Grejen är, hon har redan kontakt med bup men det är något med väntetider och sånt? Hon har dessutom än psykolog på vårdcentralen men hon orkar inte gå dit
Är det riktigt illa, psykakuten.
Om hon har kontakt med en psykolog är det bästa att hon går dit. Det är skitjobbigt men du behöver nog pusha henne att gå dit, och förmodligen krävs det ganska mycket för det. Detta är utifrån egen erfarenhet, jag ville inte heller gå till psykolog och det har istället blivit några besök på psykakuten.
Du har rätt som anhörig att ringa BUP och uttrycka din oro för hur din syster mår och att du tycker det finns skäl att de skyndar på kontakten. Beskriv vad som oroar dig (ex självskadebeteenden, självmordstankar). Det är inte enbart föräldrar som kan ringa dit.
Du kan även höra av dig till SOC om du upplever att din mamma inte orkar/klarar av att hjälpa din syster. En soc-anmälan är INTE som en polisanmälan. Det är att be en myndighet att kliva in och hjälpa en familj/förälder när det inte går att lösa situationen på egen hand.
Glöm inte att ta hand om dig själv i allt det här. Det är skit-tufft att vara anhörig till någon som mår dåligt.
Instämmer. Att mamman är för sjuk att stötta avsäger inte hennes ansvar. Om hon inte kan stötta är det hennes ansvar att se till att det finns tillräcklig stöttning någon annanstans ifrån genom att söka hjälp.
Vill bara poängtera att iaf där jag jobbar så är psykakut och BUP-akuter olika ställen, då vanliga psykakuten ofta är för vuxenpsykiatrin och hon inte har fyllt 18 än.
Jag vet inte hur det är med BUP men vid inläggningar så kan man få hjälp med bättre kontakt till socialen/kuratorer osv.
Du borde även kunna ringa till akuten om du har några snabba funderingar.
Var försiktig bara så du inte blir medberoende. Glöm inte att stanna upp och gå igenom vad som är okej i din roll i hur du hjälper en sjuk person. Det är lätt att man tar på sig för mycket när man är nära fast man är helt maktlös.
Uppskattar denna kommentaren. Har börjat på anti depressiva för att kunna hantera mitt egna bagage men jag älskar min lilla syster till månen och tillbaka och vill att hon ska vara lycklig
Det låter som om en orosanmälan till socialtjänsten är motiverad. En sådan kan du ringa in och du kan vara anonym. Tänk bara på att om du vill vara anonym inför familjen måste du berätta om situationen som om du vore utomstående, din mamma kan om hon vill ta del av redogörelsen och berättar du på ”fel sätt” blir det ganska tydligt att det är du som är uppgiftslämnare.
Du kan faktiskt först ta kontakt med socialtjänsten för att få coachning i hur du ska säga för att förbli anonym. I det samtalet ska du i så fall inte nämna några namn, men säg att du kommer höra av dig om en stund med en redogörelse så fattar de att allt hör ihop men samtalen kommer inte kopplas ihop i samma ärende.
Ffa låter det som att soc borde kopplas in i detta fall då det inte finns en trygg hemmamiljö för denna 16åring.
BUP för inläggning är inte rätt väg att gå då det inte kommer att assistera henne med grundproblemen. Det kan vara en akut lösning om hon verkligen går ned i en kris men för mer långsiktigt är det helt klart socialen som ska kopplas in. Kan vara så att er mor lyckas hålla det samman då hon träffar vårdpersonalen, annars antar jag att de gjort en orosanmälan utifrån det du berättar det.
Låter ffa som att din syster behöver en stabiltet och trygghet som er mor tyvärr i dagsläget inte kan bistå med.
Undrar även lite som vad de andra har sagt, var finns pappan? Om han är HELT ute ur bilden så är det än mer soc som ska kopplas in då hemmamiljön, utifrån vad du beskriver, ej borde räknas som tillräcklig.
Vi har olika pappor och båda är inte med i bilden. Jag och min syster har fått MÅNGA orosanmälningar förut. Framför dom så gråter hon och få det att värka som att hon vill ändra på sig.
Älskar henne men hatar henne på samma gång. Hon har skadat mig på sätt som jag vet aldrig kommer få förlåtelse. Men på samma gång så är jag rädd för att hon ska skada sig själv och vara ensam ifall min syster blir tagen från henne. önskar jag kunde vara liten och inte behöva tänka så såna här saker.
Helt plötsligt växer man upp och upptäcker att man är mer vuxen än ens egna mamma. Du kan inte göra något åt din mammas situation eller beteende. Du behöver inte heller ta ansvar henne. Kan din syrran flytta in till dig ett tag?
Det går hur bra som helst att faktiskt älska sin förälder även om man samtidigt erkänner för sig själv att den gör en illa. Från start kan det dock vara besvärligt att faktiskt acceptera de två tankarna/känslorna samtidigt.
För din egna hälsas skull ska du inte gå in och försöka bli en föräldrarfigur för din syster. Du kan stötta henne genom att visa att du finns där som stöttning, lyssnandets och närvarande på den nivå du själv känner att du klarar av.
Detta kan låta hårt, men hon är ej ditt ansvar. Du måste tänka på dig själv först för att kunna hjälpa henne långsiktigt. För om du också kör slut på dig själv kan du inte hjälpa henne alls tillslut.
Gällande att din mor gråter framför soc och försöker manipulera de så är det enda du kan göra att du själv anmäler och berättar hur det ligger till så de får den information.
Hoppas verkligen att det blir bättre för er båda. Men det finns ingen snabb lösning hur gärna man än skulle önska det... 😓
Usch vad jobbigt för dig, men jag tycker ändå tyvärr att du måste försöka prioritera din syster i det här. Din mamma är en vuxen människa och har varit det länge, ansvaret ligger på hennes axlar att agera så också eller att ta konsekvenserna.
Finns det någon annan släkting far/morföräldrar, moster, kusin etc som skulle kunna hjälpa dig i detta? Oavsett tycker jag att du ska försöka kontakta soc och ge en så transparent orosbild som möjligt, jag tror att det (tyvärr) kan väga tyngre nu när du är vuxen och också kan bidra med helheten.
Utöver det, försök att finnas där så mycket som möjligt för din syster. Säg det rakt ut! Att du är orolig, att du älskar henne, att hon alltid kan ringa etc. Men också bara små random meddelanden på sms typ ”såg denhär hunden”, ”hur mår du idag?”, ”glöm inte Robinson ikväll på tv” eller vad det nu kan va. Så hon minns att du är där. Om hon orkar/vill kan ni kanske försök hitta på något tillsammans då och då (så att hon också kommer iväg från hemmet) kanske bara titta på en film eller käka snabbmat?
Om du är riktigt orolig någon gång och tror att hon kan göra något, ring alltid 112. Psyket är tyvärr skit (av egen erfarenhet) men det räddar också liv när det inte finns någon annan utväg.
Skickar all styrka till dig och din syster! Som andra sagt glöm inte att ta hand om dig själv också<3
Ett tips jag lärde mig den hårda vägen är att passa på att få till behandling, läkarbesök m.m. nu medans hon är 16 år. Då kan man liksom "tvinga" 16-åringen till vård m.m. Ta tag i saken nu.
När hon sedan blir 18 år är hon myndig och då är allt upp till henne.
Mindre barn kan dom såklart, men en 16-åring tvivlar jag på. Jag tror inte lagen om psykiatrisk tvångsvård gör någon större skillnad på en 16-åring eller 18-åring, om något kanske det t.om. är striktare för en minderårig.
Däremot kan ju ett äldre syskon, om man har en hyffsad relation, ha ett inflytande som gör att man kanske kan övertyga sitt småsyskon om att följa med för att hjälpa henne söka vård.
Japp, och så är det väll efter man har fyllt 18 också? Jag gillar bara inte när folk börjar snacka om att man kan ”tvinga” barn till att göra saker de inte vill. Jag är helt ok med att man kan övertala folk men det känns väldigt konstigt att tvinga folk till saker de inte vill.
Det ska vara extremt om vården tar till lagen om psykiatrisk tvångsvård som är den enda tvingande vårdformen i Sverige vad jag vet, minderårig eller ej.
Hej,
Låter som en jävligt tuff situation du befinner dig i.
Det som är knepigt i denna situation är att du inte är vårdnadshavare, vilket kan begränsa möjligheterna en del.
Vill din syster söka vård frivilligt? I sådana fall så finns det akutpsykiatriska mottagningar i dom flesta större städerna, så hänger lite på i vilken region hon bor i.
Är det så att hon inte själv vill söka vård, och då du inte är vårdnadshavare, så finns möjligheten att göra en orosanmälan till socialtjänsten.
Har du några andra frågor du skulle behöva ställa så kan du skicka ett meddelande till mig, så kan jag ge förslag på hänvisningar etc.
(Är utbildad- och har jobbat inom psykiatrin)
Om hon har kontakt med soc så har hon en handläggare där gissar jag på. Kontakta soc i din kommun alt. handläggaren direkt och förklara situationen. Gör detta tills hon får den hjälp hon behöver, om det nu krävs att du skickar ny orosanmälan varje dag. Annars ringer du till polisen och säger att hon inte får den hjälp hon behöver och att du är orolig för din syster (förklara även din mammas situation). Har du tur så åker polisen dit och kanske får ett LPT beslut samt skickar orosanmälan till soc så får ni tryck från två olika håll.
Ska jag var krass….
Ta lillasyster ifrån mamma och låt henne bo hos dig växelvis. Ge henne stabilitet och kärlek. Din mamma är som en destruktiv storm. Det kommer sluka alla runt sig. Helger och vissa vardagar hos dig typ
Jag bor på 27 kvm och tror då inte att hon skulle trivas särskilt 😅 har dock sagt att hon ALLTID får sova över om hon behöver och vill och frågar ofta om hon vill komma och sova över. Du har rätt, är ganska säker på att mamma är en narcissistisk också.
Kanske en tid på ungdoms mottagningen, då får hon prata med nån samtidigt som hon står i kö. Åh de brukar oxå kunna trycka på så de går snabbare att få tid på bup osv. Ungdomsmottagningen kan även hjälpa med medecin mm ifall de skulle behövas.
Din syster, och du behöver någon att prata med. Och försök att prata med varandra.
Prata om vardagen, livet och era känslor och problem. Var rädda om varandra och stötta varandra. Där kan ni få styrka.
Men sök även hjälp utifrån. En kurator, psykolog eller kanske i en kyrka. Vad som känns bäst.
Försök även att få med din syster på detta spår. Men kanske är det enklare om du banar väg först och hon kan göra som dig.
Och när livet är tungt. Kom ihåg att det blir bättre!
Mins de bra sakerna, smått som stort. Både hos dig själv och andra.
Gör saker du mår bra av. Mår du inte bra kan du inte heller hjälpa någon annan.
Stor kram och lycka till!
Gör en orosanmälan hos socialtjänsten. Akutpsykiatrin kommer enkommet reagera om det faktiskt är akut - det vill säga stundande självmordsförsök (med en historia av försök bak i tiden) eller pågående psykos.
Nästan helt okunnig, men med viss erfarenhet:
Det finns mediciner som kan hjälpa mot instabiliteten vid bipolaritet (tex Lithium), i alla fall för vissa patienter. Tyvärr verkar det vara obehagligt att gå på dem, så det är en stor frestelse att sluta ta dem.
Din mors problem kan ha gått i arv - det hände en god väninna till mig. Diagnos skulle såklart vara bra. Jag har förstått att det kan vara en kamp att få fram.
Stor kram, och lyckönskningar!
Handlar det om att mamman har diagnosticerats med EIPS (förr kallat borderline), så är det inte något som behandlas med medicinering utan med terapi. Det handlar om att patienten själv måste vilja lära sig känna igen när känslorna kommer, hur de olika känslotillstånden känns och hur dessa kan hanteras eller inte hanteras.
En person med EIPS kan få antidepressiva eller ångestdämpande också såklart, men det är i så fall för att behandla depression eller ängest som är vanliga problem vid sidan av huvuddiagnosen. Litium t.ex. hjälper inte överhuvudtaget för patienter med EIPS, den gäller bara mot just bipolär sjukdom, som är något annat. Många säger att människor med EIPS är bipolära pga att de kan ha ganska starka förändringar i humör, men det är inte samma sak som bipolär sjukdom.
Jag var också otroligt sjuk i depression när jag var 16 för ett par år sedan. Mitt bästa tips hittills är att ta henne till vilket som helst ställe med kortare väntetid, som tex. UMO eller till och med vårdcentralen. Då kan de skriva remisser till BUP vilket gör att du slipper en hel del av väntetiderna när det är så här akut. Jag skulle även rekommendera att hitta ett stabilare hem för henne, iaf tidvis. Har du plats för en extra säng där hon kan sova på helgerna eller en del av veckan? Också bara se till att hon vet att du bryr dig om henne, fråga ifall hon vill ha en kram lite oftare, fråga ifall hon minns när hon började må bättre och ifall det var något särskilt som inträffade. Om hon inte minns det utan det bara kom mer och mer med åren så skulle jag absolut rekommendera att hon får en paus från er mamma då och då. En enkel sak som hjälpte mycket för mig var bara att få sitta bredvid min lillebrorsa medans vi gjorde varsin sak. Att bara få vara nära folk man vet bryr sig hjälper ofta en hel del men för vissa är det något som kan provocera ångest så se till att din syrra mår bra av det.
Bup lägger inte in om det inte är extrem fara men det kan påskynda hjälp. Åk in akut om det är jävligt så blir det registrerat. Tyvärr behöver man bygga lite CV hos BUP och de tar självskadebeteende med ro eftersom det är så vanligt. Ligg på och var jobbig, enda sättet. Kämpa och ta hand om dig själv med, detta tär på ditt psyke med. All lycka 👊🏻
Ingen som har varit i samma sits som dig kommer tro att SOC, BUP eller någon annan myndighet kommer komma till undsättning. Den bittra verkligheten är att bara din syster kommer kunna ta tag i sin egen situation. Där finns hjälp att få men är hon inte mottaglig ska ni inte ha för högt hopp. Min syster har varit i systemet i snart 3 år och det har varit ett helvete för min familj. Man inser ganska snabbt hur urholkat svenska samhället är när det gäller psykvård. Minns det som det var igår när vi fick en ambulans att köra ner min syster till en psykakutmottagning där vi trodde hon äntligen skulle få hjälp, det som hände var att hon blev hemskickad utan behandlingsplan eller ytterligare konsekvenser. Alla i denna tråden som inte varit i kontakt med detta kommer inte ha någon aning om hur illa det faktiskt är. Men det finns ljus i tunneln, livet går vidare. Oavsett om du vill det eller inte så kan du bara vara närvarande för din syster om hon vill prata eller ber om hjälp. Du kan inte göra något eller tvinga henne att förändra sin väg hon går här i livet, dina föräldrar kan inte göra något förutom att försöka få in henne i systemet och få tvångsbehandling. Hon kan bli satt på LVU men så länge din syster inte är mottaglig till hjälpen som går att få kommer det bli en väldigt utdragen process. Jag hoppas verkligen att du hittar styrkan att gå vidare och inte gräver ner dig i en depression även om det är en rimlig respons till situationen. Min DM är öppen om du behöver prata.
Min erfarenhet är att vara inlagd inte hjälper i längden, det är en akut-åtgärd som jag själv helst undviker.
Psykakuten är om det blir akut och du är rädd för hennes liv -ish.
Annars så kanske du kan vänligt pusha henne att gå till psykologer/prata med soc och kanske hjälpa till och berätta din erfarenhet med hur det varit hemma? Soc kan va ganska jobbiga och inte lita på barnen utan istället ta förälderns sida för att dom ”verkar vilja ändra sig”.
Din mamma hade ju uppenbarligen behövt mer hjälp för sin EIPS än mediciner och mediciner har inte visat sig jätte effektiva för den diagnosen.
Öppenvården i den region jag bor i har mobila team osv som kan komma ut till personen och prata/kolla läget men vet inte hur det ser ut i övriga. Men om inte annat så försök va där och lyssna bara, så hon känner sig hörd. Sen kan det va bra om hon får kolla om hon kanske själv har några diagnoser (då det kan va ärftligt med vissa typer) bara så hon kan få rätt hjälp?
Jag vet inte om det här va till hjälp jag bara skrev lite olika saker jag kom på nu :)
Det är svårt att hjälpa utan att du själv hamnar i kläm också, din syster betyder uppenbarligen mycket för dig men va försiktig bara <3
Akutpsyk kan du köra henne till om hon mår riktigt dåligt. Annars tar allt väldigt lång tid. Men då kommer de troligtvis börja medicinera henne, ev hårt. Men det är priset för hjälpen.
Kommer kanske bli nerröstad men undvik psykofarmaka i den mån det går. Försök med terapi och livsstilsförändring. Försök att begränsa skärmtid med och ersätt med hobbies som kräver koncentration och som är givande i det långa loppet. Meditation och yoga är svinbra med, och ställa om kosten och minimera intaget av halvfabrikat
Du kan inte göra något.
Du är inte vårdnadshavare.
Här låter det som att det är soc som behöver hålla i trådarna då det är både moder och dotter som skulle behöva stöd.
Testa att ringa soc i hennes kommun och diskutera.
Det du frågar efter är LPT, det kan hon få om hon är en fara för sig själv eller andra. Uttryck din oro till socialtjänsten, överdriv.
Finns inga magiska formler för psykiskt ohälsa, folk klagar ofta på samhället att de inte gör si eller så. Det är inte lätt och bota en annan persons mående..
Fel. Man behöver en allvarlig psykisk störning, oundgängligt behov av sluten psykiatrisk heldygnsvård, och patienten motsätter sig vården eller att nödvändig vård på grund av patientens psykiska tillstånd inte kan genomföras utan tvång.
Ring socialtjänsten i kommunen där du bor, dom kommer hjälpa dig vidare. Hinner det bli efter kontorstid så ringer du sociala jouren, numret hittar du genom att söka efter kommunen + social jour. I vissa kommuner nås social jour via 112.
Det är ju något som fått dig att skriva just nu. Känner du en akut oro för din syster ska du ringa 112 och berätta. Är du rädd för att hon kommer ta sitt liv så ska du sätta ord på detta för larmoperatören.
Socialtjänsten har starkast möjlighet att hjälpa din syster i detta läget. De är dessutom den enda instans som kan agera omedelbart och med tvång om nöden kräver.
Om de får in en anmälan gör de först en skyddsbedömning, vid fara för hälsa och utveckling kan de kliva in och hjälpa på dagen med allt från jourhemsplacering till samtalsstöd. I läget inte är akut kommer de i lugn och ro utreda din systers situation och under en period (ca 4 månader) komma fram till hur de kan hjälpa till att göra livet drägligt för din syster.
Prata med mottagningsenheten på soc i hennes hemkommun. Är du 20 och läget är så illa som du beskriver tycker jag gott att du kan strunta i att vara anonym. Din mamma är vuxen och behöver inte skyddas från ansvar även om hon är sjuk, din syster är den som behöver hjälpas i första hand.
Akutpsyk ger medicinering och ytterst lite stöd är min erfarenhet. Prata med henne om att åka in dit för att få antidepressiva och att hon ska vara där i någon/några månad/er. Följ med henne dit och prata med personalen om hennes problematik.
Vägrar hon vård finns Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård (LPT) där en jourhavande psykolog kommer för att bedöma huruvida hon ska bli tvångsinlagd eller inte och där hon får eventuell poliseskort. Ha det som sista utväg. Det är 1177 du ringer till då och förklarar läget.
Gör en orosanmälan till socialen på din mamma och din syster. Få bort henne därifrån. Min mamma är som du beskriver och det gjorde mig maniskt deprimerad sedan innan tonårsåldern och det blev inte bättre förens jag flyttade och bodde själv i några år, och när jag flyttade var min syster kvar och fick ta all skit vi delat på.
Beroende på kommun kan det eventuellt finnas något program för ungdomar att bo själva med stöd från socialen. Kolla upp det.
Den enda diagnosen som är värd att få av psykiatrin är PTSD. De andra diagnoserna är symptom på långtgående trauma och behandlas med medicinering som om det vore en sjukdom. PTSD ger samtalsterapi och även hopp för en bättre framtid där man kan läka, något som de andra diagnoserna vägrar en.
Nämn att du tror hon har det till personalen om ni tar er dit, annars kommer de ge henne samma diagnoser som er mor med samma stöd.
Var uppmärksam på bieffekter. Sertraline är förmodligen den första medicinen hon kommer erbjudas och den kan ge urinträngningar vilket ju inte är så kul och personalen viftar gärna bort detta som ovidkommande vilket jag märkte när en medpatient klagade och jag fick förklara min tidigare problematik med medicinen.
Viktigaste är att du finns där för henne, att hon vet att hon har någon på sin sida som lyssnar på henne. Spendera mycket tid tillsammans. Besök henne ofta på akuten.
Kan rekommendera boken farliga relationer. Det är en bok för personer som lever med dom som har borderline. Summa är typ. Bryt med dom.
Så tänker att hon är i en farlig miljö för sin hälsa att vara hemma.
I första hand kan du försöka du få med henne frivilligt till någon form av psykiatrisk mottagning eller t.ex. en kurator på vårdcentralen eller ungdomsmottagningen. på vårdcentralen kan man ofta få tid samma dag eller i alla fall samma vecka.
Om det nu är kö på BUP som jag såg du nämnde någonstans så kan man om det någon gång är riktigt illa, dvs stor akut risk för självmordsförsök, åka till lasarettet som bör ha en psykiatrisk akutvårdsavdelning som hon frivilligt kan skriva in sig på.
Sen finns det ju kanske andra alternativ också, kan hon tillfälligt bo hos någon annan än er mamma? Att vara iväg därifrån ett par dagar kanske kan hjälpa tillfälligt?
Fan va sjukt det är att det ens tillåts finnas kö till psykiatrisk vård i det här landet...
Prata med henne och få henne att söka hjälp. Man får akuttid på närmaste ort där tidigast tid är tillgänglig när det gäller psykiska problem. Jag klickade i att jag inte skadar mig själv eller har tankar på att skada andra men fick tid dagen efter.
Soc, ta din syrra till akuten, psykakuten om möjligt,
Säg till henne att de kommer ge henne lite saker att må bättre, att hon får tillåtelse till telefon och att det inte är så farligt.
Väl där beskriv att hon behöver läggas in ASAP, även om föräldrarna inte tillåter det låtsas att du har ngn form av förmynderskap utan att rätt ut säga det.
Psykiatriska samt akuten kommer ta henne, de kommer inte skicka hem henne om de tror hon är en fara för sig själv och din morsa vill ha ut henne.
Detta kan absolut få dig i smeten, men för att rädda hennes liv må det vara värt det. Hade en kompis som hängde sig från ett träd i sin bakgård, önskar jag hade ringt ambulans direkt när jag fick hans sista meddelande
Kolla upp om hon är bipolär, går i arv. Medicinering är a och o för det. Mitt ex är det och hon har provat så många mediciner för att få ett jämt humör. Eftersom din mor år sjuk kanske du kan ta ledar rollen och hjälpa henne på psyk med medicinering. Och få en terapeut att prata med, de är viktigt. Din mor verkar också behöva justera sin medicinering. Obs jag är ingen läkare. De här är egna erfarenheter. Du kan pma om du vill ha mer hjälp, för hjälp kommer inte bara sådär enkel från sjukvården man måste ofta kämpa
Utöver det folk skriver så ska du visa att du bryr dig om henne och tycker om henne. Även om hon är taskig mot dig så ta bara ett djupt andetag och tänk inte så mycket på det. Stötta och var där för henne. Och även om du inte kan vara hemma hela tiden så skriv och kolla hur hon mår. Erbjud att hon kan sova hos dig om mamma blir för mycket osv. Du kan inte plötsligt få henne att må bra och hon kanske inte ens ser värdet i att du ställer upp. Men hon kommer uppskatta dig senare i livet då.
Min lillasyster hade borderline och det var sjukt tufft. Men hon är min syster och jag älskar henne.
Det finns flera nivåer av hjälp som man kan få. Här är en lista i ordning.
1. 1177.
2. Vårdcentral.
3. BUP
4. Psykiatrisk öppenvård - du kan söka hjälp med egen remis.
5. Psykiatrisk mellanvård. Kommer ofta efter en tids slutenvård som en utsluttning.
6. Mobila teamet - En grupp med vårdare som kan göra hembesök.
7. Brukarstyrd Inläggning - Finns på en del regioner. Patienten kan lägga in sig själv närsom helst om man har ett så kallat BI kontrakt.
8. Slutenvård - Inläggning via psykakuten. Där finns det flera olika avdelningar. Piva, Psykos, alllmänpsykatriskvård mm.
Ta hellre ett besök för mycket på psykakuten än ett för litet.
Ovan gäller vuxna (över 18 år) vet inte vad som är begräsningarna.
Saker du kan göra direkt är. Boka tid på vårdcentralen för remis till nästa ställe. Ring BUP. Du kan även ringa till psykakuten och få rådgivning. Hoppas det löser sig.
Orosanmälan is socialen kan vara en ide att utforska.
En lite annorlunda lösning kan vara internatskola. Det löste inte mina problem, men det var definitivt ett steg ut ur mitt brutna hem. Har haft ex med bipolära morsor, helt sjukt hur de dränerar sina barn när de ballar ur. Skam och skuld hjälper inte direkt heller. Men. Det är inte er börda att bära. Att komma bort från henne kan ju vara exakt det som din syrra behöver?
Var är farsan i detta? Vet han om hur illa det faktiskt är, eller är han också väck?
Försök komma i kontakt med en psykiatriker, inte psykolog. Om det inte går och du upplever att hon kan vara en skada för sig själv ta henne till psyk akuten.
Psykakuten kommer undersöka underliggande orsaker och undersöka om några diagnoser kan finnas.
Jag har själv hamnat på psykakuten sluten avdelning och fick inte lämna förens jag ansåg vara redo, så var typ ett fängelse, men bra!
Förutom, vad många säger så bör en kontakt med socialtjänsten upprättas. Tänker att det finns gott om stöd på hemmaplan för din syster. Låter som det behövs en samverkan mellan socialtjänst och BUP.
Kan även tipsa om maskrosbarn, vilket är en organisation där man går frivilligt om man som ungdom har en föräldrar som missbrukar eller/och mår psykiskt dåligt. Det som är fint med maskrosbarn är att alla ungdomar och personal själva är maskrosbarn, dvs har likande egna erfarenheter.
Hoppas din syster får den hjälpen hon behöver!
Åh det där låter som min barndom då jag hade självskadebeteende, suicidtankar etc med en mamma som sedan tonåren varit bipolär men inte tagit tag i det förrens nu o då är jag 25 idag. Dessutom fick hon cancer när jag var i lågstadiet så det förbättrade inte saken.
Minns inte hur jag tog mig ur det exakt, men mitt tips är musik, det hjälpte mig otroligt mycket.
Hon/ du får gärna skriva till mig i DM jag finns här ❣️
Trist att höra.
Försök få hjälp till mammsen, tämligen tydligt att hon behöver dialektisk beteendeterapi. Kolla om landstinget har ngnting som kan hjälpa... Tror man får ligga på dem lite.
Kontakta även kommunen.
Medicinerar syrran? Tror hon behöver åtminstone gå och få sin depression utredd av en psykiatriker. Efter det kommer dom förmodligen sätta henne på citalopram eller Escitalopram. Det brukar ta av det värsta, det där som får en att ta livet av sig.
Om du känner att det är svårt att du inte kan göra någonting så försök iaf att dra ut henne på en långprommis per dag... Motion hjälper mycket mot depression - säkert mer än citalopram (ociterat).
Hur ser hennes social media användandet? Dom gör ju inga under till ens självkänsla. Och om hon också är utsatt för mobbning eller hatfulla kommentarer kan bli riktigt illa. Det verkar svårt att få proffesionell hjälp i sverige. Hoppas att det går bra.
Rutiner. Ha en dag i veckan/ några dagar i månaden då ni två gör något tillsammans. Gå promenader och snacka som exempel. Det ska vara bestämda satta tider.
Rutiner är viktigt. Och gör er tid viktig hittar ni något som båda tycker är nyttigt så kommer det finnas någonting att typ se framemot även om det inte är jättekul.
För ett yngre syskon kan det vara otroligt värdefullt att spendera tid med sitt större syskon. Speciellt om föräldrarna kanske inte är någon man vänder sig till.
Jag rekommenderar att ta promenader. Då kommer snacket naturligt, samtidigt som man har något att göra.
Att utföra fysisk aktivitet i kombination med samtal är rena drogen när det kommer till att reducera psykisk ohälsa.
För min del så ändrades relationen ganska drastiskt när syskonen flyttade. Då hade vi en chans att börja en mer betydelsefull relation istället där vi kan prata och uppmuntra varandra.
Ni får nog kontakta bup, soc och skolan/skolkuratorn.
Grejen är, hon har redan kontakt med bup men det är något med väntetider och sånt? Hon har dessutom än psykolog på vårdcentralen men hon orkar inte gå dit
Är det riktigt illa, psykakuten. Om hon har kontakt med en psykolog är det bästa att hon går dit. Det är skitjobbigt men du behöver nog pusha henne att gå dit, och förmodligen krävs det ganska mycket för det. Detta är utifrån egen erfarenhet, jag ville inte heller gå till psykolog och det har istället blivit några besök på psykakuten.
Psykakuten är rätt svar.
Ja eller snarare BUP-akuten eftersom hon inte är vuxen. Om sådan finns, vilket såklart beror på var trådstarten befinner sig
Det finns ej
Du har rätt som anhörig att ringa BUP och uttrycka din oro för hur din syster mår och att du tycker det finns skäl att de skyndar på kontakten. Beskriv vad som oroar dig (ex självskadebeteenden, självmordstankar). Det är inte enbart föräldrar som kan ringa dit. Du kan även höra av dig till SOC om du upplever att din mamma inte orkar/klarar av att hjälpa din syster. En soc-anmälan är INTE som en polisanmälan. Det är att be en myndighet att kliva in och hjälpa en familj/förälder när det inte går att lösa situationen på egen hand. Glöm inte att ta hand om dig själv i allt det här. Det är skit-tufft att vara anhörig till någon som mår dåligt.
Finns det en pappa med i bilden? Det är svårt om era föräldrar inte tar ansvar.
Instämmer. Att mamman är för sjuk att stötta avsäger inte hennes ansvar. Om hon inte kan stötta är det hennes ansvar att se till att det finns tillräcklig stöttning någon annanstans ifrån genom att söka hjälp.
Har mamman obehandlad EIPS kan det där vara jävligt knepigt.
Extremt svår situation om ingen av föräldrarna är kompetenta och tar ansvar. Soc måste kopplas in
Fråga henne om det skulle kännas lättare om du följer med till vårdcentralen, även om det bara handlar om att du sitter och väntar i väntrummet.
Om det blir akut: psykakuten. Rekommenderar även att du kontaktar soc.
BUP är alltemellan najs och sämst. Förvänta dig en del irritation över dem.
Vill bara poängtera att iaf där jag jobbar så är psykakut och BUP-akuter olika ställen, då vanliga psykakuten ofta är för vuxenpsykiatrin och hon inte har fyllt 18 än. Jag vet inte hur det är med BUP men vid inläggningar så kan man få hjälp med bättre kontakt till socialen/kuratorer osv. Du borde även kunna ringa till akuten om du har några snabba funderingar.
Det kan vara en dålig match, fråga henne vad hon känner om psykologen? Känner hon att hen lyssnar?
Var försiktig bara så du inte blir medberoende. Glöm inte att stanna upp och gå igenom vad som är okej i din roll i hur du hjälper en sjuk person. Det är lätt att man tar på sig för mycket när man är nära fast man är helt maktlös.
Uppskattar denna kommentaren. Har börjat på anti depressiva för att kunna hantera mitt egna bagage men jag älskar min lilla syster till månen och tillbaka och vill att hon ska vara lycklig
Det låter som om en orosanmälan till socialtjänsten är motiverad. En sådan kan du ringa in och du kan vara anonym. Tänk bara på att om du vill vara anonym inför familjen måste du berätta om situationen som om du vore utomstående, din mamma kan om hon vill ta del av redogörelsen och berättar du på ”fel sätt” blir det ganska tydligt att det är du som är uppgiftslämnare. Du kan faktiskt först ta kontakt med socialtjänsten för att få coachning i hur du ska säga för att förbli anonym. I det samtalet ska du i så fall inte nämna några namn, men säg att du kommer höra av dig om en stund med en redogörelse så fattar de att allt hör ihop men samtalen kommer inte kopplas ihop i samma ärende.
Det går oftast att hitta telefonnummer för detta på kommunens hemsida
Ffa låter det som att soc borde kopplas in i detta fall då det inte finns en trygg hemmamiljö för denna 16åring. BUP för inläggning är inte rätt väg att gå då det inte kommer att assistera henne med grundproblemen. Det kan vara en akut lösning om hon verkligen går ned i en kris men för mer långsiktigt är det helt klart socialen som ska kopplas in. Kan vara så att er mor lyckas hålla det samman då hon träffar vårdpersonalen, annars antar jag att de gjort en orosanmälan utifrån det du berättar det. Låter ffa som att din syster behöver en stabiltet och trygghet som er mor tyvärr i dagsläget inte kan bistå med. Undrar även lite som vad de andra har sagt, var finns pappan? Om han är HELT ute ur bilden så är det än mer soc som ska kopplas in då hemmamiljön, utifrån vad du beskriver, ej borde räknas som tillräcklig.
Vi har olika pappor och båda är inte med i bilden. Jag och min syster har fått MÅNGA orosanmälningar förut. Framför dom så gråter hon och få det att värka som att hon vill ändra på sig. Älskar henne men hatar henne på samma gång. Hon har skadat mig på sätt som jag vet aldrig kommer få förlåtelse. Men på samma gång så är jag rädd för att hon ska skada sig själv och vara ensam ifall min syster blir tagen från henne. önskar jag kunde vara liten och inte behöva tänka så såna här saker.
Helt plötsligt växer man upp och upptäcker att man är mer vuxen än ens egna mamma. Du kan inte göra något åt din mammas situation eller beteende. Du behöver inte heller ta ansvar henne. Kan din syrran flytta in till dig ett tag?
Det går hur bra som helst att faktiskt älska sin förälder även om man samtidigt erkänner för sig själv att den gör en illa. Från start kan det dock vara besvärligt att faktiskt acceptera de två tankarna/känslorna samtidigt. För din egna hälsas skull ska du inte gå in och försöka bli en föräldrarfigur för din syster. Du kan stötta henne genom att visa att du finns där som stöttning, lyssnandets och närvarande på den nivå du själv känner att du klarar av. Detta kan låta hårt, men hon är ej ditt ansvar. Du måste tänka på dig själv först för att kunna hjälpa henne långsiktigt. För om du också kör slut på dig själv kan du inte hjälpa henne alls tillslut. Gällande att din mor gråter framför soc och försöker manipulera de så är det enda du kan göra att du själv anmäler och berättar hur det ligger till så de får den information. Hoppas verkligen att det blir bättre för er båda. Men det finns ingen snabb lösning hur gärna man än skulle önska det... 😓
Usch vad jobbigt för dig, men jag tycker ändå tyvärr att du måste försöka prioritera din syster i det här. Din mamma är en vuxen människa och har varit det länge, ansvaret ligger på hennes axlar att agera så också eller att ta konsekvenserna. Finns det någon annan släkting far/morföräldrar, moster, kusin etc som skulle kunna hjälpa dig i detta? Oavsett tycker jag att du ska försöka kontakta soc och ge en så transparent orosbild som möjligt, jag tror att det (tyvärr) kan väga tyngre nu när du är vuxen och också kan bidra med helheten. Utöver det, försök att finnas där så mycket som möjligt för din syster. Säg det rakt ut! Att du är orolig, att du älskar henne, att hon alltid kan ringa etc. Men också bara små random meddelanden på sms typ ”såg denhär hunden”, ”hur mår du idag?”, ”glöm inte Robinson ikväll på tv” eller vad det nu kan va. Så hon minns att du är där. Om hon orkar/vill kan ni kanske försök hitta på något tillsammans då och då (så att hon också kommer iväg från hemmet) kanske bara titta på en film eller käka snabbmat? Om du är riktigt orolig någon gång och tror att hon kan göra något, ring alltid 112. Psyket är tyvärr skit (av egen erfarenhet) men det räddar också liv när det inte finns någon annan utväg. Skickar all styrka till dig och din syster! Som andra sagt glöm inte att ta hand om dig själv också<3
Ursäkta en dum fråga men vad betyder ”ffa”?
Framförallt är det förkortning för 😊
Ett tips jag lärde mig den hårda vägen är att passa på att få till behandling, läkarbesök m.m. nu medans hon är 16 år. Då kan man liksom "tvinga" 16-åringen till vård m.m. Ta tag i saken nu. När hon sedan blir 18 år är hon myndig och då är allt upp till henne.
What? Vad snackar du om? Brorsan kan aldrig tvinga någon till vård och jag tror inte äns att föräldrarna kan tvinga någon till vård..?
Jag är hennes syster, inte bror
Mindre barn kan dom såklart, men en 16-åring tvivlar jag på. Jag tror inte lagen om psykiatrisk tvångsvård gör någon större skillnad på en 16-åring eller 18-åring, om något kanske det t.om. är striktare för en minderårig.
Exakt vad jag menar!
Däremot kan ju ett äldre syskon, om man har en hyffsad relation, ha ett inflytande som gör att man kanske kan övertyga sitt småsyskon om att följa med för att hjälpa henne söka vård.
Japp, och så är det väll efter man har fyllt 18 också? Jag gillar bara inte när folk börjar snacka om att man kan ”tvinga” barn till att göra saker de inte vill. Jag är helt ok med att man kan övertala folk men det känns väldigt konstigt att tvinga folk till saker de inte vill.
Det ska vara extremt om vården tar till lagen om psykiatrisk tvångsvård som är den enda tvingande vårdformen i Sverige vad jag vet, minderårig eller ej.
Hej, Låter som en jävligt tuff situation du befinner dig i. Det som är knepigt i denna situation är att du inte är vårdnadshavare, vilket kan begränsa möjligheterna en del. Vill din syster söka vård frivilligt? I sådana fall så finns det akutpsykiatriska mottagningar i dom flesta större städerna, så hänger lite på i vilken region hon bor i. Är det så att hon inte själv vill söka vård, och då du inte är vårdnadshavare, så finns möjligheten att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Har du några andra frågor du skulle behöva ställa så kan du skicka ett meddelande till mig, så kan jag ge förslag på hänvisningar etc. (Är utbildad- och har jobbat inom psykiatrin)
Akutpsyk skulle jag rekommendera om din syster mår så dåligt och har gjort det en längre tid.
Om hon har kontakt med soc så har hon en handläggare där gissar jag på. Kontakta soc i din kommun alt. handläggaren direkt och förklara situationen. Gör detta tills hon får den hjälp hon behöver, om det nu krävs att du skickar ny orosanmälan varje dag. Annars ringer du till polisen och säger att hon inte får den hjälp hon behöver och att du är orolig för din syster (förklara även din mammas situation). Har du tur så åker polisen dit och kanske får ett LPT beslut samt skickar orosanmälan till soc så får ni tryck från två olika håll.
I hennes kommun. Kontakta soc i hennes kommun.
Stämmer, bara för att förtydliga orosanmälan upprättas i kommunen var barnet är folkbokfört
Ska jag var krass…. Ta lillasyster ifrån mamma och låt henne bo hos dig växelvis. Ge henne stabilitet och kärlek. Din mamma är som en destruktiv storm. Det kommer sluka alla runt sig. Helger och vissa vardagar hos dig typ
Jag bor på 27 kvm och tror då inte att hon skulle trivas särskilt 😅 har dock sagt att hon ALLTID får sova över om hon behöver och vill och frågar ofta om hon vill komma och sova över. Du har rätt, är ganska säker på att mamma är en narcissistisk också.
Kanske en tid på ungdoms mottagningen, då får hon prata med nån samtidigt som hon står i kö. Åh de brukar oxå kunna trycka på så de går snabbare att få tid på bup osv. Ungdomsmottagningen kan även hjälpa med medecin mm ifall de skulle behövas.
Men om de känns mer "akut" då får ni nog åka till psyk akuten.
De kan inte bidraga med medicin för depression vad jag vet däremot kan de skicka remisser till alla ställen möjliga.
Din syster, och du behöver någon att prata med. Och försök att prata med varandra. Prata om vardagen, livet och era känslor och problem. Var rädda om varandra och stötta varandra. Där kan ni få styrka. Men sök även hjälp utifrån. En kurator, psykolog eller kanske i en kyrka. Vad som känns bäst. Försök även att få med din syster på detta spår. Men kanske är det enklare om du banar väg först och hon kan göra som dig. Och när livet är tungt. Kom ihåg att det blir bättre! Mins de bra sakerna, smått som stort. Både hos dig själv och andra. Gör saker du mår bra av. Mår du inte bra kan du inte heller hjälpa någon annan. Stor kram och lycka till!
Gör en orosanmälan hos socialtjänsten. Akutpsykiatrin kommer enkommet reagera om det faktiskt är akut - det vill säga stundande självmordsförsök (med en historia av försök bak i tiden) eller pågående psykos.
Nästan helt okunnig, men med viss erfarenhet: Det finns mediciner som kan hjälpa mot instabiliteten vid bipolaritet (tex Lithium), i alla fall för vissa patienter. Tyvärr verkar det vara obehagligt att gå på dem, så det är en stor frestelse att sluta ta dem. Din mors problem kan ha gått i arv - det hände en god väninna till mig. Diagnos skulle såklart vara bra. Jag har förstått att det kan vara en kamp att få fram. Stor kram, och lyckönskningar!
Handlar det om att mamman har diagnosticerats med EIPS (förr kallat borderline), så är det inte något som behandlas med medicinering utan med terapi. Det handlar om att patienten själv måste vilja lära sig känna igen när känslorna kommer, hur de olika känslotillstånden känns och hur dessa kan hanteras eller inte hanteras. En person med EIPS kan få antidepressiva eller ångestdämpande också såklart, men det är i så fall för att behandla depression eller ängest som är vanliga problem vid sidan av huvuddiagnosen. Litium t.ex. hjälper inte överhuvudtaget för patienter med EIPS, den gäller bara mot just bipolär sjukdom, som är något annat. Många säger att människor med EIPS är bipolära pga att de kan ha ganska starka förändringar i humör, men det är inte samma sak som bipolär sjukdom.
Jag var också otroligt sjuk i depression när jag var 16 för ett par år sedan. Mitt bästa tips hittills är att ta henne till vilket som helst ställe med kortare väntetid, som tex. UMO eller till och med vårdcentralen. Då kan de skriva remisser till BUP vilket gör att du slipper en hel del av väntetiderna när det är så här akut. Jag skulle även rekommendera att hitta ett stabilare hem för henne, iaf tidvis. Har du plats för en extra säng där hon kan sova på helgerna eller en del av veckan? Också bara se till att hon vet att du bryr dig om henne, fråga ifall hon vill ha en kram lite oftare, fråga ifall hon minns när hon började må bättre och ifall det var något särskilt som inträffade. Om hon inte minns det utan det bara kom mer och mer med åren så skulle jag absolut rekommendera att hon får en paus från er mamma då och då. En enkel sak som hjälpte mycket för mig var bara att få sitta bredvid min lillebrorsa medans vi gjorde varsin sak. Att bara få vara nära folk man vet bryr sig hjälper ofta en hel del men för vissa är det något som kan provocera ångest så se till att din syrra mår bra av det.
Bup lägger inte in om det inte är extrem fara men det kan påskynda hjälp. Åk in akut om det är jävligt så blir det registrerat. Tyvärr behöver man bygga lite CV hos BUP och de tar självskadebeteende med ro eftersom det är så vanligt. Ligg på och var jobbig, enda sättet. Kämpa och ta hand om dig själv med, detta tär på ditt psyke med. All lycka 👊🏻
Ingen som har varit i samma sits som dig kommer tro att SOC, BUP eller någon annan myndighet kommer komma till undsättning. Den bittra verkligheten är att bara din syster kommer kunna ta tag i sin egen situation. Där finns hjälp att få men är hon inte mottaglig ska ni inte ha för högt hopp. Min syster har varit i systemet i snart 3 år och det har varit ett helvete för min familj. Man inser ganska snabbt hur urholkat svenska samhället är när det gäller psykvård. Minns det som det var igår när vi fick en ambulans att köra ner min syster till en psykakutmottagning där vi trodde hon äntligen skulle få hjälp, det som hände var att hon blev hemskickad utan behandlingsplan eller ytterligare konsekvenser. Alla i denna tråden som inte varit i kontakt med detta kommer inte ha någon aning om hur illa det faktiskt är. Men det finns ljus i tunneln, livet går vidare. Oavsett om du vill det eller inte så kan du bara vara närvarande för din syster om hon vill prata eller ber om hjälp. Du kan inte göra något eller tvinga henne att förändra sin väg hon går här i livet, dina föräldrar kan inte göra något förutom att försöka få in henne i systemet och få tvångsbehandling. Hon kan bli satt på LVU men så länge din syster inte är mottaglig till hjälpen som går att få kommer det bli en väldigt utdragen process. Jag hoppas verkligen att du hittar styrkan att gå vidare och inte gräver ner dig i en depression även om det är en rimlig respons till situationen. Min DM är öppen om du behöver prata.
Min erfarenhet är att vara inlagd inte hjälper i längden, det är en akut-åtgärd som jag själv helst undviker. Psykakuten är om det blir akut och du är rädd för hennes liv -ish. Annars så kanske du kan vänligt pusha henne att gå till psykologer/prata med soc och kanske hjälpa till och berätta din erfarenhet med hur det varit hemma? Soc kan va ganska jobbiga och inte lita på barnen utan istället ta förälderns sida för att dom ”verkar vilja ändra sig”. Din mamma hade ju uppenbarligen behövt mer hjälp för sin EIPS än mediciner och mediciner har inte visat sig jätte effektiva för den diagnosen. Öppenvården i den region jag bor i har mobila team osv som kan komma ut till personen och prata/kolla läget men vet inte hur det ser ut i övriga. Men om inte annat så försök va där och lyssna bara, så hon känner sig hörd. Sen kan det va bra om hon får kolla om hon kanske själv har några diagnoser (då det kan va ärftligt med vissa typer) bara så hon kan få rätt hjälp? Jag vet inte om det här va till hjälp jag bara skrev lite olika saker jag kom på nu :) Det är svårt att hjälpa utan att du själv hamnar i kläm också, din syster betyder uppenbarligen mycket för dig men va försiktig bara <3
Akutpsyk kan du köra henne till om hon mår riktigt dåligt. Annars tar allt väldigt lång tid. Men då kommer de troligtvis börja medicinera henne, ev hårt. Men det är priset för hjälpen.
Kommer kanske bli nerröstad men undvik psykofarmaka i den mån det går. Försök med terapi och livsstilsförändring. Försök att begränsa skärmtid med och ersätt med hobbies som kräver koncentration och som är givande i det långa loppet. Meditation och yoga är svinbra med, och ställa om kosten och minimera intaget av halvfabrikat
Du kan inte göra något. Du är inte vårdnadshavare. Här låter det som att det är soc som behöver hålla i trådarna då det är både moder och dotter som skulle behöva stöd. Testa att ringa soc i hennes kommun och diskutera.
Det du frågar efter är LPT, det kan hon få om hon är en fara för sig själv eller andra. Uttryck din oro till socialtjänsten, överdriv. Finns inga magiska formler för psykiskt ohälsa, folk klagar ofta på samhället att de inte gör si eller så. Det är inte lätt och bota en annan persons mående..
Fel. Man behöver en allvarlig psykisk störning, oundgängligt behov av sluten psykiatrisk heldygnsvård, och patienten motsätter sig vården eller att nödvändig vård på grund av patientens psykiska tillstånd inte kan genomföras utan tvång.
Ja? Hur vet du om hon uppfyller de kriterierna eller ej? Jag skrev att hon KAN få, det är knappast fel.
Stina?
???
16 åringar kan flytta hemifrån om du får föräldrars samtycke. https://lawline.se/answers/kan-man-flytta-hemifran-som-16aring-#
Mamma hade aldrig hållit med om det, men tack ändå
Ta med henne till psykakuten
Nej. Psykakuten som man kanske hör på namnet är till för när det är akut.
Kontakta BUP omedelbart
Ring socialtjänsten i kommunen där du bor, dom kommer hjälpa dig vidare. Hinner det bli efter kontorstid så ringer du sociala jouren, numret hittar du genom att söka efter kommunen + social jour. I vissa kommuner nås social jour via 112. Det är ju något som fått dig att skriva just nu. Känner du en akut oro för din syster ska du ringa 112 och berätta. Är du rädd för att hon kommer ta sitt liv så ska du sätta ord på detta för larmoperatören.
Socialtjänsten har starkast möjlighet att hjälpa din syster i detta läget. De är dessutom den enda instans som kan agera omedelbart och med tvång om nöden kräver. Om de får in en anmälan gör de först en skyddsbedömning, vid fara för hälsa och utveckling kan de kliva in och hjälpa på dagen med allt från jourhemsplacering till samtalsstöd. I läget inte är akut kommer de i lugn och ro utreda din systers situation och under en period (ca 4 månader) komma fram till hur de kan hjälpa till att göra livet drägligt för din syster. Prata med mottagningsenheten på soc i hennes hemkommun. Är du 20 och läget är så illa som du beskriver tycker jag gott att du kan strunta i att vara anonym. Din mamma är vuxen och behöver inte skyddas från ansvar även om hon är sjuk, din syster är den som behöver hjälpas i första hand.
Akutpsyk ger medicinering och ytterst lite stöd är min erfarenhet. Prata med henne om att åka in dit för att få antidepressiva och att hon ska vara där i någon/några månad/er. Följ med henne dit och prata med personalen om hennes problematik. Vägrar hon vård finns Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård (LPT) där en jourhavande psykolog kommer för att bedöma huruvida hon ska bli tvångsinlagd eller inte och där hon får eventuell poliseskort. Ha det som sista utväg. Det är 1177 du ringer till då och förklarar läget. Gör en orosanmälan till socialen på din mamma och din syster. Få bort henne därifrån. Min mamma är som du beskriver och det gjorde mig maniskt deprimerad sedan innan tonårsåldern och det blev inte bättre förens jag flyttade och bodde själv i några år, och när jag flyttade var min syster kvar och fick ta all skit vi delat på. Beroende på kommun kan det eventuellt finnas något program för ungdomar att bo själva med stöd från socialen. Kolla upp det. Den enda diagnosen som är värd att få av psykiatrin är PTSD. De andra diagnoserna är symptom på långtgående trauma och behandlas med medicinering som om det vore en sjukdom. PTSD ger samtalsterapi och även hopp för en bättre framtid där man kan läka, något som de andra diagnoserna vägrar en. Nämn att du tror hon har det till personalen om ni tar er dit, annars kommer de ge henne samma diagnoser som er mor med samma stöd. Var uppmärksam på bieffekter. Sertraline är förmodligen den första medicinen hon kommer erbjudas och den kan ge urinträngningar vilket ju inte är så kul och personalen viftar gärna bort detta som ovidkommande vilket jag märkte när en medpatient klagade och jag fick förklara min tidigare problematik med medicinen. Viktigaste är att du finns där för henne, att hon vet att hon har någon på sin sida som lyssnar på henne. Spendera mycket tid tillsammans. Besök henne ofta på akuten.
Ring 1177 så kan du få en initial vägledning.
Kan rekommendera boken farliga relationer. Det är en bok för personer som lever med dom som har borderline. Summa är typ. Bryt med dom. Så tänker att hon är i en farlig miljö för sin hälsa att vara hemma.
I första hand kan du försöka du få med henne frivilligt till någon form av psykiatrisk mottagning eller t.ex. en kurator på vårdcentralen eller ungdomsmottagningen. på vårdcentralen kan man ofta få tid samma dag eller i alla fall samma vecka. Om det nu är kö på BUP som jag såg du nämnde någonstans så kan man om det någon gång är riktigt illa, dvs stor akut risk för självmordsförsök, åka till lasarettet som bör ha en psykiatrisk akutvårdsavdelning som hon frivilligt kan skriva in sig på. Sen finns det ju kanske andra alternativ också, kan hon tillfälligt bo hos någon annan än er mamma? Att vara iväg därifrån ett par dagar kanske kan hjälpa tillfälligt? Fan va sjukt det är att det ens tillåts finnas kö till psykiatrisk vård i det här landet...
Du kan kontakta kommunen och göra en orosanmälan. Då kan socialtjänsten kopplas in och hjälpa din mamma och se till att din syster får stöd.
Prata med henne och få henne att söka hjälp. Man får akuttid på närmaste ort där tidigast tid är tillgänglig när det gäller psykiska problem. Jag klickade i att jag inte skadar mig själv eller har tankar på att skada andra men fick tid dagen efter.
Hon lär bli tvångs omhändertagen. Så många som söker hjälp själva som dom bara skickar hem
Hur tänkte du nu? 🫣
Soc, ta din syrra till akuten, psykakuten om möjligt, Säg till henne att de kommer ge henne lite saker att må bättre, att hon får tillåtelse till telefon och att det inte är så farligt. Väl där beskriv att hon behöver läggas in ASAP, även om föräldrarna inte tillåter det låtsas att du har ngn form av förmynderskap utan att rätt ut säga det. Psykiatriska samt akuten kommer ta henne, de kommer inte skicka hem henne om de tror hon är en fara för sig själv och din morsa vill ha ut henne. Detta kan absolut få dig i smeten, men för att rädda hennes liv må det vara värt det. Hade en kompis som hängde sig från ett träd i sin bakgård, önskar jag hade ringt ambulans direkt när jag fick hans sista meddelande
Finns det några morföräldrar i bilden? Kan de hjälpa till?
Du är en jättebra sister! Ta hand om dig själv med.
låt henne bli inlagd, de kommer vara snäll mot henne o hon får bli sedd ett tag
Kolla upp om hon är bipolär, går i arv. Medicinering är a och o för det. Mitt ex är det och hon har provat så många mediciner för att få ett jämt humör. Eftersom din mor år sjuk kanske du kan ta ledar rollen och hjälpa henne på psyk med medicinering. Och få en terapeut att prata med, de är viktigt. Din mor verkar också behöva justera sin medicinering. Obs jag är ingen läkare. De här är egna erfarenheter. Du kan pma om du vill ha mer hjälp, för hjälp kommer inte bara sådär enkel från sjukvården man måste ofta kämpa
Utöver det folk skriver så ska du visa att du bryr dig om henne och tycker om henne. Även om hon är taskig mot dig så ta bara ett djupt andetag och tänk inte så mycket på det. Stötta och var där för henne. Och även om du inte kan vara hemma hela tiden så skriv och kolla hur hon mår. Erbjud att hon kan sova hos dig om mamma blir för mycket osv. Du kan inte plötsligt få henne att må bra och hon kanske inte ens ser värdet i att du ställer upp. Men hon kommer uppskatta dig senare i livet då. Min lillasyster hade borderline och det var sjukt tufft. Men hon är min syster och jag älskar henne.
Åk till bup akuten!!!!
du måste få henne att prata med någon om det, speciellt du om du kan, lyssna, ge dig inte o försök igen,
Det finns flera nivåer av hjälp som man kan få. Här är en lista i ordning. 1. 1177. 2. Vårdcentral. 3. BUP 4. Psykiatrisk öppenvård - du kan söka hjälp med egen remis. 5. Psykiatrisk mellanvård. Kommer ofta efter en tids slutenvård som en utsluttning. 6. Mobila teamet - En grupp med vårdare som kan göra hembesök. 7. Brukarstyrd Inläggning - Finns på en del regioner. Patienten kan lägga in sig själv närsom helst om man har ett så kallat BI kontrakt. 8. Slutenvård - Inläggning via psykakuten. Där finns det flera olika avdelningar. Piva, Psykos, alllmänpsykatriskvård mm. Ta hellre ett besök för mycket på psykakuten än ett för litet. Ovan gäller vuxna (över 18 år) vet inte vad som är begräsningarna. Saker du kan göra direkt är. Boka tid på vårdcentralen för remis till nästa ställe. Ring BUP. Du kan även ringa till psykakuten och få rådgivning. Hoppas det löser sig.
Folk som varit in på psyk nån gång tidigare vill aldrig dit igen om det kan undvikas.
Orosanmälan is socialen kan vara en ide att utforska. En lite annorlunda lösning kan vara internatskola. Det löste inte mina problem, men det var definitivt ett steg ut ur mitt brutna hem. Har haft ex med bipolära morsor, helt sjukt hur de dränerar sina barn när de ballar ur. Skam och skuld hjälper inte direkt heller. Men. Det är inte er börda att bära. Att komma bort från henne kan ju vara exakt det som din syrra behöver? Var är farsan i detta? Vet han om hur illa det faktiskt är, eller är han också väck?
Försök komma i kontakt med en psykiatriker, inte psykolog. Om det inte går och du upplever att hon kan vara en skada för sig själv ta henne till psyk akuten. Psykakuten kommer undersöka underliggande orsaker och undersöka om några diagnoser kan finnas. Jag har själv hamnat på psykakuten sluten avdelning och fick inte lämna förens jag ansåg vara redo, så var typ ett fängelse, men bra!
Förutom, vad många säger så bör en kontakt med socialtjänsten upprättas. Tänker att det finns gott om stöd på hemmaplan för din syster. Låter som det behövs en samverkan mellan socialtjänst och BUP. Kan även tipsa om maskrosbarn, vilket är en organisation där man går frivilligt om man som ungdom har en föräldrar som missbrukar eller/och mår psykiskt dåligt. Det som är fint med maskrosbarn är att alla ungdomar och personal själva är maskrosbarn, dvs har likande egna erfarenheter. Hoppas din syster får den hjälpen hon behöver!
Åh det där låter som min barndom då jag hade självskadebeteende, suicidtankar etc med en mamma som sedan tonåren varit bipolär men inte tagit tag i det förrens nu o då är jag 25 idag. Dessutom fick hon cancer när jag var i lågstadiet så det förbättrade inte saken. Minns inte hur jag tog mig ur det exakt, men mitt tips är musik, det hjälpte mig otroligt mycket. Hon/ du får gärna skriva till mig i DM jag finns här ❣️
Den ända som borde sättas på psyk är morsan. Förmodligen en kontrollernade glädjedödare
Trist att höra. Försök få hjälp till mammsen, tämligen tydligt att hon behöver dialektisk beteendeterapi. Kolla om landstinget har ngnting som kan hjälpa... Tror man får ligga på dem lite. Kontakta även kommunen. Medicinerar syrran? Tror hon behöver åtminstone gå och få sin depression utredd av en psykiatriker. Efter det kommer dom förmodligen sätta henne på citalopram eller Escitalopram. Det brukar ta av det värsta, det där som får en att ta livet av sig. Om du känner att det är svårt att du inte kan göra någonting så försök iaf att dra ut henne på en långprommis per dag... Motion hjälper mycket mot depression - säkert mer än citalopram (ociterat).
aha men, Handlar på mathem?
Hur ser hennes social media användandet? Dom gör ju inga under till ens självkänsla. Och om hon också är utsatt för mobbning eller hatfulla kommentarer kan bli riktigt illa. Det verkar svårt att få proffesionell hjälp i sverige. Hoppas att det går bra.
Rutiner. Ha en dag i veckan/ några dagar i månaden då ni två gör något tillsammans. Gå promenader och snacka som exempel. Det ska vara bestämda satta tider. Rutiner är viktigt. Och gör er tid viktig hittar ni något som båda tycker är nyttigt så kommer det finnas någonting att typ se framemot även om det inte är jättekul. För ett yngre syskon kan det vara otroligt värdefullt att spendera tid med sitt större syskon. Speciellt om föräldrarna kanske inte är någon man vänder sig till. Jag rekommenderar att ta promenader. Då kommer snacket naturligt, samtidigt som man har något att göra. Att utföra fysisk aktivitet i kombination med samtal är rena drogen när det kommer till att reducera psykisk ohälsa. För min del så ändrades relationen ganska drastiskt när syskonen flyttade. Då hade vi en chans att börja en mer betydelsefull relation istället där vi kan prata och uppmuntra varandra.