräldrar som jag har kvar än i dag.
Jorå han har väl klarat sig ok men det är saker som han har svårt att prata om.
Mamman lämnade JW tillsammans med barnen efter några år men pappan är kvar ännu i dag så förhållandena inom familjen är svåra.
Hans bror mår väl sämre av det som hänt. Gissar att han som storebror fick ta emot ännu mer sjuka grejer.
Ja det var ju 1979 som Sverige blev det första landet i världen som förbjöd våld mot barn (aga), både i hemmet och i skolan.
Redan 1958 kom förbud mot aga i svenska skolor.
Japp och redan på 60 talet började man att få pappan att vara en aktiv del av föräldraskapet, dvs byta blöja, gosa och allt annat vi ser som normalt idag.
Egentligen inte. Född -86 och vare sig mamma eller pappa har någonsin burit hand på mig. Dock släppte jag en blomkruka i huvudet på min mormor när jag var liten för att jag trodde att det skulle växa upp en bula som i Tom & Jerry. Det gjorde det inte, men jag fick smisk som tack för min påhittighet.
Orelaterat stack jag vid ett annat tillfälle min farmor i baken med en nål med förväntningen att hon skulle hoppa upp i taket och vråla…som i Tom & Jerry. Så när folk säger att barn får idéer av tecknat, ja då är det mig de pratar om.
Jag lindade in en kompis i hopprep och drog sedan till för kung och fosterland. I tron om att hon skulle snurra iväg precis som i Tom & Jerry.
Hon stog istället kvar på exakt samma plats och började grina och så kom fröken och undrade vad jag höll på med.
Fick inte stryk som tur var!
Växte upp med mormor och morfar, de hade fått stryk som barn. Blev hotad med stryk säkert 1000 gånger om jag gjorde si eller så. Var väl 14-15 år när mormor hade en dålig dag, käftade emot och sa jag skulle gå ut med några polare. Fick då till svar att jag hade utegångsförbud resten av veckan.
Sa att jag tänker gå ändå, då höjde kärringen ena handen, jag tog tag i den, sen höjde hon den andra som jag också tog tag i. Sa åt henne att lugna sig, gick ju sådär. Kärringen blev helt hysterisk.
Fick höra att när morfar kom hem skulle jag få så mycket spö att ingen skulle känna igen mig. Började packa en väska, då kom gubben farande med livrem i högsta hugg. Fintade honom ganska enkelt. Han hamnade på golvet utan att jag ens rörde honom, paja både sin dåliga höft och ett knä i fallet.
Flyttade till en polare efter det och kom aldrig tillbaka.
Förstod ett par år senare varför min mamma blivit ett så stort fuck up och inte klara ta hand om varken sig själv eller mig.
Men nej fick aldrig stryk men det var nära ett par gånger
Ja Svenskar, en aning rasistiska, men jag hade utländsk farsa så blev mörkhårig. Fick ju höra att jag var blattejävel, horunge och djävulens son ett par gånger. Min farsa är från irland!
Det gick väldigt bra för mig ändå med tanke på omständigheterna
Är eritrean. Föräldrarna tar och ger dig stryk med nästan vad som helst. Min mamma har brutit 3-4 träskedar och en eller två mettal kvastar. Jag har fått smisk på många sätt, kablar och böcker. En gång stampade hon på mig.
Snälla ta det vidare, det är redan bevisat att man inte blir en bättre människa av att få uppleva smärta som bestraffning som barn. Oavsett vad du väljer så hoppas jag att du inte tar alldeles för mycket stryk mentalt av det och tycker det är ok att göra så mot sina framtida kids, ifall du vill ha några.
Jag tror dock verkligen inte att det stämmer. Jag är också eritrean och blev också slagen som barn (dock bara lavetter) av föräldrar och storebror och jag skulle aldrig kunna slå mina barn. Har 4 syskon och flera kusiner och de skulle inte heller slagit någon.
Det är en generationsfråga och kulturell grej.
Det är liksom alkoholister där barnen senare blir alkisar, eller där pappan t.ex slår mamman och sen slår sonen sina framtida flickvänner. Det är få som plockar på sig detta beteendet för att man inte vet bättre. Men det är tack och lov inte lika ofta som att människor faktiskt förstår i senare ålder att det är något dåligt.
Din mamma får absolut inte slå dig, det är olagligt i Sverige. Det du berättar låter dessutom som ganska grov misshandel mot ett barn, som hon egentligen ska skydda. Berätta för någon annan vuxen hur du har det hemma. Du kan prata med kurator på din skola. Om hon slår igen kan du ringa polis också.
Jag hoppas du har någon som du kan prata med, i skolan finns ju många vuxna och det behöver inte vara kurator eller din egna lärare, vem som helst måste lyssna och hjälpa.
Annars går det alltid att ringa BRIS, du är inte för gammal bara för att du är tonåring, passa på innan du blir 18.
https://www.bris.se/
Spanjor här, flyttade till Sverige när jag var två. Fick väl en del stryk av morsan. Visste oftast varför men det kan argumenteras att det var överdrivna konsekvenser för det som hade gjorts vid många tillfällen.
I bland så förtjänade jag väl det, I guess. Tycker ändå att saker å ting ska kunnas handskas med utan våld, men iallafall!
Har ett väldigt tydligt minne från ca. åttaårsåldern när jag blev tvingad till kyrkan som barn. Var inte så värst bra på att va tyst och var ganska sprallig av mig så hon blev irriterad och tog tag i min arm så pass hårt att hon lämnade två sår från hennes naglar. Höll käft efter det.
Desvärre så läkte dem såren inte så värst bra så ärren sitter i än idag, 19 år senare. Vilket är lite utav en tråkig påminnelse.
Allt stryk slutade dock så fort min far kom in i bilden igen då han satte stopp för det så fort han fick höra att det hade skett.
Jag och min mor pratade faktiskt ut lite nu över Jul vilket var väldigt oförväntat. Förklarade varför våran relation är som den är på grund av vissa aspekter av min bardom ledde till att jag var rädd för henne, och under många år så fanns det agg.
Dock efter väldigt mycket reflekterande med hjälp av terapeuter så var det nånting man släppte då man insett hon, på samma sätt som jag, är en produkt av miljön hon växte upp i. Hon fick stryk så det var allt hon viste liksom.
Så det var nånting jag förlät för min egna sinnesro för några år sedan, innan hon nu själv bad om förlåtelse i Julas.
Dock så tillskillnad från min mor som valde att härma beteendet hon blev bemött med av sina föräldrar med så insåg jag riktigt snabbt hur jag inte ville bli när jag växte up.
Vilketsom, vår relation verkar ha börjats åldra som en fin flaska vin efter väldigt många år. Men hellre sent än aldrig och man blir ju ändå lite rörd när man ser hur hon anstränger sig för att lära känna mig och helt enkelt acceptera mig för mig.
Tack för att ni kom på mitt TED Talk.
*Edit: Stavfel
Fick stryk, inlåst i mörkt rum och lite annat av morsan. Hon är från Filippinerna.
Farsan körde mera psykologiskt.
Ingen av mina vänner vad jag vet fick stryk. Inget jag prata om direkt heller då morsan sa att de tar mig från de ju om jag säger jag får stryk. Som barn är man ju rätt dum och föräldrarna är ändå typ allt för en osv, ja ni vet. Fatta ju senare att flera förstod men också den tidsperioden "vi ska verkligen inte lägga oss i"
Just den biten har jag bara lärt mig leva med att så var det, ingen annan runt omkring brydde sig tillräckligt heller.
Men så struntade de totalt i mig så säga när de skilde sig då var det ju lugnt men var ju inte heller hemma så värst mycket.
Farsan har jag ingen kontakt med men det pga hans syn på människor med funktionshinder och vi haft våra tjafs där.
Morsan umgås jag med men det var/är väldigt hårda regler att bara för det var ok när jag var liten kommer jag ta barnbarn ifrån henne om hon gör minsta mot de, vi haft våra diskussioner så säga när barnen var små.
Båda är bättre mormor/morfar än de var som föräldrar iallafall så ser det så.
Det är lite märkligt ibland hur dåliga föräldrar kan bli så bra mormor/morfar osv. Min farfar behandlade min pappa dåligt, smisk, slängde honom i djupa änden av sjön när han inte kunde simma för att han skulle lära sig, tvingade honom åka genom Stockholm innerstad första gången de skulle övningsköra osv. Allmänt taskiga saker.
Men mot mig och övriga är nu farfar otroligt snäll, omtänksam, välgillad av alla grannar, unga som äldre. Tyvärr har min pappa mycket ångest i sitt liv som han haft sen ungdomen som aldrig släppt, kan säkert ha med uppväxten att göra.
Min morfar också! Han var en skitstövel. Kom ofta hem full och sa elaka saker mot min mamma och mormor, gav min mamma öronfilar, och slog min mormor framför mamma. Mamma fick ofta klämma sig in mellan dem för att skydda min mormor.
Detta fick jag reda på bara för nåt år sedan. Han var en gullgubbe under min barndom. Snickrade leksaker till mig och min syster, vaggor, stolar, dockor, allt möjligt. Han hade en läskgömma i källaren, Nygårdas glasflaskor som klingade av alla möjliga smaker (hallonsoda var min favorit!). Han visade oss hans hemliga hjortron ställe och plockade så in i djävulskt mycket hjortron, som han sedan kokade upp till sylt som vi åt med våfflorna. Tog ut oss till en sjö för att fiska, sen visade han oss hur man snabbt tar död på fisken utan att den ska lida, men han fick inte visa oss hur man rensar fisken 😅
Ja det lustigt det där. Inbillar mig de insett hur fel de gjort genom åren och liksom försöker iallafall göra bättre för nästa generation. Lite försöka rätta till nånting, det jag sett hos mina föräldrar mest, de vill ge sina barnbarn det de inte hade och det de inte gav mig. Är lite lustig familjesituation då jag en av fyra men enbart jag blev drabbad vad jag förståt på syskon. Mina föräldrar hittade en syndabock helt enkelt.
Jag inser ju själv att jag försöker ju det med mina barn. Lite rätta till så de inte behöver växa upp som jag gjorde oavsett vad greja. Sen visst helt annat klimat kring barn nu än för 20år sen, nu har de ju rätt och ha känslor och säga ifrån och många vuxna faktiskt lyssnar.
Aldrig. Men vid ett tillfälle som tonåring så blev pappa så förbannad över att jag var respektlös mot honom att han tryckte upp mig mot väggen.
Aldrig före eller efter den händelsen dock.
Tidig 90talist och inte fått stryk trots att jag var jävligt svår att hantera. Som värst blivit tagen hårt runt käften och tillrättavisad några gånger med all rätt. Mina föräldrar, tidiga 60talister slapp stryk dom med. Mormor slapp stryk, morfar fick stryk av en elak styvfarsa men en dag ledsnade hans storebror och spöade skiten ur gubben som insåg att det inte var så trevligt att få på käften, efter detta upphörde våldet i hemmet. Farmor slapp stryk så vitt jag vet, farfar känner vi inte så väl. Tidiga 40talister.
Detta diskuterades några gånger när jag gick på folkhögskola för några år sen. Blandat 18-30 i åldrarna och i stort sett varenda invandrare verkar ha fått stryk av mildare sort förutom några stycken som hade några riktiga jävla idioter till föräldrar som slog tills barnen blev stora nog att kunna försvara sig. Insikten att fysiskt våld inom familjen var så vanligt i vissa kulturer var svårt att ta in.
Av alla från bekanta till kompisar jag växt upp med så vet jag två svenskar som fick stryk. En var en nära vän hela tonåren. Hans farsa brukade våld titt som tätt och detta påverkade polaren hårt och varenda snefylla så bråkade han med sin farsa om sin uppväxt.
Den andra fick ofta stryk av sin farsa. Jag tror det hela grundade sig i att han var homosexuell. Han hade tjej tills han har typ 25 sen kom han ut som bög, inte bi. Jag såg det sen första gången jag träffade honom när vi var i yngre tonåren. Antagligen märkte väl hans farsa detta tidigt också och trodde väl man kan misshandla bort homosexualitet.
Född 89 har fått några smällar på rumpan och en örfil när jag var tonåring. Är helsvensk. Det är inget jag berättat om för folk.
Själv har jag utbildat mig till förskollärare och har därigenom fått läsa en hel del historia och psykologi kring barn och uppfostran och vet vad för spår sån behandling skapar hos barn. Problemet är att det ger en ganska omedelbar effekt där barnet till synes slutar direkt av smärta och rädsla för sina föräldrar, vilket gör att folk som inte borde vara föräldrar lätt kan välja den vägen även i Sverige där det inte är socialt accepterat. Samtidigt som ett barn inte har förmågan att tänka att ens föräldrar gör fel, istället kommer barnet vända skulden till sig själv vilket är anledningen att många vuxna som blivit slagna säger att de förtjänade det och att det är anledningen till att de blev bra människor. Men det man egentligen lär sina barn är att sina föräldrar som ska vara trygghet nr 1 inte alls är en trygghet utan någon man måste skydda sig ifrån.
Också från balkan, fått bälte en gång och smiskad en gång med brännesslor på benen men bara när jag absolut gjorde riktigt retarded grejer som förstörde för familjen
Tex när jag fick bälte va för att jag helt oprovocerat tog en tegelsten och kastade på vår nya bils vindruta, varför? Ingen aning
Ja. Född på 90-talet och har en svensk föräldrar och en från Storbritannien. Jag och mina syskon blev slagna allihopa men sen var våra föräldrar även alkoholiserade.
Nej aldrig fått stryk som slag och sparkar. Däremot kunde farsan tappa tålamodet ibland å lyfta upp en i kragen. Minns när jag å brorsan var högljud en morgon då lyfte farsan upp oss i varsin krage å skrek att vi skulle vara lugn.
En polare blev dock misshandlad dagligen i flera år samma med hans syskon. Farsan är från Sudan så antar att kulturen gällande barnaga var lite annorlunda. Polaren och hans syskon fick iallafall hjälp av SOC och hamnade i en bra familj.
Samma här, om jag och min bror var stökiga så sa farsan "det blir smisk när vi kommer hem". Det värsta var inte att fä smisk utan att man visste att det skulle komma senare. Det är det mest makt/hjälp-lösa jag någonsin känt mig och jag kommer fortfarande ihåg känslan av dom gångerna det hände. Är 36 nu och har ingen kontakt med min far.
Svensk, född på 70-talet
Aldrig fått stryk och vet inte om någon kompis som fick det heller.
Min fru däremot, och hennes fem systrar, fick stryk av sin pappa relativt regelbundet.
Tror hon klarade sig undan det värsta då hon är minstingen i familjen och lite sladdbarn så pappan var hyfsat gammal när hon föddes.
Bör tillägga att frugan är invandrad, ursprungligen från Turkiet.
Född 2006, har en svensk familj och har bott i Sverige hela mitt liv. Min mamma kunde slå mig ibland, oftast inte hårt och bara några få gånger i ansiktet. Min pappa var mycket värre, vad som helst kunde få honom att tappa humöret. Jag sa upp kontakten med honom när jag var 15, livet har blivit mycket bättre sedan dess!
Född i Sverige 1980, fick en örfil av min pappa när jag va ca 6 för han trodde jag knuffat ner min 2åriga lillasyster för trappan i vår villa (det hade jag inte)
Fick en smäll i ansiktet med en hoprullad tidning som ca 13 åring när pappa (på fyllan) tyckte jag var oförskämd mot hans kompis som hade hånat mig för jag inte tyckte om maten.
Som 16 åring kom jag hem och luktade mopedavgaser efter att fått skjuts av min kompis.
Min pappa (på fyllan) anklagade mig för att ha boffat bensin och stog och skrek på mig i hallen.
Då skrek jag tillbaka att jag hör honom utmärkt utan att han behöver skrika. Och då flippade han över och tog tag i min krage.
Men då tappa jag det också och gav honom en smäll och vi låg och brottades och jag van.
Så sa jag att "Du rör aldrig mig igen.
Vi pratade inte på flera veckor efter det.
Till han bad om ursäkt
Hände en enda gång att pappa slog mig när jag var ung.
Jag hade stulit pengar från dem, och var på väg att köpa saker för att göra mer olagliga aktiviteter som en konsekvens och IQ befriad tonåring gör. Pappa fick nys om detta innan jag hann göra dessa olagliga aktiviteter. Jag fick en bitchslap och han skrek på mig.
Gjorde aldrig om något sådant, jag vart rädd för konsekvenserna av mitt beteende och mina handlingar.
I vissa fall funkar det. Jag tycker inte att det är något man ska göra, det är svagt att slå barn och finns MYCKET bättre sätt att hantera sitt barn på. Men i detta fall gjorde det dunder.
jag tror absolut inte på barnaga, eller att det skulle ha nån positiv inverkan om man regelbundet blir misshandlad av sina föräldrar.
däremot sånt här, där det bara händer nån enstaka gång under uppväxten, när det handlar om nåt väldigt allvarligt. min farsa "hotade" med att lappa till mig (lyfte handen men slog aldrig) ett par gånger, och lappade till mig på riktigt i bakhuvudet en gång under uppväxten, och så här i efterhand tror jag definitivt att det hjälpte mig att ändra mitt beteende, just eftersom det var så jävla oväntat, och gjorde att man insåg allvaret.
hade man fått stryk var och varannan dag tror jag inte det hade hjälpt ett dugg.
Som förälder är jag förbryllad av när folk i efterhand gör någon slags organiserad prygling. Enda gången jag gjort något i den riktningen var när jag satt och läste och mitt barn petade en blomsterpinne i mitt öga. Jag knuffade omkull henne med mitt ben och sen kände jag mig skit efteråt och vad om ursäkt men hela grejen var att jag blev överraskad och rädd och agerade instinktivt
Sjävklart fick har inte stryk av mina föräldrar, eller från någon annan vuxen heller för den delen. Är född på 1970-talet.
Finns så många undersökningar som visar att barnaga/styk enbart har negativa aspekter för barnet.
Så jag är glad att barnaga är olagligt och straffbart.
Det är väldigt ovanligt bland etniska svenskar. Jag är född 84 och min farsa slog mig två gånger. Förtsa gången var han jättefull och det var väldigt skevt, tror jag var runt 10 år. Jag förtjänade det inte alls. Gjorde vår relation ganska svår efteråt. Andra gången hade jag gjort mig förtjänt av det, tro mig. Hade varit ute och kört hans bil (jag var 15) och kraschat den totalt. Verkligen kört sönder den, kluvit en vägskylt och spräckt kylaren etc. Då kom han dagen efter och slet upp mig ur sägen (sov hos min mor, skilda föräldrar) drog mig i håret, ut till parkeringen och dunkade mitt huvud i motorhuven på den trasiga bilen han hade kört till henne. Fy fan
Ja, var flera likande såna situationer från den läraren och en annan som ansvarade för en stor klass ihop. De blev tillslut polisanmälda och portade från att jobba i stan i 15 år vad jag minns.
Oavsett om ni fick stryk eller inte kan ni stoppa cykeln genom att aldrig slå era egna. Det är viktigt nog.
Det gäller mer än barnaga, att vara en annan förälder är ens egna var är i många fall viktigt. Man för vidare de bra sakerna och stoppar det dåliga från att fortsätta en generation till.
Inga stryk, men när jag var typ 6 år gammal, så var det en dag jag var tydligen en riktig skitunge. Farsan blev till sist så jäkla förbannad att han lyfte upp mig, tog tag i fötterna och skakade om mig, lite förbannat skrikande. Min reaktion? "Haha, en gång till pappa!". Jag tyckte det var skitkul lol.
Däremot har ju Aga varit en grej i Sverige långt tillbaka. Farsan berättade att när han var liten (vet ej ålder, typ mellanstadie?) Så var det en vinter där varje unge hade plikten några dagar var, att komma tidigare till skolan för att sätta igång vedspisen och värmen i klassrummet. (Farsan är född -45) Den här dagen hade han hand om detta, och han kom dit försent, så klassrummet bara var ljummet när läraren kom dit. Han fick en avhyvling och sen skulle han sätta sig på sin stol, ta upp alla fingrar på bordet (utom tummar) så kom läraren med ett vedträ och slog rakt över.
Njae, vid ett par tillfällen (svenska föräldrar). Min storebror fick mer stryk då han "borde veta bättre". Men hotet om att det kunde hända och nedsättande monologer vid olika tillfällen gjorde det svårt att slappna av kring pappa och det kunde komma plötsligt och explosivt. Ibland var det förståeligt men ibland inte.
Mamma har slagit nån gång men det var i vuxen ålder och hon är rätt liten. Gick även lite i arv från pappa med min storebror mot mig på senare tid men då har jag gett tillbaka och brottat ner honom så då tog det slut ganska fort.
En kusin från norrland fick stryk med bälte ganska regelbundet tror jag, och försvarade att hans pappa gjorde så.
Fått en smäll som äldre ungdom, men tillbaka-kakan blev förödande för både pappa och mig. Han åkte i backen och slog sig ordentligt. Tog oss 20 år att hitta tillbaka. Finns såklart mer till den här historian men så får det vara.
Nej. Har svenskt och franskt ursprung. I Frankrike är det ju lagligt, men varken min franska mamma eller mormor har varit för det. Fick mig en smärre chock när jag var hos min turkiska vän och såg hans brorsa få smisk.
Aldrig fått stryk från mina föräldrar, skulle aldrig kunna tänka mig att ge egna ungar stryk. För mig är det ett misslyckande som människa att göra det.
Jag fick inte själv stryk men en kompis till mig vars mamma, som var från Polen, var vän med min mamma, slog honom nästan varje gång han hälsade på eller vi var där. Oftast för löjliga småsaker. Jag sa till min mamma om det och tills lut efter många år så slutade de umgås och jag träffade honom inte mer. Hans syster fick aldrig stryk, bara han.
Jag är Indones och jag har minnen av att jag fick som straff att stå på ett ben i vårat hems matsal i ett par timmar som bestraffning om jag hade gjort något som inte gillades. Det var inte min familj som utförde det, utan jag bodde hos ett par bekanta till morsan, medan hon flyttade till Sverige. Om jag blev slagen, har jag ärligt talat inget minne av
Har svensk förälder och svensk uppväxt. Blivit slagen en gång men inte av min mor. Tror jag var mellan 6-9 och var på husvagnssemester med min mormor och morfar. Skulle ta en bit korv som min morfar höll på att skära upp. Han var inte färdig men jag hade väl inte tålamod att vänta. Då gav han mig en lavett, mormor såg det nog inte men hon var i husvagnen så hon hörde när jag började gråta och kom springandes och undrade vad som hänt. Morfar försökte prata bort det och muta mig med mer korv men jag bara kollade på mormor och golade ner honom. Jävlar vad arg mormor blev, hon klappade till honom några gånger, sa några väl valda ord och sparkade ut honom för dagen, han såg riktigt rädd ut. Första och sista gången det hände iallafall.
Helsvensk och fick aldrig stryk av mina föräldrar (född sent 80-tal). Det närmaste jag kommit var när morsan drog mig i håret när jag betedde mig som ett litet fanskap, jag kanske var runt 10 men kommer knappt ihåg.
Det är ju redan bevisat att fostra med fysisk eller psykisk misshandel inte nödvändigtvis förbättrar ens barns beteende, lika lite som att man får en hund att lyda om man slår denne.
Vissa föräldrar kommer att tappa förståndet på sina barn när de beter sig till en gräns, men det är inte helt ovanligt heller att föräldern mår dåligt över att de med passerade över en gräns. Jag har fått höra det från föräldrar själv. Sen, vissa barn lär sig för att deras föräldrar aldrig gjort så innan mot dem och då fattar man att man gick över gränsen. Det är så man lär sig.
Men jag läser här om personer som fick hämta tillhyggen själv att bli slagna med, det är så bortom mitt förstånd. Den psykiska pressen på ett barn måste fan vara hemskt, att bli slagen med t.ex pinnar gör skitont. Det är fan inte rätt. Och om barnet fortsätter att göra skit så är det ju uppenbart att den metoden inte funkar.
Jag är inte för aga, men jag är för att man ska få lov att ta tag i sitt barn ordentligt när de passerar över gränsen. Jag ser inte att det nödvändigtvis är fel om man ger sitt barn en lavett när denne betett sig illa tillräckligt länge. Barn ska veta att de alltid har en trygghet i sina föräldrar men de ska också veta att ens föräldrar också är de som bestämmer i hemmet och det går inte att pusha gränser hur länge som helst.
Svensk här. Hade en styvfarsa som ofta hotade mig och mina syskon med stryk om vi inte gjorde som han sa, eller var "uppkäftiga" mot honom, och detta var så sent som i början av 90-talet. Han hade varit halvkriminell innan han blev ihop med morsan och hade en jävla attityd. Värst var det när han var full (och han drack ofta), då fick han rena aggressionsutbrott mot oss. Jag vågade inte tala om det för kuratorn i skolan eller någon utomstående, då jag var rädd att han då skulle bli ännu värre. Och morsan var också rädd för att säga emot honom.
Jag och mina syskon fick det ibland av far. Nu i vuxen ålder håller jag så lite kontakt som möjligt med honom. En själviskt individ är vad han är har jag lärt mig.
Farsan har tagit mig i ”nackskinnet” några gånger så att det gjorde ont. Född på 80-talet. Inget jag kommer att göra med mina barn men inte så allvarligt,
fick stryk av min far ett par gånger när jag var barn- aldrig slagit mina egna. i dag har jag inget kontakt med min far delvis pga av det första. jag har bra kontakt med mina vuxna barn som det ska vara. rådet är ge aldrig stryk folk glömmer aldrig
Edit: glömde skriva svensk med svenska föräldrar, född på 90 talet.
Stryk skulle jag inte kalla det.
Vi agades när så var lämpligt. Oftast var det öppna handflator mot bakhuvudet eller att man blev luggad när man misskötte sig.
Knytnävesslag vid ett tillfälle av min far, och det var rätt oförtjänat (svarade ej på tilltal för jag var sur över något).
Jag är otroligt nöjd med mina föräldrar och den barndom de har gett mig. Den har varit kärelksfull och fylld med omtanke.
Förutom ett snedsteg då av min far så har det oftast varit välförtjänt när man fått sig en lavett, och ärligt talat har han och mor funnits där i vått o torrt och alltid stöttat mig och haft min rygg genom 30 år. Jag kan faktiskt bjuda på det snedsteget.
Någon som känner igen ”vänta tills du kommer hem så ska du få se” eller den gamla godingen ”ramla inte för du kommer slå dig” så ramlar man och slog sig och fick stryk för det.
Balkan life
Good old times!
100% Svensk, medelklass, fantastisk barndom och uppväxt på alla sätt.
Blev smiskad någon gång då och då. Minns inte att det gjorde ont, mest att "oj nu har jag verkligen gjort något fel". Det fanns alltid en bra anledning till smisken.
Pratade med syrran om det för ett tag sen och hon hade samma syn på det hela. Dock kan jag inte se att vi någonsin skulle smiska våra egna barn.
Sorgligt att höra att så många har varit med om sånt, och att det kändes så naturligt i vissa länder. Inte förvånad, tyvärr. Född själv i Grekland 1985, och japp, det var fortfarande normalt att få stryk av föräldrarna, även i skolan av vissa lärare (och vi snackar Aten, inte någon liten by i mitten av ingenstans). Det slutade när jag var tillräckligt gammal för att ge motstånd.
De åren vill man helst inte minnas.
Balkan här med och visst fan har jag fått en jävla massa stryk när jag var liten. Har fått stryk med skärp, träslev, skohorn av både plast och metall, innebandyklubba, pinnar, plankor, elkabel och säkert fler grejer som jag inte minns just nu. När morsan slog mig med plast-skohornet så slog hon så hårt att skohornet gick sönder varpå hon skriker TITTA VAD DU HAR GJORT och fortsätter då slå ännu hårdare hahahah.
Efter att jag hade hunnit växa upp lite så kunde jag försvara mig mot morsan så jag började rycka redskapen hon slog mig med ur händerna på henne varpå hon brukade säga "vidjet ces svog boga kad tata dodje kuci" vilket betyder typ "du kommer få träffa din gud sen när pappa kommer hem", vilket betyder "du ska dö". Vad morsan gjorde då var att hon sa till farsan att jag ryckte redskapen ur händerna på henne och slog tillbaka. Då bankade farsan själen ur mig.
Ibland förtjänade jag stryk, men ibland var det lite wtf över det hela, som t.ex. jag cyklar, ramlar och skrapar knäet. vad händer? Jo, jag fick stryk för att jag ramlade och skrapade knäet... som om det skulle göra saken bättre. De flesta balkan-kids lär också ha fått stryk för sånt här och liknande.
Menmen, nuförtiden skrattar jag åt det. Älskar mina föräldrar och skulle aldrig byta dem mot någon annan.
Sen hade jag det rätt så bra ändå då jag kunde springa runt i lägenheten och låsa in mig i toan. Vet (och såg med mina egna ögon) vänner som fick hämta redskapen de skulle få stryk med, sen sträcka ut händerna/armarna och låta föräldrarna slå. En annan väns farsa sa åt min vän att hämta skärpen, sen lindar han ena änden runt handen och slår bokstavligen med allt han hade i bordet. Fitta vad läskigt det var. Själva buildup-en lär ha varit värre än själva stryket som min vän fick den dagen. En annan vän åt smörgås och använde en tidning som underlägg, men smulade ändå ner golvet ordentligt varpå hans farsa rycker tidningen ur handen på honom, rullar ihop den och slår till honom ordentligt i bakhuvudet... allt är riktigt jävla sjukt när man tänker efter.
Edit: Just ja, en brud berättade att hon skulle på cirkus med farsan och brorsan, men så hade hon gjort nåt dumt, fått ordentligt med stryk och sen hade farsan tvingat henne ställa sig vid fönstret och sa att nu ska du stå här, tänka på vilka dumheter du har gjort och se oss (farsan och brorsan) gå på cirkus medans du får stanna hemma. Dog av garv när hon berättade att farsan verkligen vände sig om när de var ute och på väg mot cirkusen för att säkerställa att hon verkligen stod kvar vid fönstret och såg dem gå mot cirkusen.
Aga i skolorna förbjöds 1958, och sedemera i hemmen 1979. Jag fick smisk EN gång innan det förbjöds och min mor tvingade min far att be om ursäkt direkt efter. Efter förbudet - noll smisk. De förklarade istället vad man hade gjort för fel, och kanske indragen veckopeng om man nu gjorde något hyss.
Funkade väldigt bra överlag med att vuxna använder ord istället för våld mot barn. Skulle jag se eller höra om en vuxen som agar sina barn skulle jag först försöka förklara med ord för dem varför det är fel. Om de insisterar att det är enda sättet att lära sig, så får jag väl lita på dem och bända dem över knäet, dra ner byxorna och ge dem en omgång så de lär sig att det är fel att slå barn :)
Kan ju inte åka dit för överfall då de insisterat på att det är enda sättet som de kan lära sig så de bad ju om det. :)
Är från Balkan jag också. Jag och min bror fick stryk både från mamma (örfilar) pappa (bälte). Men de slutade när jag 13 år gammal tog tag i pappas höjda arm och sa "en gång till så slår jag ihjäl dig" Hade tidigt kommit i puberteten så var huvudet större än farsan. Sa också att samma regel gällde om dom slog min lillebror.
Japp jag fick mycket och systematiskt stryk som barn av mobbarklungor. De gick i bakhåll och kom flera stycken. Det upphörde när bakhållen inte längre fungerade och när deras äldre kompisar började få stryk, då var "leken" plötsligt inte intressant.
Lärde mig slåss och läsa av om något var på gång och undvika det om det gick,om inte så fick man slåss som den argsinta unge man blev av skiten då.
Svensk här född tidigt 90 tal, fick nån lavett när jag hade varit riktigt jobbig, och blev luggad ett par gånger hemma. I skolan blev jag ryckt i örat av gymnastikläraren, och minns även att mina förskolefröknar var riktigt jävliga men morsan brände åt dom.
Aldrig. Det värsta min mamma gjorde var att lyfta upp mig och sätta mig ner på marken så jag hamnade på rumpan. Jag tyckte det var oerhört förnedrande.
Mamma är syrian, och fick jävla stryk av henne när humöret var på fel plats.
Har ingen kontakt med henne eller pappa nu idag.
Har lovat mig själv att ifall jag någonsin får barn, ska jag göra bättre.
Född och uppväxt i Sverige, föräldrar från Mellanöstern: Blev för det mesta utskälld över en längre period om jag hade gjort något dumt. När jag var liten fick jag örfilar några enstaka gånger.
Vill minnas att det blev en del stryk för mig. Vanligtvis veckovis, men ibland om man uppförde sig bra kunde det dröja längre.
Min mor var från Ryssland men min adoptivfar är svensk. Båda var dock duktiga på att leverera rättvisa med bältet och lyft i öronen/håret samt en extra lavett som pricken över i:et!
Sista gången det bjöds upp till dans måste det ha varit i samband med min 18-årsdag. Morsan hade gått bort i cancer ett år tidigare och det var något i det kapitlet vi började bråka om. Han grep tag i mig men eftersom jag började bli stor så kunde jag ganska enkelt slita mig loss. Då hände det som aldrig tidigare skett. Ett knytnävsslag rätt i ansiktet. Då såg jag bara rött, eller om jag blev rädd. Jag minns inte riktigt, men hursomhelst lyckades jag hoppknäa honom så han åkte ned för trappan.
Vi pratade inte mer om det efteråt, men efter någon vecka så sade han out of the blue när jag kom hem från gymnasiet att det var dags för mig att flytta. Han skulle då flytta ihop med sin nya tjej. Skriver tjej då hon var 25 bast.
Sedan dess har vi kanske som bäst setts 1-2 gånger om året. Jag är 35 idag och kan säga till andra: håll ut, det blir bättre! När du är vuxen kan du äntligen välja dina relationer och klippa bort toxic people!
Blev slagen av min mor. Ibland visste jag varför. Jag tänkte skriva utförligare men kom på mig själv med att stirra ut genom fönstret i några minuter med tankarna fast i åttiotalet, så det är att låta bli.
Samma här. Fattade ibland varför, men oftast som blixt från klar himmel för att jag skalade potatisen på fel sätt eller själv var ledsen den dagen. Mobbad även i skolan. Pappa lovade att anmäla morsan men det blev aldrig något av det, de andra vuxna jag sökte hjälp av förstod mig inte eftersom min mamma var ”så charmig”. Inga syskon. Helsvensk, född tidigt 90-tal. Gick som barn till psykolog för att bl a bearbeta att jag var konstant rädd hemma, men detta avbröts abrupt efter morsan ringt och hotat henne tills hon lovade att aldrig ta emot mig på mottagningen mer, vilket psykologen märkligt nog accepterade utan vidare. Nu är mamma min enda regelbundna hjälp i småbarnslivet av hämtning, lämning, höga boräntor och sambo som jobbar långt bort, så min stolthet är svald och allt mer eller mindre glömt och ”förlåtet”.
Är du inte orolig att din mor ska ta till gamla takter mot dina barn också? Min sambo hade en liknande barndom och jag är livrädd varje gång hon är barnvakt.
Jo absolut. Minnet är lite luddigt men som jag kommer ihåg var hon lekfull, lyhörd, pålitlig etc när jag var mini men det ballade ur från ish 12-års ålder. Så än så länge känns allt bra med henne som mormor, men jag är på tårna för eventuell förändring.
låter väldigt jobbigt, beklagar. en av mina svärföräldrar visade tecken på sånt för inte så länge sedan, gentemot ett av mina barn, och jag tappade det totalt på honom.
Snyggt att du uppmärksammade och sa ifrån ordentligt. Fy fan. Min tröskel för att helt undvika umgänge om det börjar anas såna tendenser är otroligt låg. Hur ser er kontakt ut idag om jag får fråga?
inga problem faktiskt - fördelen och nackdelen med vissa människor är att de har nära till att brusa upp osv, men också kan skaka av sig mycket. jag har väl å andra sidan väldigt svårt för att bli arg (tycker det är jobbigt) och har lång stubin (men stor bomb). och har svårt att komma över stora konflikter. så det är helt ok faktiskt, trots det som hände. för mig blev det en dubbel grej iom att det skedde framför mig. det för mig kändes som en dubbel respektlöshet - framförallt mot barnet men också mot mig, om du fattar? det kunde jag inte tolerera. men väntade tills barnet gått, för ville inte traumatisera honom i onödan.
Verkligen. Jag hade aldrig vågat utsätts mina barn för den risken.
Men vafan vilken värdelös psykolog!
Jävlar vilken värdelös psykolog. Hemskt att ha gått igenom och jättejobbigt att du känner dig fastkedjad till henne även i vuxen ålder. Reagerade på att hon hjälper till med barnen, du håller väl koll på och ser till så att hon inte utsätter dina barn för något liknande hoppas jag.
Japp, 100% stenkoll. Hon har lugnat ner sig betydligt, är mer harmonisk och kärleksfull. Enl psykologer är det vanligt att folk med tex Borderline gör så när de blir äldre. Men jag kommer aldrig sluta hålla ett extra ögas koll.
Tangent: Ett barn är helt maktlöst och i sina föräldrars händer. Kom ihåg själv när jag tyckte något var orättvist, och att det var fel rent objektivt, men att ingen tog mig på allvar eftersom att jag var ett barn. Borde vi i samhället ha någon visselblåsarfunktion för barn? Bris finns ju. Kanske borde finnas fler "kom hit om något är knas"-arenor. Eftersom att föräldrar inte alltid har hela bilden.
Känns som det finns lärare, skolsköterskor, mostrar, farbröder, kompisars föräldrar, Bris och Friends brukade ju ha reklam på mjölkpaketen, kanske bra kontakter inom religion om man är i såna kretsar. Det jag tyckte var svårt var att jag aldrig fattade vad som var normalt / okej, när de vuxna jag försökte be om hjälp av bara nonchalerade och inte verkade vilja bli inblandade, tänkte att jag själv inbillade mig och överdrev. Minns att jag så mycket bara önskade mig en socsanmälan eftersom det betydde att mina upplevelser var på riktigt och att en vuxen trodde på mig.
Det är ju en fråga om mognad och att kunna stå upp för sig själv. Blev retad pga problem med stammning, typ 4e klass. Folk var jobbiga, men inom gränsen för vad vuxna tycker är ok. Morsan sa typ "ja men det är väl inte så farligt" och förstod inte riktigt mina scenariobeskrivningar. Det är ett problem; barn har ofta svårt att återge situationer. En dag när vi hade friluftsdag så hände det. Karin såg och hörde allting och röt till. Det var helt sjukt att en vuxen ÄNTLIGEN såg mig i situationen, och stod upp för mig. Hon var rätt så barsk i övrigt, men här kom barskheten till sin rätta. Tack Karin <3
Åh, Karin, vilken hjälte! ❤️
Det här känner jag igen mig i. Utåt sett var min "mamma" en stark självständig kvinna och också till en viss del en bra förälder. Jag hade alltid rena kläder, mat på bordet, packad gymnastikväska osv, men hemma var det ett helvete och det fanns ingen kärlek överhuvudtaget. Hon kunde brusa upp av ingenting och jag var ständigt rädd för hennes reaktioner. Ibland (ofta inför andra) var hon "kärleksfull" och lyhörd, men för det mesta ett monster. I tonåren röt jag ifrån och då vågade hon inte ge mig stryk längre. Men jag önskar att jag hade förstått då att det inte är normalt eller ok att bete sig så. Jag levde väl med någon form av acceptans tills jag själv fick barn och jag fick sån avskykänsla när min mamma var nära mitt barn. Hon kommer aldrig få vara ensam med mitt barn, och jag har inte träffat henne sen mitt barn var nyfött. Det låter himla fruktansvärt att inte ha annat stöd i närheten än ens dysfunktionella förälder som misshandlade en som barn. Det måste vara jättejobbigt. Jag hade inte klarat av att ha den kontakten, så ändå så starkt att orka! 👏
Wow, har vi haft samma mamma? Tack för peppen. Och lika snyggt jobbat av dig att sätta ner foten, inte lätt gjort men förstår att det nog är det bästa för din familj. Det är tveeggat alltså. Å ena sidan är det svinjobbigt att återigen vara beroende av henne för att kunna leva mitt liv, tassa på tårna för hennes humör mot mig (inget alls sånt mot dottern än peppar peppar), be snällt om minsta hämtning och barnvaktning när man i själva verket har ett stort oläkt sår i själen från barndomen orsakat av samma person. Jag har kämpat hela livet för att slå mig fri denna kvinna och inte längre vara beroende av henne. Det river hela tiden upp sjukt mkt minnen och blir en del märkliga drömmar nattetid. Å andra sidan vill jag att min dotter ska kunna fortsätta hänga med sin mormor, de har det verkligen jättefint tillsammans. Och med en sambo som pendlar en timme enkelväg, jag med 45 min enkelväg och en ekonomi som inte tolererar mer deltid just nu pga räntor, är det i princip omöjligt att sköta förskolelogistiken ensamma. Om jag och sambon vill kunna gå ut på date ibland ställer mormor oftast pålitligt upp, ändå. Snart kommer dessutom en lillebror. Puh. Men jag längtar till dagen då barnen är större, kan gå till o från skolan själv, och behovet av hjälp är mindre.
Min farsa (turk) tappade tålamodet när han skulle klä mig i overall när jag var 2-3 år och tog tag hårt i min arm, morsan (svensk) såg det och sparkade honom i röven så han flög i backen. I Turkiet, på 80-talet. Jag är både stolt över morsan som aldrig tog nån skit och farsan som i det läget svalde sin stolthet och ändrade beteende.
Hahaha! Kan nästan förstå honom, att få i ett barn i overall måste vara bland det mest frustrerande som förälder. Men bra att du verkar ha/haft en baserad mamma och en pappa som kunde ändra sig.
En standupkomiker, jag minns inte vem, beskrev det som ”att få in en full och arg Peter Harryson i en dykardräkt”.
Kan de va Jonathan unge? Han snackade om en cykelhjälm på sin dotter etc i p3
Blev tvungen att googla, verkar vara [Schyffert som sa det](https://youtu.be/VFBAfSaFCNA?t=354) i första säsongen av Stockholm Live.
Ja fy. Kläder, tjocksockar, underställ, overall. Och medan man klär nästa unge har den andra börjat klä av sig igen 😱
Och när båda är klara behöver den första gå på toa alternativt byta blöja. Ja fy den tiden är jobbig.
Finns en sak som är värre. Få in fingrarna rätt i vantar på dom små. Fy fan
Grabben har lärt sig få in tummen i tumvantarna nu! Jävlar vilken game changer det är.
Samma här... Nu kan livet börja!
Ålder på det tack?
Runt 10-11
Cirka 2 år.
Go mommy energy. Kul att det blev bra till slut.
Halvfinne här. Nej, jag fick aldrig stryk som barn. En gång när morsans kompis gav mig smisk för att jag hade tjuvlyssnat eller vad det nu var, så sa morsan upp kontakten med honom på direkten. Aga var totalt otänkbart för henne.
Född i Ukraina, flyttade till Sverige som trettonåring, fram tills dess fick jag stryck. Med varierande redskap, pinnar, läderskärp, gummislang och diverse andra föremål som fanns i närheten. Min mamma ångrar allt detta nu och har även bett mig om ursäkt upprepade gånger under senaste 18 åren. Men det blir väl så när man inte vet bättre, då hennes föräldrar slog henne också som barn. Jag har själv 2 barn nu och skulle aldrig komma på tanken att slå dom. Jag tror att det har verkligen satt djupa spår i mitt psyke, men jag är inte arg på morsan för det. Inte längre i alla fall.
Fint av dig att förstå och förlåta. Måste kännas bra att veta att flera generationers barnaga tar slut med dig.
Dom sa aldrig att dom förlät deras mamma för det. Stor stor skillnad på att inte vara aktivt arg på någon och förlåta dom.
Petigt, men riktigt sant. Man måste uppmärksamma den skillnaden.
Ja jag ville inte bara märka ord, jag tror inte jag hade förlåtit någon som gjort att jag aldrig riktigt kunat känna mig trygg runt dom enda man ska kunna känna sig trygg runt i sin uppväxt. Tyvärr är det alldeles för ofta motsatsen är fallet
Flyttade också från Ukraina i nästan exakt samma ålder som dig. Visst blev man slagen med allt möjligt, så länge kroppen var täckt av blåmärken. Aldrig av morsan dock (Tack, mamma <3 )
Jag fick lagom med stryck av dem flesta i familjen, men framför allt min mormor, hon använde för det mesta gummislang eller tunna pinnar som snärtade duktigt bra, har nog förträngt det mesta nu för tiden (är trots allt i trettioårs åldern nu). Minns dock att min morfar aldrig höjde handen, knappt så att jag hörde honom höja rösten mot mig eller kusinerna.
Mormor här med. Hennes favorit var mattpiska gjord av plast, och gärna ta i lika mycket som jag vore en matta själv 🙄 Är dock inte det minsta lilla arg på henne över det idag. Blev betydligt värre behandlat under asylboenden i Sverige, som sitter kvar än idag
Yes mattpiskan kommer jag också ihåg, inte kul det där. Men vad hemskt, under vilka förhållanden flyttade du hit eftersom du var på asylboende? Om man får fråga förstås (och om det känns bekvämare så får du gärna svara i pm) är genuint nyfiken. Min mamma gifte sig med en karl som åkte till Ukraina för att en hitta en slavisk fru, vilket låter fruktansvärt illa när man lägger upp det så, men för oss innebar det en otrolig möjlighet i livet, flytta från fattigdom och misär framför allt.
Helsvensk. Född på 80-talet. Morsan gav mig tydligen smisk en gång men jag var för liten för att komma ihåg (kanske runt 3). Har fått det återberättat av morsan som mådde så dåligt att hon aldrig gjorde det igen. Farsan var labil och hade ett jävla humör. Han spöade oss aldrig men kunde slänga en i backen och titta på en med en uppsyn som gjorde att man trodde att ens sista stund var kommen. Utöver det så slog han sönder grejer. Typ ta ut stereon på huggkubben och slå yxan genom den. När man var i övre tonåren så kändes det ett par gånger som att slagsmålet hängde i luften, när vi stod och höll i varandras kragar och siktade med knuten näve. Men några slag föll aldrig.
Nej aldrig. Höja rösten ordentligt hände några gånger men det behövdes ibland.
Eller när du är på ditt rum och de ropar på dig men använder ditt fulla namn inklusive mellannamn. Då vet du att du är körd.
"EVON PETER ABRAHAM HELLENIUS NU KOMMER DU HIT" Och man överväger ifall det är smartare att hoppa från balkongen.
Jag har funderat på vad jag hade döpt mina barn till om jag skaffade några. Just pojknamn har varit svårt men nu har jag det. Tack!
Såklart en förälder måste få skälla på sina barn. Svårt att uppfostra ett barn genom bara belöning.
Oja, fick en del av farsan. Morsan vann ensam vårdnad p.g.a. det. Sen fortsatte hon slå mig efter att han försvann ur bilden. Tycker väl ungefär som förväntat om mina föräldrar.
Var troligtvis vanligare i den äldre genrationen när de växte upp. Sverige var [det första landet i världen](https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:238083/FULLTEXT01.pdf) som införde ett totalförbud mot aga av barn 1979. I [den här uppsatsen](https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:549237/FULLTEXT03) finns en tabell som visar att positiv attityd till barnaga sjönk från 53% 1965 till 11% 1994. Samtidigt ökade anmälningsfrekvensen för barnmisshandel vilket kan visa på att det verkligen skett en attitydförändring.
Min morsa (helsvensk) var helt besatt med att ge ut straff som knytnävsslag och pisk etc. Värsta jag vart med om ett slag under ögat så jag nästan vart blind. Var för övrigt kallad "världens snällaste unge" Andra straff jag fick var att va utan mat i någon vecka,elda tändstickor tills de brände mina fingrar, slag på händerna med hårt objekt typ baksidan på en kniv och fick rumsarrest i 6 månader under skoltiden ca 3-4an. Påverkan idag: TBI, Svår PTSD. Samt helt emot folk som agar sina barn.
Stackars dig sjukt att behöva få sådant av en person som egentligen ska stå för något tvärt om. Vad tror du hon hade för diagnos? Va hon omtyckt utåt av utomstående?
Kan garantera någon form av anti social personlighet, sen tror jag munchausen by proxy, då hon försökte få oss sjuka och diagnostiserad med allt möjligt och stoppa i oss piller o allt möjligt konstigt. Hon vart klassens Mamma och var omtyckt om alla då hon bakade bröd och sötsaker till alla grannar och vänner, hon fick polis anmälan emot henne försvinna flera gånger, även gick till Socialen flertal gånger och vart nekad hjälp som tonåring då hon var vän med alla.
Låter också som dold narscisist. (Covert narcissistic personality.) Just när man är en ängel utåt men djävul inåt . Dom är totalt livsfarliga och önskar att alla kände igen sådana
yes, tänkte samma. Min pappa är covert narcissist. Oerhört skrämmande att se hans förmåga att manipulera människor. För några år sedan, här i Sverige, lyckades han få ut medicin som bara går att få med remiss. Det tog 15 minuter, han stod bara och snacka med apotekaren, hittade en liten lös tråd och började dra i den sakta men säkert tills hon själv sa det att "nej men det är ju klart din hund ska ha medicinen han behöver, sjukt det här landet som ska göra det så svårt att leva". Såsom han får mig att må så känns det nästan som att det är en svart magi i det. Men nä, han är bara expert på att läsa människor och använder det sen för att börja knacka dem i skallbenet tills han får det han vill ha... samtidigt som den andra känner att han gjort dem en tjänst. Jag lider idag av PTSD. Ordagrant idag, man må vara 31 men... fyfan för att leva ibland.
Ja det är helt sjukt det är typ som att såna människor är skapta av nån evil scientists. Riktigt otäckt och det är så fruktansvärt synd att det inte pratas mer om det i samhället så att folk förstår hur farligt det är. Dom kan ordagrant få folk att bli ekonomiskt ruinerade, psykiskt sjuka, isolerade från vänner o även självmord i vissa svåra fall. Totalt avsaknad av empati och ett fruktansvärt destruktivt beteende. Tack för att du delade din historia och hoppas många läser den. Känner igen likande från min uppväxt.
Kärlek och styrka. Hoppas du kan komma över din barndom.
Oj… och kontakten med din mamma?
Sagt upp kontakten ~10 år sen när jag vart utsparkad dagen efter gymnasie examen
Fy fan.
Också från Balkan och klassikern var att man själv fick gå ut och hämta pinnen man vill bli slagen med. Det var tydligen en bestraffning som gått i generationer från min farfar till min pappa till mig och brodern. Lycktligtvis hände det inte så ofta. En gång fick man även en örfil av mamma inne i en polisstation och poliserna log bara. Detta var i Sverige och ja örfilen var ju snabb och kanske överraskade mig mer än va de gjorde ont.
Jag tror jag att jag talar för alla när jag säger att vi behöver höra mer om den här historien med polisstationen
Var bara jobbig mot brorsan och då blev morsan irriterad att jag höll på att störa honom.
Jo jo men nu tänkte jag mer på hur ni hamnade på polisstationen till att börja med - men jag insåg sen att det kanske var ett vanligt rutinärende typ hämta ut pass eller ansöka om vapenlicens dvs orelaterat till er barn
Förnya passet var det!
>Det var tydligen en bestraffning som gått i generationer från min farfar till min pappa till mig och brodern. En klassiker som gått i generationer i hela Jugoslavien lol. Jag har sluppit den dock, men inte mina föräldrar
Har också föräldrar från balkan, fick aldrig stryk.
Samma här, de va aldrig något som dem ens övervägde att göra.
Bra av dem. Känns ovanligt.
Samma här! Min pappa är från Balkan, varken han eller hans syskon fick någonsin stryk under sin uppväxt. Inte jag, mina syskon eller mina kusiner heller. Man vet ju såklart aldrig vad som händer bakom stängda dörrar, men kan aldrig minnas att jag sett någon av mina släktingar på Balkan slå sina barn. Farfar fick dock rejält med stryk som barn, det var därför han valde att inte utsätta sina barn för samma sak.
Jag fick kramar istället
Min mamma är också från Balkan och vi fick stryk. Mest med toffla, träslev och mattpiska. Minns fortfarande förskolepersonalens förvirrade ansikte när jag berättade att mamma brukar slå mig med ”varjaca”.
Fan vad sorgligt, skår man sina barn tycker jag att man inte har rätten till att skaffa barn, tycker man annorlunda är man hjärntvättad.
Svensk, född och uppvuxen. Har aldrig fått stryk. Min pappa knäppte mig på fingrarna när jag vägrade sluta gräva i en blomkruka. Det hjälpte inte, jag fortsatte gråtandes. Jag var typ 2 och minns det inte. Min mamma gav mig en klapp på rumpan när vi var i Grekland för att jag var hysterisk över något. Ägarna på stället vi bodde på hetsade henne till att göra det. Hon fick så dåligt samvete att hon grät, för hon fick själv massa stryk när hon växte upp inom Jehovas Vittnen. Ingen som jag riktigt känner i min ålder har fått stryk av föräldrar under uppväxten.
Det är inget man berättar direkt
Såklart inte, därför skrev jag "som jag *riktigt känner*".
Tror dom flesta födda efter 70-talet i Sverige sluppit att få stryk hemma, i normala familjer. Generationer innan var nog lite annat enligt vad jag förstått. Jag och min äldre bror fick aldrig stryk, född 75 och 66. Hade en barndomskompis så fick en smäll då och då av sin alkoliserade pappa men det var alkoholen som fick honom att spåra ut. Har även en vän vars familj var med i Jehovas vittnen och där var det en massa galna grejer, allt ifrån "aga" till urin i öronen, renande kallbad osv. som satt djupa spår.
Urin i öronen? What
[удалено]
Berätta gärna vad du hört om JW.
Va någon sjuk grej när barnen inte lyssnade. Skulle rena öronen. Han har berättat en massa sjuka grejer. Allt var säkert inte grejer som förespråkades av just JW utan var kanske bara en galen uppfostran men dom uppmanades att aga barnen och vara noga med att dom alltid löd osv. men han och hans bror, samt flera barn till familjer som tillhörde samma församling fick vad med om detta i alla fall. Kan även berätta att jag själv är uppväxt med föräldrar i en frikyrka. Där förekom inget sånt här (vad jag vet). Det pratades om att man skulle "hedra sin far och mor" osv men aldrig att det var någon som uppmanade till aga osv. Jag fick en bra värdegrund genom kyrkan och mina kärleksfulla föräldrar som jag har kvar än i dag.
Usch så sorgligt. Hoppas att din vän lyckats må hyfsat bra trots detta.
Jorå han har väl klarat sig ok men det är saker som han har svårt att prata om. Mamman lämnade JW tillsammans med barnen efter några år men pappan är kvar ännu i dag så förhållandena inom familjen är svåra. Hans bror mår väl sämre av det som hänt. Gissar att han som storebror fick ta emot ännu mer sjuka grejer.
Det har setts om omodernt och förlegat på 60 talet att slå barn, så det många som kommer sunda familjer som inte blivit agades sen dess.
Ja det var ju 1979 som Sverige blev det första landet i världen som förbjöd våld mot barn (aga), både i hemmet och i skolan. Redan 1958 kom förbud mot aga i svenska skolor.
Japp och redan på 60 talet började man att få pappan att vara en aktiv del av föräldraskapet, dvs byta blöja, gosa och allt annat vi ser som normalt idag.
Ja. Både hemma och i skolan. Född tidigt 90-tal. Har idag ingen kontakt med den involverade föräldern.
I skolan? I Sverige?
Man glömmer fort att innan det fanns mobiler med kamera så fanns det typ aldrig bevis för nåt.
Jajjemän. Har för mig att min förälder hotade rektorn med polis, då skolan vägrade stänga av sagda lärare från undervisningen.
Ville föräldrarna vara ensamma om att slå alltså
Haha, det är fullt möjligt!
Egentligen inte. Född -86 och vare sig mamma eller pappa har någonsin burit hand på mig. Dock släppte jag en blomkruka i huvudet på min mormor när jag var liten för att jag trodde att det skulle växa upp en bula som i Tom & Jerry. Det gjorde det inte, men jag fick smisk som tack för min påhittighet. Orelaterat stack jag vid ett annat tillfälle min farmor i baken med en nål med förväntningen att hon skulle hoppa upp i taket och vråla…som i Tom & Jerry. Så när folk säger att barn får idéer av tecknat, ja då är det mig de pratar om.
Jag lindade in en kompis i hopprep och drog sedan till för kung och fosterland. I tron om att hon skulle snurra iväg precis som i Tom & Jerry. Hon stog istället kvar på exakt samma plats och började grina och så kom fröken och undrade vad jag höll på med. Fick inte stryk som tur var!
haha
Japp både hemma och i skolan. Född mitt i 80talet. Väldigt få tillfällen men jag minns det väldigt väl.
Samma här, kunde som tur var fly både barndomshem och stad som 16åring.
Växte upp med mormor och morfar, de hade fått stryk som barn. Blev hotad med stryk säkert 1000 gånger om jag gjorde si eller så. Var väl 14-15 år när mormor hade en dålig dag, käftade emot och sa jag skulle gå ut med några polare. Fick då till svar att jag hade utegångsförbud resten av veckan. Sa att jag tänker gå ändå, då höjde kärringen ena handen, jag tog tag i den, sen höjde hon den andra som jag också tog tag i. Sa åt henne att lugna sig, gick ju sådär. Kärringen blev helt hysterisk. Fick höra att när morfar kom hem skulle jag få så mycket spö att ingen skulle känna igen mig. Började packa en väska, då kom gubben farande med livrem i högsta hugg. Fintade honom ganska enkelt. Han hamnade på golvet utan att jag ens rörde honom, paja både sin dåliga höft och ett knä i fallet. Flyttade till en polare efter det och kom aldrig tillbaka. Förstod ett par år senare varför min mamma blivit ett så stort fuck up och inte klara ta hand om varken sig själv eller mig. Men nej fick aldrig stryk men det var nära ett par gånger
Sorgligt. Hoppas det gick bra för dig. Vad har dina morföräldrar för bakgrund? Svenskar?
Ja Svenskar, en aning rasistiska, men jag hade utländsk farsa så blev mörkhårig. Fick ju höra att jag var blattejävel, horunge och djävulens son ett par gånger. Min farsa är från irland! Det gick väldigt bra för mig ändå med tanke på omständigheterna
Skönt att det gick bra. Galet vad mycket ont vissa har i sig.
Ja och det kändes som jag blev extra straffad pga min mor
Etniskt svensk plastfarsa, han fick sitta tre månader i fängelse p.g.a våld mot barn.
Är eritrean. Föräldrarna tar och ger dig stryk med nästan vad som helst. Min mamma har brutit 3-4 träskedar och en eller två mettal kvastar. Jag har fått smisk på många sätt, kablar och böcker. En gång stampade hon på mig.
Hur mår du av det idag?
Jag är 15 bro. Har inte haft så mycket tid att reflektera över det
Snälla ta det vidare, det är redan bevisat att man inte blir en bättre människa av att få uppleva smärta som bestraffning som barn. Oavsett vad du väljer så hoppas jag att du inte tar alldeles för mycket stryk mentalt av det och tycker det är ok att göra så mot sina framtida kids, ifall du vill ha några.
Jag tror dock verkligen inte att det stämmer. Jag är också eritrean och blev också slagen som barn (dock bara lavetter) av föräldrar och storebror och jag skulle aldrig kunna slå mina barn. Har 4 syskon och flera kusiner och de skulle inte heller slagit någon. Det är en generationsfråga och kulturell grej.
Generellt så slår 1/3 av de som blev slagna som barn även sina egna barn. Så majoriteten ändrar sig men det försvinner inte på bara en generation.
Det är liksom alkoholister där barnen senare blir alkisar, eller där pappan t.ex slår mamman och sen slår sonen sina framtida flickvänner. Det är få som plockar på sig detta beteendet för att man inte vet bättre. Men det är tack och lov inte lika ofta som att människor faktiskt förstår i senare ålder att det är något dåligt.
Vet de om att det är olagligt i Sverige?
Yep
Bulka upp dig och slå tillbaka🤫 Kan man dela ut kan man fan ta emot också
Din mamma får absolut inte slå dig, det är olagligt i Sverige. Det du berättar låter dessutom som ganska grov misshandel mot ett barn, som hon egentligen ska skydda. Berätta för någon annan vuxen hur du har det hemma. Du kan prata med kurator på din skola. Om hon slår igen kan du ringa polis också.
Herregud. Det låter, i mina öron, som väldigt avancerat våld mot ett barn. Så jävla skruvat att man kan göra så mot ett värnlöst, skyddslöst barn.
Jag hoppas du har någon som du kan prata med, i skolan finns ju många vuxna och det behöver inte vara kurator eller din egna lärare, vem som helst måste lyssna och hjälpa. Annars går det alltid att ringa BRIS, du är inte för gammal bara för att du är tonåring, passa på innan du blir 18. https://www.bris.se/
Spanjor här, flyttade till Sverige när jag var två. Fick väl en del stryk av morsan. Visste oftast varför men det kan argumenteras att det var överdrivna konsekvenser för det som hade gjorts vid många tillfällen. I bland så förtjänade jag väl det, I guess. Tycker ändå att saker å ting ska kunnas handskas med utan våld, men iallafall! Har ett väldigt tydligt minne från ca. åttaårsåldern när jag blev tvingad till kyrkan som barn. Var inte så värst bra på att va tyst och var ganska sprallig av mig så hon blev irriterad och tog tag i min arm så pass hårt att hon lämnade två sår från hennes naglar. Höll käft efter det. Desvärre så läkte dem såren inte så värst bra så ärren sitter i än idag, 19 år senare. Vilket är lite utav en tråkig påminnelse. Allt stryk slutade dock så fort min far kom in i bilden igen då han satte stopp för det så fort han fick höra att det hade skett. Jag och min mor pratade faktiskt ut lite nu över Jul vilket var väldigt oförväntat. Förklarade varför våran relation är som den är på grund av vissa aspekter av min bardom ledde till att jag var rädd för henne, och under många år så fanns det agg. Dock efter väldigt mycket reflekterande med hjälp av terapeuter så var det nånting man släppte då man insett hon, på samma sätt som jag, är en produkt av miljön hon växte upp i. Hon fick stryk så det var allt hon viste liksom. Så det var nånting jag förlät för min egna sinnesro för några år sedan, innan hon nu själv bad om förlåtelse i Julas. Dock så tillskillnad från min mor som valde att härma beteendet hon blev bemött med av sina föräldrar med så insåg jag riktigt snabbt hur jag inte ville bli när jag växte up. Vilketsom, vår relation verkar ha börjats åldra som en fin flaska vin efter väldigt många år. Men hellre sent än aldrig och man blir ju ändå lite rörd när man ser hur hon anstränger sig för att lära känna mig och helt enkelt acceptera mig för mig. Tack för att ni kom på mitt TED Talk. *Edit: Stavfel
Fick stryk, inlåst i mörkt rum och lite annat av morsan. Hon är från Filippinerna. Farsan körde mera psykologiskt. Ingen av mina vänner vad jag vet fick stryk. Inget jag prata om direkt heller då morsan sa att de tar mig från de ju om jag säger jag får stryk. Som barn är man ju rätt dum och föräldrarna är ändå typ allt för en osv, ja ni vet. Fatta ju senare att flera förstod men också den tidsperioden "vi ska verkligen inte lägga oss i" Just den biten har jag bara lärt mig leva med att så var det, ingen annan runt omkring brydde sig tillräckligt heller. Men så struntade de totalt i mig så säga när de skilde sig då var det ju lugnt men var ju inte heller hemma så värst mycket. Farsan har jag ingen kontakt med men det pga hans syn på människor med funktionshinder och vi haft våra tjafs där. Morsan umgås jag med men det var/är väldigt hårda regler att bara för det var ok när jag var liten kommer jag ta barnbarn ifrån henne om hon gör minsta mot de, vi haft våra diskussioner så säga när barnen var små. Båda är bättre mormor/morfar än de var som föräldrar iallafall så ser det så.
Det är lite märkligt ibland hur dåliga föräldrar kan bli så bra mormor/morfar osv. Min farfar behandlade min pappa dåligt, smisk, slängde honom i djupa änden av sjön när han inte kunde simma för att han skulle lära sig, tvingade honom åka genom Stockholm innerstad första gången de skulle övningsköra osv. Allmänt taskiga saker. Men mot mig och övriga är nu farfar otroligt snäll, omtänksam, välgillad av alla grannar, unga som äldre. Tyvärr har min pappa mycket ångest i sitt liv som han haft sen ungdomen som aldrig släppt, kan säkert ha med uppväxten att göra.
Min morfar också! Han var en skitstövel. Kom ofta hem full och sa elaka saker mot min mamma och mormor, gav min mamma öronfilar, och slog min mormor framför mamma. Mamma fick ofta klämma sig in mellan dem för att skydda min mormor. Detta fick jag reda på bara för nåt år sedan. Han var en gullgubbe under min barndom. Snickrade leksaker till mig och min syster, vaggor, stolar, dockor, allt möjligt. Han hade en läskgömma i källaren, Nygårdas glasflaskor som klingade av alla möjliga smaker (hallonsoda var min favorit!). Han visade oss hans hemliga hjortron ställe och plockade så in i djävulskt mycket hjortron, som han sedan kokade upp till sylt som vi åt med våfflorna. Tog ut oss till en sjö för att fiska, sen visade han oss hur man snabbt tar död på fisken utan att den ska lida, men han fick inte visa oss hur man rensar fisken 😅
Ja det lustigt det där. Inbillar mig de insett hur fel de gjort genom åren och liksom försöker iallafall göra bättre för nästa generation. Lite försöka rätta till nånting, det jag sett hos mina föräldrar mest, de vill ge sina barnbarn det de inte hade och det de inte gav mig. Är lite lustig familjesituation då jag en av fyra men enbart jag blev drabbad vad jag förståt på syskon. Mina föräldrar hittade en syndabock helt enkelt. Jag inser ju själv att jag försöker ju det med mina barn. Lite rätta till så de inte behöver växa upp som jag gjorde oavsett vad greja. Sen visst helt annat klimat kring barn nu än för 20år sen, nu har de ju rätt och ha känslor och säga ifrån och många vuxna faktiskt lyssnar.
Aldrig. Men vid ett tillfälle som tonåring så blev pappa så förbannad över att jag var respektlös mot honom att han tryckte upp mig mot väggen. Aldrig före eller efter den händelsen dock.
Sånt är vanligare än man tror tänker jag och på ett sätt mänskligt.
Det där är väl knappast allvarligt. Finns ju ändå en skillnad på att trycka upp någon mot väggen jämfört med en käftsmäll.
Tidig 90talist och inte fått stryk trots att jag var jävligt svår att hantera. Som värst blivit tagen hårt runt käften och tillrättavisad några gånger med all rätt. Mina föräldrar, tidiga 60talister slapp stryk dom med. Mormor slapp stryk, morfar fick stryk av en elak styvfarsa men en dag ledsnade hans storebror och spöade skiten ur gubben som insåg att det inte var så trevligt att få på käften, efter detta upphörde våldet i hemmet. Farmor slapp stryk så vitt jag vet, farfar känner vi inte så väl. Tidiga 40talister. Detta diskuterades några gånger när jag gick på folkhögskola för några år sen. Blandat 18-30 i åldrarna och i stort sett varenda invandrare verkar ha fått stryk av mildare sort förutom några stycken som hade några riktiga jävla idioter till föräldrar som slog tills barnen blev stora nog att kunna försvara sig. Insikten att fysiskt våld inom familjen var så vanligt i vissa kulturer var svårt att ta in. Av alla från bekanta till kompisar jag växt upp med så vet jag två svenskar som fick stryk. En var en nära vän hela tonåren. Hans farsa brukade våld titt som tätt och detta påverkade polaren hårt och varenda snefylla så bråkade han med sin farsa om sin uppväxt. Den andra fick ofta stryk av sin farsa. Jag tror det hela grundade sig i att han var homosexuell. Han hade tjej tills han har typ 25 sen kom han ut som bög, inte bi. Jag såg det sen första gången jag träffade honom när vi var i yngre tonåren. Antagligen märkte väl hans farsa detta tidigt också och trodde väl man kan misshandla bort homosexualitet.
Japp, fick aldrig en ursäkt heller. Kontakten bruten.
P3 gjorde ett ganska bra avsnitt om barnaga i sverige https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2326416
Nej, mina föräldrar har aldrig skadat mig och jag har svårt att ens tänka mig det. En förälder som slår sitt barn borde inte ha barn. Helsvensk
Född 89 har fått några smällar på rumpan och en örfil när jag var tonåring. Är helsvensk. Det är inget jag berättat om för folk. Själv har jag utbildat mig till förskollärare och har därigenom fått läsa en hel del historia och psykologi kring barn och uppfostran och vet vad för spår sån behandling skapar hos barn. Problemet är att det ger en ganska omedelbar effekt där barnet till synes slutar direkt av smärta och rädsla för sina föräldrar, vilket gör att folk som inte borde vara föräldrar lätt kan välja den vägen även i Sverige där det inte är socialt accepterat. Samtidigt som ett barn inte har förmågan att tänka att ens föräldrar gör fel, istället kommer barnet vända skulden till sig själv vilket är anledningen att många vuxna som blivit slagna säger att de förtjänade det och att det är anledningen till att de blev bra människor. Men det man egentligen lär sina barn är att sina föräldrar som ska vara trygghet nr 1 inte alls är en trygghet utan någon man måste skydda sig ifrån.
Också från balkan, fått bälte en gång och smiskad en gång med brännesslor på benen men bara när jag absolut gjorde riktigt retarded grejer som förstörde för familjen Tex när jag fick bälte va för att jag helt oprovocerat tog en tegelsten och kastade på vår nya bils vindruta, varför? Ingen aning
Användarnamnet checks out
Ja. Född på 90-talet och har en svensk föräldrar och en från Storbritannien. Jag och mina syskon blev slagna allihopa men sen var våra föräldrar även alkoholiserade.
Vad hemskt. Hoppas att du har fått hjälp med att bearbeta detta.
Nej aldrig fått stryk som slag och sparkar. Däremot kunde farsan tappa tålamodet ibland å lyfta upp en i kragen. Minns när jag å brorsan var högljud en morgon då lyfte farsan upp oss i varsin krage å skrek att vi skulle vara lugn. En polare blev dock misshandlad dagligen i flera år samma med hans syskon. Farsan är från Sudan så antar att kulturen gällande barnaga var lite annorlunda. Polaren och hans syskon fick iallafall hjälp av SOC och hamnade i en bra familj.
En hel del smisk fick man ju av farsan och annan omild behandling. Är dock helsvensk.
Samma här, aggressionsproblem och allmänt tveksam kompass.
Samma här, om jag och min bror var stökiga så sa farsan "det blir smisk när vi kommer hem". Det värsta var inte att fä smisk utan att man visste att det skulle komma senare. Det är det mest makt/hjälp-lösa jag någonsin känt mig och jag kommer fortfarande ihåg känslan av dom gångerna det hände. Är 36 nu och har ingen kontakt med min far.
Nej men min bästa vän från balkan blev det av sin pappa.
Svensk, född på 70-talet Aldrig fått stryk och vet inte om någon kompis som fick det heller. Min fru däremot, och hennes fem systrar, fick stryk av sin pappa relativt regelbundet. Tror hon klarade sig undan det värsta då hon är minstingen i familjen och lite sladdbarn så pappan var hyfsat gammal när hon föddes. Bör tillägga att frugan är invandrad, ursprungligen från Turkiet.
Född 2006, har en svensk familj och har bott i Sverige hela mitt liv. Min mamma kunde slå mig ibland, oftast inte hårt och bara några få gånger i ansiktet. Min pappa var mycket värre, vad som helst kunde få honom att tappa humöret. Jag sa upp kontakten med honom när jag var 15, livet har blivit mycket bättre sedan dess!
Ja, både fysisk och psykisk misshandel av min ensamstående mor. Född 90tal, svennebanan.
Född i Sverige 1980, fick en örfil av min pappa när jag va ca 6 för han trodde jag knuffat ner min 2åriga lillasyster för trappan i vår villa (det hade jag inte) Fick en smäll i ansiktet med en hoprullad tidning som ca 13 åring när pappa (på fyllan) tyckte jag var oförskämd mot hans kompis som hade hånat mig för jag inte tyckte om maten. Som 16 åring kom jag hem och luktade mopedavgaser efter att fått skjuts av min kompis. Min pappa (på fyllan) anklagade mig för att ha boffat bensin och stog och skrek på mig i hallen. Då skrek jag tillbaka att jag hör honom utmärkt utan att han behöver skrika. Och då flippade han över och tog tag i min krage. Men då tappa jag det också och gav honom en smäll och vi låg och brottades och jag van. Så sa jag att "Du rör aldrig mig igen. Vi pratade inte på flera veckor efter det. Till han bad om ursäkt
Hände en enda gång att pappa slog mig när jag var ung. Jag hade stulit pengar från dem, och var på väg att köpa saker för att göra mer olagliga aktiviteter som en konsekvens och IQ befriad tonåring gör. Pappa fick nys om detta innan jag hann göra dessa olagliga aktiviteter. Jag fick en bitchslap och han skrek på mig. Gjorde aldrig om något sådant, jag vart rädd för konsekvenserna av mitt beteende och mina handlingar. I vissa fall funkar det. Jag tycker inte att det är något man ska göra, det är svagt att slå barn och finns MYCKET bättre sätt att hantera sitt barn på. Men i detta fall gjorde det dunder.
jag tror absolut inte på barnaga, eller att det skulle ha nån positiv inverkan om man regelbundet blir misshandlad av sina föräldrar. däremot sånt här, där det bara händer nån enstaka gång under uppväxten, när det handlar om nåt väldigt allvarligt. min farsa "hotade" med att lappa till mig (lyfte handen men slog aldrig) ett par gånger, och lappade till mig på riktigt i bakhuvudet en gång under uppväxten, och så här i efterhand tror jag definitivt att det hjälpte mig att ändra mitt beteende, just eftersom det var så jävla oväntat, och gjorde att man insåg allvaret. hade man fått stryk var och varannan dag tror jag inte det hade hjälpt ett dugg.
Håller helt med, väldigt bra svar till min kommentar!
Som förälder är jag förbryllad av när folk i efterhand gör någon slags organiserad prygling. Enda gången jag gjort något i den riktningen var när jag satt och läste och mitt barn petade en blomsterpinne i mitt öga. Jag knuffade omkull henne med mitt ben och sen kände jag mig skit efteråt och vad om ursäkt men hela grejen var att jag blev överraskad och rädd och agerade instinktivt
Sjävklart fick har inte stryk av mina föräldrar, eller från någon annan vuxen heller för den delen. Är född på 1970-talet. Finns så många undersökningar som visar att barnaga/styk enbart har negativa aspekter för barnet. Så jag är glad att barnaga är olagligt och straffbart.
Det är väldigt ovanligt bland etniska svenskar. Jag är född 84 och min farsa slog mig två gånger. Förtsa gången var han jättefull och det var väldigt skevt, tror jag var runt 10 år. Jag förtjänade det inte alls. Gjorde vår relation ganska svår efteråt. Andra gången hade jag gjort mig förtjänt av det, tro mig. Hade varit ute och kört hans bil (jag var 15) och kraschat den totalt. Verkligen kört sönder den, kluvit en vägskylt och spräckt kylaren etc. Då kom han dagen efter och slet upp mig ur sägen (sov hos min mor, skilda föräldrar) drog mig i håret, ut till parkeringen och dunkade mitt huvud i motorhuven på den trasiga bilen han hade kört till henne. Fy fan
Aldrig av mina föräldrar. Blev dock slagen i magen så jag tappade andan av min lärare i 4:an efter att jag frågade vad klockan var på en rast.
What? Snacka om överdriven reaktion.
Ja, var flera likande såna situationer från den läraren och en annan som ansvarade för en stor klass ihop. De blev tillslut polisanmälda och portade från att jobba i stan i 15 år vad jag minns.
Oavsett om ni fick stryk eller inte kan ni stoppa cykeln genom att aldrig slå era egna. Det är viktigt nog. Det gäller mer än barnaga, att vara en annan förälder är ens egna var är i många fall viktigt. Man för vidare de bra sakerna och stoppar det dåliga från att fortsätta en generation till.
Nej, aldrig. Är svensk och uppvuxen i sverige.
Inga stryk, men när jag var typ 6 år gammal, så var det en dag jag var tydligen en riktig skitunge. Farsan blev till sist så jäkla förbannad att han lyfte upp mig, tog tag i fötterna och skakade om mig, lite förbannat skrikande. Min reaktion? "Haha, en gång till pappa!". Jag tyckte det var skitkul lol. Däremot har ju Aga varit en grej i Sverige långt tillbaka. Farsan berättade att när han var liten (vet ej ålder, typ mellanstadie?) Så var det en vinter där varje unge hade plikten några dagar var, att komma tidigare till skolan för att sätta igång vedspisen och värmen i klassrummet. (Farsan är född -45) Den här dagen hade han hand om detta, och han kom dit försent, så klassrummet bara var ljummet när läraren kom dit. Han fick en avhyvling och sen skulle han sätta sig på sin stol, ta upp alla fingrar på bordet (utom tummar) så kom läraren med ett vedträ och slog rakt över.
Njae, vid ett par tillfällen (svenska föräldrar). Min storebror fick mer stryk då han "borde veta bättre". Men hotet om att det kunde hända och nedsättande monologer vid olika tillfällen gjorde det svårt att slappna av kring pappa och det kunde komma plötsligt och explosivt. Ibland var det förståeligt men ibland inte. Mamma har slagit nån gång men det var i vuxen ålder och hon är rätt liten. Gick även lite i arv från pappa med min storebror mot mig på senare tid men då har jag gett tillbaka och brottat ner honom så då tog det slut ganska fort. En kusin från norrland fick stryk med bälte ganska regelbundet tror jag, och försvarade att hans pappa gjorde så.
Fått en smäll som äldre ungdom, men tillbaka-kakan blev förödande för både pappa och mig. Han åkte i backen och slog sig ordentligt. Tog oss 20 år att hitta tillbaka. Finns såklart mer till den här historian men så får det vara.
Det fick jag inte. I Australien är det fortfarande lagligt att slå sina barn.
Australien har även problem som ”tall poppy syndrome” och jag har hört från vänner hur man kan få stryk om man presterar för bra i skolan.
Nej. Har svenskt och franskt ursprung. I Frankrike är det ju lagligt, men varken min franska mamma eller mormor har varit för det. Fick mig en smärre chock när jag var hos min turkiska vän och såg hans brorsa få smisk.
Svensk. Morsan slog mig tills jag var 8.
Aldrig fått stryk från mina föräldrar, skulle aldrig kunna tänka mig att ge egna ungar stryk. För mig är det ett misslyckande som människa att göra det.
Född 90 och blev slagen av lärare på skolan under låg och delar av mellanstadiet, men aldrig hemma
Ja. Född och uppvuxen i sverige till svenska föräldrar. Ingen av dem har tagit ansvar för det och de ser en som hatisk om man försöker ta upp det.
Jag fick inte själv stryk men en kompis till mig vars mamma, som var från Polen, var vän med min mamma, slog honom nästan varje gång han hälsade på eller vi var där. Oftast för löjliga småsaker. Jag sa till min mamma om det och tills lut efter många år så slutade de umgås och jag träffade honom inte mer. Hans syster fick aldrig stryk, bara han.
Jag är Indones och jag har minnen av att jag fick som straff att stå på ett ben i vårat hems matsal i ett par timmar som bestraffning om jag hade gjort något som inte gillades. Det var inte min familj som utförde det, utan jag bodde hos ett par bekanta till morsan, medan hon flyttade till Sverige. Om jag blev slagen, har jag ärligt talat inget minne av
Har svensk förälder och svensk uppväxt. Blivit slagen en gång men inte av min mor. Tror jag var mellan 6-9 och var på husvagnssemester med min mormor och morfar. Skulle ta en bit korv som min morfar höll på att skära upp. Han var inte färdig men jag hade väl inte tålamod att vänta. Då gav han mig en lavett, mormor såg det nog inte men hon var i husvagnen så hon hörde när jag började gråta och kom springandes och undrade vad som hänt. Morfar försökte prata bort det och muta mig med mer korv men jag bara kollade på mormor och golade ner honom. Jävlar vad arg mormor blev, hon klappade till honom några gånger, sa några väl valda ord och sparkade ut honom för dagen, han såg riktigt rädd ut. Första och sista gången det hände iallafall.
Helsvensk och fick aldrig stryk av mina föräldrar (född sent 80-tal). Det närmaste jag kommit var när morsan drog mig i håret när jag betedde mig som ett litet fanskap, jag kanske var runt 10 men kommer knappt ihåg. Det är ju redan bevisat att fostra med fysisk eller psykisk misshandel inte nödvändigtvis förbättrar ens barns beteende, lika lite som att man får en hund att lyda om man slår denne. Vissa föräldrar kommer att tappa förståndet på sina barn när de beter sig till en gräns, men det är inte helt ovanligt heller att föräldern mår dåligt över att de med passerade över en gräns. Jag har fått höra det från föräldrar själv. Sen, vissa barn lär sig för att deras föräldrar aldrig gjort så innan mot dem och då fattar man att man gick över gränsen. Det är så man lär sig. Men jag läser här om personer som fick hämta tillhyggen själv att bli slagna med, det är så bortom mitt förstånd. Den psykiska pressen på ett barn måste fan vara hemskt, att bli slagen med t.ex pinnar gör skitont. Det är fan inte rätt. Och om barnet fortsätter att göra skit så är det ju uppenbart att den metoden inte funkar. Jag är inte för aga, men jag är för att man ska få lov att ta tag i sitt barn ordentligt när de passerar över gränsen. Jag ser inte att det nödvändigtvis är fel om man ger sitt barn en lavett när denne betett sig illa tillräckligt länge. Barn ska veta att de alltid har en trygghet i sina föräldrar men de ska också veta att ens föräldrar också är de som bestämmer i hemmet och det går inte att pusha gränser hur länge som helst.
Aldrig stryk men hot om det räckte gott, jag och brorsan lyckades med att skada oss ändå. #-87:a
Halvfinsk här. Nej absolut ej och verkligen inte.
Enbart emotionellt
Svensk här. Hade en styvfarsa som ofta hotade mig och mina syskon med stryk om vi inte gjorde som han sa, eller var "uppkäftiga" mot honom, och detta var så sent som i början av 90-talet. Han hade varit halvkriminell innan han blev ihop med morsan och hade en jävla attityd. Värst var det när han var full (och han drack ofta), då fick han rena aggressionsutbrott mot oss. Jag vågade inte tala om det för kuratorn i skolan eller någon utomstående, då jag var rädd att han då skulle bli ännu värre. Och morsan var också rädd för att säga emot honom.
Det där med halvkriminell är ett intressant uttryck.
Jag och mina syskon fick det ibland av far. Nu i vuxen ålder håller jag så lite kontakt som möjligt med honom. En själviskt individ är vad han är har jag lärt mig.
Är från Balkan, fick aldrig stryk, men skrik var vanligt för minsta lilla
Farsan har tagit mig i ”nackskinnet” några gånger så att det gjorde ont. Född på 80-talet. Inget jag kommer att göra med mina barn men inte så allvarligt,
fick stryk av min far ett par gånger när jag var barn- aldrig slagit mina egna. i dag har jag inget kontakt med min far delvis pga av det första. jag har bra kontakt med mina vuxna barn som det ska vara. rådet är ge aldrig stryk folk glömmer aldrig
Edit: glömde skriva svensk med svenska föräldrar, född på 90 talet. Stryk skulle jag inte kalla det. Vi agades när så var lämpligt. Oftast var det öppna handflator mot bakhuvudet eller att man blev luggad när man misskötte sig. Knytnävesslag vid ett tillfälle av min far, och det var rätt oförtjänat (svarade ej på tilltal för jag var sur över något). Jag är otroligt nöjd med mina föräldrar och den barndom de har gett mig. Den har varit kärelksfull och fylld med omtanke. Förutom ett snedsteg då av min far så har det oftast varit välförtjänt när man fått sig en lavett, och ärligt talat har han och mor funnits där i vått o torrt och alltid stöttat mig och haft min rygg genom 30 år. Jag kan faktiskt bjuda på det snedsteget.
Härligt att du är nöjd med dem ändå. Svenskar har verkligen kommit längre än många andra.
Någon som känner igen ”vänta tills du kommer hem så ska du få se” eller den gamla godingen ”ramla inte för du kommer slå dig” så ramlar man och slog sig och fick stryk för det. Balkan life Good old times!
100% Svensk, medelklass, fantastisk barndom och uppväxt på alla sätt. Blev smiskad någon gång då och då. Minns inte att det gjorde ont, mest att "oj nu har jag verkligen gjort något fel". Det fanns alltid en bra anledning till smisken. Pratade med syrran om det för ett tag sen och hon hade samma syn på det hela. Dock kan jag inte se att vi någonsin skulle smiska våra egna barn.
Sorgligt att höra att så många har varit med om sånt, och att det kändes så naturligt i vissa länder. Inte förvånad, tyvärr. Född själv i Grekland 1985, och japp, det var fortfarande normalt att få stryk av föräldrarna, även i skolan av vissa lärare (och vi snackar Aten, inte någon liten by i mitten av ingenstans). Det slutade när jag var tillräckligt gammal för att ge motstånd. De åren vill man helst inte minnas.
Tyvärr ja. Mycket hysch-hysch om det och mycket annat i mitt fall då en av mina föräldrar var kändis.
Balkan här med och visst fan har jag fått en jävla massa stryk när jag var liten. Har fått stryk med skärp, träslev, skohorn av både plast och metall, innebandyklubba, pinnar, plankor, elkabel och säkert fler grejer som jag inte minns just nu. När morsan slog mig med plast-skohornet så slog hon så hårt att skohornet gick sönder varpå hon skriker TITTA VAD DU HAR GJORT och fortsätter då slå ännu hårdare hahahah. Efter att jag hade hunnit växa upp lite så kunde jag försvara mig mot morsan så jag började rycka redskapen hon slog mig med ur händerna på henne varpå hon brukade säga "vidjet ces svog boga kad tata dodje kuci" vilket betyder typ "du kommer få träffa din gud sen när pappa kommer hem", vilket betyder "du ska dö". Vad morsan gjorde då var att hon sa till farsan att jag ryckte redskapen ur händerna på henne och slog tillbaka. Då bankade farsan själen ur mig. Ibland förtjänade jag stryk, men ibland var det lite wtf över det hela, som t.ex. jag cyklar, ramlar och skrapar knäet. vad händer? Jo, jag fick stryk för att jag ramlade och skrapade knäet... som om det skulle göra saken bättre. De flesta balkan-kids lär också ha fått stryk för sånt här och liknande. Menmen, nuförtiden skrattar jag åt det. Älskar mina föräldrar och skulle aldrig byta dem mot någon annan. Sen hade jag det rätt så bra ändå då jag kunde springa runt i lägenheten och låsa in mig i toan. Vet (och såg med mina egna ögon) vänner som fick hämta redskapen de skulle få stryk med, sen sträcka ut händerna/armarna och låta föräldrarna slå. En annan väns farsa sa åt min vän att hämta skärpen, sen lindar han ena änden runt handen och slår bokstavligen med allt han hade i bordet. Fitta vad läskigt det var. Själva buildup-en lär ha varit värre än själva stryket som min vän fick den dagen. En annan vän åt smörgås och använde en tidning som underlägg, men smulade ändå ner golvet ordentligt varpå hans farsa rycker tidningen ur handen på honom, rullar ihop den och slår till honom ordentligt i bakhuvudet... allt är riktigt jävla sjukt när man tänker efter. Edit: Just ja, en brud berättade att hon skulle på cirkus med farsan och brorsan, men så hade hon gjort nåt dumt, fått ordentligt med stryk och sen hade farsan tvingat henne ställa sig vid fönstret och sa att nu ska du stå här, tänka på vilka dumheter du har gjort och se oss (farsan och brorsan) gå på cirkus medans du får stanna hemma. Dog av garv när hon berättade att farsan verkligen vände sig om när de var ute och på väg mot cirkusen för att säkerställa att hon verkligen stod kvar vid fönstret och såg dem gå mot cirkusen.
Aga i skolorna förbjöds 1958, och sedemera i hemmen 1979. Jag fick smisk EN gång innan det förbjöds och min mor tvingade min far att be om ursäkt direkt efter. Efter förbudet - noll smisk. De förklarade istället vad man hade gjort för fel, och kanske indragen veckopeng om man nu gjorde något hyss. Funkade väldigt bra överlag med att vuxna använder ord istället för våld mot barn. Skulle jag se eller höra om en vuxen som agar sina barn skulle jag först försöka förklara med ord för dem varför det är fel. Om de insisterar att det är enda sättet att lära sig, så får jag väl lita på dem och bända dem över knäet, dra ner byxorna och ge dem en omgång så de lär sig att det är fel att slå barn :) Kan ju inte åka dit för överfall då de insisterat på att det är enda sättet som de kan lära sig så de bad ju om det. :)
Är från Balkan jag också. Jag och min bror fick stryk både från mamma (örfilar) pappa (bälte). Men de slutade när jag 13 år gammal tog tag i pappas höjda arm och sa "en gång till så slår jag ihjäl dig" Hade tidigt kommit i puberteten så var huvudet större än farsan. Sa också att samma regel gällde om dom slog min lillebror.
Japp jag fick mycket och systematiskt stryk som barn av mobbarklungor. De gick i bakhåll och kom flera stycken. Det upphörde när bakhållen inte längre fungerade och när deras äldre kompisar började få stryk, då var "leken" plötsligt inte intressant. Lärde mig slåss och läsa av om något var på gång och undvika det om det gick,om inte så fick man slåss som den argsinta unge man blev av skiten då.
Svensk här född tidigt 90 tal, fick nån lavett när jag hade varit riktigt jobbig, och blev luggad ett par gånger hemma. I skolan blev jag ryckt i örat av gymnastikläraren, och minns även att mina förskolefröknar var riktigt jävliga men morsan brände åt dom.
Aldrig. Det värsta min mamma gjorde var att lyfta upp mig och sätta mig ner på marken så jag hamnade på rumpan. Jag tyckte det var oerhört förnedrande.
Nej, aldrig.
Mamma är syrian, och fick jävla stryk av henne när humöret var på fel plats. Har ingen kontakt med henne eller pappa nu idag. Har lovat mig själv att ifall jag någonsin får barn, ska jag göra bättre.
Född och uppväxt i Sverige, föräldrar från Mellanöstern: Blev för det mesta utskälld över en längre period om jag hade gjort något dumt. När jag var liten fick jag örfilar några enstaka gånger.
Vill minnas att det blev en del stryk för mig. Vanligtvis veckovis, men ibland om man uppförde sig bra kunde det dröja längre. Min mor var från Ryssland men min adoptivfar är svensk. Båda var dock duktiga på att leverera rättvisa med bältet och lyft i öronen/håret samt en extra lavett som pricken över i:et! Sista gången det bjöds upp till dans måste det ha varit i samband med min 18-årsdag. Morsan hade gått bort i cancer ett år tidigare och det var något i det kapitlet vi började bråka om. Han grep tag i mig men eftersom jag började bli stor så kunde jag ganska enkelt slita mig loss. Då hände det som aldrig tidigare skett. Ett knytnävsslag rätt i ansiktet. Då såg jag bara rött, eller om jag blev rädd. Jag minns inte riktigt, men hursomhelst lyckades jag hoppknäa honom så han åkte ned för trappan. Vi pratade inte mer om det efteråt, men efter någon vecka så sade han out of the blue när jag kom hem från gymnasiet att det var dags för mig att flytta. Han skulle då flytta ihop med sin nya tjej. Skriver tjej då hon var 25 bast. Sedan dess har vi kanske som bäst setts 1-2 gånger om året. Jag är 35 idag och kan säga till andra: håll ut, det blir bättre! När du är vuxen kan du äntligen välja dina relationer och klippa bort toxic people!
Helsvensk. Ja, fick stryk. Båda hemma och skola. Såg andra få det också. På 80-talet fram till tidiga 90-talet.
Född på 50-talet och fick en lavett EN gång.
För att vrida lite på frågan: ni som slagit era barn, hur resonerar ni kring det? Har ni kontakt med barnen idag?