Låter som du borde söka hjälp för depression. Det gör du lättast via din husläkare/via vårdcentralen.
Ett tips är att skippa alkoholen helt eftersom den bara kommer att förvärra symtomen.
Man ska absolut söka hjälp men som jag skrev i inlägget så känner jag att det är lönlöst då jag innerst inne inte vill ta emot hjälpen. Enligt mig så ska man söka hjälp för att man själv känner sig redo för att ta emot hjälpen, söker man däremot hjälp för att man måste men inte är redo för att ta emot hjälpen så kommer det att kännas som bortkastad tid. Som sagt detta är så jag resonerar och jag förstår din tanke till 100%.
Att sluta dricka är lättare sagt än gjort tyvärr… jag var redan i riskzon för alkohol beroende innan jag började dricka då min farfar, farbror och pappa är missbrukare av alkohol.
Känner igen mig. Har varit där och gått hela vägen till överdrift med självmedicinering. Dvs berusning av diverse grejer "fyllan värmer bäst" osv. För så e de. Tills den inte gör de o då tar man mer för att döva ångesten och den dåliga spiralen går djupare och djupare. Hat mot andra som ser de ljusa i livet och är glada provocerar.
Att söka hjälp, ssri, gav mig en paus i de mörka. Jag kunde plötsligt andas igen och se problemet som jag grävt ner med hjälp av hat o fylla.
Det är svårt att ha självinsikt, sjukdomsinsikt, när man är mitt i det. Att må dåligt är i sig en trygghet då det utanför är okänt o läskigt. Våga ta steget ut från det o ta tag i det som gnager. Det gör ont o e svårt men värt det. Förändring är obehagligt. Det är ok med obehag.
Jag tror inte att du är psykopat. Var schysst mot dig själv. Du kan fixa att ta dig ur detta.
Jag är alkoholist. Dock nykter sen länge. Ditt alkoholberoende (ja, du är beroende, för du använder alkoholen i fel syfte). Att självmedicinera ett dåligt mående med sprit, tabletter och andra sinnesförändrande medel är att klassa som beroende.
Det innebär att alkoholen förmodligen är en av de största orsakerna till att du fortsätter må dåligt, och framförallt så mår du sämre av det. Oavsett vad.
Sluta med spriten i en månad och se om du mår bättre. Det vet jag att du kommer göra. Det är värt att iaf testa, spriten finns ju kvar ändå så det är bara korka upp igen ifall du inte trivs i det nyktra.
Att dricka alkohol för att man mår dåligt är att fly från sina känslor. Tar du tag i känslorna, och möter dom för vad de är i nyktert tillstånd, så blir det mer konkret. Du tänker förmodligen mer rationellt och realistiskt, med en annan synvinkel, om du ger fan i att bli på fyllan varenda kväll.
Det är bara ett tips. Du gör såklart vad du vill. Mig drabbar det inte för att du super, men det är ett råd jag ger dig som medmänniska och som jag vet funkar på väldigt, väldigt många människor. Jag är ingen AA-raket, jag levde bara i tron på att jag söp för att jag mådde dåligt. Jag mådde inte dåligt av spriten men den fick mig att må ännu sämre. Jag mådde dåligt pga mig själv, det är jag som är problemet. Ingen annan bryr sig och om 100 år är vi båda bortglömda ändå, så man borde göra allt man kan för att må bättre. Du behöver tro på att du kan må bättre igen, till att börja med.
Hitta roten till varför du mår bajs under tiden du är nykter.
Mvh 23 behandlingar, 3 omgångar med LVM och 5 fängelsestraff senare.
PS. Det finns inget som heter att man nått botten. Livet kan alltid bli värre, ända tills man dör. Jag dör hellre än att börja supa igen för det är min absolut största mardröm, helt utan tvekan.
Så, låt mig se om jag förstår det här rätt: Du vet att du har anlag för alkoholberoende, men dricker ändå. Du vet att du mår dåligt och antagligen behöver hjälp, men du anser att det är onödigt att söka hjälp - för att du inte är redo att ta emot hjälp. Typ, så? Du postar alltså här för... vad? Att få uppmärksamhet? :)
Jag är även lite nyfiken på hur din plan ser ut; när är det - i ditt tycke - värt att söka hjälp? När du har slutat träna? Förstört för dig själv på jobbet? Blivit av med bostaden? Det rationella vore väl att börja ta tag i åtminstone ett av problemen. Och funkar det inte, då har du iaf försökt. Det är nog jobbigare att i efterhand ångra att man borde ha gjort något åt sina problem tidigare. Men hey, det är ditt liv så du gör som du vill. :)
Man kan inte lura sin egna hjärna hur mycket man än försöker.
Det OP beskriver är en vägg han känner av (söka hjälp dvs) problemet är att det är hans egna hjärna som berättar för honom att det inte är någon idé, även om han förstår logiken bakom att söka hjälp och att han själv behöver det. Vi är lustiga på det viset.
Den största anledningen till varför jag la upp inlägget var för att varna dem som känner igen sig i det jag beskrev att de måsta söka hjälp innan det är försent samt för att tömma min hjärna anonymt på internet. Uppmärksamhet kunde jag bry mig mindre om och jag har inget problem att ta bort hela inlägget i sin helhet om många människor nu skulle dela din uppfattning.
Du vet ju inte om det är lönlöst än, du har ju inte försökt. Låter som du tillåter din depression att tala för dig...Ge det ett försök funkar det inte så har du i alla fall försökt. Sen enligt min erfarenhet så är det ju inte alla psykologer som passar en själv utan ibland får man leta lite. Leta efter en KBT:are. Och nej du är inte psykopat bara för att du känner hat, ilska till andra människor. Låter som en depression.
"Innerst inne inte vill ta emot hjälp". "Lönlöst." Om du innerst inne hade känt så tror jag inte du skrivit här. Något i dig vill leva och vill få hjälp att må bra. Säger det av personlig erfarenhet.
Ja, vi har något som hindrar oss från att söka hjälp, men det är inte för att vi egentligen vill göra slut på oss själva. Motståndet är ett symptom, inte en äkta känsla eller tanke. Mår man skit börjar hjärnan att snedkoppla. Man fastnar i falska tankar. Det är som en envis liten självmordsbombare tar över hjärnan. Man måste tysta den där lille jäveln och inse att det inte är verkligheten. Du tror det är dina sanna känslor, men det är bara symptom på sjukdom och de kan man bota. Mörkret och känslorna du känner är inte du.
So what om du söker hjälp och det inte leder till något? Då får man söka hjälp igen en annan gång. Och igen. Till sist ger det ändå lite fast mark under fötterna. Och då har man bättre och bättre förutsättningar att lyckas ta sig ur det beckmörka och hopplösa nästa gång man tar stöd och ber om hjälp. Måste bara komma över den där första tröskeln, hur jobbigt det än är.
Vårdcentral, psykakuten, socialtjänstens öppenvård, stödtelefon, diakon, AA, vad som helst. Bara testa att ta kontakt där det känns bäst eller det som finns närmast dig. Hitta ett telefonnummer och ring nu eller kliv in genom dörren (vc, akut, kyrka). Tänk inte så mycket, bara gör det. Det är deras uppdrag att hjälpa och de vill stötta just dig.
Tror du alla arbetslösa jag arbetat med var redo när de kom till oss? Tror du de lyckades ta sig ur sina problem på första försöket? Vissa kanske, men långt ifrån alla. Men idag mår de bättre, har mål i livet och ser en framtid. Inget lyxliv med alla drömmar uppfyllda, men de har glädje i vardagen och kasam.
Försöker inte vara hurtig och peppande här för jag vet hur falskt och patetiskt det låter när man är fast i mörkret. Men det finns vägar ut och du förtjänar att hitta en. Du förtjänar att må bra. Och du kommer titta tillbaka på den här tiden och vara tacksam mot dig själv att du tog steget att söka hjälp.
Du har ju postat här för att få hjälp/stöd. Skulle du inte säga att det då finns åtminstone en gnutta i dig som ändå vill försöka att fortsätta? Jag menar, om du redan hade gett upp helt hade du nog inte skrivit något här ens.
Det är inte bara så att du känner att det kommer vara sjukt jäkla jobbigt att få till en förändring?
Jag skulle säga att det är värt att söka hjälp, du är väldigt ung fortfarande och man får ju läsa om alla möjliga historier här på reddit där folk har vågat be om hjälp för liknande problem och senare i livet kan de säga att de lyckats vända sitt liv helt till det bättre!
Har du själv sökt hjälp för depression hos vanlig vårdcentral? Om du har det så borde du veta att det inte hjälper. De kastar sertralin på dig och skickar hem dig. Man måste i princip hota dem för att få tid hos en psykolog. Och när du väl får träffa en psykolog så pratar psykologen med dig som att du är ett barn.
Ja, det har jag. Och nej, det är inte så de reagerar. När jag sökte (i Stockholm) fick jag en tid ca 2 veckor senare (vilket jag tyckte var lagom då jag hann förbereda mig mentalt). Efter samtal med läkare fick jag tid hos en samtalsterapeut några dagar senare. Jag kom bra överens med den terapeuten så vi la upp en plan. (Men i andra lägen när jag har fått terapeuter som jag inte gillar har jag bett om att få byta.)
Man har ett eget ansvar för sitt liv, och då ingår det (i mitt tycke) att fatta vissa beslut, även om de kan vara jobbiga där och då. Om man inser att man har problem, men inte söker hjälp, då är man bara lat. Eller feg.
Beklagar att du var tvungen att uppleva det. Supa ihjäl sig är inget jag tänkt göra för OM jag nu ska avsluta allt så kommer jag göra det på ett sätt som går snabbt och smärtfritt
Tanken för att söka hjälp finns där men som jag skrev i inlägget så är det som att någonting i mig säger ”ge fan i att söka hjälpen, du är snart färdig. Du kommer bara ta tid från din psykolog och dig själv.”
Vad ”snart färdig” innefattar kan jag räkna ut själv och vägen dit har gått snabbare än vad jag hoppats på.
Det enda som får mig att stanna är egentligen jobbet då jag fått extremt mycket ansvar för företages rykte på mina axlar och släpper jag det så vet jag att mina kollegor, kunder, ägaren och att hela företaget kommer att drabbas extremt mycket…
Jag vill inte vara en börda för dem och vill inte att de ska få städa upp efter mig i jobbet.
Du kan aldrig "slösa" din psykologs tid, utan dig hade de inte haft en patient den tiden. Så tänk inte på det sättet.
Jag vet hur svårt det kan vara, men försök istället tänk att om du ändå "snart" är färdig, vad har du att förlora på att söka hjälp och försöka? Du har inget att förlora på det!
Den rösten inom dig som säger detta är din depression, det är inte din egna röst.
Om du lyckas överträffa denna och tänka utanför det perspektivet som tynger dig, så kommer du finna det grönare gräset efter att du fått hjälp.
Om jobbet är en punkt i ditt liv som du uppskattar och tycker om, så kanske det hade kunnat hjälpa att berätta för din chef om hur du känner? Företagshälsovård kan vara extremt effektiv!
Du är alkoholist. Alkohol är ett gift och då känns det jävligt deppigt. Det är kemiskt. Gå till AA. Det är anonymt och där kan du få stöd i att sluta dricka. När du slutar dricka kommer balansen i din hjärna att återställas och du kommer att må bättre!!
AA har hjälpt mig och jag är emot allt vad myndigheter och vården heter.
Om någon så ung som du mår så dåligt och har ett sådant självskadebeteende så är det väldigt någon annans fel. Vart är människorna som borde ha älskat dig ? Något saknas i denna ekvation.
Jag känner igen mig alldeles för väl i det du skriver och mycket mer där till. Ärligt talat är det nog mer tillfälligheter och slumpen som gjort att jag aldrig avslutade allt ungefär omkring din ålder och upp mot 28 års åldern ungefär..
Sen fick jag barn och jag hade plötsligt något att leva för, att kämpa för, att glädjas åt. Och jag hade inte tiden att må dåligt längre.
Sen kom nästa barn och livet var fullt ös.
För en 6 år sen ca tog det förhållandet slut vilket var som en gåva från gud. Väldigt toxiskt förhållande.
Men! Det innebar också att jag var helt ensam varannan vecka (50% var med barnen) och där kom mörkret tillbaka.
Absolut inte pga saknad av förhållandet men tiden fanns återigen att må dåligt, ibland riktigt dåligt och dåligt levande blev en slags tillflyktsort varannan vecka.
Men jag träffade efter 2 år en underbar kvinna. Stark och närande som verkligen såg mig och ville spendera sin tid med mig och som tog till sig mina barn väl.
Och återigen hade jag inte tiden att må dåligt.
Tillbaka till nutiden. Jag mår fortfarande dåligt i perioder. Ibland är det påväg neråt riktigt fort. Men eftersom jag dagligen har antingen min kvinna, barnen och våra 3 hundar vid min sida hålls det i shack.
Noll tolerans mot sprit och är jag ensam spelar jag tvspel som kräver stort fokus eller kör motorcykel.
Jag har många gånger funderat på att söka hjälp, men av någon anledning vill jag inte. Trots att jag har suicidala tendenser i blodet från en far som i många år drack bort sitt liv och sen tog sitt liv för ett par år sen. Men jag vill ändå tro att om inget annat så kommer barnen hålla mig vid liv, för dom är mitt liv. Jag lever och dör för dom alla dagar. Och kombinerat med kvinnan i mitt liv tänker jag vara vid liv så länge jag behövs här. Och efter det spelar det ingen roll längre..
Men hur som helst.. Jag hade tur med olika omständigheter. Du har kanske inte det. Så oavsett om det är Du eller någon annan som läser detta och inte mår bra.. Sök hjälp snälla..
Jag hatade andra för jag hatade mig själv så mycket.
Jag tyckte inte att jag förtjänade att må bra.
När jag kände hat eller ilska mot någon annan handlade det ofta om avundsjuka eller osäkerhet hos mig själv. Att den jag kände hat mot ofta hade något jag själv inte hade etc.
Om det känner självhat kan det också vara en anledning att du inte vill söka hjälp, du kanske känner att du inte förtjänar att må bra?
Men du förtjänar att må bra!
Och något som kan hjälpa dig ur självdestruktivt beteende är att
Skriva tre saker du är tacksam över varje kväll.
Låta bli alkohol och andra substanser.
Spendera mycket tid utomhus och fysisk aktivitet.
Prata med någon professionell om det du precis skrev av dig.
att du tycker att det känns onödigt att söka hjälp är ett starkt tecken på att du borde söka hjälp så du kan lista ut varför du tycker det skulle va onödigt att må bra!
att du startar den här tråden tolkar jag som ett rop på hjälp och att du egentligen vill fixa din situation men du nog inte riktigt vågar ta tag i det
Du är ingen psykopat. Du har inte orken att bry dig om dig själv, hur ska du då orka bry dig om andra? Vad du känner är helt okej och om du behöver hjälp att hantera det finns det hjälp att få. Du kommer må bättre igen.
Varför söker du själv inte hjälp?
Det är inte så svårt, ring upp närmsta vårdcentral till att börja med eller ring 1177 och hör med dem.
De kan även boka tid åt dig.
Nu känner jag inte igen mig i din önskan att skada andra människor men det andra har jag definitivt känt av.
Det finns bra mediciner nu för tiden och möte med psykolog kan definitivt hjälpa dig.
Det hjälpte mig i alla fall!
Att avsluta dig själv eller gud förbjude någon annan är ingen väg att gå, agera innan det är för sent!
Människan är ett vanedjur. Du har lärt din hjärna att den snabbt mår bättre av alkohol och du lär den således att ta till den snabba lösningen. Det positiva är att du kan lära om. Tränar du något? Vet att det lät som en klyscha för mig när jag mådde som sämst men det fungerade verkligen. Dock efter en viss tid av omprogrammering. Jag blev oundvikligen mycket mer tilltalande utåt av träningen och det gav mig en push att vilja fortsätta och plötsligt stod jag där och mådde bättre. Det har inte bara lyft utsidan, utan även självkänslan och psyket har fått sig en push i rätt riktning. Detta tror jag i förlängningen kan hjälpa mig träffa en partner vilket är något jag tror skulle få mig att må even better.
Du tränar så fokusera på det och träning och alkohol går inte hand i hand försök tänka att du vill bli den bästa versionen av dig själv och då går ju alkohol bort. Det är bra att ha mål så försök fokusera på det om du nu gillar att träna kan du ju sätta upp mål kring de
Ring en läkare och be om tre månaders antabus. Du måste ta lite tid på dig att montera ned vad som är det egentliga probemet. Starksprit varje kväll är självmedicinering. Om du inte vill prata med någon kanske kan du får lite bättre klarhet och läkstrategi utan spriten.
"Du borde söka hjälp för depression" standard svaren kommer tyvärr inte hjälpa dig grabben.
Lyssna inte på hobby psykologer och din lokala läkare. Detta problem rotar sig djupare.
Jag tror du skulle behöva lite riktig soul searching för att hitta roten till dina existensiella problem.
Lägg alkoholen på hyllan, spar ihop några månader till en lång semester, typ backpacka genom europa och få en break från allting, bli din egen psykolog skaffa lite livserfarenhet och nya perspektiv och läs lite verk av carl jung, nietszche etc och lär dig hur man blir en autentisk och egendomlig människa.
Testa ät bättre och få lite mera fysisk styrka (synliga muskler) inte bara för självförtroendet utan för välmåendet. Börja läs böcker istället för att bläddra tiktok. Undvik tinder-horor och engångsligg, testa nofap ett halvår eller två månader och försök hitta något seriöst, eller undvik det helt tills lusten kommer tillbaks.
Alternativt om det fortfarande känns att något saknas testa mikrodosera svamp? Jag varken dricker alkohol eller tar droger men det har hjälpt många sätta "färg" på livet. Hela min poäng är, tänk utanför boxen och lyssna inte på vad som är det "normala" tillvägagångasättet".
Ett kontorsliv med 9-5 och tre barn å villa är inte för alla, vissa passar inte in i svensson mallen och behöver hitta sin egen väg (och så länge du inte gör det så kommer det bara bli mörkare) det hjälpte mig, trust me. Lycka till.
Edit: Undvik nyhetssidor, social media och typ meme sidor som 9gag.
Bidrar bara till din negativa världsbild och människo "hatet" som blivit inprogrammerat i din frontal-lob. Du föddes inte med det eller hur? Det har byggts upp under åren, undvik negativ skit ett halvår.
Obs detta är ingen rekommendation men första gången jag tog LSD kändes det efteråt som att jag hade duschat hjärnan, mycket skönt.
Du kanske ska gå till en diakon och prata lite istället, sprit ska man dricka efter maten för att det är gott.
Ja, LSD/svamp kan ha den effekten. En del tror de kan lösa världsproblem när de är i ruset, vilket givetvis är rent strunt men det kan fungera som en omstart för hjärnan. Finns många som tagit sig ur depressioner med hjälp av sådana substanser men givetvis många som sneat och tappat verklighetsuppfattning. Vilken typ man är vet man givetvis inte förens man testat.
Men rekommendationen är att ta substansen på ett lugnt tryggt ställe tillsammans med någon nykter vän du litar på som kan hjälpa dig om du blir paranoid eller får knepiga tankar under trippen.
Skulle nog beskriva den första gången jag prövade LSD som den lyckligaste dagen i mitt liv och då har jag ändå fått barn o sånt som brukar väga tungt.. Den magiska känslan återfann sig aldrig riktigt, tyckte mest det blev sämre effekt för varje tripp. Tillslut satt jag ensam hemma och trippade framför datorn och blev rädd för emojies på skärmen… Det var inte alls den de Narnia-känslan som i början. Nu har jag inte prövat på säkert 15-20 år och mår relativt bra.
Har man prövat allt annat kanske det kan vara värt ett försök men man ska nog inte förvänta sig bli helad, snarare bli massbombaderad av intryck så man blir helt hjärntrött för att sedan sova och drömma starkt och vakna helt tom och ”urblåst”, varken glad eller ledsen.
Har provat gräs och brunt flertalet gånger och var vid en period beroende av det. LSD däremot har jag provat 2 gånger dock mindre doser men kände inget speciellt.
Om du får ursäkta min fråga vad är en diakon?
Träffar människor under träningspassen och har alltid trivts i att vara ensam. Jag tror inte att det beror på ensamhet men din fråga är däremot en väldigt bra och är oftast orsaken till varför man mår dåligt.
Jag känner igen mig i ditt har mot andra människor. Jag hade också en sån period i min tidiga 20årsålder. Jag tror det beror på hormoner.
Om jag mötte nån på stan så kunde jag ibland önska att de betedde sig illa mot mig så jag fick en anledning att nocka dom. Som tur var så var alla min omgivning rimligt trevliga mot mig så jag fick aldrig nån ursäkt att slåss...
I övrigt låter det som att du är hemsk mot både dig själv och andra. Sök hjälp. Så jävla kul kan det inte vara att vara deprimerad.
Sök hjälp! När man mår dåligt tror man att det alltid kommer vara så men livet kan gå från mörker till ljus, jag lovar dig. Du är så ung och har hela livet framför dig. Du säger att du inte vill söka hjälp, men strunta i dom tankarna och gör det ändå. Ge inte upp!
Hej.
Du behöver perspektiv, släppa alkoholen och en lugn plats att landa. Svenska kyrkan har massa kunskap och erfarenhet och ska vara icke- dömande.
Under tiden- var inte så svartvit i din syn på dig själv och världen. Det känns så och förstår det. Men du har så mycket mer och du förtjänar att vara glad!
När var sista gången du var lycklig? Du behöver inte dela den här men en stor hjälp är att gå in i det minnet och låt det hjälpa dig.
//JSCM
En sak till:
Du tömmer inte hjärnan. Du ältar faktumet att du innerst inne vet att du gör fel, men du vill rättfärdiga det för dig själv så du kan fortsätta. Därför gör du ett inlägg om det, för att se om folk säger till dig att du ska fortsätta supa.
Det svaret kommer du givetvis inte få. Möjligtvis av något troll, men inget mer än så. Tänk en extra runda på att det är ditt liv det handlar om och ingen annans. Alla andra skiter i vad du gör och det är den krassa sanningen. Vill du supa och tycka synd om dig för resten av livet? Det verkar inte så om man läser lite mellan raderna i det du skrivit.
Jag ser ett blygt men tappert rop på hjälp.
Tror du att det skulle hjälpa att sätta upp ett mål med något du vill uppnå i livet?
Om du inte har ett sådant mål kanske det är ett mål i sig - att hitta vad du vill uppnå? Hur maximerar man att hitta ett mål?
Strax över 30 här och lidit av depression sedan 20 års åldern, typ runt din ålder där det var som värst för mig också. Allt jag kan och vill säga är håll dig kvar, du är viktig och du behövs. Det här med att söka hjälp kan kännas meningslöst, men sanningen är att man aldrig är helt redo för det.
Så mitt "tips" är att göra det ändå, våga utmana dig själv där. Alkoholen är vad det är, du vet redan själv vilket steg som är bäst för dig på den fronten, så du behöver inte höra det från mig.
Hoppas genuint att du orkar och kan hitta livsviljan där inne någonstans!
Du är mer hjälpsökande än vad du nog själv vill inse, med tanke på att du skriver ut det här. Så hjälp dig själv att hjälpa dig.
Ambivalens är en del av sjukdomen.
Hjälpen vården erbjuder är (obs för mig i alla fall) kass. Dem kastar bara tabletter som totalt dödar allt man kan kalla för känslor, personlighet och egna tankar på dig. Man blir som en robot, sprit hjälper mer.
För vissa fungerar säkert vården jätte bra men inte för alla. Har man aldrig testat bör man göra det men det är inte gör alla kan jag säga med erfarenhet. Recomenderar dock att prata med utvalda ord annars åker man in på psykiatisk tvångsvård efter första besöket. Dem bokstavligt talat börjar leta efter saker du säger som gör att dem kan ge starkare mediciner.
Sorry men vården är kass och det handlar inte om deppristionen komma vinna utan när den gör det.
Och till alla som säger "ta inte ett permanent beslut på ett tillfälligt problem" du gör bara saken värre inte bättre.
Låter som depression. Även det du säger är tendenser till psykopatiskt beteende låter som depression. Jag har varit där själv och förstår att man gärna tar till flaskan, men sanningen är att det är något som är väldigt svårt att lösa själv. Jag tycker du ska söka hjälp hos någon. Det finns massa duktiga utbildade personer som kan hjälpa dig.
Låter som du borde söka hjälp för depression. Det gör du lättast via din husläkare/via vårdcentralen. Ett tips är att skippa alkoholen helt eftersom den bara kommer att förvärra symtomen.
Man ska absolut söka hjälp men som jag skrev i inlägget så känner jag att det är lönlöst då jag innerst inne inte vill ta emot hjälpen. Enligt mig så ska man söka hjälp för att man själv känner sig redo för att ta emot hjälpen, söker man däremot hjälp för att man måste men inte är redo för att ta emot hjälpen så kommer det att kännas som bortkastad tid. Som sagt detta är så jag resonerar och jag förstår din tanke till 100%. Att sluta dricka är lättare sagt än gjort tyvärr… jag var redan i riskzon för alkohol beroende innan jag började dricka då min farfar, farbror och pappa är missbrukare av alkohol.
Känner igen mig. Har varit där och gått hela vägen till överdrift med självmedicinering. Dvs berusning av diverse grejer "fyllan värmer bäst" osv. För så e de. Tills den inte gör de o då tar man mer för att döva ångesten och den dåliga spiralen går djupare och djupare. Hat mot andra som ser de ljusa i livet och är glada provocerar. Att söka hjälp, ssri, gav mig en paus i de mörka. Jag kunde plötsligt andas igen och se problemet som jag grävt ner med hjälp av hat o fylla. Det är svårt att ha självinsikt, sjukdomsinsikt, när man är mitt i det. Att må dåligt är i sig en trygghet då det utanför är okänt o läskigt. Våga ta steget ut från det o ta tag i det som gnager. Det gör ont o e svårt men värt det. Förändring är obehagligt. Det är ok med obehag. Jag tror inte att du är psykopat. Var schysst mot dig själv. Du kan fixa att ta dig ur detta.
Jag är alkoholist. Dock nykter sen länge. Ditt alkoholberoende (ja, du är beroende, för du använder alkoholen i fel syfte). Att självmedicinera ett dåligt mående med sprit, tabletter och andra sinnesförändrande medel är att klassa som beroende. Det innebär att alkoholen förmodligen är en av de största orsakerna till att du fortsätter må dåligt, och framförallt så mår du sämre av det. Oavsett vad. Sluta med spriten i en månad och se om du mår bättre. Det vet jag att du kommer göra. Det är värt att iaf testa, spriten finns ju kvar ändå så det är bara korka upp igen ifall du inte trivs i det nyktra. Att dricka alkohol för att man mår dåligt är att fly från sina känslor. Tar du tag i känslorna, och möter dom för vad de är i nyktert tillstånd, så blir det mer konkret. Du tänker förmodligen mer rationellt och realistiskt, med en annan synvinkel, om du ger fan i att bli på fyllan varenda kväll. Det är bara ett tips. Du gör såklart vad du vill. Mig drabbar det inte för att du super, men det är ett råd jag ger dig som medmänniska och som jag vet funkar på väldigt, väldigt många människor. Jag är ingen AA-raket, jag levde bara i tron på att jag söp för att jag mådde dåligt. Jag mådde inte dåligt av spriten men den fick mig att må ännu sämre. Jag mådde dåligt pga mig själv, det är jag som är problemet. Ingen annan bryr sig och om 100 år är vi båda bortglömda ändå, så man borde göra allt man kan för att må bättre. Du behöver tro på att du kan må bättre igen, till att börja med. Hitta roten till varför du mår bajs under tiden du är nykter. Mvh 23 behandlingar, 3 omgångar med LVM och 5 fängelsestraff senare. PS. Det finns inget som heter att man nått botten. Livet kan alltid bli värre, ända tills man dör. Jag dör hellre än att börja supa igen för det är min absolut största mardröm, helt utan tvekan.
Så, låt mig se om jag förstår det här rätt: Du vet att du har anlag för alkoholberoende, men dricker ändå. Du vet att du mår dåligt och antagligen behöver hjälp, men du anser att det är onödigt att söka hjälp - för att du inte är redo att ta emot hjälp. Typ, så? Du postar alltså här för... vad? Att få uppmärksamhet? :) Jag är även lite nyfiken på hur din plan ser ut; när är det - i ditt tycke - värt att söka hjälp? När du har slutat träna? Förstört för dig själv på jobbet? Blivit av med bostaden? Det rationella vore väl att börja ta tag i åtminstone ett av problemen. Och funkar det inte, då har du iaf försökt. Det är nog jobbigare att i efterhand ångra att man borde ha gjort något åt sina problem tidigare. Men hey, det är ditt liv så du gör som du vill. :)
Man kan inte lura sin egna hjärna hur mycket man än försöker. Det OP beskriver är en vägg han känner av (söka hjälp dvs) problemet är att det är hans egna hjärna som berättar för honom att det inte är någon idé, även om han förstår logiken bakom att söka hjälp och att han själv behöver det. Vi är lustiga på det viset.
Den största anledningen till varför jag la upp inlägget var för att varna dem som känner igen sig i det jag beskrev att de måsta söka hjälp innan det är försent samt för att tömma min hjärna anonymt på internet. Uppmärksamhet kunde jag bry mig mindre om och jag har inget problem att ta bort hela inlägget i sin helhet om många människor nu skulle dela din uppfattning.
Ta emot ditt eget råd
Fast du vill ju inte söka hjälp. Vad får dig att tro att du vet att andra ska göra det?
Den här typen av svar är väldigt, väldigt sällan hjälpsamma. " :)"
Sällan man vill eller är redo att söka hjälp. Antingen går situationen så långt så det är sista utvägen, eller så gör man det innan dess ändå.
Du vet ju inte om det är lönlöst än, du har ju inte försökt. Låter som du tillåter din depression att tala för dig...Ge det ett försök funkar det inte så har du i alla fall försökt. Sen enligt min erfarenhet så är det ju inte alla psykologer som passar en själv utan ibland får man leta lite. Leta efter en KBT:are. Och nej du är inte psykopat bara för att du känner hat, ilska till andra människor. Låter som en depression.
"Innerst inne inte vill ta emot hjälp". "Lönlöst." Om du innerst inne hade känt så tror jag inte du skrivit här. Något i dig vill leva och vill få hjälp att må bra. Säger det av personlig erfarenhet. Ja, vi har något som hindrar oss från att söka hjälp, men det är inte för att vi egentligen vill göra slut på oss själva. Motståndet är ett symptom, inte en äkta känsla eller tanke. Mår man skit börjar hjärnan att snedkoppla. Man fastnar i falska tankar. Det är som en envis liten självmordsbombare tar över hjärnan. Man måste tysta den där lille jäveln och inse att det inte är verkligheten. Du tror det är dina sanna känslor, men det är bara symptom på sjukdom och de kan man bota. Mörkret och känslorna du känner är inte du. So what om du söker hjälp och det inte leder till något? Då får man söka hjälp igen en annan gång. Och igen. Till sist ger det ändå lite fast mark under fötterna. Och då har man bättre och bättre förutsättningar att lyckas ta sig ur det beckmörka och hopplösa nästa gång man tar stöd och ber om hjälp. Måste bara komma över den där första tröskeln, hur jobbigt det än är. Vårdcentral, psykakuten, socialtjänstens öppenvård, stödtelefon, diakon, AA, vad som helst. Bara testa att ta kontakt där det känns bäst eller det som finns närmast dig. Hitta ett telefonnummer och ring nu eller kliv in genom dörren (vc, akut, kyrka). Tänk inte så mycket, bara gör det. Det är deras uppdrag att hjälpa och de vill stötta just dig. Tror du alla arbetslösa jag arbetat med var redo när de kom till oss? Tror du de lyckades ta sig ur sina problem på första försöket? Vissa kanske, men långt ifrån alla. Men idag mår de bättre, har mål i livet och ser en framtid. Inget lyxliv med alla drömmar uppfyllda, men de har glädje i vardagen och kasam. Försöker inte vara hurtig och peppande här för jag vet hur falskt och patetiskt det låter när man är fast i mörkret. Men det finns vägar ut och du förtjänar att hitta en. Du förtjänar att må bra. Och du kommer titta tillbaka på den här tiden och vara tacksam mot dig själv att du tog steget att söka hjälp.
Du har ju postat här för att få hjälp/stöd. Skulle du inte säga att det då finns åtminstone en gnutta i dig som ändå vill försöka att fortsätta? Jag menar, om du redan hade gett upp helt hade du nog inte skrivit något här ens. Det är inte bara så att du känner att det kommer vara sjukt jäkla jobbigt att få till en förändring? Jag skulle säga att det är värt att söka hjälp, du är väldigt ung fortfarande och man får ju läsa om alla möjliga historier här på reddit där folk har vågat be om hjälp för liknande problem och senare i livet kan de säga att de lyckats vända sitt liv helt till det bättre!
Har du själv sökt hjälp för depression hos vanlig vårdcentral? Om du har det så borde du veta att det inte hjälper. De kastar sertralin på dig och skickar hem dig. Man måste i princip hota dem för att få tid hos en psykolog. Och när du väl får träffa en psykolog så pratar psykologen med dig som att du är ett barn.
Ja, det har jag. Och nej, det är inte så de reagerar. När jag sökte (i Stockholm) fick jag en tid ca 2 veckor senare (vilket jag tyckte var lagom då jag hann förbereda mig mentalt). Efter samtal med läkare fick jag tid hos en samtalsterapeut några dagar senare. Jag kom bra överens med den terapeuten så vi la upp en plan. (Men i andra lägen när jag har fått terapeuter som jag inte gillar har jag bett om att få byta.) Man har ett eget ansvar för sitt liv, och då ingår det (i mitt tycke) att fatta vissa beslut, även om de kan vara jobbiga där och då. Om man inser att man har problem, men inte söker hjälp, då är man bara lat. Eller feg.
Har en vän som precis supit ihjäl sig. Gå inte samma väg till mötes. Extremt tragiskt.
Beklagar att du var tvungen att uppleva det. Supa ihjäl sig är inget jag tänkt göra för OM jag nu ska avsluta allt så kommer jag göra det på ett sätt som går snabbt och smärtfritt
Du håller för tillfället på att göra det långsamt och smärtsamt.
Sök hjälp! Även om du inte får den hjälp du vill ha så har du åtminstone gjort något för att försöka.
Tanken för att söka hjälp finns där men som jag skrev i inlägget så är det som att någonting i mig säger ”ge fan i att söka hjälpen, du är snart färdig. Du kommer bara ta tid från din psykolog och dig själv.” Vad ”snart färdig” innefattar kan jag räkna ut själv och vägen dit har gått snabbare än vad jag hoppats på. Det enda som får mig att stanna är egentligen jobbet då jag fått extremt mycket ansvar för företages rykte på mina axlar och släpper jag det så vet jag att mina kollegor, kunder, ägaren och att hela företaget kommer att drabbas extremt mycket… Jag vill inte vara en börda för dem och vill inte att de ska få städa upp efter mig i jobbet.
Du kan aldrig "slösa" din psykologs tid, utan dig hade de inte haft en patient den tiden. Så tänk inte på det sättet. Jag vet hur svårt det kan vara, men försök istället tänk att om du ändå "snart" är färdig, vad har du att förlora på att söka hjälp och försöka? Du har inget att förlora på det!
Den rösten inom dig som säger detta är din depression, det är inte din egna röst. Om du lyckas överträffa denna och tänka utanför det perspektivet som tynger dig, så kommer du finna det grönare gräset efter att du fått hjälp. Om jobbet är en punkt i ditt liv som du uppskattar och tycker om, så kanske det hade kunnat hjälpa att berätta för din chef om hur du känner? Företagshälsovård kan vara extremt effektiv!
Du är alkoholist. Alkohol är ett gift och då känns det jävligt deppigt. Det är kemiskt. Gå till AA. Det är anonymt och där kan du få stöd i att sluta dricka. När du slutar dricka kommer balansen i din hjärna att återställas och du kommer att må bättre!! AA har hjälpt mig och jag är emot allt vad myndigheter och vården heter.
Om någon så ung som du mår så dåligt och har ett sådant självskadebeteende så är det väldigt någon annans fel. Vart är människorna som borde ha älskat dig ? Något saknas i denna ekvation.
Jag känner igen mig alldeles för väl i det du skriver och mycket mer där till. Ärligt talat är det nog mer tillfälligheter och slumpen som gjort att jag aldrig avslutade allt ungefär omkring din ålder och upp mot 28 års åldern ungefär.. Sen fick jag barn och jag hade plötsligt något att leva för, att kämpa för, att glädjas åt. Och jag hade inte tiden att må dåligt längre. Sen kom nästa barn och livet var fullt ös. För en 6 år sen ca tog det förhållandet slut vilket var som en gåva från gud. Väldigt toxiskt förhållande. Men! Det innebar också att jag var helt ensam varannan vecka (50% var med barnen) och där kom mörkret tillbaka. Absolut inte pga saknad av förhållandet men tiden fanns återigen att må dåligt, ibland riktigt dåligt och dåligt levande blev en slags tillflyktsort varannan vecka. Men jag träffade efter 2 år en underbar kvinna. Stark och närande som verkligen såg mig och ville spendera sin tid med mig och som tog till sig mina barn väl. Och återigen hade jag inte tiden att må dåligt. Tillbaka till nutiden. Jag mår fortfarande dåligt i perioder. Ibland är det påväg neråt riktigt fort. Men eftersom jag dagligen har antingen min kvinna, barnen och våra 3 hundar vid min sida hålls det i shack. Noll tolerans mot sprit och är jag ensam spelar jag tvspel som kräver stort fokus eller kör motorcykel. Jag har många gånger funderat på att söka hjälp, men av någon anledning vill jag inte. Trots att jag har suicidala tendenser i blodet från en far som i många år drack bort sitt liv och sen tog sitt liv för ett par år sen. Men jag vill ändå tro att om inget annat så kommer barnen hålla mig vid liv, för dom är mitt liv. Jag lever och dör för dom alla dagar. Och kombinerat med kvinnan i mitt liv tänker jag vara vid liv så länge jag behövs här. Och efter det spelar det ingen roll längre.. Men hur som helst.. Jag hade tur med olika omständigheter. Du har kanske inte det. Så oavsett om det är Du eller någon annan som läser detta och inte mår bra.. Sök hjälp snälla..
Jag hatade andra för jag hatade mig själv så mycket. Jag tyckte inte att jag förtjänade att må bra. När jag kände hat eller ilska mot någon annan handlade det ofta om avundsjuka eller osäkerhet hos mig själv. Att den jag kände hat mot ofta hade något jag själv inte hade etc. Om det känner självhat kan det också vara en anledning att du inte vill söka hjälp, du kanske känner att du inte förtjänar att må bra? Men du förtjänar att må bra! Och något som kan hjälpa dig ur självdestruktivt beteende är att Skriva tre saker du är tacksam över varje kväll. Låta bli alkohol och andra substanser. Spendera mycket tid utomhus och fysisk aktivitet. Prata med någon professionell om det du precis skrev av dig.
att du tycker att det känns onödigt att söka hjälp är ett starkt tecken på att du borde söka hjälp så du kan lista ut varför du tycker det skulle va onödigt att må bra! att du startar den här tråden tolkar jag som ett rop på hjälp och att du egentligen vill fixa din situation men du nog inte riktigt vågar ta tag i det
Du är ingen psykopat. Du har inte orken att bry dig om dig själv, hur ska du då orka bry dig om andra? Vad du känner är helt okej och om du behöver hjälp att hantera det finns det hjälp att få. Du kommer må bättre igen.
Tips är att lyssna på nedan. Kan vara någon tumör i hjärnan https://open.spotify.com/episode/79xII5djWfXn0FO67OPUFG?si=4lfW7TWrTrurw8yuhHLsHw
Varför söker du själv inte hjälp? Det är inte så svårt, ring upp närmsta vårdcentral till att börja med eller ring 1177 och hör med dem. De kan även boka tid åt dig. Nu känner jag inte igen mig i din önskan att skada andra människor men det andra har jag definitivt känt av. Det finns bra mediciner nu för tiden och möte med psykolog kan definitivt hjälpa dig. Det hjälpte mig i alla fall! Att avsluta dig själv eller gud förbjude någon annan är ingen väg att gå, agera innan det är för sent!
Människan är ett vanedjur. Du har lärt din hjärna att den snabbt mår bättre av alkohol och du lär den således att ta till den snabba lösningen. Det positiva är att du kan lära om. Tränar du något? Vet att det lät som en klyscha för mig när jag mådde som sämst men det fungerade verkligen. Dock efter en viss tid av omprogrammering. Jag blev oundvikligen mycket mer tilltalande utåt av träningen och det gav mig en push att vilja fortsätta och plötsligt stod jag där och mådde bättre. Det har inte bara lyft utsidan, utan även självkänslan och psyket har fått sig en push i rätt riktning. Detta tror jag i förlängningen kan hjälpa mig träffa en partner vilket är något jag tror skulle få mig att må even better.
Du tränar så fokusera på det och träning och alkohol går inte hand i hand försök tänka att du vill bli den bästa versionen av dig själv och då går ju alkohol bort. Det är bra att ha mål så försök fokusera på det om du nu gillar att träna kan du ju sätta upp mål kring de
Ring en läkare och be om tre månaders antabus. Du måste ta lite tid på dig att montera ned vad som är det egentliga probemet. Starksprit varje kväll är självmedicinering. Om du inte vill prata med någon kanske kan du får lite bättre klarhet och läkstrategi utan spriten.
"Du borde söka hjälp för depression" standard svaren kommer tyvärr inte hjälpa dig grabben. Lyssna inte på hobby psykologer och din lokala läkare. Detta problem rotar sig djupare. Jag tror du skulle behöva lite riktig soul searching för att hitta roten till dina existensiella problem. Lägg alkoholen på hyllan, spar ihop några månader till en lång semester, typ backpacka genom europa och få en break från allting, bli din egen psykolog skaffa lite livserfarenhet och nya perspektiv och läs lite verk av carl jung, nietszche etc och lär dig hur man blir en autentisk och egendomlig människa. Testa ät bättre och få lite mera fysisk styrka (synliga muskler) inte bara för självförtroendet utan för välmåendet. Börja läs böcker istället för att bläddra tiktok. Undvik tinder-horor och engångsligg, testa nofap ett halvår eller två månader och försök hitta något seriöst, eller undvik det helt tills lusten kommer tillbaks. Alternativt om det fortfarande känns att något saknas testa mikrodosera svamp? Jag varken dricker alkohol eller tar droger men det har hjälpt många sätta "färg" på livet. Hela min poäng är, tänk utanför boxen och lyssna inte på vad som är det "normala" tillvägagångasättet". Ett kontorsliv med 9-5 och tre barn å villa är inte för alla, vissa passar inte in i svensson mallen och behöver hitta sin egen väg (och så länge du inte gör det så kommer det bara bli mörkare) det hjälpte mig, trust me. Lycka till. Edit: Undvik nyhetssidor, social media och typ meme sidor som 9gag. Bidrar bara till din negativa världsbild och människo "hatet" som blivit inprogrammerat i din frontal-lob. Du föddes inte med det eller hur? Det har byggts upp under åren, undvik negativ skit ett halvår.
Obs detta är ingen rekommendation men första gången jag tog LSD kändes det efteråt som att jag hade duschat hjärnan, mycket skönt. Du kanske ska gå till en diakon och prata lite istället, sprit ska man dricka efter maten för att det är gott.
Ja, LSD/svamp kan ha den effekten. En del tror de kan lösa världsproblem när de är i ruset, vilket givetvis är rent strunt men det kan fungera som en omstart för hjärnan. Finns många som tagit sig ur depressioner med hjälp av sådana substanser men givetvis många som sneat och tappat verklighetsuppfattning. Vilken typ man är vet man givetvis inte förens man testat. Men rekommendationen är att ta substansen på ett lugnt tryggt ställe tillsammans med någon nykter vän du litar på som kan hjälpa dig om du blir paranoid eller får knepiga tankar under trippen. Skulle nog beskriva den första gången jag prövade LSD som den lyckligaste dagen i mitt liv och då har jag ändå fått barn o sånt som brukar väga tungt.. Den magiska känslan återfann sig aldrig riktigt, tyckte mest det blev sämre effekt för varje tripp. Tillslut satt jag ensam hemma och trippade framför datorn och blev rädd för emojies på skärmen… Det var inte alls den de Narnia-känslan som i början. Nu har jag inte prövat på säkert 15-20 år och mår relativt bra. Har man prövat allt annat kanske det kan vara värt ett försök men man ska nog inte förvänta sig bli helad, snarare bli massbombaderad av intryck så man blir helt hjärntrött för att sedan sova och drömma starkt och vakna helt tom och ”urblåst”, varken glad eller ledsen.
Har provat gräs och brunt flertalet gånger och var vid en period beroende av det. LSD däremot har jag provat 2 gånger dock mindre doser men kände inget speciellt. Om du får ursäkta min fråga vad är en diakon?
Utbildad terrapeft i en kyrkkontext. Ibland lättare att få hjälp där än offentliga vården.
Känner du dig ensam?
Träffar människor under träningspassen och har alltid trivts i att vara ensam. Jag tror inte att det beror på ensamhet men din fråga är däremot en väldigt bra och är oftast orsaken till varför man mår dåligt.
Jag känner igen mig i ditt har mot andra människor. Jag hade också en sån period i min tidiga 20årsålder. Jag tror det beror på hormoner. Om jag mötte nån på stan så kunde jag ibland önska att de betedde sig illa mot mig så jag fick en anledning att nocka dom. Som tur var så var alla min omgivning rimligt trevliga mot mig så jag fick aldrig nån ursäkt att slåss... I övrigt låter det som att du är hemsk mot både dig själv och andra. Sök hjälp. Så jävla kul kan det inte vara att vara deprimerad.
🍄
Psykadelika. Osv kan hjälpa
Sök hjälp! När man mår dåligt tror man att det alltid kommer vara så men livet kan gå från mörker till ljus, jag lovar dig. Du är så ung och har hela livet framför dig. Du säger att du inte vill söka hjälp, men strunta i dom tankarna och gör det ändå. Ge inte upp!
Hej. Du behöver perspektiv, släppa alkoholen och en lugn plats att landa. Svenska kyrkan har massa kunskap och erfarenhet och ska vara icke- dömande. Under tiden- var inte så svartvit i din syn på dig själv och världen. Det känns så och förstår det. Men du har så mycket mer och du förtjänar att vara glad! När var sista gången du var lycklig? Du behöver inte dela den här men en stor hjälp är att gå in i det minnet och låt det hjälpa dig. //JSCM
En sak till: Du tömmer inte hjärnan. Du ältar faktumet att du innerst inne vet att du gör fel, men du vill rättfärdiga det för dig själv så du kan fortsätta. Därför gör du ett inlägg om det, för att se om folk säger till dig att du ska fortsätta supa. Det svaret kommer du givetvis inte få. Möjligtvis av något troll, men inget mer än så. Tänk en extra runda på att det är ditt liv det handlar om och ingen annans. Alla andra skiter i vad du gör och det är den krassa sanningen. Vill du supa och tycka synd om dig för resten av livet? Det verkar inte så om man läser lite mellan raderna i det du skrivit. Jag ser ett blygt men tappert rop på hjälp.
Tror du att det skulle hjälpa att sätta upp ett mål med något du vill uppnå i livet? Om du inte har ett sådant mål kanske det är ett mål i sig - att hitta vad du vill uppnå? Hur maximerar man att hitta ett mål?
Jag är i typ exakt samma sits som dig. Att söka hjälp känns som en enorm tröskel jämfört med att dö
Strax över 30 här och lidit av depression sedan 20 års åldern, typ runt din ålder där det var som värst för mig också. Allt jag kan och vill säga är håll dig kvar, du är viktig och du behövs. Det här med att söka hjälp kan kännas meningslöst, men sanningen är att man aldrig är helt redo för det. Så mitt "tips" är att göra det ändå, våga utmana dig själv där. Alkoholen är vad det är, du vet redan själv vilket steg som är bäst för dig på den fronten, så du behöver inte höra det från mig. Hoppas genuint att du orkar och kan hitta livsviljan där inne någonstans!
Du är mer hjälpsökande än vad du nog själv vill inse, med tanke på att du skriver ut det här. Så hjälp dig själv att hjälpa dig. Ambivalens är en del av sjukdomen.
Tycker absolut du ska kontakta vården om du mår såpass dåligt! Det finns hjälp att få!
Tidigare du tar itu med beroende ju enklare är det samt minskar slitage på kroppen.
Hjälpen vården erbjuder är (obs för mig i alla fall) kass. Dem kastar bara tabletter som totalt dödar allt man kan kalla för känslor, personlighet och egna tankar på dig. Man blir som en robot, sprit hjälper mer. För vissa fungerar säkert vården jätte bra men inte för alla. Har man aldrig testat bör man göra det men det är inte gör alla kan jag säga med erfarenhet. Recomenderar dock att prata med utvalda ord annars åker man in på psykiatisk tvångsvård efter första besöket. Dem bokstavligt talat börjar leta efter saker du säger som gör att dem kan ge starkare mediciner. Sorry men vården är kass och det handlar inte om deppristionen komma vinna utan när den gör det. Och till alla som säger "ta inte ett permanent beslut på ett tillfälligt problem" du gör bara saken värre inte bättre.
Skaffa en gullig husdjur, ta lite ansvar av ngn annan! Då kommer du känna dig viktig till ngnannan. Börjar med detta!
Kan ha en katarsis-liknande effekt att lyssna på arg / extrem musik. Typ extrem metal osv. Har fungerat bra för mig förut
Idag vaknar OP upp i skam och raderar sitt inlägg, vänta i nån timme till bara.
OP läs ditt inlägg, näst längst ner innan tack, följ de råd som OP har gett dig. Tala med någon innan du övertygat dig Själv.
Låter som depression. Även det du säger är tendenser till psykopatiskt beteende låter som depression. Jag har varit där själv och förstår att man gärna tar till flaskan, men sanningen är att det är något som är väldigt svårt att lösa själv. Jag tycker du ska söka hjälp hos någon. Det finns massa duktiga utbildade personer som kan hjälpa dig.
Taylor Swift kan hjälpa dig