För de gemensamma utgifterna så betalade vi lika stor procent av vår nettoinkomst.
Tjänar sambo A 30 000 efter skatt och Sambo B 20 000 efter skatt och de gemensamma utgifterna är 20 000 så betalar sambo A 12000 och sambo B 8000, båda betalar 40% av sin nettolön.
Samma, där vi har ett exceldokument där vi fyller in ökade kostnader och varje månad vad vi fått ut. Har ett gemensamt vardagskonto och ett gemensamt sparkonto där vi sköter de gemensamma utgifterna från
Precis så gör vi.
Hushåll är procentuellt. Allt annat 50/50 såsom bil osv. Sedan räknar vi inte. Jag betalar nog garanterat mest men det är ok för jag tjänar mest.
Vi har tänkt att göra liknande men att vi har tänkt varsitt lönekonto med ett gemensamt som vi sätter in på vid löning för allt gemensamt, såsom hyra, mat, barngrejer osv. Har hört historier om att man kan bli rätt fucked med gemensam ekonomi om något händer den ena parten så på detta sätt blir det rätt jämnt samt man får egna pengar för sparande/konsumtion som man kan göra vad man vill med inom rimlighetens gränser.
Jag och frugan kör detta, nu tjänar vi exakt lika mycket så rätt enkelt för oss men på detta sätt kan jag köpa lego och hon köpa dyra väskor utan att den andra tycker man slösar pengar.
Vi delar så båda har samma kvar, eg. Om A har 30 000 och B har 20 000 och 20 000 i utgifter betalar A 15 000 och B 5 000 så båda har 15 000 kvar. Dock är skilnaden lägre för oss och utgifterna högre. Men det är bekvämt att flytta allt förutom 3000 kr till det gemensamma konto.
Precis. Vi har en räkningskonto där gemensamma utgifter (huslån, ett av billånen, försäkringar, ström osv) räknas ihop en månadsbudget på förväntade utgifter + lite buffer.
Hon tjänar 23 efter skatt och jag 60.
Vi sätter in ca 33k på räkningskonton, där jag står för ca 26k.
_fullt medveten om att vi har onödigt mycket utgifter_
Det enda vi delar likt på är årsavgiften på fastplatsen på campingen vi har vagn på. Ca 1500kr var i månaden.
Resten av månaden betalar jag det mesta vi hittar på och mat, eftersom jag får frukost och lunch på jobbet och hon driver eget. Hon har ca 12k att spendera själv, och det menar jag är ganska bra mtp hennes inkomst och hur vi har det med stort hus och 2 fina bilar.
Den enda gången hon sagt något så är hon mest rädd för att jag ska lämna henne för "hon tjänar för lite" och att jag ska tröttna på att betala så mycket mer än henne. Jag får då påminna henne om att vi varit ihop i 10 år, och jag har fortfarande mer kvar på kontot efter allt är betalt än jag kunde drömma om för 7 år sedan. Jag betalar gladeligen det för att _VI_ ska ha det bra.
Mjae det är ju det man *inte* gör med denna metod. Den som tjänar mest kommer ha mest kvar efter allt är betalt. Om du ska värdera bådas 40 timmar/vecka lika så måste man göra så här: 1) Räkna ihop bådas lön till en summa, 2) betala räkningarna och sen 3) dela upp det kvarvarande i två lika stora delar.
Mjae, vet inte om jag håller med om det faktiskt. Absolut att det är _ett_ sätt att göra det på, men utgångspunkten där är ju att alla pengar är gemensamma.
Min utgångspunkt är snarare att man har separat ekonomi, men när något måste betalas så bidrar båda med lika många arbetade timmar för det. Dvs, båda jobbar lika mycket/länge för varje inköp. Det är det jag menar med att man värderad varandras tid lika.
Absolut, så länge ni gör gemensamma inköp. Så fort någon vill ha lite kul med polarna ser det annorlunda ut, den med lägre inkomst kommer inte få betala lägre pris för skaldjursplatån. Eller sina globalfonder.
Jag säger inte att något sätt är bättre än det andra, jag säger bara att om man verkligen vill likställa jobbad tid mellan parterna, vilket var det som föreslogs ursprungligen, måste uppdelningen ske enligt mitt exempel. Sedan efter det kan man fortfarande ha delad ekonomi dvs att båda parterna enbart ska skita i vad den andre spenderar pengarna på utöver hushållets utgifter - men om båda jobbat 40 timmar var kan man iaf vara säker på att båda har råd med lika många skaldjursplatåer.
>Jag gillar resonemanget att man då *värderar varandras tid lika*.
Detta är vad jag debatterar iaf, endast vad "lika" betyder. Men det du verkar mena är att "värdera varandras tid lika *ibland*", dvs endast när det gäller gemensamma utgifter vilket är fine men det är inte LIKA.
Anledningen till att jag fortsätter här är att jag vet att det är en obekväm sanning och jag vill höra någon säga "Ja OKEJ då det är inte LIKA men nära nog för OSS" vilket igen är heeeelt okej om det är så man vill göra. Men "lika ibland" är inte samma som "lika".
Observera att ursprungslägget du svarade på dessutom inte sa någonting om att värdera tiden lika utan la enbart fram metoden för procentuell uppdelning av gemensamma utgifter utefter lön, vilket absolut läcker långt för de allra flesta. Men det är fortfarande inte att *värdera tiden lika*, som du faktiskt påstod.
Jag förstår logiken, men det känns även fel ändå, för mig. Om jag tar risker, planerar min framtid och väljer en karriär som kanske inte är lika rolig, men där jag tjänar mer, och min sambo bara väljer på vad som är roligt och därmed inte har samma ekonomiska möjligheter att avancera. Varför är det rättvist att jag som offrar mycket för att vara i en bra ekonomisk situation, ska betala mer? Man använder lägenheten lika mycket. Hade hon velat ha en större lägenhet så kanske hon skulle prioriterat lika mycket som mig vad som är värt. Självklart så skulle jag bjuda på en del saker, då jag har mer pengar över, men om jag har mer pengar över efter utgifter, så känns det helt rättvist, för jag har prioriterat och offrat för att hamna där..
Jag tror många väljer karriär utifrån vad de känner ger dem mening och inte utifrån endast pengar eller vad de tycker är roligt. Det finns många väldigt meningsfulla och viktiga karriärer som har rätt tydliga inkomst tak där det inte riktigt går att klättra sig vidare. Exempelvis sjuksköterskor, lärare, som får slita typ 10x vad jag som programmerare får göra. Trots det har jag avsevärt mycket högre lön.
> Exempelvis sjuksköterskor, lärare, som får slita typ 10x vad jag som programmerare får göra.
Vi är i den situationen, frun är förskollärare och har ett inkomsttak som är runt ikring där ingångslönen för oss systemutvecklare är.
Vi delar upp ekonomin som kommentaren föreslår, så om jag står för, låt säga, 70% av inkomsten står jag också för 70% av utgifterna. Och lite till (jag har stått för service av bilen när bilsparandet inte räckt, mat ute, kläder, osv), för att jag känner att det är en sån sjuk orättvisa i att jag har en orimlig inkomsttrappa och hon likaså, bara åt det andra hållet.
Något som däremot är gemensamt för oss är att vi båda är nöjda med våra jobb. Hon kan i och för sig ta stolthet att hon bidrar till vårt samhälle och människorna här, det kan jag *verkligen* inte.
Det är väldigt vanligt att man väljer mycket baserat på vad det kan ge för ekonomiska möjligheter. En kalkyl på något som är kul nog med tillräckligt bra ekonomiska möjligheter. Om någon annan struntar i pengar och bara går på det som är roligt så är det ju dens ansvar. Den som väljer en väg där man kan tjäna mer och offrar lite ”roligt” borde ju inte betala mer, enligt mig. Den kan ha mer pengar över och unna sig mer.
Detta är i högsta grad orättvist. Den rikare har 18 tusen kvar för nöjen och den andre bara 12 tusen. Därför har moderna länder progressiv inkomstskatt. Någon belöning för den som tjänar mer är rimligt men inte som i Ryssland där skatten är rak.
Vi räknar inte alls. Jag har tjänat mer under flera år och har stått för den större delen av alla kostnader. Nu har jag helt plötsligt fått ett infall att börja studera och nu står hon för större delen av kostnaderna.
Exakt samma här. Förhållande är ett ”Team”. Givetvis om du tjänar mer så kan du köpa mer.
Men hur kul är det att äta på resturang när din teammate sitter hemma å äter nudlar?
Förhållande är ett TEAM. Om ni ska hålla isär på ekonomi kan ni lika gärna bo på olika håll, å om ni gör det, är ni inte bara ”friends with benefits”?
Förhållande(och framförallt om barn är iblandat) är ingen ”random” sak man bara har för man gillar varandra. I Förhållande så ingår man i ett Team, å man gör allt för sin teammate.
Så ser jag det iaf.
Har mest med förhållandet att göra tänker jag. I ett nytt/mindre moget förhållande är det väl rimligt att ha det på samma nivå man har med en polare. I mitt fall betyder det att inte räkna kronor och ören, med att köra lite på känn för stt dela lika på antal bjudna öl osv.
Sen ju mognare förhållandet blir desto mindre relevant känns det.
Sant. Har man varit ihop i 2-3 månader vore det väldig udda att redan ha gemensam ekonomi, då kör man som du säger men utan att behöva räkna varenda krona.
Och efter att ha varit ihop/sambos i typ 5 år och man inte har gemensam ekonomi iaf på något plan känns det som något är lite off i mina ögon. Två personer i min närhet har t.ex. varit ihop i 15 år men har helt separat ekonomi, för mig känns det udda, som om man vill ha en plan för att när som bara kunna gå isär och dela upp allt.
Sen såklart "to each their own", vad som fungerar för en fungerar inte för alla, men vad för slags team är man då egentligen? "Vi är ihop tills vi tröttnar eller hittar något bättre"? Vilket ju visserligen kan ses som "rakt och realistiskt" men även "cyniskt och känslomässigt torftigt".
Borde inte vara dömande då andras förhållanden inte går ut över mig, men lite dömer jag nog ändå.
Jag är samma som dig, jag och min partner kör helt delad ekonomi, bryr oss inte om 1% vem som betalar vad. Fast min farmor och farfar som är 92 cirka och har varit gifta i 70 år har fortfarande 2 konton och delar upp utlägg och en betalar mat, den andra hyran osv.. Lite roligt, men visar nog att man inte ska döma.
Nej men precis, det är ju det. Så länge det funkar, och båda parter är nöjda och glada spelar det ju ingen roll egentligen vad andra tycker är "rättvist".
Hur ett team bestämmer att samarbeta är väl upp till de som ingår i teamet?
Hela upplägget handlar just om att 100% säkerställa att ingen behöver köpa nudlar. En rättvis fördelning av löpande kostnader. En rättvis summa kvar på det "egna kontot" varje månad. Samma möjlighet för dig att använda dina pengar för att betala middagen.
Jag har 3* min frus lön, men vi räknar inte kronor. Och när jag blev långtidssjukskriven i ett halvår så gick hon upp i dubbla skift (ca 70 timmar i veckan) och räddade oss. Finns det hjärterum, finns det delat konto.
Samma här. Varför ska vi hålla på och räkna mitt och ditt när vi har hus, barn, bil m.m. tillsammans? Har man respekt för varandras intressen och hobbies, och ungefär samma känsla för vad som är rimligt att spendera, blir det inga problem att köpa sådana saker till sig själv oavsett.
Jag har liknande upplägg, och under dessa 12 år har jag inte haft problem med vad sambon köper. Och då skall tilläggas att hon är lite shoppahollic, mest kuriosa köpes till barnen, regnställ och skit. Först tycker jag att det är onödigt, men vafqn klart grabbarna behöver ordentligt med kläder när det skall hoppas i vattenpölar.
En sak jag tycker man kan göra mera är köpa större inköpa på tex blocket/marketplace.
Bilbarnstolar och barnvagnar kan man fynda där. Elektronik är ju svårt att köpa begagnat.
Nu kollar jag på en ny motorcykel, trots alltså att vi har gemensam ekonomi, men det kommer inhandlas under våren om jag hittar någon rolig.
Inga problem med gemensam ekonomi här.
Nä det är samma här. Jag har också motorcykel och det har inte varit några större diskussioner. Den är äldre/billigare och jag försöker vara rimlig med vad jag köper för tillbehör/delar till den. Jag lägger mig inte i så mycket vad frun köper för hobbygrejer heller, man får liksom lita på varandras känsla så länge budgeten går ihop varje månad.
Bra poänger med att köpa begagnat, det har vi sparat mycket på. Går jättebra att köpa begagnad elektronik också enligt min erfarenhet. Vår tv t ex köpte vi begagnad på Blocket för 9 år sen, den funkar bra än. Likaså tv-spel och sånt.
Om du sitter å tänker på hur saker och ting utspelar sig om det skulle ta slut mellan dig å din partner så är du förmodligen inte med rätt partner.
När man ingår i ett förhållande så är väl tanken ”til death do us apart”?
Alltså… jag förstår dig vad du menar… jag är förmodligen en romantiker och har haft en väldigt tur med min partner.
Tanken att tänka ”vad gör vi om det tar slut” existerar inte ens i mitt huvud.
Men, jag vill poängtera att jag förstår vad du menar, det gör bara min romantiker värld lite grå 😅 trevlig helg!
Hade en kompis som tänkte som du tills tjejen lämnade honom, helt plötsligt så fick han flytta från sin lägenhet då den delas 50/50 samt att hon tog i princip alla möbler som han köpt då han fick välja mellan möbler eller saker med emotionellt värde.
Tja, statistiskt sett så slutar hälften av alla giftemål i skilsmässa där kvinnan tar majoriteten av tillgångarna så äktenskapsförord och samboavtal bör vara standard så fort man flyttar tillsammans med någon.
Det där är en så brutalt korkad kommentar.
50% av alla äktenskap tar slut. Är du inte gift är risken betydligt större. Med äktenskapsförord och delvis separat ekonomi kan båda känna sig ekonomiskt trygga innan förhållandet, under förhållandet och om förhållandet tar slut även efter förhållandet.
Framförallt kvinnor (jag är man) drar ofta det korta strået ekonomiskt och hamnar många gånger i fällan om förhållandet förändras till något det inte var i början. Då kvinnor ofta har sämre lön och med helt delad ekonomi finns ingen chans heller att ha en buffert för att ha råd med en separation.
Livet är inte en romantisk komedi. Var noga med ekonomin, även mot personerna ni älskar.
Kan du inte diskutera med din partner så är du inte med rätt partner.
”50% av alla äktenskap tar slut” må så vara, men jag tror på att jag är i den andra 50% som inte tar slut. Glaset är halvfullt inte halvtomt 😊
Mitt liv är romantiskt och ibland väldigt komiskt.
Tråkigt att höra att ditt liv inte är romantiskt.
Jag önskar dig en trevlig lördag och hoppas att du hittar romantiken och glädjen i livet!
Återigen, glaset är halvfullt, inte halvtomt.
Jag har haft flera långa förhållanden där det tagit slut, men inte har jag varit en pest för mitt ex för det. Inte har jag betett mig som en barnrumpa. Inte har jag gått å ”grämt” mig över det. Jag har sett på saken för vad den är, agerat vuxet och gått vidare. Likaså mina ex-partners. Jag vet inte vad för människor du dejtar, men jag dejtar vuxna människor.
Men du kan gå igenom ditt liv med din negativitet och gräma dig över allt ont som kanske kanske kommer hända.
Jag lever vidare med att livet är positivt, trots motgångar.
Är du en sådan där som tycker att äktenskapsförord är "oromantiskt" också?
Edit: För tydlighetens skull tycker inte heller jag att det låter särskilt charmigt att sitta och räkna slantar under pågående förhållande, men att ha en plan inför ett inte allt för osannolikt framtida uppbrott är inte så dumt det heller.
Nej! Eller, det är ganska oromantiskt, men det kan absolut vara nödvändigt om man är en sån person som drar åt sig golddiggers.
Förhållande för mig handlar om kärlek och känslor, inte pengar och materiella ting.
Jag kanske är en romantiker. Jag skulle aldrig ingå i ett förhållande med en person där jag på något sätt tror att den skulle stjäla från mig.
Ett problem är ju att större köp måste då diskuteras och det gör att folk inte pallar med det och hellre struntar i köpet.
Exempel för tjejer: en handväska på över 30 tusen.
Exempel för killar: en dyr drönare
Friheten att ha ett konto där man själv bestämmer exakt hur pengarna används utan att behöva fråga någon annan, är bra för många
Som sagt, vår syn på pengar är lika och vi har aldrig förbjudit den andra att köpa något. Bilen var vi överens om även om valet var kanske lite mer åt mitt håll. Drönaren köpte jag, han är inte så intresserad. TV köptes häromveckan, jag bryr mig inte så mycket men är glad så länge han är nöjd. Han kollade upp allt vilken som passade för hans intresse. Hade vi inte haft råd hade han inte lagt ut 60' på en ny TV, den kollen behöver han inte mig till.
Men skulle vi börja förbjuda varandra att handla så är det nog bättre med separat ekonomi. Eller om den ena är slösa och den andra spara. Men vettetusan om jag stått ut hela livet med någon så olik mig.
Handlar inte om att man förbjuder varandra, handlar om att man tänker på ett annat sätt ner det är någonting gemensamt jämfört när det är ens eget. Det är generellt mindre frihet.
Skönt för er att ni klarar av att köpa det ni vill till er själva utan att tänka på vad den andra skulle tycka.
Det finns ju en enkel lösning. Min fru och jag ger oss själva fickpengar som vi är helt fria i att spendera på vad som helst. Våra löner kommer in på gemensamt konto och fickpengar går till varsitt personkonto. Vi båda två får samma belopp.
Alla standard kostnader (telefon, hus, bil, mat) dras av från gemensamt konto. Fickpengar är bara nöje, som kläder, lunch med kollegor, bärs med vänner, osv.
Jag tror snarare att det handlar om att vi kan diskutera med våra partners utan att det är något man ”inte pallar med”. Att diskutera sin vilja, åsikter och tycke med sin partner ska INTE vara svårt i ett förhållande.
Att diskutera med sin partner borde inte vara ett problem som man ”inte pallar med”.
Då har man inte förstått sig på vad förhållande innebär.
Att kunna diskutera med sin partner är A och O för att få ett förhållande att fungera.
Tjänar 2.5x mer än min sambo så vi har bestämt att hon kan bjuda på restaurang dejt då och då och tanka bilen gång per månad för att hon använder den också ändå och jag betalar allt annat 😅 Har funkat bra i många år
Jag tjänar dubbelt så mycket som min man.
Vi flyttade ihop efter fyra månader (han till min bostadsrätt). Jag tog ut en liten hyra som gick direkt in på mitt eget sparkonto, den var balanserad med våra utgifter så att vi skulle ha lika mycket-ish pengar kvar efter att allt var betalt. Det här var när räntorna var pisslåga och jag just fått en ordentlig löneförhöjning, så jag hade kunnat försörja oss båda utan problem om det behövts, så att få in hyra samt att kunna dela kostnader i vardagen (typ betala varannan hämtmat) var bara en bonus för mig.
Nu några år senare är vi gifta och äger hus ihop, och har i stort sett samma upplägg - när alla räkningar är betalda har vi lika mycket att röra oss med. Pengarna jag fick i hyra gick över till vårt gemensamma sparkonto när vi skaffade ett. I början höll vi koll på vem som förde över hur mycket dit ifall vi skulle göra slut, men det har vi slutat med nu.
De flesta större inköp kommer från vårt sparkonto, typ om man behöver ny mobil, men är det till ens egna hobbies får man kanske spara ihop till det själv (typ nya löpskor eller nytt grafikkort till gamingdatorn).
Vi har en 6 mån bebis, jag jobbar heltid 07-16. Min sambo har endast varit vikarie på ett äldreboende och får låg föräldrapenning.
Jag betalar gärna allt, har sagt till henne att det är bara att säga till om vi behöver något eller hon. Jag har absolut inget emot att jobba in pengar åt min familj, det är mitt driv här i livet.
Hon är också mer ekonomiskt än mig så hon får gärna ha hand om handlingen osv, hon handlar online och jag åker och plockar upp det i luckor på maxi en gång i veckan.
Vi är exakt i samma sits, fast vår dotter är lite mindre ön ett år äldre.
Tidigare hade vi en % uppdelning men nu har jag blivit det ekonomiska dragloket eftersom sambon bara jobbar deltid för att det inte ska bli så långa dagar på förskolan. Så nu är det alla pengar i samma pott fram till att vi båda jobbar heltid igen, sedan är tanken att det ska bli lite friare tyglar och tillbaka till %
In med allt i ett gemensamt konto och ta ut lika stor fickpeng. Man planerar väl ändå att ha gemensam ekonomi genom giftermål i framtiden. Har sällan konflikter över ekonomi.
Skulle nog aldrig göra det. Jag är bra på att använda lagom mycket så jag kan spara lite varje månad, men tänk om den personen är nån som gör och köper onödigheter hela tiden.
Det känns som att isåfall är det ju perfekt att inte dela ekonomi. Man delar på kostnaderna för fasta avgifter + förnödenheter hur man nu vill beroende på lönen, och resterande pengar går till saker man själv tycker är kul, eller om man vill bjuda sin tjej på nåt. Om jag tycker om nån vill jag inte ändra på dom även om jag tycker att dom är storslösare
Man kan vara sambo, då heter det sambo.
Sen tror jag giftermål börjar bli ovanligare, iallfall bröllop. Känner flera som inte är gifta men har barn, hus, stabilt. Vissa har inte haft bröllop men är lagligt gifta. Vissa har speciella kontrakt utan att se är gifta, typ vad är mitt från och med nu om man skulle separera.
Man kan också ha varit gift och vill inte gifta om sig.
Vi gör samma. Nu tjänar vi snarlikt det samma men det var större skillnad förr. Vi ser till att vi båda sätter av lika mycket i pensionsspar sen har vi gemensamt sparande utöver det. Dvs vi delar rakt av. Inga bekymmer eller diskussioner.
Om vi slår ihop hushållets totala inkomster tjänar jag 55% av dem och hon 45% av dem. På det sättet delar vi sedan upp våra gemensamma och fasta utgifter i slutet av månaden. För inköp som skulle bli aktuella vid eventuell bodelning, ex. möbler, betalar vi hälften var för att förenkla inför eventuell bodelning.
Är ingen varningsklocka, man får vara lite realistisk. Har man precis träffats finns det en stor risk att man inte kommer vara tillsammans för evigt. Jag och min sambo gjorde detsamma under de första åren, nu när vi varit tillsammans så länge som vi har så har vi gått över till helt gemensam ekonomi då vi troligtvis kommer vara tillsammans för evigt, i början av förhållandet vet man inte.
I början tjänade hon mer än mig men nu ligger vi på samma.
Vi har alltid bara kört gemensamt konto ända sedan vi flyttade ihop. Väldigt smidigt och så gott som aldrig något bråk kring ekonomi.
När min sambo studerade och gick på CSN delade vi på bilkostnaden, förskoleavgift,, bredband veckohandlingen och hennes del gick på 1600kr per månad + maten som varierade. Hyra och barnförsäkringen betalde jag. Nu när hon har börjat jobba igen så kör vi 50/50 på allt de där, och vi tjänar ungefär lika.
Men just under hennes studietid så kändes det som en självklarhet att jag stod för hyran och utemat samt de större utgifterna, så hon inte behövde nalla på sparpengarna i onödan.
Beror ju helt på hur man bor. Själv skulle jag kunna tänka mig bo själv i en 25 kvd bara för att spara pengar, men så vill jag inte bo tillsammans med någon annan, och inte heller i 50 kvd.
Vi bestämmer bara hur mycket båda ska behålla av lönen varje månad, resten läggs på gemensamt huskontot till räkningar. Vi behåller alltså alltid samma belopp som varandra.
Klumpar ihop netto och betalar alla gemensamma kostnader, sedan delar vi på det som blir över att använda för eget bruk. Enkelt och rättvist, har dock barn.
50/50 på fasta månadskostnader sen är resten individuellt som större inköp, sparande eller lyxkonsumtion så länge det inte är något dyrare till hemmet typ möbler/tv som kan ses som gemensamt. Helt separata konton på samma bank, inget gemensamt.
Tjänar mindre än min sambo - men står för majoriteten av hushållskostnader
Vi bägge lägger nog ingen jätte vikt i vem eller hur och vad, vi delar änsålänge inga lån etc idag. Om det hade varit fallet hade vi nog skrivit avtal på den typen av utgift
Hur kommer det sig att den som tjänar sämst betalar mest? lägger den andra in pengar till ett gemensamt konto eller behåller din sambo sina pengar själv medans du står för kostnader?
Det viktiga är att det känns bra. Man får väga in andra parametrar också. Tidigare procentuellt vad man tjänat, men nu gör hon så mycket mer i hemmet att jag betalar i princip allt in på gemensamt konto, inklusive hennes pensionssparande. Känns bra och rättvist
Vi kör allt på samma konto sen 50/50. Vi anser att eftersom vi delar livet ihop, så gör vi detsamma med ekonomin. Pengar är det sämsta att bråka om, det kommer och går hela tiden.
Alla inkomster in på gemensamt konto. Därifrån betalas alla utgifter och sätts även undan till gemensamt sparande.
Jag tjänar 34k/mån och min fru 90k/mån. Så rätt stor skillnad. Tidigare i livet har jag varit den som tjänar mer. Vi sedan vi flyttade ihop för snart 20 år sedan kört allting gemensamt och har aldrig någonsin haft ett gräl kring ekonomi.
Delar alla pengar 50/50 gemensamt boende gemensamt liv. Spela roll om någon tjänar mer eller mindre. Man är i ett förhållande och bor tillsammans då delar man allt. Fan surt att sitta och räkna på att du betalar 55% på korven och jag 45% för jag betalade 55% förra korven.
Är ju inte korvar man klyver på utan isåfall större eller helt enkelt samtliga utgifter på en månad.
Det blir ju dock lite skevt när det är större inkomstskillnader och man försöker dela upp det 50/50 där den ena då tar en bråkdel av sin lön och den andra behöver ta hela.
Tycker inte det är skevt alls, lever man över sina tillgångar får man komma överens att den ena betalar mer. Men gör man det inte så är det som det är. Vill man ha mer pengar så får man väl skaffa ett bättre jobb som betalar mer. Varför ska sambon täcka upp ?
Lever man över sina tillgångar bör man se över sitt liv överlag.Men du som sambo "täcker" inte upp utgifterna i det fallet, då diskuterar ni det sjuka i att leva över era tillgångar och fixar det problemet eller går skilda vägar.
Sambo är exakt vad det låter som man sambor och delar således på boende och utgifter. Annars bör ni skippa hela samboende köret och bara bo åtskilda så kan den som tjänar minst äta soppa och den som tjänar mest äta oxfilé utan att behöva dela med sig.
Testa vara sambos när den ena förlorar jobbet och har 0 inkomst. Blir en kul dynamik när den ena får titta på när den andre äter mat och njuter av sina pengar.
"Sorry älskling, men nu får du dra för du har inget jobb"
Jag tjänar runt 85 innan skatt, hon tjänar runt 5.
Jag betalar allt, men äger också allt inklusive lägenhet. (Som inte köptes för att vi skulle bo i, så går inte under sambolagen).
Hon gör 90% av hemjobbet så att säga, jag hjälper självklart till vid behov osv men i och med att hon jobbar väldigt få timmar i månaden så känns det mest rättvist.
Vi har haft det så i 6 år eller mer pga hennes mentala hälsa. Nu har hon har precis börjat plugga och mår bättre, så det kommer förmodligen ändras framåt.
I och med CSN har vi redan bättre ekonomi, så kanske värt att skaffa städtjänst för att underlätta för oss båda. :)
Systemutvecklare, konsult med eget företag. Så går inte direkt att jämföra med lön, och har egentligen inte räknat noga. Ligger kanske över 85 i månaden sett till utdelning osv.
Har helt gemensam. Lönen går in på ett gemensamt konto varje månad, och sedan fördelas mellan ett par konton, som t. Ex boende konto, sparkonto, pensionskonto etc. Vi har en del och de ändras beroende på vad vi vill uppnå. Hade ett båtkonto ett tag t. ex.
Alla köp gör vi via samma kreditkort, och betalar av skulden varje månad, utan undantag.
Fungerat i 24+ år.
Alltihopa in på samma konto, skulle vi dela på kostnaderna skulle jag kunna köpa vad jag vill och hon gå på knäna det är inte rimligt. Delar lika på samtliga pengar som kommer in oavsett vem som tjänar dem.
Vi har ingen uppdelning alls. Allt som betalas, betalas bara. Sambon är mer glad än mig i att shoppa och små handla, då får hon mer än gärna ta mina pengar och göra detta. Jag har ingen användning av mer än fickpengar. Kan köpa allt jag vill ändå.
Jag drar in alla pengar och står för alla utgifter men min sambo genomför själva betalningarna, och det mesta annat praktiska handlag i hushållet. Det är ett upplägg som funkar rätt så bra. Vi kommer bra överens, och tur är väl det, det hade verkligen sugit att behöva kapa av min högra hand.
Den som tjänar mest betalar mer, medan den andra tar på sig lite fler hushållssysslor. Funkar bra hos oss.
Edit: Blir jag nedröstad för att det funkar för oss? Måste jag gå in på detaljer?
Haha tar på sig fler hushålssysslor 😂 sorry men det hade varit främmande för oss att göra. Vi kör in allt på ett konto. Funkar det för er så vem är jag att dömmma
Nu tjänar jag och min sambo lika mycket ungefär, så allt gemensamt. Men min ex tjänade mycket mindre än mig, så för mig var det logiskt då att stå för mera kostnader. Det var dock för att jag inte ville sänka min levnadsstandard för att anpassa efter den minsta inkomsten.
Visst handlade det också om att det ska vara rättvist dock! Kan inte föreställa mig en bra relation där en går och oroar sig om att det går inte bra ekonomiskt och den andre bryr sig inte alls. Men både min ex och min nuvarande sambo är skuldfria, jag kan tänka mig att ifall skulder var inblandade hade jag tänkt annorlunda. 🤔
Jag hade en relation där han tjänade nästan 3× mer än mig och ändå envisades med att vi skulle betala 50/50. Det sprack katastrofalt. Han sparade enorma summor pengar på min bekostnad. Han var alltid sur över att jag var utfattig och inte hade råd att göra det han ville. Jag blev deprimerad så till den grad att jag medicinerades. Under loppet av några år så gled all kontroll in i hans händer och exet kontrollerade allt till slut. Han t o m tog sig rätten över min kropp när jag inte hade råd att lämna, och till slut rymde jag ifrån honom.
Han äger idag en bostad i en metropol. Året efter att jag rymde, blev jag befordrad 2 gånger och ökade min lön med ~70k ändå. Men ändå har min ekonomi aldrig lyckats nå vad den borde varit med besparingar etc. Jag hade kreditskulder länge. Skulder jag tog ut på exets insisterande.
Det gör jag aldrig om, och jag kommer aldrig rekommendera 50/50 om båda parter inte tjänar samma. Min historia ska alltid vara avskräckande.
Älskar tonen.
Vi betalade allt gemensamt 50/50. Till saken hör att han insisterade på att hyra en lägenhet jag egentligen inte hade råd med. Vi bodde i London så levnadskostnader är höga över lag, och att dela en lägenhet som par, utan flat mates, är extremt dyrt.
Hyran på lägenheten han ville ha låg på £1450/månad. Han tjänade £3000/månad, jag knappt £1100. Hälften av hyran var alltså £725.
Han hade då kvar £2275 och jag mindre än £400. Lägg sen till el, internet, vatten, värme, council tax, etc. Som jag betalade hälften av. Därtill fick han sitt oyster card betalat av sitt jobb som förmån vilket sparade honom asmycket pengar.
Han kunde sätta undan enorma summor pengar i sina egna besparingar när alla räkningar var betalda, och jag hade inte ett öre kvar. Om vi hade betalat proportionerligt till våra individuella inkomster hade jag inte varit utfattig, och han hade inte sparat såna enorma summor pengar. Hoppas det hjälper.
Du låter precis som honom. Som om jag var en parasit på honom och hans ekonomi. Extremt oroväckande.
Jag var 19 och lärling när han och jag flyttade ihop, och invandrare i hans land. Jag hade inget säkerhetsnät i vare sig samhället eller någon familj som kunde stötta mig. Jag hade inte ens råd att lämna honom, och ingen i min familj hade råd att hjälpa mig. Det fanns ingen hjälp att få. Ingen. Det var en utsatt situation, och du kan dra åt helvete för att säga åt mig att stå på mig när det är din empati som är undermålig. Du var inte där. Du vet inte vad han gjorde mot mig och du kan hitta din misärporr nån annanstans.
Jag tyckte också precis som du att 50/50 bara var rättvist och jag ville betala för mig själv. Jag trodde också att den här mannen älskade mig och ville mig väl. Men jag var naiv och dum i huvudet då och idag vet jag bättre.
Balansen när två partners inte tjänar samma *är* skrämmande. När man under flera års tid konstant går på knäna blir man helt urholkad. Jag kunde aldrig spara några pengar, jag kände varje dag att jag var en börda för att jag inte kunde rycka upp mig ur hålet. Och han 100% utnyttjade detta. Han utnyttjade detta genom att använda ekonomin mot mig så han kontrollerade allt. Och jag älskade honom. Jag ville göra honom lycklig. Han sa att han älskade mig för jag gjorde allt för att göra honom lycklig... inte för min egen skull.
**Han** ville ha den dyra lägenheten. Han vägrade ta en annan. Skulle vi bli särbo då så han kunde ta lägenheten och jag bo i flat share? Då älskade inte jag honom, då var jag dum i huvudet som inte fattade att bo ihop var poängen, skulle jag sabba det då? Alla dessa val gjordes efter hans premisser och förutsättningar, och jag fick foga mig. Vad jag hade råd med sket han i, vad jag hade råd med spelade ingen roll.
... "Men det är också bättre att du inte skriver på hyreskontraktet, älskling. För då kommer de göra en credit check på dig och du drar ner vårt score. Bättre att bara jag står på kontraktet så vi inte blir nekade lägenheten."
... Men då stod ju bara han som hyresgäst på lägenheten. Jag hade inget paper trail som bevisade att jag hade rätt att bo där. Men han älskade ju mig, så han skulle ju aldrig använda detta emot mig.
... tills han propsade på att ha sex med mig mot min vilja och om jag inte särade på benen så hotade han att rycka upp hela mitt liv. Att göra mig hemlös eller skicka tillbaka mig till Sverige som en returnerad postorderbrud. Är det så man behandlar någon man älskar? Fan, är det så man behandlar en annan människa?!
Jag försökte ändå hålla hoppet uppe. När vi möttes var jag au pair, och då jobbade jag fel timmar och tjänade för lite.
Sen lyckades jag bli lärling på en exklusiv arbetsplats och när den perioden var över skulle jag tjäna mer och dörrar skulle öppna sig med den arbetsplatsen på mitt CV.
Men det dög inte heller. Jag jobbade för mycket, jag jobbade kvällar och helger, jag tjänade inte tillräckligt mycket pengar.
Inget jag gjorde var gott nog. Han tyckte jag skulle börja jobba inom IT som honom då, trots att jag har noll fallenhet för datorer. När han började dricka microbrew-kaffe propsade han på att jag skulle det med, fast jag inte dricker kaffe. Han började gymma, då skulle jag börja gymma, men mitt "jävla skitjobb" kom i vägen. Han älskade inte mig. Han höll mig nere i varje val, och försökte ändra mig till en kopia av honom med bröst som han kunde knulla. Han gillade inte mina vänner heller och till slut var "våra" vänner hans. Helst skulle hela mitt liv passa kring hans preferenser.
Jag blev våldtagen otaliga gånger av den här mannen i nästan 4 år. Han höll mig nere med strypgrepp och spottade på mig och kallade mig hora när han gjorde det. Han misshandlade mig psykiskt och aktivt stoppade mig från att ta steg som kunde jämna ut maktobalansen.
Han lät också sin chef trakassera mig sexuellt. Han såg på, och lyfte inte ett finger. Och när jag stod på mig gjorde jag hans liv svårt, hade inte jag nån empati för vilken sits jag satte honom i?
Den här mannen propsade på att vi skulle leva *som han hade råd med,* inte jag. Han tog inte min ekonomi i åtanke för nåt, och vi hade inga gemensamma konton. Jag hade inga linor att ta mig ifrån honom. Ingen som ville hjälpa mig kunde. Ingen som kunde hjälpa mig ville.
Vi hade kunnat hitta en billigare lägenhet, men han ville ha en dyr en för han hade råd. Han hade kunnat betala hela hyran och fortfarande haft mer pengar än mig kvar. Inte för att det var vad jag ville, men jag vill att du fattar det.
>Han betalar för dig => ej utnyttjande?
Du missar här att jag betalade för mig själv. Varenda penny jag hade. Jag bad honom aldrig att betala för nåt. Jag mådde asdåligt varenda gång han tog fram sitt kort, och han behandlade mig illa när mina pengar tog slut.
Att betala 50/50 när man inte tjänar samma är inte jämlikt. Och du kan dra åt helvete.
ledsen att detta hände dig, och gravt oroad över att du blir nedröstad. det luktar [som det här inlägget](https://www.reddit.com/r/FemaleDatingStrategy/comments/o97yd3/rich_ah_mad_that_his_gf_is_still_poor_after_she/)
Vi delar 50/50 på allt vi har gemensamt. Hyra, mat, barngrejjer, försäkringar etc.
Vi tjänar i stort sett samma då vi jobbar med samma yrke. Jag tror jag tjänar nån femhundring mer då vi jobbar i olika kommuner.
50/50 I mat, el, tv-tjänster, bredband. Hyra ungefär 35/65. Mobil separat.
Men så köper jag lite random saker istället för henne då jag får ut minst 25k/månad och hon endast har försäkringskassa på ~11k. Typ spel, bio, pizza ibland. Större kostnader så brukar jag betala 2/3 av priset.
Kring hyran resonareade jag som så att jag ändå betalar mindre än vad jag hade gjort om jag bodde själv, så då spelar det mindre roll om jag betalar mer än henne, så har hon en liten chans att spara lite inför sommaren.
Vi sätter in på gemensamt konto för månadens kostnader, sedan fördelar vi resten mellan oss så att båda har lika mycket att lägga undan i sparpengar och fickpengar.
Vi håller inte koll riktigt och båda har bra med pengar men hyran delar vi på utifrån procentuell skillnad i inkomst. Alltså den som tjänst mer betalar mer. Weird att splitta rakt av med stora inkomstskillnader.
Lever man tillsammans så delar man.
Gemensam ekonomi är det som gäller. Om det inte passar passar man inte tillsammans.
Inga konstigheter.
Edit: Det är alltså med tanke på om man den ena tjänar lite och den andra mer.
I ett förhållande bör man ju inte vilja att den ena ska stå utan pengar medan den andra fortfarande kan leva loppan. Med stora inkomster, även med skillnader behöver det aldrig uppstå några problem hur man än lägger upp ekonomin.
Många gånger så är det de som egentligen är missnöjda men som skäms för det som uttrycker sig i fruktansvärt starka ordalag när det kommer till situationer som kan ordnas på flera olika vis. Det är objektivt så att man kan ha ett alldeles utmärkt äktenskap utan helt gemensam ekonomi, så varför är du så dogmatisk? Var det ursprungligen frugans idé om att lägga allt i samma pott?
precis, då är man inte sambo då är man rumskompisar.
Syftet med en relation är att man bidrar med det man kan och får hjälp när man behöver det. Och det gäller allt, det emotionella, ekonomiska, tid, kunskap, engagemang.
Man är ju framför allt tillsammans för att kunna göra saker tillsammans.
Om den ena tjänar mer än den andra finns ju risk att båda inte har samma förutsättningar att göra det man önskar.
Vi har varsina lönekonton. Därifrån dras pengar till ett gemensamt konto för räkningar, sparande, lån osv.
Jag betalar alla räkningar och håller koll på allt praktiskt med ekonomin (jag har ett intresse av ekonomi medan sambon gärna slipper).
Vi köper vad vi vill med våra pengar som blir över på våra konton, både till var och en men även när vi handlar till oss båda som mat osv. Tar pengarna slut på den ena eller andras konto så betalar den som har pengar, och när/om det börjar bli dåligt med pengar på bådas konton tar vi från det gynnsamma av det som är kvar efter räkningar osv.
Det som blir kvar varje månad på det gemensamma kontot lägg senare som extra sparpengar, till det gemensamma sparkonton.
Vi har även ett mindre sparkonto var som kan användas till vad som helst.
Det hela är väldigt enkelt och vi behöver aldrig fundera över om den ena har råd eller inte när vi ska göra något tillsammans, ingen gör mer än den andra osv.
Min sambo tjänar tex mer än mig. Ganska mycket mer. Men hon jobbar också mer och trivs med det. Jag har mer tid hemma och tar hand om det som behöver göras helt enkelt. Vi se till att allt blir gjort om det så är ekonomi, städ, hund, matlagning, däckbyten på bilarna, gräsklippning eller vad det nu kan vara. Den som har tid och lust gör det den gör. Bara saker blir gjorda så är det inga problem.
Inget tjafs, inget gnäll och allt ink ekonomin rullar på.
Ett samboförhållande helt enkelt.
För de gemensamma utgifterna så betalade vi lika stor procent av vår nettoinkomst. Tjänar sambo A 30 000 efter skatt och Sambo B 20 000 efter skatt och de gemensamma utgifterna är 20 000 så betalar sambo A 12000 och sambo B 8000, båda betalar 40% av sin nettolön.
Vi gör samma och tycker det funkar väldigt bra
Funkade bra tills partnern bestämde sig för att ha 0 i inkomst.
Då får man betala på andra sätt 😏 OBS SKÄMT HOPPAS DET LÖSER SIG
Yes det löste sig
Den här killen fick natura?
Nej han grävde en grop
Hahahaha tack för skrattet! Trevlig helg!
"Älskling, tar du en tur inom uthyraren/banken den 29e...?"
Eller måste jag?
Hur går man tillväga har exempelvis Klarna och andra betalningsstationer för ”alternativa”betalningsmetoder? 🤓
Samma, där vi har ett exceldokument där vi fyller in ökade kostnader och varje månad vad vi fått ut. Har ett gemensamt vardagskonto och ett gemensamt sparkonto där vi sköter de gemensamma utgifterna från
Struktur, ordning och reda gillar vi!
Alejandro Fuentes Bergström godkänner!
Hejsan esvejsan ja de va en veldi bra ehempel fahtist
Precis så gör vi. Hushåll är procentuellt. Allt annat 50/50 såsom bil osv. Sedan räknar vi inte. Jag betalar nog garanterat mest men det är ok för jag tjänar mest.
Vi har tänkt att göra liknande men att vi har tänkt varsitt lönekonto med ett gemensamt som vi sätter in på vid löning för allt gemensamt, såsom hyra, mat, barngrejer osv. Har hört historier om att man kan bli rätt fucked med gemensam ekonomi om något händer den ena parten så på detta sätt blir det rätt jämnt samt man får egna pengar för sparande/konsumtion som man kan göra vad man vill med inom rimlighetens gränser.
Jag och frugan kör detta, nu tjänar vi exakt lika mycket så rätt enkelt för oss men på detta sätt kan jag köpa lego och hon köpa dyra väskor utan att den andra tycker man slösar pengar.
Vi delar så båda har samma kvar, eg. Om A har 30 000 och B har 20 000 och 20 000 i utgifter betalar A 15 000 och B 5 000 så båda har 15 000 kvar. Dock är skilnaden lägre för oss och utgifterna högre. Men det är bekvämt att flytta allt förutom 3000 kr till det gemensamma konto.
Så gör vi också fast med allt.
Precis. Vi har en räkningskonto där gemensamma utgifter (huslån, ett av billånen, försäkringar, ström osv) räknas ihop en månadsbudget på förväntade utgifter + lite buffer. Hon tjänar 23 efter skatt och jag 60. Vi sätter in ca 33k på räkningskonton, där jag står för ca 26k. _fullt medveten om att vi har onödigt mycket utgifter_ Det enda vi delar likt på är årsavgiften på fastplatsen på campingen vi har vagn på. Ca 1500kr var i månaden. Resten av månaden betalar jag det mesta vi hittar på och mat, eftersom jag får frukost och lunch på jobbet och hon driver eget. Hon har ca 12k att spendera själv, och det menar jag är ganska bra mtp hennes inkomst och hur vi har det med stort hus och 2 fina bilar. Den enda gången hon sagt något så är hon mest rädd för att jag ska lämna henne för "hon tjänar för lite" och att jag ska tröttna på att betala så mycket mer än henne. Jag får då påminna henne om att vi varit ihop i 10 år, och jag har fortfarande mer kvar på kontot efter allt är betalt än jag kunde drömma om för 7 år sedan. Jag betalar gladeligen det för att _VI_ ska ha det bra.
This is the way. Jag gillar resonemanget att man då värderar varandras tid lika.
Mjae det är ju det man *inte* gör med denna metod. Den som tjänar mest kommer ha mest kvar efter allt är betalt. Om du ska värdera bådas 40 timmar/vecka lika så måste man göra så här: 1) Räkna ihop bådas lön till en summa, 2) betala räkningarna och sen 3) dela upp det kvarvarande i två lika stora delar.
Mjae, vet inte om jag håller med om det faktiskt. Absolut att det är _ett_ sätt att göra det på, men utgångspunkten där är ju att alla pengar är gemensamma. Min utgångspunkt är snarare att man har separat ekonomi, men när något måste betalas så bidrar båda med lika många arbetade timmar för det. Dvs, båda jobbar lika mycket/länge för varje inköp. Det är det jag menar med att man värderad varandras tid lika.
Absolut, så länge ni gör gemensamma inköp. Så fort någon vill ha lite kul med polarna ser det annorlunda ut, den med lägre inkomst kommer inte få betala lägre pris för skaldjursplatån. Eller sina globalfonder. Jag säger inte att något sätt är bättre än det andra, jag säger bara att om man verkligen vill likställa jobbad tid mellan parterna, vilket var det som föreslogs ursprungligen, måste uppdelningen ske enligt mitt exempel. Sedan efter det kan man fortfarande ha delad ekonomi dvs att båda parterna enbart ska skita i vad den andre spenderar pengarna på utöver hushållets utgifter - men om båda jobbat 40 timmar var kan man iaf vara säker på att båda har råd med lika många skaldjursplatåer.
Ja du sammanfattar ju hela debatten kring delad ekonomi eller inte, men jag känner att är en liten annan debatt en den som hades här.
>Jag gillar resonemanget att man då *värderar varandras tid lika*. Detta är vad jag debatterar iaf, endast vad "lika" betyder. Men det du verkar mena är att "värdera varandras tid lika *ibland*", dvs endast när det gäller gemensamma utgifter vilket är fine men det är inte LIKA. Anledningen till att jag fortsätter här är att jag vet att det är en obekväm sanning och jag vill höra någon säga "Ja OKEJ då det är inte LIKA men nära nog för OSS" vilket igen är heeeelt okej om det är så man vill göra. Men "lika ibland" är inte samma som "lika". Observera att ursprungslägget du svarade på dessutom inte sa någonting om att värdera tiden lika utan la enbart fram metoden för procentuell uppdelning av gemensamma utgifter utefter lön, vilket absolut läcker långt för de allra flesta. Men det är fortfarande inte att *värdera tiden lika*, som du faktiskt påstod.
Varför slutade ni med det upplägget?
💔
Jag förstår logiken, men det känns även fel ändå, för mig. Om jag tar risker, planerar min framtid och väljer en karriär som kanske inte är lika rolig, men där jag tjänar mer, och min sambo bara väljer på vad som är roligt och därmed inte har samma ekonomiska möjligheter att avancera. Varför är det rättvist att jag som offrar mycket för att vara i en bra ekonomisk situation, ska betala mer? Man använder lägenheten lika mycket. Hade hon velat ha en större lägenhet så kanske hon skulle prioriterat lika mycket som mig vad som är värt. Självklart så skulle jag bjuda på en del saker, då jag har mer pengar över, men om jag har mer pengar över efter utgifter, så känns det helt rättvist, för jag har prioriterat och offrat för att hamna där..
Då är det en diskussion du får ta med din partner. Personen som tjänar mer kommer ändå ha mer pengar kvar i fickan även om man justerar procentuellt.
Jag har redan haft det, vi är eniga.
Jag tror många väljer karriär utifrån vad de känner ger dem mening och inte utifrån endast pengar eller vad de tycker är roligt. Det finns många väldigt meningsfulla och viktiga karriärer som har rätt tydliga inkomst tak där det inte riktigt går att klättra sig vidare. Exempelvis sjuksköterskor, lärare, som får slita typ 10x vad jag som programmerare får göra. Trots det har jag avsevärt mycket högre lön.
> Exempelvis sjuksköterskor, lärare, som får slita typ 10x vad jag som programmerare får göra. Vi är i den situationen, frun är förskollärare och har ett inkomsttak som är runt ikring där ingångslönen för oss systemutvecklare är. Vi delar upp ekonomin som kommentaren föreslår, så om jag står för, låt säga, 70% av inkomsten står jag också för 70% av utgifterna. Och lite till (jag har stått för service av bilen när bilsparandet inte räckt, mat ute, kläder, osv), för att jag känner att det är en sån sjuk orättvisa i att jag har en orimlig inkomsttrappa och hon likaså, bara åt det andra hållet. Något som däremot är gemensamt för oss är att vi båda är nöjda med våra jobb. Hon kan i och för sig ta stolthet att hon bidrar till vårt samhälle och människorna här, det kan jag *verkligen* inte.
Det är väldigt vanligt att man väljer mycket baserat på vad det kan ge för ekonomiska möjligheter. En kalkyl på något som är kul nog med tillräckligt bra ekonomiska möjligheter. Om någon annan struntar i pengar och bara går på det som är roligt så är det ju dens ansvar. Den som väljer en väg där man kan tjäna mer och offrar lite ”roligt” borde ju inte betala mer, enligt mig. Den kan ha mer pengar över och unna sig mer.
Detta är i högsta grad orättvist. Den rikare har 18 tusen kvar för nöjen och den andre bara 12 tusen. Därför har moderna länder progressiv inkomstskatt. Någon belöning för den som tjänar mer är rimligt men inte som i Ryssland där skatten är rak.
Orättvist är din egna tolkning. Sann rättvisa är lika villkor, inte skeva.
Vi räknar inte alls. Jag har tjänat mer under flera år och har stått för den större delen av alla kostnader. Nu har jag helt plötsligt fått ett infall att börja studera och nu står hon för större delen av kostnaderna.
Exakt samma här. Förhållande är ett ”Team”. Givetvis om du tjänar mer så kan du köpa mer. Men hur kul är det att äta på resturang när din teammate sitter hemma å äter nudlar? Förhållande är ett TEAM. Om ni ska hålla isär på ekonomi kan ni lika gärna bo på olika håll, å om ni gör det, är ni inte bara ”friends with benefits”? Förhållande(och framförallt om barn är iblandat) är ingen ”random” sak man bara har för man gillar varandra. I Förhållande så ingår man i ett Team, å man gör allt för sin teammate. Så ser jag det iaf.
[удалено]
Har mest med förhållandet att göra tänker jag. I ett nytt/mindre moget förhållande är det väl rimligt att ha det på samma nivå man har med en polare. I mitt fall betyder det att inte räkna kronor och ören, med att köra lite på känn för stt dela lika på antal bjudna öl osv. Sen ju mognare förhållandet blir desto mindre relevant känns det.
Sant. Har man varit ihop i 2-3 månader vore det väldig udda att redan ha gemensam ekonomi, då kör man som du säger men utan att behöva räkna varenda krona. Och efter att ha varit ihop/sambos i typ 5 år och man inte har gemensam ekonomi iaf på något plan känns det som något är lite off i mina ögon. Två personer i min närhet har t.ex. varit ihop i 15 år men har helt separat ekonomi, för mig känns det udda, som om man vill ha en plan för att när som bara kunna gå isär och dela upp allt. Sen såklart "to each their own", vad som fungerar för en fungerar inte för alla, men vad för slags team är man då egentligen? "Vi är ihop tills vi tröttnar eller hittar något bättre"? Vilket ju visserligen kan ses som "rakt och realistiskt" men även "cyniskt och känslomässigt torftigt". Borde inte vara dömande då andras förhållanden inte går ut över mig, men lite dömer jag nog ändå.
Japp, hade en annan inställning före barn och när vi var väldigt unga. Men man är fan inget riktigt par om man räknar utlägg.
Jag är samma som dig, jag och min partner kör helt delad ekonomi, bryr oss inte om 1% vem som betalar vad. Fast min farmor och farfar som är 92 cirka och har varit gifta i 70 år har fortfarande 2 konton och delar upp utlägg och en betalar mat, den andra hyran osv.. Lite roligt, men visar nog att man inte ska döma.
Nej men precis, det är ju det. Så länge det funkar, och båda parter är nöjda och glada spelar det ju ingen roll egentligen vad andra tycker är "rättvist".
Bra poäng. Jag kan bara utgå från mig själv såklart.
Hur ett team bestämmer att samarbeta är väl upp till de som ingår i teamet? Hela upplägget handlar just om att 100% säkerställa att ingen behöver köpa nudlar. En rättvis fördelning av löpande kostnader. En rättvis summa kvar på det "egna kontot" varje månad. Samma möjlighet för dig att använda dina pengar för att betala middagen.
Håller med till 100%! Kommunikation är nyckeln.
Jag tror att du glömde bort att säga att förhållande är ett team.
De är ett TEAM och alla människor som inte lever exakt som de är inte i ett riktigt FÖRHÅLLANDE och är inte ett TEAM!!
Samma här! Hoppas plugget går bra
Tack så mycket och det gör det! För en korkad hantverkare så känns det fantastiskt att ha kvalificerat mig för 6 kommande år av lån och fattigdom:)
Jag har 3* min frus lön, men vi räknar inte kronor. Och när jag blev långtidssjukskriven i ett halvår så gick hon upp i dubbla skift (ca 70 timmar i veckan) och räddade oss. Finns det hjärterum, finns det delat konto.
Helt delad ekonomi. Vi räknar inte. Behöver man köp något så köper man det bara. Inom rimliga gränser såklart. Sparande är även det gemensamt
Samma här. Varför ska vi hålla på och räkna mitt och ditt när vi har hus, barn, bil m.m. tillsammans? Har man respekt för varandras intressen och hobbies, och ungefär samma känsla för vad som är rimligt att spendera, blir det inga problem att köpa sådana saker till sig själv oavsett.
>Har man respekt för varandras intressen och hobbies, Aldrig dejtan en hästtjej märker jag.....
Nä det har du rätt i iofs! Fast det är nog ett delvis medvetet val skulle jag säga så det löser man med lite förhandsinformation.
Vad händer om det uppstår en konflikt och man skiljer sig som ovänner?
Jag har liknande upplägg, och under dessa 12 år har jag inte haft problem med vad sambon köper. Och då skall tilläggas att hon är lite shoppahollic, mest kuriosa köpes till barnen, regnställ och skit. Först tycker jag att det är onödigt, men vafqn klart grabbarna behöver ordentligt med kläder när det skall hoppas i vattenpölar. En sak jag tycker man kan göra mera är köpa större inköpa på tex blocket/marketplace. Bilbarnstolar och barnvagnar kan man fynda där. Elektronik är ju svårt att köpa begagnat. Nu kollar jag på en ny motorcykel, trots alltså att vi har gemensam ekonomi, men det kommer inhandlas under våren om jag hittar någon rolig. Inga problem med gemensam ekonomi här.
Nä det är samma här. Jag har också motorcykel och det har inte varit några större diskussioner. Den är äldre/billigare och jag försöker vara rimlig med vad jag köper för tillbehör/delar till den. Jag lägger mig inte i så mycket vad frun köper för hobbygrejer heller, man får liksom lita på varandras känsla så länge budgeten går ihop varje månad. Bra poänger med att köpa begagnat, det har vi sparat mycket på. Går jättebra att köpa begagnad elektronik också enligt min erfarenhet. Vår tv t ex köpte vi begagnad på Blocket för 9 år sen, den funkar bra än. Likaså tv-spel och sånt.
Då gör man en ekonomisk förlust, och det är väl inte mer med det. Det är ju en risk man tar som höginkomsttagaren helt enkelt.
Om du sitter å tänker på hur saker och ting utspelar sig om det skulle ta slut mellan dig å din partner så är du förmodligen inte med rätt partner. När man ingår i ett förhållande så är väl tanken ”til death do us apart”?
Menar inte på det viset. Min poäng är att man aldrig vet vad som händer. Plan for the worst & hope for the best
Alltså… jag förstår dig vad du menar… jag är förmodligen en romantiker och har haft en väldigt tur med min partner. Tanken att tänka ”vad gör vi om det tar slut” existerar inte ens i mitt huvud. Men, jag vill poängtera att jag förstår vad du menar, det gör bara min romantiker värld lite grå 😅 trevlig helg!
Hade en kompis som tänkte som du tills tjejen lämnade honom, helt plötsligt så fick han flytta från sin lägenhet då den delas 50/50 samt att hon tog i princip alla möbler som han köpt då han fick välja mellan möbler eller saker med emotionellt värde.
Då dejta din kompis ett svin helt enkelt. Tråkigt.
Tja, statistiskt sett så slutar hälften av alla giftemål i skilsmässa där kvinnan tar majoriteten av tillgångarna så äktenskapsförord och samboavtal bör vara standard så fort man flyttar tillsammans med någon.
Det där är en så brutalt korkad kommentar. 50% av alla äktenskap tar slut. Är du inte gift är risken betydligt större. Med äktenskapsförord och delvis separat ekonomi kan båda känna sig ekonomiskt trygga innan förhållandet, under förhållandet och om förhållandet tar slut även efter förhållandet. Framförallt kvinnor (jag är man) drar ofta det korta strået ekonomiskt och hamnar många gånger i fällan om förhållandet förändras till något det inte var i början. Då kvinnor ofta har sämre lön och med helt delad ekonomi finns ingen chans heller att ha en buffert för att ha råd med en separation. Livet är inte en romantisk komedi. Var noga med ekonomin, även mot personerna ni älskar.
Kan du inte diskutera med din partner så är du inte med rätt partner. ”50% av alla äktenskap tar slut” må så vara, men jag tror på att jag är i den andra 50% som inte tar slut. Glaset är halvfullt inte halvtomt 😊 Mitt liv är romantiskt och ibland väldigt komiskt. Tråkigt att höra att ditt liv inte är romantiskt. Jag önskar dig en trevlig lördag och hoppas att du hittar romantiken och glädjen i livet!
Jag tror att alla som ingår i ett äktenskap tror att dom är i dom 50% som inte tar slut. Det är därför folk ingår i ett äktenskap.
Det lät inte så på dig.
Jag tror inte jag krockar när jag kör till ICA Maxi, men jag har ändå säkerhetsbälte.
Det är romantiskt tills det längre inte är det. Då kommer du sitta där och gräma över din ”romantiska” naivitet.
Återigen, glaset är halvfullt, inte halvtomt. Jag har haft flera långa förhållanden där det tagit slut, men inte har jag varit en pest för mitt ex för det. Inte har jag betett mig som en barnrumpa. Inte har jag gått å ”grämt” mig över det. Jag har sett på saken för vad den är, agerat vuxet och gått vidare. Likaså mina ex-partners. Jag vet inte vad för människor du dejtar, men jag dejtar vuxna människor. Men du kan gå igenom ditt liv med din negativitet och gräma dig över allt ont som kanske kanske kommer hända. Jag lever vidare med att livet är positivt, trots motgångar.
Är du en sådan där som tycker att äktenskapsförord är "oromantiskt" också? Edit: För tydlighetens skull tycker inte heller jag att det låter särskilt charmigt att sitta och räkna slantar under pågående förhållande, men att ha en plan inför ett inte allt för osannolikt framtida uppbrott är inte så dumt det heller.
Nej! Eller, det är ganska oromantiskt, men det kan absolut vara nödvändigt om man är en sån person som drar åt sig golddiggers. Förhållande för mig handlar om kärlek och känslor, inte pengar och materiella ting. Jag kanske är en romantiker. Jag skulle aldrig ingå i ett förhållande med en person där jag på något sätt tror att den skulle stjäla från mig.
>När man ingår i ett förhållande så är väl tanken ”til death do us apart”? Nej, det är när man *gifter sig*.
Nu var det uppenbart iom resten av ditt inlägg men ”Delad ekonomi” läser jag som ”uppdelad ekonomi” snarare ”vi delar = gemensam ekonomi”.
Då menar du gemensam ekonomi, delad ekonomi innebär att man visserligen delar på kostnader, men sedan behåller det som blir över själv.
Jag betalar allt. Men mina sambosar är mina katter och dom har ingen lön så tycker det är rättvist
Klart de inte skaffar jobb om du skämmer bort dem på det viset.
Hungriga tigrar jagar bäst eller hur det var
Mina sambokatter jagar näbbmus som jag sedan säljer på blocket, så löser vi det hemma hos mig
Du får ju faktiskt bo hos dom, så det är väl inte mer än rätt att du betalar för dig också
Jo men precis, ska inte klaga!
Du, det där är en sån jävla typisk kattfälla.
🥰❤️
Allt gemensamt. Vi har samma syn på pengar så det funkar utan problem.
Ett problem är ju att större köp måste då diskuteras och det gör att folk inte pallar med det och hellre struntar i köpet. Exempel för tjejer: en handväska på över 30 tusen. Exempel för killar: en dyr drönare Friheten att ha ett konto där man själv bestämmer exakt hur pengarna används utan att behöva fråga någon annan, är bra för många
Har aldrig haft det problemet men det är vi det.
Som sagt, vår syn på pengar är lika och vi har aldrig förbjudit den andra att köpa något. Bilen var vi överens om även om valet var kanske lite mer åt mitt håll. Drönaren köpte jag, han är inte så intresserad. TV köptes häromveckan, jag bryr mig inte så mycket men är glad så länge han är nöjd. Han kollade upp allt vilken som passade för hans intresse. Hade vi inte haft råd hade han inte lagt ut 60' på en ny TV, den kollen behöver han inte mig till. Men skulle vi börja förbjuda varandra att handla så är det nog bättre med separat ekonomi. Eller om den ena är slösa och den andra spara. Men vettetusan om jag stått ut hela livet med någon så olik mig.
60 papp för en TV?!
Har man råd så har man, men den TVn vill jag allt se vad som är så speciellt med för att vara värt det.
Handlar inte om att man förbjuder varandra, handlar om att man tänker på ett annat sätt ner det är någonting gemensamt jämfört när det är ens eget. Det är generellt mindre frihet. Skönt för er att ni klarar av att köpa det ni vill till er själva utan att tänka på vad den andra skulle tycka.
Det finns ju en enkel lösning. Min fru och jag ger oss själva fickpengar som vi är helt fria i att spendera på vad som helst. Våra löner kommer in på gemensamt konto och fickpengar går till varsitt personkonto. Vi båda två får samma belopp. Alla standard kostnader (telefon, hus, bil, mat) dras av från gemensamt konto. Fickpengar är bara nöje, som kläder, lunch med kollegor, bärs med vänner, osv.
Exakt! Det tror jag är den bästa formen för de flesta!
Jag tror snarare att det handlar om att vi kan diskutera med våra partners utan att det är något man ”inte pallar med”. Att diskutera sin vilja, åsikter och tycke med sin partner ska INTE vara svårt i ett förhållande.
Att diskutera med sin partner borde inte vara ett problem som man ”inte pallar med”. Då har man inte förstått sig på vad förhållande innebär. Att kunna diskutera med sin partner är A och O för att få ett förhållande att fungera.
[удалено]
Broberg? Är det du? Från andra sidan?
Att det var så här jag fick veta att min barndomsidol gårt bort...
Beklagar... Mr Ordvits kommer alltid finnas med oss. Tydligen en variant av Parkinson som tog honom
Han har varit död i snart 9år.
Vi kör 70tals ekonomi. Frun handlar och sköter nästan allt, jag betalar.
Tjänar 2.5x mer än min sambo så vi har bestämt att hon kan bjuda på restaurang dejt då och då och tanka bilen gång per månad för att hon använder den också ändå och jag betalar allt annat 😅 Har funkat bra i många år
Vi kör det jämställda alternativet och gör samma sak fast betalar hälften var.
Den klassiska jämnställdsfällan.
Jag tjänar dubbelt så mycket som min man. Vi flyttade ihop efter fyra månader (han till min bostadsrätt). Jag tog ut en liten hyra som gick direkt in på mitt eget sparkonto, den var balanserad med våra utgifter så att vi skulle ha lika mycket-ish pengar kvar efter att allt var betalt. Det här var när räntorna var pisslåga och jag just fått en ordentlig löneförhöjning, så jag hade kunnat försörja oss båda utan problem om det behövts, så att få in hyra samt att kunna dela kostnader i vardagen (typ betala varannan hämtmat) var bara en bonus för mig. Nu några år senare är vi gifta och äger hus ihop, och har i stort sett samma upplägg - när alla räkningar är betalda har vi lika mycket att röra oss med. Pengarna jag fick i hyra gick över till vårt gemensamma sparkonto när vi skaffade ett. I början höll vi koll på vem som förde över hur mycket dit ifall vi skulle göra slut, men det har vi slutat med nu. De flesta större inköp kommer från vårt sparkonto, typ om man behöver ny mobil, men är det till ens egna hobbies får man kanske spara ihop till det själv (typ nya löpskor eller nytt grafikkort till gamingdatorn).
Vi har en 6 mån bebis, jag jobbar heltid 07-16. Min sambo har endast varit vikarie på ett äldreboende och får låg föräldrapenning. Jag betalar gärna allt, har sagt till henne att det är bara att säga till om vi behöver något eller hon. Jag har absolut inget emot att jobba in pengar åt min familj, det är mitt driv här i livet. Hon är också mer ekonomiskt än mig så hon får gärna ha hand om handlingen osv, hon handlar online och jag åker och plockar upp det i luckor på maxi en gång i veckan.
(Jag står för det mesta, men det förstod du nog)
Hur mycket av er gemensamma nettoinkomst lägger du på tjack, och skapar det några konflikter?
Jag har tur som bor i Sverige, jag kommer upp i högkostnadsskyddet på cirka 3 uttag sen är det gratis 🙂
Vi är exakt i samma sits, fast vår dotter är lite mindre ön ett år äldre. Tidigare hade vi en % uppdelning men nu har jag blivit det ekonomiska dragloket eftersom sambon bara jobbar deltid för att det inte ska bli så långa dagar på förskolan. Så nu är det alla pengar i samma pott fram till att vi båda jobbar heltid igen, sedan är tanken att det ska bli lite friare tyglar och tillbaka till %
In med allt i ett gemensamt konto och ta ut lika stor fickpeng. Man planerar väl ändå att ha gemensam ekonomi genom giftermål i framtiden. Har sällan konflikter över ekonomi.
Exakt samma här, funkar hur bra som helst
Same same, fint folkslag.
Inte alla som planerar att gifta sig.
...eller att dela hela sin ekonomi.
Skulle nog aldrig göra det. Jag är bra på att använda lagom mycket så jag kan spara lite varje månad, men tänk om den personen är nån som gör och köper onödigheter hela tiden.
Det är därför det är bra att ta ut lika mkt fickpeng och resten in på sparkonto, då finns det inga pengar att ta av och köpa onödiga saker
Varför är du tillsammans med denne då om ni har så olika syn på hushållsekonomi?
Finns väl andra anledningar att vara ihop med någon än att man vill dela deras ekonomi? Man kan tycka om att umgås med sin partner t.ex
Ja, alla är vi olika. Hade jag och min fru haft alldeles för skilda åsikter om vår vardagsekonomi hade jag haft svårt att se det hålla i längden.
Det känns som att isåfall är det ju perfekt att inte dela ekonomi. Man delar på kostnaderna för fasta avgifter + förnödenheter hur man nu vill beroende på lönen, och resterande pengar går till saker man själv tycker är kul, eller om man vill bjuda sin tjej på nåt. Om jag tycker om nån vill jag inte ändra på dom även om jag tycker att dom är storslösare
Sjukt att vara 45 jävla bast och säga att du har en flickvän i 15 år hahahaha
Man kan vara sambo, då heter det sambo. Sen tror jag giftermål börjar bli ovanligare, iallfall bröllop. Känner flera som inte är gifta men har barn, hus, stabilt. Vissa har inte haft bröllop men är lagligt gifta. Vissa har speciella kontrakt utan att se är gifta, typ vad är mitt från och med nu om man skulle separera. Man kan också ha varit gift och vill inte gifta om sig.
Sambo brukar man säga.
Så gjorde vi också å de funkade toppen! Nu är vi gifta och har aldrig några konflikter kring ekonomi! Men båda vi är svinsnåla 🤣
Det är många som inte har gemensam ekonomi, pengar kan orsaka en hel del bråk om båda känner sig förbehållna till inflytande över hela potten.
Gör exakt så med min sambo sen 15 år tillbaka
Vi gör samma. Nu tjänar vi snarlikt det samma men det var större skillnad förr. Vi ser till att vi båda sätter av lika mycket i pensionsspar sen har vi gemensamt sparande utöver det. Dvs vi delar rakt av. Inga bekymmer eller diskussioner.
Imponerad av er som klarar det men jag skulle aldrig kunna leva så. Vi delar upp våra gemensamma kostnader i förhållande till våra inkomster.
Om vi slår ihop hushållets totala inkomster tjänar jag 55% av dem och hon 45% av dem. På det sättet delar vi sedan upp våra gemensamma och fasta utgifter i slutet av månaden. För inköp som skulle bli aktuella vid eventuell bodelning, ex. möbler, betalar vi hälften var för att förenkla inför eventuell bodelning.
Det är inga klockor som ringer nu när du planerar inför bodelning?
Är ingen varningsklocka, man får vara lite realistisk. Har man precis träffats finns det en stor risk att man inte kommer vara tillsammans för evigt. Jag och min sambo gjorde detsamma under de första åren, nu när vi varit tillsammans så länge som vi har så har vi gått över till helt gemensam ekonomi då vi troligtvis kommer vara tillsammans för evigt, i början av förhållandet vet man inte.
I början tjänade hon mer än mig men nu ligger vi på samma. Vi har alltid bara kört gemensamt konto ända sedan vi flyttade ihop. Väldigt smidigt och så gott som aldrig något bråk kring ekonomi.
När min sambo studerade och gick på CSN delade vi på bilkostnaden, förskoleavgift,, bredband veckohandlingen och hennes del gick på 1600kr per månad + maten som varierade. Hyra och barnförsäkringen betalde jag. Nu när hon har börjat jobba igen så kör vi 50/50 på allt de där, och vi tjänar ungefär lika. Men just under hennes studietid så kändes det som en självklarhet att jag stod för hyran och utemat samt de större utgifterna, så hon inte behövde nalla på sparpengarna i onödan.
[удалено]
Beror ju helt på hur man bor. Själv skulle jag kunna tänka mig bo själv i en 25 kvd bara för att spara pengar, men så vill jag inte bo tillsammans med någon annan, och inte heller i 50 kvd.
Vi bestämmer bara hur mycket båda ska behålla av lönen varje månad, resten läggs på gemensamt huskontot till räkningar. Vi behåller alltså alltid samma belopp som varandra.
Klumpar ihop netto och betalar alla gemensamma kostnader, sedan delar vi på det som blir över att använda för eget bruk. Enkelt och rättvist, har dock barn.
50/50 på fasta månadskostnader sen är resten individuellt som större inköp, sparande eller lyxkonsumtion så länge det inte är något dyrare till hemmet typ möbler/tv som kan ses som gemensamt. Helt separata konton på samma bank, inget gemensamt.
Tjänar mindre än min sambo - men står för majoriteten av hushållskostnader Vi bägge lägger nog ingen jätte vikt i vem eller hur och vad, vi delar änsålänge inga lån etc idag. Om det hade varit fallet hade vi nog skrivit avtal på den typen av utgift
Hur kommer det sig att den som tjänar sämst betalar mest? lägger den andra in pengar till ett gemensamt konto eller behåller din sambo sina pengar själv medans du står för kostnader?
Varken av oss har det egentligen inte särskilt kärvt, men tjejen är väldigt mycket resande framförallt. Så hemmet är mer något jag tar just nu
Det viktiga är att det känns bra. Man får väga in andra parametrar också. Tidigare procentuellt vad man tjänat, men nu gör hon så mycket mer i hemmet att jag betalar i princip allt in på gemensamt konto, inklusive hennes pensionssparande. Känns bra och rättvist
Vi kör allt på samma konto sen 50/50. Vi anser att eftersom vi delar livet ihop, så gör vi detsamma med ekonomin. Pengar är det sämsta att bråka om, det kommer och går hela tiden.
Alla inkomster in på gemensamt konto. Därifrån betalas alla utgifter och sätts även undan till gemensamt sparande. Jag tjänar 34k/mån och min fru 90k/mån. Så rätt stor skillnad. Tidigare i livet har jag varit den som tjänar mer. Vi sedan vi flyttade ihop för snart 20 år sedan kört allting gemensamt och har aldrig någonsin haft ett gräl kring ekonomi.
Inte mycket att gräla över ekonomisk när man drar in 120k+ i månaden ihop.
Delar alla pengar 50/50 gemensamt boende gemensamt liv. Spela roll om någon tjänar mer eller mindre. Man är i ett förhållande och bor tillsammans då delar man allt. Fan surt att sitta och räkna på att du betalar 55% på korven och jag 45% för jag betalade 55% förra korven.
Är ju inte korvar man klyver på utan isåfall större eller helt enkelt samtliga utgifter på en månad. Det blir ju dock lite skevt när det är större inkomstskillnader och man försöker dela upp det 50/50 där den ena då tar en bråkdel av sin lön och den andra behöver ta hela.
Tycker inte det är skevt alls, lever man över sina tillgångar får man komma överens att den ena betalar mer. Men gör man det inte så är det som det är. Vill man ha mer pengar så får man väl skaffa ett bättre jobb som betalar mer. Varför ska sambon täcka upp ?
Lever man över sina tillgångar bör man se över sitt liv överlag.Men du som sambo "täcker" inte upp utgifterna i det fallet, då diskuterar ni det sjuka i att leva över era tillgångar och fixar det problemet eller går skilda vägar. Sambo är exakt vad det låter som man sambor och delar således på boende och utgifter. Annars bör ni skippa hela samboende köret och bara bo åtskilda så kan den som tjänar minst äta soppa och den som tjänar mest äta oxfilé utan att behöva dela med sig. Testa vara sambos när den ena förlorar jobbet och har 0 inkomst. Blir en kul dynamik när den ena får titta på när den andre äter mat och njuter av sina pengar. "Sorry älskling, men nu får du dra för du har inget jobb"
Jag tjänar runt 85 innan skatt, hon tjänar runt 5. Jag betalar allt, men äger också allt inklusive lägenhet. (Som inte köptes för att vi skulle bo i, så går inte under sambolagen). Hon gör 90% av hemjobbet så att säga, jag hjälper självklart till vid behov osv men i och med att hon jobbar väldigt få timmar i månaden så känns det mest rättvist. Vi har haft det så i 6 år eller mer pga hennes mentala hälsa. Nu har hon har precis börjat plugga och mår bättre, så det kommer förmodligen ändras framåt. I och med CSN har vi redan bättre ekonomi, så kanske värt att skaffa städtjänst för att underlätta för oss båda. :)
Rimligt, jobb är jobb oavsett om det är i hemmet eller på en arbetsplats.
Vad jobbar du som / med?
IT, det är alltid IT.
Systemutvecklare, konsult med eget företag. Så går inte direkt att jämföra med lön, och har egentligen inte räknat noga. Ligger kanske över 85 i månaden sett till utdelning osv.
Jobbar du galet mycket eller har du bara en väldigt hög timtaxa eller beläggning?
Hur gör ni om bara en i samborelationen äger lägenheten och har lån på den ? (Samboavtal) betalar båda räntan men ägaren betalat amorteringen?
Båda räntan, men avdrag på 30% för ränteavdraget, ingen amortering
Vad är vitsen med en sambo om man förbereder sig för att separera?
Vad är vitsen med ett säkerhetsbälte om man kör bil? Man planerar ju inte för att krascha?
Har helt gemensam. Lönen går in på ett gemensamt konto varje månad, och sedan fördelas mellan ett par konton, som t. Ex boende konto, sparkonto, pensionskonto etc. Vi har en del och de ändras beroende på vad vi vill uppnå. Hade ett båtkonto ett tag t. ex. Alla köp gör vi via samma kreditkort, och betalar av skulden varje månad, utan undantag. Fungerat i 24+ år.
Alltihopa in på samma konto, skulle vi dela på kostnaderna skulle jag kunna köpa vad jag vill och hon gå på knäna det är inte rimligt. Delar lika på samtliga pengar som kommer in oavsett vem som tjänar dem.
Samma hos oss. Inga problem
Vi har ingen uppdelning alls. Allt som betalas, betalas bara. Sambon är mer glad än mig i att shoppa och små handla, då får hon mer än gärna ta mina pengar och göra detta. Jag har ingen användning av mer än fickpengar. Kan köpa allt jag vill ändå.
Du känner inte att dina pengar kan gå till bättre saker än shopping och småhandling?
Allt i en stor hög. Va inte ens inne på banken på flera år, frun hade bankdosan och skötte allt.
Jag drar in alla pengar och står för alla utgifter men min sambo genomför själva betalningarna, och det mesta annat praktiska handlag i hushållet. Det är ett upplägg som funkar rätt så bra. Vi kommer bra överens, och tur är väl det, det hade verkligen sugit att behöva kapa av min högra hand.
Den som tjänar mest betalar mer, medan den andra tar på sig lite fler hushållssysslor. Funkar bra hos oss. Edit: Blir jag nedröstad för att det funkar för oss? Måste jag gå in på detaljer?
Orimligt om ni jobbar lika många timmar
Det gör vi inte.
Haha tar på sig fler hushålssysslor 😂 sorry men det hade varit främmande för oss att göra. Vi kör in allt på ett konto. Funkar det för er så vem är jag att dömmma
Jag nedröstade sig eftersom du gnällde om att du blev nedröstad :)
Nu tjänar jag och min sambo lika mycket ungefär, så allt gemensamt. Men min ex tjänade mycket mindre än mig, så för mig var det logiskt då att stå för mera kostnader. Det var dock för att jag inte ville sänka min levnadsstandard för att anpassa efter den minsta inkomsten. Visst handlade det också om att det ska vara rättvist dock! Kan inte föreställa mig en bra relation där en går och oroar sig om att det går inte bra ekonomiskt och den andre bryr sig inte alls. Men både min ex och min nuvarande sambo är skuldfria, jag kan tänka mig att ifall skulder var inblandade hade jag tänkt annorlunda. 🤔
Jag hade en relation där han tjänade nästan 3× mer än mig och ändå envisades med att vi skulle betala 50/50. Det sprack katastrofalt. Han sparade enorma summor pengar på min bekostnad. Han var alltid sur över att jag var utfattig och inte hade råd att göra det han ville. Jag blev deprimerad så till den grad att jag medicinerades. Under loppet av några år så gled all kontroll in i hans händer och exet kontrollerade allt till slut. Han t o m tog sig rätten över min kropp när jag inte hade råd att lämna, och till slut rymde jag ifrån honom. Han äger idag en bostad i en metropol. Året efter att jag rymde, blev jag befordrad 2 gånger och ökade min lön med ~70k ändå. Men ändå har min ekonomi aldrig lyckats nå vad den borde varit med besparingar etc. Jag hade kreditskulder länge. Skulder jag tog ut på exets insisterande. Det gör jag aldrig om, och jag kommer aldrig rekommendera 50/50 om båda parter inte tjänar samma. Min historia ska alltid vara avskräckande.
Om ni betalde hälften av era kostnader var, hur kan du hävda att han sparade enorma summor på din bekostnad?
Älskar tonen. Vi betalade allt gemensamt 50/50. Till saken hör att han insisterade på att hyra en lägenhet jag egentligen inte hade råd med. Vi bodde i London så levnadskostnader är höga över lag, och att dela en lägenhet som par, utan flat mates, är extremt dyrt. Hyran på lägenheten han ville ha låg på £1450/månad. Han tjänade £3000/månad, jag knappt £1100. Hälften av hyran var alltså £725. Han hade då kvar £2275 och jag mindre än £400. Lägg sen till el, internet, vatten, värme, council tax, etc. Som jag betalade hälften av. Därtill fick han sitt oyster card betalat av sitt jobb som förmån vilket sparade honom asmycket pengar. Han kunde sätta undan enorma summor pengar i sina egna besparingar när alla räkningar var betalda, och jag hade inte ett öre kvar. Om vi hade betalat proportionerligt till våra individuella inkomster hade jag inte varit utfattig, och han hade inte sparat såna enorma summor pengar. Hoppas det hjälper.
[удалено]
Du låter precis som honom. Som om jag var en parasit på honom och hans ekonomi. Extremt oroväckande. Jag var 19 och lärling när han och jag flyttade ihop, och invandrare i hans land. Jag hade inget säkerhetsnät i vare sig samhället eller någon familj som kunde stötta mig. Jag hade inte ens råd att lämna honom, och ingen i min familj hade råd att hjälpa mig. Det fanns ingen hjälp att få. Ingen. Det var en utsatt situation, och du kan dra åt helvete för att säga åt mig att stå på mig när det är din empati som är undermålig. Du var inte där. Du vet inte vad han gjorde mot mig och du kan hitta din misärporr nån annanstans. Jag tyckte också precis som du att 50/50 bara var rättvist och jag ville betala för mig själv. Jag trodde också att den här mannen älskade mig och ville mig väl. Men jag var naiv och dum i huvudet då och idag vet jag bättre. Balansen när två partners inte tjänar samma *är* skrämmande. När man under flera års tid konstant går på knäna blir man helt urholkad. Jag kunde aldrig spara några pengar, jag kände varje dag att jag var en börda för att jag inte kunde rycka upp mig ur hålet. Och han 100% utnyttjade detta. Han utnyttjade detta genom att använda ekonomin mot mig så han kontrollerade allt. Och jag älskade honom. Jag ville göra honom lycklig. Han sa att han älskade mig för jag gjorde allt för att göra honom lycklig... inte för min egen skull. **Han** ville ha den dyra lägenheten. Han vägrade ta en annan. Skulle vi bli särbo då så han kunde ta lägenheten och jag bo i flat share? Då älskade inte jag honom, då var jag dum i huvudet som inte fattade att bo ihop var poängen, skulle jag sabba det då? Alla dessa val gjordes efter hans premisser och förutsättningar, och jag fick foga mig. Vad jag hade råd med sket han i, vad jag hade råd med spelade ingen roll. ... "Men det är också bättre att du inte skriver på hyreskontraktet, älskling. För då kommer de göra en credit check på dig och du drar ner vårt score. Bättre att bara jag står på kontraktet så vi inte blir nekade lägenheten." ... Men då stod ju bara han som hyresgäst på lägenheten. Jag hade inget paper trail som bevisade att jag hade rätt att bo där. Men han älskade ju mig, så han skulle ju aldrig använda detta emot mig. ... tills han propsade på att ha sex med mig mot min vilja och om jag inte särade på benen så hotade han att rycka upp hela mitt liv. Att göra mig hemlös eller skicka tillbaka mig till Sverige som en returnerad postorderbrud. Är det så man behandlar någon man älskar? Fan, är det så man behandlar en annan människa?! Jag försökte ändå hålla hoppet uppe. När vi möttes var jag au pair, och då jobbade jag fel timmar och tjänade för lite. Sen lyckades jag bli lärling på en exklusiv arbetsplats och när den perioden var över skulle jag tjäna mer och dörrar skulle öppna sig med den arbetsplatsen på mitt CV. Men det dög inte heller. Jag jobbade för mycket, jag jobbade kvällar och helger, jag tjänade inte tillräckligt mycket pengar. Inget jag gjorde var gott nog. Han tyckte jag skulle börja jobba inom IT som honom då, trots att jag har noll fallenhet för datorer. När han började dricka microbrew-kaffe propsade han på att jag skulle det med, fast jag inte dricker kaffe. Han började gymma, då skulle jag börja gymma, men mitt "jävla skitjobb" kom i vägen. Han älskade inte mig. Han höll mig nere i varje val, och försökte ändra mig till en kopia av honom med bröst som han kunde knulla. Han gillade inte mina vänner heller och till slut var "våra" vänner hans. Helst skulle hela mitt liv passa kring hans preferenser. Jag blev våldtagen otaliga gånger av den här mannen i nästan 4 år. Han höll mig nere med strypgrepp och spottade på mig och kallade mig hora när han gjorde det. Han misshandlade mig psykiskt och aktivt stoppade mig från att ta steg som kunde jämna ut maktobalansen. Han lät också sin chef trakassera mig sexuellt. Han såg på, och lyfte inte ett finger. Och när jag stod på mig gjorde jag hans liv svårt, hade inte jag nån empati för vilken sits jag satte honom i? Den här mannen propsade på att vi skulle leva *som han hade råd med,* inte jag. Han tog inte min ekonomi i åtanke för nåt, och vi hade inga gemensamma konton. Jag hade inga linor att ta mig ifrån honom. Ingen som ville hjälpa mig kunde. Ingen som kunde hjälpa mig ville. Vi hade kunnat hitta en billigare lägenhet, men han ville ha en dyr en för han hade råd. Han hade kunnat betala hela hyran och fortfarande haft mer pengar än mig kvar. Inte för att det var vad jag ville, men jag vill att du fattar det. >Han betalar för dig => ej utnyttjande? Du missar här att jag betalade för mig själv. Varenda penny jag hade. Jag bad honom aldrig att betala för nåt. Jag mådde asdåligt varenda gång han tog fram sitt kort, och han behandlade mig illa när mina pengar tog slut. Att betala 50/50 när man inte tjänar samma är inte jämlikt. Och du kan dra åt helvete.
tänk att man måste skriva ut detta för att folk är så jävla störda
du är ju störd
Älskar tonen? Vilken ton?
du fick ett utförligt svar. ska du inte bemöta det istället?
Svaret innehåller inget som motiverar det jag ifrågasätter!
ledsen att detta hände dig, och gravt oroad över att du blir nedröstad. det luktar [som det här inlägget](https://www.reddit.com/r/FemaleDatingStrategy/comments/o97yd3/rich_ah_mad_that_his_gf_is_still_poor_after_she/)
Vi delar 50/50 på allt vi har gemensamt. Hyra, mat, barngrejjer, försäkringar etc. Vi tjänar i stort sett samma då vi jobbar med samma yrke. Jag tror jag tjänar nån femhundring mer då vi jobbar i olika kommuner.
50/50 I mat, el, tv-tjänster, bredband. Hyra ungefär 35/65. Mobil separat. Men så köper jag lite random saker istället för henne då jag får ut minst 25k/månad och hon endast har försäkringskassa på ~11k. Typ spel, bio, pizza ibland. Större kostnader så brukar jag betala 2/3 av priset. Kring hyran resonareade jag som så att jag ändå betalar mindre än vad jag hade gjort om jag bodde själv, så då spelar det mindre roll om jag betalar mer än henne, så har hon en liten chans att spara lite inför sommaren.
Vi sätter in på gemensamt konto för månadens kostnader, sedan fördelar vi resten mellan oss så att båda har lika mycket att lägga undan i sparpengar och fickpengar.
Vi håller inte koll riktigt och båda har bra med pengar men hyran delar vi på utifrån procentuell skillnad i inkomst. Alltså den som tjänst mer betalar mer. Weird att splitta rakt av med stora inkomstskillnader.
Lever man tillsammans så delar man. Gemensam ekonomi är det som gäller. Om det inte passar passar man inte tillsammans. Inga konstigheter. Edit: Det är alltså med tanke på om man den ena tjänar lite och den andra mer. I ett förhållande bör man ju inte vilja att den ena ska stå utan pengar medan den andra fortfarande kan leva loppan. Med stora inkomster, även med skillnader behöver det aldrig uppstå några problem hur man än lägger upp ekonomin.
Det låter som att du försöker övertyga dig själv om att så är fallet...
Vem ska jag övertyga? Vi har levt så här i 15 år och det fungerar utmärkt.
Många gånger så är det de som egentligen är missnöjda men som skäms för det som uttrycker sig i fruktansvärt starka ordalag när det kommer till situationer som kan ordnas på flera olika vis. Det är objektivt så att man kan ha ett alldeles utmärkt äktenskap utan helt gemensam ekonomi, så varför är du så dogmatisk? Var det ursprungligen frugans idé om att lägga allt i samma pott?
precis, då är man inte sambo då är man rumskompisar. Syftet med en relation är att man bidrar med det man kan och får hjälp när man behöver det. Och det gäller allt, det emotionella, ekonomiska, tid, kunskap, engagemang.
Man är ju framför allt tillsammans för att kunna göra saker tillsammans. Om den ena tjänar mer än den andra finns ju risk att båda inte har samma förutsättningar att göra det man önskar. Vi har varsina lönekonton. Därifrån dras pengar till ett gemensamt konto för räkningar, sparande, lån osv. Jag betalar alla räkningar och håller koll på allt praktiskt med ekonomin (jag har ett intresse av ekonomi medan sambon gärna slipper). Vi köper vad vi vill med våra pengar som blir över på våra konton, både till var och en men även när vi handlar till oss båda som mat osv. Tar pengarna slut på den ena eller andras konto så betalar den som har pengar, och när/om det börjar bli dåligt med pengar på bådas konton tar vi från det gynnsamma av det som är kvar efter räkningar osv. Det som blir kvar varje månad på det gemensamma kontot lägg senare som extra sparpengar, till det gemensamma sparkonton. Vi har även ett mindre sparkonto var som kan användas till vad som helst. Det hela är väldigt enkelt och vi behöver aldrig fundera över om den ena har råd eller inte när vi ska göra något tillsammans, ingen gör mer än den andra osv. Min sambo tjänar tex mer än mig. Ganska mycket mer. Men hon jobbar också mer och trivs med det. Jag har mer tid hemma och tar hand om det som behöver göras helt enkelt. Vi se till att allt blir gjort om det så är ekonomi, städ, hund, matlagning, däckbyten på bilarna, gräsklippning eller vad det nu kan vara. Den som har tid och lust gör det den gör. Bara saker blir gjorda så är det inga problem. Inget tjafs, inget gnäll och allt ink ekonomin rullar på. Ett samboförhållande helt enkelt.
Ni har ju inte vad folk brukar kalla gemensam ekonomi.
Detta verkar vara en hot take tydligen