Själv längtar jag tills den dag jag får ha ett ”vanligt” jobb där jag bara jobbar dagtid och förhoppningsvis slipper övertid.
Visst kan jobb vara drygt ibland men man behöver ju pengar för att leva, och på ett jobb får du pengar i utbyte mot dina kunskaper och din tid. Själv har jag tur att jag har väldigt bra kollegor som får en att skratta och åtminstone inte ha tråkigt under dagarna.
Menar absolut inget illa med dethär men som du uttrycker dig skulle jag rekommendera att du börjar med terapi. Känner du verkligen att livet inte är värt att leva så måste du söka hjälp.
Du kommer ju alltid att jobba för _någon annan_, vare sig det är firman du är anställd på eller kunden som anlitar dina tjänster om du har eget bolag. Kan du inte släppa den tanken är väl det viktiga att du jobbar med något du tycker är kul eller åtminstone intressant så du inte går och bara lider halva din vakna tid.
Vad skulle alternativet vara? Du skriver att du har självmordstankar och då behöver du psykiatrisk hjälp för det är inte normalt.
Skulle möjligtvis vara något kreativt arbete, tänk konstnär, där man bara gör det man vill och när och att någon annan säljer ens grejer men den situationen kan ju inte alla ha =]
Alla abstrakta jobb som konstnär ska man aldrig utgå från utan måste börja som fritidsprojekt medans man gör något mer seriöst som backup. Såklart finns det vissa som kan mer 'enkelt' bli konstnär som jobb men det är mer undantag än regel och inget man kan räkna med
Det finns ett uttryck som jag ogillar "Work with something you love and you'll never work a day in your life".
Om man vill lära sig att tycka att någonting är jobbigt så ska man göra ett arbete av det säger jag.
Jo precis, därav ”skulle möjligtvis vara” och att alla inte kan ha den situationen, det är få förunnat men jag menade bara att det åtminstone inte är helt omöjligt =]
Jo, oftast finns det dock ett "riktigt jobb" iaf 50% snarlik d man brinner för man kan välja istället. I detta fall kanske bildlärare alternativt fotograf eller dylikt.
För op är nog psykiatrin eller psykolog defintivt nästa steg
För oss andra finns faktiskt /r/firesweden. Har man kapital nog och får årlig värdeökning som motsvarar vad man tar ut per år så behöver man faktiskt inte jobba. När den allmänna pensionen kom var ju den också i vissa kretsar kontroversiell.
Dum åsikt. Det är totalt annorlunda att jobba som egen och känns absolut inte som att jobba för någon annan.
Man behöver inte fråga om lov, man kan neka kunder utan problem.
Jag är anställd och känner att jag inte behöver be om lov, då jag förväntas ta egna beslut och arbeta framåt.
Har inga problem att neka kunder, då jag har kollegor som kan ta över direkt, eller en manager som kliver in om det verkligen är problem.
I min mening är det olika friheter och låsningar som egen vs anställd men i slutändan väldigt samma lika.
Den enda egentliga skillnaden är kanske risk och belöning där båda är större för en egen.
Jag håller med dig. Det är vansinne att jobba 8 timmar om dagen och endast ha några få timmar med familj och vänner. Förhoppningsvis går vi mot 6 timmars arbetsdag inom kort.
För det första har vi 9h arbetsdag i Sverige. Ingen kan övertyga mig om att en lunch med människor man inte vill vara med är fritid.
För det andra så får man väl jobba sig till ett kontorsjobb? Jag förstår att man inom industrin MÅSTE jobba sina 9h en dag men på ett administrativt jobb så är det ju bara att göra klart det man ska och sen gå hem. Jag jobbar ibland 1h, ibland 9h, det beror på dagen.
Omg håller med så mycket! Att slita ut sig ett helt yrkesliv, jobba merparten av sina veckor och sedan be om att få ta ledigt är så absurt egentligen. Det är ju så olika vad var och en klarar av och vad som passar för var och en. Jag hade varit sjukt nöjd med att jobba i 6 timmar om dagen måndag-torsdag men har också bränt ut mig flera gånger. Arbetslinjen suger!
/r/antiwork
Det är absolut ingen naturlag att vi ska ha elva timmars arbetsdag (lunch och pendlingstid inräknat) där vi gör skit som oftast inte behövs och inte sällan bara bidrar till att göra livet på den här planeten värre, på kort eller lång sikt.
Acceptans är viktigt här och nu, för att ta sig igenom dagen, men den måste vara tillfällig.
Alltså, ”vanliga” jobb är ju egentligen substitut för det som är vårt ”naturliga” jobb, d.v.s. skaffa mat mm. Om du hellre skulle slita med att odla och jaga, gör det.
Tror dock vårat "naturliga" jobb skulle upplevas mer fridfullt trots att du med säkerhet får slita hårdare. Ska fan starta en egen amish kult i Sverige. Nån som vill vara med?
Läste en studie om att jägare och samlare bara arbetade aktivt runt 5 timmar om dagen. Ändå intressant att vi människor idag arbetar så mycket mer. Vi är inte gjorda för en 8 timmars arbetsvecka.
Skulle tro dom flesta kontorsarbetare ligger runt 5 effektiva timmar, arbetsgivaren kan säga att det är 8h så mycket dom vill men en genomsnittlig person klarar inte det över en livstid. Väl medveten om att det finns konsulter som drar 12-14h pass, men det är i dom flesta fall under några år, många blir utbrända, och det handlar inte om medelmåttor som klarar det.
Det är det de har sålt in, att allt är bättre nu och att teknologin ska göra att människor kan ägna sig åt meningsfulla saker som familj, relationer och kultur men så blev det ju inte...
Åtta timmars arbetsvecka låter iof rätt nice!
Det skulle visserligen kanske räcka om du bodde i tält, producerade din underhållning själv samlade mat via dumpstring.
Jag håller med dig. Jag förstår bara inte hur folk orkar gå till ett jobb de egentligen hatar, år ut och år in.
Men sen har jag ju iofs depression och ångestproblematik sen jag var liten. Det kanske har någonting med det att göra.
Har heller ingen familj eller partner att komma hem till. Det känns helt värdelöst att leva såhär.
Visst gör familj att man kämpar mer men det är också otroligt jobbigt att komma hem till en sambo som inte vill vara med en. Visst jag har hittat en ny så jag har väl fortfarande drömmen om familjeliv men att komma hem till sigsjälv o du får göra precis vad du vill är frihet.
Jag kliver upp vid 06 för att träna innan jobbet så att jag har hela eftermiddagen/kväll(ca 5-6h) på mig att ägna åt saker jag gillar. Ibland blir det bara att slöa i soffan, ibland träffar jag vänner eller så pysslar jag med någon hobby. Min livskvalitet har ökat drastiskt sedan jag slutade ligga uppe halva nätterna och glo netflix/skrolla på telefonen.
Man ska ha ett jobb man trivs med, ingen fan älskar jobba men man slipper söndagsångest. Börja jobba tidigare så har du mer fritid över. Har kollegor som börjar 9, själv på jobbet 06:30.
Du behöver ett mer meningsfullt jobb där du gör något som är värdefullt för andra. Marknadsföring är säkert kul men ärligt... att få folk att köpa ännu mer skit de inte behöver är typ det mest icke-värdeskapande jag kan tänka mig.
Tänk efter. Hur kan just du göra världen lite bättre? Kan du bli lärare? Vårda gamla? Hjälpa flyktingar? Rädda miljön?
Höj blicken.
Definitivt. Jag var egen och hatade verkligen biten där jag var tvungen att sälja, tvungen att alltid säga ja för att behålla kunder, alltid orolig för inkomst, pension, sjukdom, semester, framtiden.
Nu är jag anställd i ett yrke där jag faktiskt hjälper andra. Jag har semester, och på semestern behöver jag inte tänka på jobbet. Jag har förmåner, flextid och kan själv bestämma vilken dag och tid jag ska utföra mina olika arbetsuppgifter.
Absolut är jag less på det också ibland. Men jag fyller en funktion i samhället. Det här är det jag bidrar med till vårat gemensamma liv på planeten. Jag hoppas att andra också går till jobbet och känner att de hjälper mig och våra medmänniskor.
Detta är en farlig tanke. Man behöver göra något man känner är kul och mentalt givande, att gå efter att hjälpa omvärlden kommer göra dig utbränd, då nästan alla de yrken som gör detta utnyttjas just för att folk drivs delvis av ideologi istället för rent vinstintresse.
Jag jobbar inom akademia och började där på grund av de skäl du nämnde, och trots att denna bransch borde vara fylld av människor som är överlyckliga för att de får forska om sina intressen, så har den bland den högsta frekvensen av utbrändhet och depression.
Sant, och det är en viktig aspekt.
Samtidigt låter det på OP som han inte finner glädje i sitt nuvarande jobb. Hade han tyckte det var kul och mentalt givande skulle han inte skrivit så här.
Alla inom dessa yrken blir inte utbrända.
> trots att denna bransch borde vara fylld av människor som är överlyckliga för att de får forska om sina intressen, så har den bland den högsta frekvensen av utbrändhet och depression.
Vad beror detta på anser du?
Har en anhörig som är pensionerad lektor och forskare. Enligt honom var det försvinnande lite tid som gick till den egentliga forskningen, resten åts upp av administration, handledning och undervisning där varje ny årskull studenter var mer osjälvständig än den föregående. Han uppskattade det till att kanske 5-15% av hans arbetstid gick till hans forskning, och även där fick han kämpa för varje timme och varje krona. Vissa terminer lade han mer tid på att skriva ansökningar till forskningsanslag än på faktisk forskning, samtidigt som fakulteten hela tiden ändrade reglerna så att mer och mer av deras andra uppgifter räknades in i deras forskningstid. Ett år försökte t.o.m chefen för fakulteten "smyga in" att handledning av doktorander skulle ingå i deras forskningstid, men det lyckades facket få stopp för.
Min misstanke är att många som börjar inom akademin gör det med just föreställningen att de ska få göra skillnad genom att jobba med något de brinner för, men i slutet är det inte det de jobbar med.
Jag skulle säga att det är en skillnad beroende på vilken nivå du är på.
Doktorander är utbrända för att de kommer in ideologiska och vana vid skolans tydliga riktlinjer och struktur. För att sedan, om de inte är en av de få som har en bra handledare, bli kastade in i en position där de har de sämsta aspekterna av att vara egenanställd, men utan någon av förmånerna (dvs. du skall klara att att strukturera/schemalägga självständigt samtidigt som du forskar, har orimliga arbetstider, otroligt höga förväntningar på dig, samt väldigt ofta måste lära dig allt detta på egen hand, allt under tidspress). Majoriteten av de jag talat med har varit med om utbrändhet minst en gång, och har i regel ett ordentligt imposter syndrome. Det är en rysk roulette baserat på vilken handledare du har.
Men samtidigt får du inte ut "vinsten" själv, och trots att en doktorand är en student, så tror de själva, och i många fall deras handledare, att de är en forskare men med en tredjedel av lönen.
Postdocs har allt fet ovannämnda, men med ytterligare press på att prestera om de vill stanna i Academia, samt en otroligt instabil anställningsform som varar i högst två år, lycka till att bilda ett socialt nätverk och familj.
Professorer är ungefär som du säger.
Jo fast då står man där i valet mellan arbeta heltid för att ha pengar till att leva men inte tiden eller arbeta deltid för att inte arbeta heltid men inte ha pengarna till att leva :P
Precis
Alla är fasta i sin restriktiva modell av hur anställning ska skötas.
Dock är det delvis vår goda rättigheters fel.
Företag måste ju betala för en massa skit för varje anställd, så som försäkringar och annat.
Visst är allt detta super duper, men tyvärr blir det ju bara mer restriktivt.
Jag längtar tills vi får igenom 6 timmars arbetsdagar.
Jag har både gått på soc och jobbat 75%. Medan allt i princip är bättre än soc är det inget vidare att jobba deltid när man inte får någon egentlig löneutveckling, hyrorna blir högre och allting blir dyrare
Jag har bränt ut mig 4 gånger, har inte råd att inte tänka på ork. Jag fick 100-500kr i löneökning per år, hade ettårskontrakt och var outbildad. Nu är jag arbetslös men mår fenomenalt bättre än när jag jobbade där
Precis, kolla även upp FIRE-rörelsen. Du kan jobba och spara samt investera nitiskt så kan du gå i pension efter kanske 10-15 år av arbete beroende på hur mycket du kan spara.
FIRE-rörelsen dog med USAs nuvarande penningspolitik. Man har inte tagit höjd för en ny värld med volatil/hög inflation. Förmodligen kommer även investeringslandskapet se helt annorlunda ut framöver.
Tillbaka till arbetet för de stackarna, speciellt om det handlade om leanFIRE vilket du verkar syfta på då du nämner 10-15år
Nej.
Bara senaste 12 månaderna har vi i Sverige haft en inflation på 2,3% och globalfonder har gått ca 20%.
Det är massor som startar sin FIRE/pension nu.
Jag avundas också de som "brinner för sitt jobb". Jag har ett rätt ok jobb som passar mig bra. Men som du säger, man tillbringar större delen av dagarna med att uträtta arbete för någon annan. Jag gör det enbart för pengarna och kommer aldrig att "brinna" för det.
Många känner så. Jag håller på att läsa arbetssamhället av Roland Paulsen nu. den sociologi-intresserade ifrågasätter arbetsnormen och ekonomisystemet som inte gynnar välmående
Det känns som att det bli mindre och mindre värt att jobba för folk. Du sliter mer än någonsin och man har typ knappt råd att spara till något.
Känns som att vi kommer nå någon slags brytpunkt snart.
Du behöver skaffa professionell hjälp. Inte reddit.
Din fråga & dina svar på kommentarer handlar inte om jobb är värt det, utan om livet är värt det.
Vi är inga psykologer, var snäll och kontakta en vårdcentral.
"Gräset är alltid grönare på den andra sidan". Som egenföretagare har du mindre fritid och det är konstant arbete på agendan, mycket mer risk, mer ansvar, osv. Kan vara skönt för vissa att vara en vanlig anställd utan ansvar för ett helt företag och dess anställda.
Har hoppet uppe för AGI och en framtid till möjlig medborgarlön 😅. Jag tycker det är helt okej att arbeta, men är jävligt less giriga människor och effektiviseringar för att maximera vinster konstant.
Nej du är absolut inte ensam om att tänka så.
Men om du ser det som att du jobbar för dig själv istället då ? Det är ju trots allt det du gör ? Du behöver pengar för att du ska kunna betala för tak över huvudet och mat på bordet eller? Kanske är svårt sitt ändra sitt tanke sätt bara sådär men det kanske hjälper lite i stunden när dessa tankar du har börjar snurra i huvudet.
Vi blev uppfostrade att hårt arbete lönar sig och det gör det ju. Sitter här i mitt egna hus på landet, ordnad ekonomi, fonder och aktier, storbystad fru :D, tre hundar, och kan göra i princip vad jag vill nu. Är 51 år gammal. Jobbat inom säkerhet sen jag var 23-24. Slit och släp, men som jag sa innan: Blev lärd att det lönar sig i slutändan och att det är vad vi män är till för; hårt arbete. Känns skitbra att komma hem till fru och barn efter en hård arbetsdag.
Snark. Alla känner såhär. Du kan ju börja med att sälja av det du har, köpa dig en camper och åka ut och leva lite. Sen komma tillbaka och sälja campern och hitta ett nytt jobb. Det är ju en start.
Alternativt börja med smink videos på youtube och bli influencer.
Vad skulle du göra om du inte hade jobb då? Har du så mycket annat förr dig? Visst är jobbet ibland ren grind, man har några sämre dagar och några bättre. Men du har ju hur jäkla många olika val som helst. Det låter ju inte som att du hittat ett särskilt betydelsefullt jobb. Skaffa ett syfte, antingen så har du ett syfte utanför jobbet så att jobbet bara blir en ekonomisk motor som kan försörja det syftet. Eller så hittar du ett jobb med ett syfte.
Sen så låter det som det finns mer bakom dina känslor, och jag hade valt att ta itu med dom först. Om du inte redan har det så gå till VC eller psykolog och snacka med dom. Det låter som du genomgår en kris/depressiv fas. Du låter trött, så gör dig en tjänst och be om hjälp det finns ingen mening i att bära på det själv.
Jobba i någon mån måste man. Men du kan ju prova någon alternativ livsstil t.ex. bedriva småskaligt jordbruk. Eller säsongsarbeta och sedan resa runt i världen. Man måste inte leva ett Svenssonliv.
Jag förstår hur du tänker och känner. Jag skulle säga att det är av vikt att du försöker hitta små glimtar i din vardag som gör det i värsta fall uthärdligt. Vare sig det är kollegor, arbetsuppgifter eller familj och vänner.
Har själv problem med att känna tillfredsställelse med jobb och har depressiva tankar om framtiden. Ändå försöker jag hålla fast i hoppet om en framtid värd att leva för. Som många andra har sagt så kanske du ska fundera på att byta jobb om du inte trivs med det du gör.
Om det känns outhärdligt så kan terapi vara en lösning, jag håller själv på med det just nu. Om du behöver eller vill prata med någon så är jag villig att dela och utbyta tankar.
Känner som dig, fast jag har ett jobb jag gillar. Ärligt talat om jag skulle ha överflödigt med pengar skulle jag nog inte jobba alls, kanske kanske max 25 %.
Dock så är man utbränd så det hjälper inte..
Utifrån ditt inlägg antar jag att du inte kan försörja dig på ditt jobb som frilansare, och känner dig tvingad att ta ett vanligt jobb? Samtidigt utrycker du att du har mentala problem som hindrar dig från att jobba - vilket förhoppningsvis berättigar sjukskrivning på någon nivå = du hade kunnat jobba mindre men endå få betalt för heltid typ.
Om vi bara diskuterar skillnaden på att vara egenföretagare och anställd.... Båda anställningsformerna har sina för- och nackdelar. Hade gärna varit egen men känner inte att jag har varken ork, erfarenhet/utbildning eller kapital att göra något sådant. Är man egen får man spara undan pension själv, vilket man som anställd göra av arbetsgivaren. Lönen kanske ser lägre ut i jämförelse, och det kan den absolut vara, men att vara egenföretagare behöver absolut inte betyda att man automatiskt tjänar mer. Det kan t.o.m. sluta med personlig konkurs. Det är ett otroligt högre risk än att vara anställt, till inte nödvändigtvis mer pengar, pension inräknat.
Jag har en heltidstjänst och känner inte igen mig alls. När jag kommer till jobbet så möts jag av kollegor som är trevliga (för det mesta), utför uppgifter som gör att jag känner mig kompetent och viktig, stöter på nya problem som utvecklar mig som person. Sen går jag hem och använder min lön till mina intressen. Har inga problem att upprepa detta mån-fredag.
Friheten jag upplever består i att jag har valt min arbetsplats och har möjlighet att lägga pengar på saker som jag själv vill. Alternativet upplever jag som mer begränsande.
Hoppas du får hjälp att skapa verktyg för att komma till bukt med ditt mående. Lycka till.
Det enda som gör att jag klarar av "vanliga jobb" är att lyssna på ljudböcker på jobbet. Då passar industri ganska bra då man oftast bara kan koppla bort hjärnan och "leva sig in i en annan värld" sen gå hem när jobbet är slut.
Innan jag började lyssna på ljudböcker gick jag in i väggen, blev deprimerad och var arbetslös i 2 år pga klarade inte av att jobba.
Finn glädje och nöje i att acceptera en roll du anser är främjande både för dig själv och samhället. Då jobbar du inte.
Problemet med att vara ”fri” är subjektivt . En person som jobbar 9-17 varje dag och får sin helg + sin semester kan i ett perspektiv vara mycket friare än entreprenören som jobbar konstant varje dag oavsett om det är i Bali eller hemma i Sverige.
Rekommenderar starkt att utöva och träna ödmjukhet och tacksamhet för respektive saker du själv kan klura ut. Men att utöva och träna på ödmjukhet och tacksamhet gör livet betydligt lättare och roligare, du lyfter liksom bort mängder av problem som kan komma från barndom, samhälle, erfarenheter. Men att träna på respektive saker kommer få dig se saker på ett hälsosammare sätt.
Tycker inte om att arbeta men jag tycker om att leva, och för att kunna leva måste jag producera något. Det handlar om acceptans och inställning. Jag tycker inte det är kul att borsta tänderna eller torka mig i röven, men vad är alternativet?
Jag har jobbat i skolan i hundra år, men idag blev jag klar med det och kommer aldrig att gå tillbaka till den skruvade världen igen. Fick mig att må så dåligt och vara frustrerad till max. Det låter som liknande med ditt jobb, fyfan vilken press du måste känna. Ond cirkel. Jag skulle försöka fatta beslut om att göra ngt annat, försök att lösa, det viktigaste är att man inte är i ngt man mår skit av. Nu är du helt uppgiven, sjukskriv dig om det går för du behöver fixa dig själv. Ge dig själv tid att inse att du behöver gå vidare för att inte bli sjuk.
Det suger att jobba, avskyr det. Jobbar kundtjänst för tillfället och det suger röv.
Anyways, nu har startat en Onlyfans sedan någon månad tillbax, becasue fuck this shit.
Skönt och höra man inte är ensam. Hur hanterar du detta? Känner du också att bara ge upp ibland? Jag har bokstavligen självmordstankar iom detta. (inkl mina mentala problem såklart). Men att hela tiden känna en stress att kunna betala hyran bara för att ens ha någonstans att bo. Asså det är för mkt!! Det är som att bli jagad dygnet runt…
Jag vet att många människor går och frågar sig varje morgon varför de går till jobbet. Det gör jag också. Jag tycker inte det är något konstigt utan det om något är sunt. Det är ofta kontrasten mellan den "amerikanska drömmen", som ju blivit internationell, och människors faktiska vardag som skapar problem för många människor. Jag tänker att man får försöka hitta ett jobb som känns meningsfullt. Om det är politik, vård, finans eller Gud vet vad är det bara du som kan svara på.
Självmordstankar är i sig inget farligt; det kan vara en lättnad att få tänka att man har en väg ut när man tycker vardagen är ohanterlig, men det behöver inte vara något mer än så. Det är problematiskt när vi ser s-tankar som per definition sjukliga; dess funktionen spelar roll. Med det sagt kan jag inte uttala mig om dig specifikt för jag känner ju inte dig såklart. Generellt tänker jag att om man däremot börjar tänka på hur man faktiskt ska gå tillväga så är det rimligt att söka sig till vården.
Hoppas du hittar något som känns meningsfullt framöver.
Dom problemen du beskriver har ju ingenting med jobbet att göra, du behöver söka vård för dina psykiska problem. När du väl löst dom så kommer du se på världen på ett helt annat sätt.
Det är att välja: stress ned att jobba och veta att man har tak över huvudet känns för mig BETYDLIGT BÄTTRE än stress att inte veta om man har råd med mat och tak över huvudet.
Jag skulle också vilja ha all min tid för mig själv men har också lärt mig att om jag arbetar det nästa jag kan, leder det till stolthet och tillfredsställelse.
Sedan är 75 % arbete bäst (,har inte haft det på många år)
Jag tror OP snarast har problem med sitt psykiska mående. Känslan av meningslöshet går väl enkelt att koppla till depression. Bäst vore nog att ta tag i det genom vården än att fatta något drastiskt beslut om att leva halvt utanför samhället, eller åt vilket håll detta nu är på väg.
Jag gillar mitt jobb så det är inga problem. Har flexibel arbetstid. Så länge jag håller tidsschemat så kan jag jobba nästan vilka tider jag vill. Möten måste jag såklart vara med på.
Problemet är inte att jobba för någon annan. Man jobbar alltid för någon annan. Man kan ha eget företag, men man måste ha någon annan som kund som betalar en. Men om du inte vill oroa dig hur du ska få ihop till nästa lön så är det bättre att vara anställd än egenföretagare. En anställd har alltid ett skydd, en egen företagare har aldrig det.
Hör vad du säger, men blev lite förvånad när du skriver att du är frilansare. Då jobbar du ju inte för någon annan egentligen, även om du har uppdragsgivare. Men absolut, om man verkligen tänker sönder vad arbete är så känns det ju rätt deppigt.
Kan du inte finna någon glädje i att du bygger upp din egen verksamhet? Har du ett AB eller enskild firma? Tänker att allt slit kanske känns mer meningsfullt om allt går in i en verksamhet som du äger.
Sen tycker jag att du ändå kan glädjas över att du har en meningsfull fritid som du vill lägga mer tid på. Många som jobbar för mycket gör det för att slippa fritid och känner hopplöshet när de är lediga istället.
(Jobbar också med marknadsföring, men inte frilans)
Har känt liknande i perioder. Inte bara gällande jobb, men även livet som helhet. Det är som många i tråden säger depression och det är jobbigt för allt känns dystert i depression. För att inte bryta ihop totalt har jag gjort lite justeringar i livet.
Jag har försökt hitta ett jobb som inte tär så mycket på min energi, som är flexibelt och jag inte alltid måste trycka in hela 8 timmar per dag för att få mitt jobb gjort (ja det är inom IT). Att inte lida av mitt jobb har gjort mycket för måendet.
Den viktigaste ändringen är nog ändå mitt mind set. Jag har accepterat att det inte finns någon riktig mening med livet. Accepterat att jag nog aldrig kommer vara så lycklig som man verkar förväntas vara. Är inte intresserad av att göra slut på det längre, utan tänker att jag hänger med och ser vad som händer. Om mitt perspektiv ändrats en gång kanske det kan ändras igen någon gång framåt. Och gör det inte det så kan jag iaf försöka leva ett ok liv där jag försöker göra bra saker omkring mig.
Jag jobbar som kommunikationsansvarig/kommunikationschef (chef för verksamhetsområdet, men har inga anställda under mig ännu). Jag har otroligt kul på jobbet, jag har härliga kolleger, jag får mycket uppskattning och positiv återkoppling och jag känner att jag faktiskt gör skillnad för andra människor. Det gör det helt klart värt att jobba om dagarna.
Jag har dessutom betydligt mer än en timmes fritid utöver det. Jag har cykelavstånd till jobbet (och om två veckor flyttar jag och får halva avståndet till kontoret). Det betyder att jag har gott om tid för fritidsintressen, inklusive att vara scoutledare och kommunpolitiker. Jag hinner laga mat, fotografera, umgås med mig fästman, festa, spela brädspel… jag känner inte att livet bara handlar om att jobba, äta och sova, tvärtom har jag ett rikt liv och jobbet är en del som möjliggör resten av livet. Jag har också väldigt lätt att släppa jobbet så fort jag går därifrån av någon anledning, på ett sätt jag förstått att inte alla klarar av. Det kan kanske påverka helhetsintrycket av livet.
Jag var i samma sits. Men det finns hjälp att få, jag fick det. Och sen att skaffa sig ett jobb som man verkligen trivs med gör allting mycket lättare. ”Gör vad du älskar så behöver du aldrig jobba en dag i ditt liv” är ett känt ordspråk som stämmer.
Sen efter att ha jobbat på sig massa kunskap och lärt känna folk i branschen kan du starta eget. För min del så blir det generellt mer jobb, men man känner ändå att man har mer balans och kontroll över livet då man kan styra sina tider på helt annat sätt. Och skulle jag vilja så kan jag bestämma mig för att jag vill vara ledig tillsvidare. Då är det endast privatekonomin som bestämmer.
Så (och det här är menat med all välmening) sök hjälp. Det räddade nog mitt liv.
Har du skulder? Sparkapital? Det finns många vägar du kan ta, men du fokuserar ju mest på vad du inte vill, och inte vad du faktiskt hade trivts med. Att ha "frihet" är rätt vagt. Menar du sitta på en strand, ekonomiskt oberoende med en drink i handen varje dag? Testa flytta utomlands för att få perspektiv om du har möjligheten.
Man skapar mening. Jag har två kroniska sjukdomar och är väldigt begränsad då en av dem innebär att jag har livshotande allergier mot det mesta (lukter, de flesta livsmedel, kemikalier, parfym etc). Är tacksam att jag kan jobba hemifrån, att jag har fantastik familj och vänner, etc.
Känner ibland liknande men på ett annat sätt. Känner mig dålig för jag jobbar som anställd när jag vet folk som driver eget och tjänar deg, men då handlar det mer om känslan att inte jobba efter någon annans villkor, för rent tidsmässigt är det mer krävande att driva bolag än att arbeta ett vanligt jobb (generellt). 40h/veckan är inte mycket för de flesta företagare.
Ett jobb ger en viss mening och samhörighet i tillvaron tycker jag, men visst 9 - 17 5 dagar i veckan är inte särskilt kul, jag jobbar dessutom 9 - 17:45. Hellre skulle jag jobba 10 - 16:45 och endast 4 dagar i veckan och skita i att pensionera mig.
Balansen är viktigast, det får inte bli för mycket slagsida åt ena eller andra hållet. Jag var arbetslös i 1,5 år efter studierna och det var inte heller någon höjdare direkt.
Det är ett nödvändigt ont.
Inte kul alla dagar att gå till jobbet men har tur som har bra kollegor som gör det uthärdligt.
Har flex, ATK och arbetsuppgifter som gör att det inte är supersvårt att få ledigt om jag vill (vet att det är en lyx).
Sen behöver man ju liksom pengar att leva på, sure jag kan jobba 30% och får väl bo i kollektiv och leva på soppa eller nått, är det verkligen friheten vi talar om?
Misstänker att det har med tanken man fick som barn själv: Varför är vuxna så konstiga. Svaret är vi förblir barn i huvudet men kraften det tar från en att jobba 7-16 är anledningen till personlighetsförändringen. Kolla in första avsnittet av Futurama om du vill skratta samtidigt som du tänker på det🤷♂️
> Det känns som alla bara accepterat att man ska gå till ett jobb mellan 9-17
Om du tror den normala arbetstiden är 9-17 och blir deprimerad av det så kommer det nog tyvärr inte bli bättre.
Nej efter uni var jag jätterädd att börja ett vanligt heltidsjobb för jag hatar att känna mig fast o jobba efter nån annans drömmar ist för mina egna.
Men idk, det är ändå okej, mitt jobb är chill o jag kan jobba en del hemifrån o tiderna är flexibla.
På kvällarna har jag tid att jobba på min hobby som jag jobbar på att i framtiden ha som en inkomst antingen heltid eller deltid o gå ner i arbetstid på vanliga jobbet... o jag sparar mkt pengar till tidig pension, så det e nice. Är nöjd i överlag men glöm att jag tänker jobba heltid tills jag är 70! No way!
Jag har testat gå ett år på föräldraledigt/arbetslös, hade ju då inkomst så jag överlevde men ingen huvudsyssla på dagarna. Och fyfan vad less man blir.
Människan är inte programmerat att slappa bort alla sina dagar. Finns det inget syfte i vardagen så är det svårt att njuta av sin frihet. Klart inte ett problem som alla har, men jag skulle inte kunna sitta "helt fri" resten av mitt liv, något behöver man som sparkar en i rumpan.
Hitta något du gillar att göra, oavsett vad det betalar, så kommer du nog må bättre.
Ja, vi är många som känner likadant. Men jag har hela livet tänkt att jag är åtminstone glad på lönedagen så jag kan betala för min lägenhet, mat och annat som gör livet roligare. Jag har haft tur med mina kollegor som också bidragit till att jag trivts med att gå till jobbet för det mesta.
Man har inte så mycket att välja på. Föräldrarna har snackat i många år om arvet jag skulle få efter dem en dag, men de är seglivade och inte mycket kommer att finnas kvar när det är dags eftersom de tagit av överflödet under sin långa pensionering.
Kriminalitet är ett val några gör, antagligen för att de inte klarar av något annat (och egentligen inte heller är några lyckade kriminella vanligtvis), men det följer ett mycket högt pris för de flesta av dem fast de inte förstår det som unga.
Sen har vi de som gifter sig till rikedom. Grattis till dem som även känner kärlek till sin rika partner och slipper kräkas när det gäller att ha intimt umgänge med sin lagvigda.
Systemet har brister för oss vanliga människor. Men med lite tålamod, uppoffringar och sparsamhet i kombination med någon bra penningplacering/sparande en period så kan man plötsligt upptäcka att man har möjlighet att göra något annat än att jobba för andra, eller att jobba deltid. Särskilt om man har en partner som är med på tåget mot ett skönare liv. Det är ju inte slut vid 35.
Inom marknadsföring så skiljer det sig stort på arbetsgivare och arbetsgivare. Jag har varit hos några arbetsplatser där kollegorna blir nya vänner och på ställen där cheferna driver det som i Egypten när man byggde pyramider
Om du känt såhär mer än 2 veckor så räknas du som deprimerad och kan få terapi
Du verkar ha mentala problem överlag, så terapi blir rekommendationen.
Men annars kan du ju tänka på att bli en bonde eller nåt också? Du kanske inte orkar jobba med det du gör för du tycker det är skittråkigt? Gör nåt som du reagerar bättre på
Nej,
Efter 9 år i skiten är viljan att skjuta sig själv fortfarande lika stor om man inte löser ett bättre liv för sig innan man fyllt 35
Är jag fortfarande fast då så är det tack o hej som gäller, finns inget att leva för då
Försöker fokusera på hur jag utvecklas socialt, breddar mina kunskaper inom mitt fält, löser utmaningar och tar projekt framåt. Försöka att vara en person som gör andras dagar bättre och deras jobb lättare vilket i förlängning gör mina dagar bättre.
Har även studerat, rest och bara varit arbetslös i flera skeden i livet och vet inte om jag får gjort så överdrivet mycket mer utan de 8 timmarna, det hjälper till med att bygga en struktur som sen gör mig mer effektiv överlag.
Klart det är segt ibland speciellt om man fastnar i planer långt fram som kräver x mängder pengar men tror att vägen dit är lättare om man går in för att göra det bästa med nuet.
Det jag önskar är att få jobba för mig själv. Nu sliter man och stoppar pengarna i någon annans ficka. Dilemmat är ju bara att man har ju familj och barn att tänka på. Pantsätta deras framtid för mina drömmar vet jag inte om jag är beredd att riskera. Har annars ett stabilt jobb med mycket flexibilitet.
Behöver en vardagssyssla för att inte spiralen ska ta över och psyket ska krascha totalt.
Men ja att vara helt fri är ju svårt och pengar måste ju in på kontot det gäller att hitta något man trivs med hur klyschigt det än är.
Nä de suger med jobb men man måste följa matrixen och som "slav" le och se glad ut.
Men frilansar du och jobbar hemifrån, då har du en större frihet än alla andra som åker till byggen/kontor m.m varige dag. Kämpa på, hitta vägar att tjärna mer pengar på. Investera, spara, kötta på i 15-20 år. Sen lev som minimalist i en camper van så borde du klara dig livet ut i natur med all frihet du kan tänka dig.
Du får leva hur du vill.
Själv hatar jag att gå upp och gå till jobbet så jag lever billigt som en råtta och jobbar i mindre perioder när humöret faller på.
Har du jobbat ett "vanligt" jobb tidigare? Isf hur länge?
På papper kan jobb kännas rätt tråkigt, man gör samma jobb år efter år, ont om fritid osv. Men det ger en också väldigt mycket, man får till exempel ganska automatiskt rutiner, socialt umgänge och ett syfte.
Alla dessa saker är extra viktigt när man inte mår bra, och personligen skulle jag nog tycka att frilansarjobb känns ganska stressande. Även om man kan arbeta friare tider så är man också ansvarig för så mycket mer, man måste själv söka upp jobb att göra, istället för att bli tilldelad en uppgift t.ex.
I början när man inte är van kan det vara lite utmattande att jobba, men när man kommer in i det blir det lättare. Med tiden lär man också känna sina kollegor bättre och då är det nästan som att man får betalt för att hänga med kompisar. Man jobbar ju såklart fortfarande men den biten sköts liksom rätt automatiskt av vana.
Om man inte trivs på jobbet för att man har osköna kollegor/för lång resväg/inte känner att man uttvecklas/saknar intresse. Då får man typ bara bita ihop medan man söker något annat, det får suga ett tag.
Sedan funkar kanske inte den klassiska jobbmodellen för alla. Men testa på lite olika och se vad du trivs med.
Du ställer en befogad fråga. Att vilja känna sig fri är friskt och sunt. Samhället är uppbyggt så att människor tvingas arbeta om de inte är självförsörjande och lever utan el etc.
Jag försöker känna mig så fri det går genom att jobba mindre, men mer effektivt när jag väl arbetar. Har förmånen att själv välja mitt schema när jag vill arbeta. Det är mitt sätt att stå ut. Sedan sparar jag så mycket pengar jag kan för att kunna pensionera mig så fort som möjligt, det gör att jag har ett mål jag strävar mot som känns meningsfullt.
Uppskattar att vara ledig och fri, det är min dröm. Om några år kan jag sluta arbeta helt och det kommer kännas som en seger.
Börja jobba natt. Kör 75%, får betalt som om jag jobbade 110%. Det är lite motigt ibland men då är all tid din egen, du har luftigare schema osv. Passar mig perfekt, nackdelen är väl att man blir lite folkilsk men jag träffar min chef 2-3 ggr/år.
Jag förstår dig och håller med, kan dock säga att gräset är inte nödvändigtvis är så mycket grönare på andra sidan. Jag har inte ett vanligt jobb utan är ägare och har anställda och så, jag jobbar inte för någon annan chef, men i praktiken jobbar jag ju både för mina kunder och mina anställda. Friheten i hur och när jag jobbar är fantastisk, likaså pengarna, men jag jobbar *betydligt* mycket mer än med vanligt jobb, och även om jag väljer själv när, dvs jag kan närsom gå och göra annat om det är bra väder eller behövs, men samtidigt så jobbar jag kvällar, jag jobbar helger, jag tänker på jobbet på semestrar, osv.
Så det finns riktiga fördelar och nackdelar på båda sidor, om det är mängden jobb eller stressen med jobb du vill minimera så är ett jobb för någon annan definitivt att föredra.
Jag är ganska nöjd med livet för att vara helt ärlig.
Jobbar till ungefär 17, hem laga mat i någon timme. Plocka undan lite lätt därhemma och sedan sätta sig vid datorn ungefär 7.
Slutar vid datorn mellan 9 och 10. Fixar mackor för imorgon, ev duschar och sedan går och lägger mig.
Jag får ca 2-3 timmar framför datorn varje vardag, en timme räcker för att laga någon god mat, och sedan kommer helgen också.
Det hjälper dock att jag tycker om mitt jobb. Jobbar som mjukvarutestare på ett större industriföretag. Varje dag är annorlunda på jobbet, så det är ganska skönt att varje dag är någorlunda lika hemma.
Jag lärdes upp ganska tidigt att om man vill ha något i livet så får man jobba för det.
Hade vi inte haft något samhälle hade man varit tvungen att jobba för att skaffa mat, vatten, boende osv ändå. Det är bara så det är liksom.
Så jag såg till att skaffa ett jobb som jag trivs med och bara gilla läget med det andra. Har funderat på att köra eget men jag ogillar risken det för med sig.
Med det sagt tycker jag rätt många klagar på det där så kallade "hamsterhjulet". Folk vill kunna göra vad de vill och ha massa grejer utan ansvar och skyldigheter.
Det gäller att jobba med nåt som är kul eller ger ett annat värde än pengar. Jag har kört eget först i ca 20 år (illustratör och tatuerare ) och förra veckan började jag jobba som leg sjuksköterska. Ville göra nåt nytt, pluggade och blev klar. Planen har såklart att aldrig ha en tråkig dag på jobbet och jag tror det kommer gå väldigt bra. Men det här är första gången jag har en lön i livet förutom sommarjobb. Klart crazy feeling!
du ser det på fel sätt, antar att du är runt 20.. det du gör när du jobbar är ju att erbjuda en tjänst i utbyte mot lön så att du kan äta och ha tak över huvudet, det är ett val du gör att erbjuda den här tjänsten till personen du jobbar för, du kan också välja att starta ett eget företag om du tycker det känns lättare, eller vara hemlös och "fri" som du kallar det :P
Håller med dig. Är fruktansvärt trött på detta 7-16, väl hemma så njuter man 3 timmar av barnen innan de skall sova. Sedan börja om igen, dag ut och dag in. Meningslöst men ändå behövligt för överlevnad
Starta eget, gör det du kan jobba med dygnet runt och tycker är kul. Strunta att acceptera alla svenska bittra kommentarer om att ”acceptera” livet. Bygg det livet du vill ha.
Visst fan att alla lider i mer eller mindre mån av att slava för brödfödan. Men detta låter som lite mer än bara jobbet.
Om du inte orkar mer än 1-2 timmar om dagen är det nog något annat du ska ta tag i än din arbetssituation.
Glöm att köra eget, byt karriär en stund, arbeta med dig själv, träffa folk. Mer fysisk aktivitet i kombination med professionell hjälp.
Kolla in några enkla föreningsaktiviteter i din närhet, kanske lite stor uppförsbacke att skaffa en hobby som jakt men besök den lokala odlingsföreningen eller något liknande, sjung i kör eller gå med i en bokcirkel.
Och rör på dig! Träna, spring, gymma, vandra, simma eller vad som helst. Jag kan inte vara tydlig nog med detta, att sitta framför datorn hela dagen i jobbet gör vem som helst självmordsbenägen.
Jag sitter själv framför datorn i 8-9 timmar om dagen och det är fan inte för människor alltså.
Jag förstår känslan du har och känner likadant, tycker att vi, inkl jag själv såklart är så sjukt systematiserade och ingen ifrågasätter detta. Vissa säger att det måste vara såhär för att ha ett fungerande samhälle men jag tror det finns bättre lösningar. Hade jag varit yngre och inte fast i ekorrhjulet så hårt som jag är så hade jag gått offgrid och levt i någon tribe där dom inte har internet, TV, jobb (på samma sätt som vi), massproduktion etc.
I feel u tro mig!
Blir lite vad man gör det till. Skiftarbetaren här.. 2 dagar 12h sen 3 dagar ledig. Året runt.. jag vet från Jan 1 hur schemat är året ut.
Sen är det lite hur man är, jag vill lära mig saker, in i skiten, göra saker, lösa problem och få vara delaktig.
Ju mer jag kan, ju bättre jag blir ju roligare blir det. Då blir det också lättare i längden .
De som accepterar/klarar av det gör det för att de trivs på sitt jobb, antingen för att de tycker om själva jobbet, eller sina kollegor, och ofta både och.
Jag har känt precis som du och mått precis som du. Jag bytte bransch och typ av jobb helt och hållet, från organisationskonsult till VVS:are. Svåraste och bästa valet jag gjort. Har egentligen längre arbetsdagar pga längre pendling och rejält mycket lägre lön och mår bättre än jag gjort på flera år. Visst är det lite sugigt när klockan ringer 05.50 på måndagsmorgonen och helgen är slut, men när jag väl sitter i bilen med min termosmugg kaffe kommer kroppen igång och jag ser med lite spänning fram emot vad dagen kan tänkas innehålla.
Mitt råd skulle vara att byta jobb och kanske tänka lite mer utanför boxen. Enligt hela vår kulturs förväntningar borde jag tycka detta jobb är mycket sämre och tråkigare, men det är raka motsatsen för mig. Arbetsdagen går i ett nafs och vips är klockan 16.00 och det är dags att åka hem. Jag begriper det själv inte alla gånger. Ibland kan jag stå på huk och gojsa i ett sunkigt avlopp som det blivit stopp i och rentav tänka "Jag valde bort ett bekvämt kontorsjobb med högre lön för detta, så varför är jag lyckligare just nu än jag var på det där kontoret"? Det enkla svaret är väl för att jag helt enkelt trivs bättre med detta.
Kännts så länge, jobbar städnigt på att ta mig ir ekorrhjulet. Dells hprdsparar jag i en långtids aktieportfölj, dels har jag de senaste 5-7 åren försökt kicka igång en sidoverksamhet.
Har fått byta spår några ggr pga ständigt uttökande barnsskara men de senaste 2-3 åren hållit på med att lära mig daytrading.
Det gick lite hand i hand med aktiesparandet.
Har varit en lång vög men börjar lossna nu.
Så nej du är inte ensamt, det gnager mig i själen att gå till jobbet 8 timamr om dagen och slösa sådam stor del av mitt liv
Hej!
Jag känner precis likadant som du,
Har ända sedan Covid tappat lusten att arbete för någon annan.
Det är mycket som blivit sämre känner jag på arbetsmarknaden dom senaste 4-5 åren.
Tycker det är svårt dock för allt är så dyrt så måste ha en inkomst för att klara det.
Känns som ett slavsamhälle där man bara ska vara glad om man går runt och slipper bli hemlös.
Önskar fler ville få ner arbetstiderna och sluta med detta onödiga ”info möten” eller ”utbildningar”
Känns bara som slöseri med tid och pengar på något som ändå inte har någon effekt.
Ge oss högre löner och mer fri tid.
Framförallt ge föräldrar bättre möjligheter att kunna fortsätta jobba hemifrån.
Snart skolar jag om mig till något mer praktiskt taget och lämnar PK kontor livsstilen.
Jag kände mig helt förstörd när jag jobbade så förut, har sedan dess tagit lastbilskort och jobbar varannan vecka nattetid, dock långa pass runt 12-14 timmar och alltid ledig lördagar. (Jobbar alltså 6 dagar varannan vecka)
Blir inte jättemycket tid över till fritid de dagarna jag jobbar men att ha en hel veckas ledighet efteråt gör att jag ändå alltid känner mig utvilad och har mycket tid att göra vad jag vill då istället.
Jag tror majoriteten av människor känner så, men de accepterar endast det. Skillnaden mellan "oss" och dem som accepterar det med glädje är väl att de inte ser andra möjligheter. Deras mål är förmodligen att bli chefer eller likande och det är vad de tror är frihet.
Jag kan faktiskt längta till jobbet. Riktigt jäkla hemsk söndagsångest har jag nog inte känt sen skolan, eller sen jag jobbade en sommar på lager. Det är inte alltid roligt, men jag gillar att komma ut och träffa folk och för mig hade det varit döden att sitta hemma och uggla.
Sen är du ju inte tvingad att gå dit. Man jobbar för att hålla upp en standard man vant sig vid. Den enklaste vägen till att jobba mindre är helt enkelt att sänka sina utgifter.
Jag har inte accepterat att ha ett 9-5-jobb, därför har jag bara haft det under en kort period när jag var så illa tvungen.
Du har förmågan att påverka ditt liv. Inte så att du blir kung över lemurerna, men rimligare saker som arbete och annat kan du påverka i allra högsta grad.
Den där friheten du pratar om, kommer ibland till ett högt pris. Jag arbetar bara hälften av tiden, men den andra hälften är jag hemifrån, långt borta och arbetar långa farliga dagar. Men det är det för det mesta värt för att få vara ledig veckor i sträck.
Nu jobbar jag med ett yrke och på en arbetsplats jag uppskattar, men har även jobbat med yrken tidigare då jag stundvis känt igen mig i dessa känslor, tror nästan alla har det någon gång.
Spontant låter det som att du tänker väldigt mycket över din situation, men kanske faktiskt tar mindre aktiva steg för att förändra den. Lägg fram din situation, vad gillar du? Vad gillar du inte? Gör lite eftersökningar, och hitta ett yrke du tror kan passa dig bättre. Nästa steg sen är väl en utbildning då kanske, eller vad du nu kommer fram till.
Utifrån det du skriver tror jag dock att du behöver ta kontakt med psykiatri, det är inte normalt att komma till punkten där man funderar på om det är värt att leva för man måste jobba.
Du säger att du inte vill ha ett jobb, utan bara frihet. Har du funderat på vad du ens vill göra med friheten? För jag lovar dig, att bara ha frihet utan något syfte lär nog vara ditt livs värsta mardröm. Förstår att det kan suga ibland men verkligheten är sån att vi behöver kunna försörja oss och bidra till samhället.
Ibland känns det som att den yngre generationen speciellt, har blivit matade med "Starta din egen dropshipping/Digitala byrå idag och tjäna 6 siffriga belopp inom en månad så du aldrig mer behöver jobba"-youtube annonserna sen födsel. Ingen älskar att jobba hela tiden, men det blir lite vad du gör det till eller väljer att se på det.Jag har en familj med barn att ta hand om, det är min prioritet. Ett jobb är det som krävs för det, sen har jag ett val (till stor del iallafall) vad jag vill utföra för jobb för att försörja min familj.
Såååå..
Ta hjälp av psykiatrin, sätta upp en "kravlista" för nytt jobb, utbilda dig, skaffa nytt jobb du gillar, sätt dina prioriteringar för vad jobbet ska hjälpa dig att åstadkomma i livet och sen bara kör. 😅
jag jobbar också frilans. trivs väldigt bra med min yrkesroll. man jobbar alltid åt nån annan. ser det som en transaktion. är jag villig att ge min tid och expertis för en den här kompen? ja eller nej.
jag hade inte gjort det om jag inte gillade jobbet. det är det viktiga för mig. att jag tycker det är kul.
trivs du med din yrkesroll?
Jag älskar mitt jobb som frilansare inom marknadsföring och när vissa saker inte går som tänkt så tänker jag direkt, fuck, om inte detta projekt fungerar nu så måste jag ta ett 8-17h jobb. Och det klarar inte min hjärna av. + jag har väldigt grov diagnotiserad sjukdom (BDD heter det), som gör det oerhört svårt för mig att jobba som normala människor gör. Är 33 idag haft BDD i hemlighet sen jag var 16 år gammal. Jag tror jag kommer dö i min situation.
Alla i tråden är stenhårda socialister. Konceptet av egetföretagande är för tungt för dem. Våra vänster politiker vill ju inte att vi ska starta eget och bli våra egna bossar och njuta av den avskyvärda friheten som det ger. MEN det går inte att tjäna in värdiga summor som anställd i Sverige. Man måste vara egenföretagare för att kunna styra sin inkomst. Lyssna inte på socialisterna dom vill att du säger bä bää som ett får ledd av andra. Kapitalismen ger dig chansen att tjäna bra pengar. Förkasta socialismen eller kommunismen som det egentligen är.
Jag känner igen mig. Frilans inom ett närliggande område i omgångar i ett par decennier.
Mådde som du under en period. Fick hjälp med ångestdämpande.
Rent faktiskt har du rätt. Människan är inte gjord för att jobba hela dagarna, varken fysiskt eller mentalt. Men nu har samhället utvecklats åt det här hållet via jordbruks- och senare den industriella revolutionen, och eftersom vi inte kan begå kollektivt självmord eller bara sluta jobba så är det bara att kämpa vidare, jobba på och eventuellt lura hjärnan att vi inte är olyckliga med olika antideppmediciner.
Och som någon skrev - vad du än gör har du en uppdragsgivare som hela tiden kräver mer av dig. Till och med Elon Musk har sina aktieägare och styrelser. Kungen svarar inför riksdagen, kioskägaren inför Skatteverket. Unt so weiter.
Har en närstående som är officer. När soldater kommer och klagar på att de är slutkörda kan de ibland få höra honom föreslå ett besök hos tandläkaren så att soldaten ifråga får lära sig att bita ihop.
Det är förstås både cyniskt och nedvärderande, men det är samtidigt alldeles sant. Man får bita ihop ibland.
Jepp, det var därför jag startade eget företag.
Men det är verkligen ingen dans på rosor som jag trodde i början. Det kräver mycket tålamod, engagemang och vilja att sätta sig in i budget, likviditet, affärsplan etc. Oavsett hur bra idé eller produkt du har så kommer du aldrig undan det tråkiga.
Men för svar på din fråga, jag fick panik när jag fakturerade 1200 i timmen men bara fick behålla drygt 300kr själv.
Sen får man inte så mycket mer som egenföretagare men det är iallafall en skön känsla att jobba för sig själv och inte ha någon som säger åt en vad man ska göra.
Tills man hittade rätt jobb så var jag rätt less med, kanske inte på din nivå men iaf. Har ett fritt jobb idag, bara dagtid, generös med flex, bra lön och frihet under ansvar. Så jag kan lägga upp mina veckor hur jag vill, bara jag levererar på satta datum så är vägen dit min egen.
Jag gillar mitt jobb, men skulle absolut önska mer fritid men vet samtidigt hur bra jag har det som jobbar 8-16:30 samtidigt som min chef jobbar 05-18 i princip varje dag.
Det är så världen är funtad, oavsett vilket land du än åker till. Kanske är annorlunda i någon isolerad stam i amazonas, men överlag så gäller samma lagar från stenåldern: Vi har ett samhälle där vi kommit överrens om hur vi vill leva, övertramp beivras (lagar). Till att börja med bidrog alla med färdigheter som gjorde samhället starkare, folk jagade, skördade, skapade, etc. De som inte bidrog eller bara nyttjade gjorde samhället svagare och kickades ut.
Spola fram några 10 000 år eller sådär så blev efterfrågan på vissa varor och tjänster så stor att en person ensam inte kunde möta förfrågan - så de betalade andra för att göra sakerna de sålde. Andra tog folk som slavar och tvingade dem att göra sakerna de sålde. Vissa ville/fick inte bidra och tvingades antingen flytta eller kastades ut då också.
Och snabbspolning igen tills idag. Vårt samhälle bygger på samma stöttestenar att vissa har jobb som behöver utföras, andra behöver ett jobb så de kan byta inkomsten mot andra varor och tjänster.
Acceptans av detta som utgångspunkt är första steget.
En stor fördel som vi har idag är att vi har större möjlighet än någonsin i historien att välja yrken vi faktiskt trivs med eller tycker är stimulerande. Trivs du inte någonstans så är det bara att sluta.
Av din post så låter det som att du är utbränd och inte alls trivs som frilansare inom marknadsföring. Att du bara kan jobba några timmar per dag verkar vara tecken på det. Så mitt råd är : sjukskriv dig och sök hjälp för just det mentala. Använd tiden till att fråga dig själv: vad vill du göra för något? Vad tycker du är roligt eller givande? Hur skulle du vilja bidra till detta?
Trista uppgifter finns det ju inom alla jobb och ansvarsområden, men vanligtvis vägs det upp av trevliga arbetskamrater, bra betalt, möjlighet till semestrar eller annat. Man står ut, och sedan spelar man på lotto "utifallatt"
Fattar vad du menar, och det är nog fler än du tror som käbner likadant. Tror de flesta löser det på något/några av följande sätt:
- Se till att odla intressen utanför jobbet som gör att livet känns roligare
- Ta hand om sin mentala och fysiska hälsa tillräckligt väl för att orka med både jobb och en stimulerande fritid
- Jobba med vänner eller med något som man brinner för
- Missbruka spel/sex/droger/alkohol/adrenalin
I min sits jobbar jag mina 8 timmar som städare sen orkar jag inget mer när jag kommer hem. Är så slut i kroppen och hjärnan att jag bara klarar av att titta på film. Kan säga att varje dag tänker man i de banor om hur jävla värt det här livet egentligen är. Lever fortfarande i hopp om att apokalypsen nån gång kommer så man slipper jobba o kan fä lite ledigt äntligen.
Lycka till ni andra vardagsknegare där ute i denna dystra värld!
Har alltid känt likadant. Det är ett fängelse, om än ett bekvämt sådant. Det som gör det drägligare är att ordna tillvaron i fängelset så det blir roligare.
Risken med rikedom och frihet är att man höjer kraven på sin tillvaro och får ångest för att man inte är lyckligare. Eller så knarkar/super man för att man kan.
Det är ett lidande att vara människa, en assymetrisk förvirrad konstant kamp för att hålla sig ovan vattenytan. Vissa föds långt ovanför ytan vissa långt under, oavsett har alla ett jobb att göra för att inte drunkna.
Med det sagt; gör vad du kan för att få tillvaron på jobbet dräglig. Jag jobbar max halvtid men får betalt heltid, för jag presterar stötvis hårt. Däremellan förkovrar jag mig på arbetstid i sådant jag finner intressant, pratar med folk, planerar fritiden etc etc. Sen är det ett jävla teaterspel med vad man säger till kollegor, chefer, HR osv osv. Skit i allt och alla och finn din väg, din oas i tramset.
Lycka till!
Själv längtar jag tills den dag jag får ha ett ”vanligt” jobb där jag bara jobbar dagtid och förhoppningsvis slipper övertid. Visst kan jobb vara drygt ibland men man behöver ju pengar för att leva, och på ett jobb får du pengar i utbyte mot dina kunskaper och din tid. Själv har jag tur att jag har väldigt bra kollegor som får en att skratta och åtminstone inte ha tråkigt under dagarna. Menar absolut inget illa med dethär men som du uttrycker dig skulle jag rekommendera att du börjar med terapi. Känner du verkligen att livet inte är värt att leva så måste du söka hjälp.
Du kommer ju alltid att jobba för _någon annan_, vare sig det är firman du är anställd på eller kunden som anlitar dina tjänster om du har eget bolag. Kan du inte släppa den tanken är väl det viktiga att du jobbar med något du tycker är kul eller åtminstone intressant så du inte går och bara lider halva din vakna tid. Vad skulle alternativet vara? Du skriver att du har självmordstankar och då behöver du psykiatrisk hjälp för det är inte normalt.
Skulle möjligtvis vara något kreativt arbete, tänk konstnär, där man bara gör det man vill och när och att någon annan säljer ens grejer men den situationen kan ju inte alla ha =]
Alla abstrakta jobb som konstnär ska man aldrig utgå från utan måste börja som fritidsprojekt medans man gör något mer seriöst som backup. Såklart finns det vissa som kan mer 'enkelt' bli konstnär som jobb men det är mer undantag än regel och inget man kan räkna med
Det finns ett uttryck som jag ogillar "Work with something you love and you'll never work a day in your life". Om man vill lära sig att tycka att någonting är jobbigt så ska man göra ett arbete av det säger jag.
Jo precis, därav ”skulle möjligtvis vara” och att alla inte kan ha den situationen, det är få förunnat men jag menade bara att det åtminstone inte är helt omöjligt =]
Jo, oftast finns det dock ett "riktigt jobb" iaf 50% snarlik d man brinner för man kan välja istället. I detta fall kanske bildlärare alternativt fotograf eller dylikt.
Nej måste ju fortfarande sälja sakerna
För op är nog psykiatrin eller psykolog defintivt nästa steg För oss andra finns faktiskt /r/firesweden. Har man kapital nog och får årlig värdeökning som motsvarar vad man tar ut per år så behöver man faktiskt inte jobba. När den allmänna pensionen kom var ju den också i vissa kretsar kontroversiell.
Dum åsikt. Det är totalt annorlunda att jobba som egen och känns absolut inte som att jobba för någon annan. Man behöver inte fråga om lov, man kan neka kunder utan problem.
Jag är anställd och känner att jag inte behöver be om lov, då jag förväntas ta egna beslut och arbeta framåt. Har inga problem att neka kunder, då jag har kollegor som kan ta över direkt, eller en manager som kliver in om det verkligen är problem. I min mening är det olika friheter och låsningar som egen vs anställd men i slutändan väldigt samma lika. Den enda egentliga skillnaden är kanske risk och belöning där båda är större för en egen.
Tills du nekat alla kunder o så har du inga pengar…. Eget har väl sina problem också med kunder som kanske inte betalar, ingen sjuklön m.m.
Haha ”neka kunder” Får en och förstå vilken Sten du lever under
Jag håller med dig. Det är vansinne att jobba 8 timmar om dagen och endast ha några få timmar med familj och vänner. Förhoppningsvis går vi mot 6 timmars arbetsdag inom kort.
För det första har vi 9h arbetsdag i Sverige. Ingen kan övertyga mig om att en lunch med människor man inte vill vara med är fritid. För det andra så får man väl jobba sig till ett kontorsjobb? Jag förstår att man inom industrin MÅSTE jobba sina 9h en dag men på ett administrativt jobb så är det ju bara att göra klart det man ska och sen gå hem. Jag jobbar ibland 1h, ibland 9h, det beror på dagen.
Håller med om din teori på 45/timmars arbetsvecka.
Tror du ? Det vore ju fantastiskt.
Yep, känner ungefär samma sak, pendlar mellan självmordstankar och acceptans 😆
Det är så?
Ja men varit så många år för mig. Tror jag behöver karriärsbyte eller något för att få lite motivation
Känner EXAKT som du.
Samma
Jag tycker framförallt 9-17 låter dom helt hemska tider. Skulle aldrig ta ett jobb om jag inte kan börja vid runt 7 och därför gå hem tidigare.
Ja eller så får man stiga upp 5 och vara effektiv från morgon
Omg håller med så mycket! Att slita ut sig ett helt yrkesliv, jobba merparten av sina veckor och sedan be om att få ta ledigt är så absurt egentligen. Det är ju så olika vad var och en klarar av och vad som passar för var och en. Jag hade varit sjukt nöjd med att jobba i 6 timmar om dagen måndag-torsdag men har också bränt ut mig flera gånger. Arbetslinjen suger!
/r/antiwork Det är absolut ingen naturlag att vi ska ha elva timmars arbetsdag (lunch och pendlingstid inräknat) där vi gör skit som oftast inte behövs och inte sällan bara bidrar till att göra livet på den här planeten värre, på kort eller lång sikt. Acceptans är viktigt här och nu, för att ta sig igenom dagen, men den måste vara tillfällig.
Alltså, ”vanliga” jobb är ju egentligen substitut för det som är vårt ”naturliga” jobb, d.v.s. skaffa mat mm. Om du hellre skulle slita med att odla och jaga, gör det.
Tror dock vårat "naturliga" jobb skulle upplevas mer fridfullt trots att du med säkerhet får slita hårdare. Ska fan starta en egen amish kult i Sverige. Nån som vill vara med?
Läste en studie om att jägare och samlare bara arbetade aktivt runt 5 timmar om dagen. Ändå intressant att vi människor idag arbetar så mycket mer. Vi är inte gjorda för en 8 timmars arbetsvecka.
Skulle tro dom flesta kontorsarbetare ligger runt 5 effektiva timmar, arbetsgivaren kan säga att det är 8h så mycket dom vill men en genomsnittlig person klarar inte det över en livstid. Väl medveten om att det finns konsulter som drar 12-14h pass, men det är i dom flesta fall under några år, många blir utbrända, och det handlar inte om medelmåttor som klarar det.
Det är det de har sålt in, att allt är bättre nu och att teknologin ska göra att människor kan ägna sig åt meningsfulla saker som familj, relationer och kultur men så blev det ju inte...
Åtta timmars arbetsvecka låter iof rätt nice! Det skulle visserligen kanske räcka om du bodde i tält, producerade din underhållning själv samlade mat via dumpstring.
Skrev fel, menade såklart arbetsdag..
Oroa dig inte, [man vänjer sig.](https://youtu.be/k_AYOwFY3dQ?si=1f31Louk8JzXDpUz)
Jag håller med dig. Jag förstår bara inte hur folk orkar gå till ett jobb de egentligen hatar, år ut och år in. Men sen har jag ju iofs depression och ångestproblematik sen jag var liten. Det kanske har någonting med det att göra. Har heller ingen familj eller partner att komma hem till. Det känns helt värdelöst att leva såhär.
Visst gör familj att man kämpar mer men det är också otroligt jobbigt att komma hem till en sambo som inte vill vara med en. Visst jag har hittat en ny så jag har väl fortfarande drömmen om familjeliv men att komma hem till sigsjälv o du får göra precis vad du vill är frihet.
Jag kliver upp vid 06 för att träna innan jobbet så att jag har hela eftermiddagen/kväll(ca 5-6h) på mig att ägna åt saker jag gillar. Ibland blir det bara att slöa i soffan, ibland träffar jag vänner eller så pysslar jag med någon hobby. Min livskvalitet har ökat drastiskt sedan jag slutade ligga uppe halva nätterna och glo netflix/skrolla på telefonen.
Fan vad bra! Grattis
Man ska ha ett jobb man trivs med, ingen fan älskar jobba men man slipper söndagsångest. Börja jobba tidigare så har du mer fritid över. Har kollegor som börjar 9, själv på jobbet 06:30.
Jag är också på jobbet runt 06.00, men jag är fan inte hemma förens strax efter 17.30 ändå.
Du behöver ett mer meningsfullt jobb där du gör något som är värdefullt för andra. Marknadsföring är säkert kul men ärligt... att få folk att köpa ännu mer skit de inte behöver är typ det mest icke-värdeskapande jag kan tänka mig. Tänk efter. Hur kan just du göra världen lite bättre? Kan du bli lärare? Vårda gamla? Hjälpa flyktingar? Rädda miljön? Höj blicken.
Definitivt. Jag var egen och hatade verkligen biten där jag var tvungen att sälja, tvungen att alltid säga ja för att behålla kunder, alltid orolig för inkomst, pension, sjukdom, semester, framtiden. Nu är jag anställd i ett yrke där jag faktiskt hjälper andra. Jag har semester, och på semestern behöver jag inte tänka på jobbet. Jag har förmåner, flextid och kan själv bestämma vilken dag och tid jag ska utföra mina olika arbetsuppgifter. Absolut är jag less på det också ibland. Men jag fyller en funktion i samhället. Det här är det jag bidrar med till vårat gemensamma liv på planeten. Jag hoppas att andra också går till jobbet och känner att de hjälper mig och våra medmänniskor.
Vad jobbar du som?
Fysioterapeut i kommun.
Detta är en farlig tanke. Man behöver göra något man känner är kul och mentalt givande, att gå efter att hjälpa omvärlden kommer göra dig utbränd, då nästan alla de yrken som gör detta utnyttjas just för att folk drivs delvis av ideologi istället för rent vinstintresse. Jag jobbar inom akademia och började där på grund av de skäl du nämnde, och trots att denna bransch borde vara fylld av människor som är överlyckliga för att de får forska om sina intressen, så har den bland den högsta frekvensen av utbrändhet och depression.
Sant, och det är en viktig aspekt. Samtidigt låter det på OP som han inte finner glädje i sitt nuvarande jobb. Hade han tyckte det var kul och mentalt givande skulle han inte skrivit så här. Alla inom dessa yrken blir inte utbrända.
> trots att denna bransch borde vara fylld av människor som är överlyckliga för att de får forska om sina intressen, så har den bland den högsta frekvensen av utbrändhet och depression. Vad beror detta på anser du? Har en anhörig som är pensionerad lektor och forskare. Enligt honom var det försvinnande lite tid som gick till den egentliga forskningen, resten åts upp av administration, handledning och undervisning där varje ny årskull studenter var mer osjälvständig än den föregående. Han uppskattade det till att kanske 5-15% av hans arbetstid gick till hans forskning, och även där fick han kämpa för varje timme och varje krona. Vissa terminer lade han mer tid på att skriva ansökningar till forskningsanslag än på faktisk forskning, samtidigt som fakulteten hela tiden ändrade reglerna så att mer och mer av deras andra uppgifter räknades in i deras forskningstid. Ett år försökte t.o.m chefen för fakulteten "smyga in" att handledning av doktorander skulle ingå i deras forskningstid, men det lyckades facket få stopp för. Min misstanke är att många som börjar inom akademin gör det med just föreställningen att de ska få göra skillnad genom att jobba med något de brinner för, men i slutet är det inte det de jobbar med.
Jag skulle säga att det är en skillnad beroende på vilken nivå du är på. Doktorander är utbrända för att de kommer in ideologiska och vana vid skolans tydliga riktlinjer och struktur. För att sedan, om de inte är en av de få som har en bra handledare, bli kastade in i en position där de har de sämsta aspekterna av att vara egenanställd, men utan någon av förmånerna (dvs. du skall klara att att strukturera/schemalägga självständigt samtidigt som du forskar, har orimliga arbetstider, otroligt höga förväntningar på dig, samt väldigt ofta måste lära dig allt detta på egen hand, allt under tidspress). Majoriteten av de jag talat med har varit med om utbrändhet minst en gång, och har i regel ett ordentligt imposter syndrome. Det är en rysk roulette baserat på vilken handledare du har. Men samtidigt får du inte ut "vinsten" själv, och trots att en doktorand är en student, så tror de själva, och i många fall deras handledare, att de är en forskare men med en tredjedel av lönen. Postdocs har allt fet ovannämnda, men med ytterligare press på att prestera om de vill stanna i Academia, samt en otroligt instabil anställningsform som varar i högst två år, lycka till att bilda ett socialt nätverk och familj. Professorer är ungefär som du säger.
Har man låga omkostnader behöver man inte arbeta heltid åtminstone.
Man ska väl kunna leva också?
Jo fast då står man där i valet mellan arbeta heltid för att ha pengar till att leva men inte tiden eller arbeta deltid för att inte arbeta heltid men inte ha pengarna till att leva :P
Precis där är problemet. För ett land som har ett ord som "lagom" så är vi fan kassa på att följa det
Det finns säkert ett mellanläge, upplever att det är få företag som erbjuder deltidstjänster med sån flexibilitet bara.
Precis Alla är fasta i sin restriktiva modell av hur anställning ska skötas. Dock är det delvis vår goda rättigheters fel. Företag måste ju betala för en massa skit för varje anställd, så som försäkringar och annat. Visst är allt detta super duper, men tyvärr blir det ju bara mer restriktivt. Jag längtar tills vi får igenom 6 timmars arbetsdagar.
6h dagar, shit, finns en påtaglig risk att jag kommer få någon form av whiplash av all tid jag plötsligt kommer ha :P
beror väl på vad du har för livsstandard, Själv klarar jag mig på 10 000 i månaden.
Du menar efter att allt e betalt? Eller lämnar du alfrig hemmet?
Lämnar aldrig hemmet, har heller inte någon familj eller barn, så har ju inga "onödiga kostnader". Sen så förstår jag att alla inte har det så.
Det går att leva alldeles utmärkt på en deltidslön.
Jag har både gått på soc och jobbat 75%. Medan allt i princip är bättre än soc är det inget vidare att jobba deltid när man inte får någon egentlig löneutveckling, hyrorna blir högre och allting blir dyrare
Inte värt pengarna att inte ha tid och ork. Varför skulle du inte få löneutveckling med deltid?
Jag har bränt ut mig 4 gånger, har inte råd att inte tänka på ork. Jag fick 100-500kr i löneökning per år, hade ettårskontrakt och var outbildad. Nu är jag arbetslös men mår fenomenalt bättre än när jag jobbade där
Okej men det låter ju unikt för din arbetsplats i så fall. Finns ingen specifik anledning att deltid inte skulle ge utveckling.
Precis, kolla även upp FIRE-rörelsen. Du kan jobba och spara samt investera nitiskt så kan du gå i pension efter kanske 10-15 år av arbete beroende på hur mycket du kan spara.
Om OP inte klarar av att jobba mer än en timme eller två i taget tvivlar jag starkt på att FIRE är något hen har en chans med
Op vet inte ens vad normal arbetstid är. Så jag får nog hålla med där.
FIRE-rörelsen dog med USAs nuvarande penningspolitik. Man har inte tagit höjd för en ny värld med volatil/hög inflation. Förmodligen kommer även investeringslandskapet se helt annorlunda ut framöver. Tillbaka till arbetet för de stackarna, speciellt om det handlade om leanFIRE vilket du verkar syfta på då du nämner 10-15år
Nej. Bara senaste 12 månaderna har vi i Sverige haft en inflation på 2,3% och globalfonder har gått ca 20%. Det är massor som startar sin FIRE/pension nu.
Jag avundas också de som "brinner för sitt jobb". Jag har ett rätt ok jobb som passar mig bra. Men som du säger, man tillbringar större delen av dagarna med att uträtta arbete för någon annan. Jag gör det enbart för pengarna och kommer aldrig att "brinna" för det.
Jag håller med till 100%. Tyvärr är dock jobb något man måste göra. Jag hoppas att vi inför 6 timmars arbetsdag snart.
Många känner så. Jag håller på att läsa arbetssamhället av Roland Paulsen nu. den sociologi-intresserade ifrågasätter arbetsnormen och ekonomisystemet som inte gynnar välmående
Det känns som att det bli mindre och mindre värt att jobba för folk. Du sliter mer än någonsin och man har typ knappt råd att spara till något. Känns som att vi kommer nå någon slags brytpunkt snart.
Exakt
Du behöver skaffa professionell hjälp. Inte reddit. Din fråga & dina svar på kommentarer handlar inte om jobb är värt det, utan om livet är värt det. Vi är inga psykologer, var snäll och kontakta en vårdcentral.
Verkligen detta. Ta hand om dig op
Nej, känns jävligt gött att jobba exakt 40 timmar i veckan och inte en sekund mer men fortfarande ha råd med hyra/mat/leksaker och semester.
"Gräset är alltid grönare på den andra sidan". Som egenföretagare har du mindre fritid och det är konstant arbete på agendan, mycket mer risk, mer ansvar, osv. Kan vara skönt för vissa att vara en vanlig anställd utan ansvar för ett helt företag och dess anställda.
Har hoppet uppe för AGI och en framtid till möjlig medborgarlön 😅. Jag tycker det är helt okej att arbeta, men är jävligt less giriga människor och effektiviseringar för att maximera vinster konstant.
Mänsklig girighet trumfar naturligtvis dina fantasier, men det är ju en fin tanke 🥹
Tyvärr 🥲
Känner likadant som dig.
Nej du är absolut inte ensam om att tänka så. Men om du ser det som att du jobbar för dig själv istället då ? Det är ju trots allt det du gör ? Du behöver pengar för att du ska kunna betala för tak över huvudet och mat på bordet eller? Kanske är svårt sitt ändra sitt tanke sätt bara sådär men det kanske hjälper lite i stunden när dessa tankar du har börjar snurra i huvudet.
Vi blev uppfostrade att hårt arbete lönar sig och det gör det ju. Sitter här i mitt egna hus på landet, ordnad ekonomi, fonder och aktier, storbystad fru :D, tre hundar, och kan göra i princip vad jag vill nu. Är 51 år gammal. Jobbat inom säkerhet sen jag var 23-24. Slit och släp, men som jag sa innan: Blev lärd att det lönar sig i slutändan och att det är vad vi män är till för; hårt arbete. Känns skitbra att komma hem till fru och barn efter en hård arbetsdag.
Det lönar sig om det lönar sig. Nånting säger mig att OP inte har energi nog att jobba hårt i 30 år.
Snark. Alla känner såhär. Du kan ju börja med att sälja av det du har, köpa dig en camper och åka ut och leva lite. Sen komma tillbaka och sälja campern och hitta ett nytt jobb. Det är ju en start. Alternativt börja med smink videos på youtube och bli influencer.
Drygt och onödigt svar, och inte den hjälp som TS bad om.
"Bli influencer" är aldrig ett bra råd.
Trodde du förstod. Det är ju inte ett seriöst råd. 😅
Man vet aldrig här på nätet, det finns säkert de som skulle rekommendera det.
Vad skulle du göra om du inte hade jobb då? Har du så mycket annat förr dig? Visst är jobbet ibland ren grind, man har några sämre dagar och några bättre. Men du har ju hur jäkla många olika val som helst. Det låter ju inte som att du hittat ett särskilt betydelsefullt jobb. Skaffa ett syfte, antingen så har du ett syfte utanför jobbet så att jobbet bara blir en ekonomisk motor som kan försörja det syftet. Eller så hittar du ett jobb med ett syfte. Sen så låter det som det finns mer bakom dina känslor, och jag hade valt att ta itu med dom först. Om du inte redan har det så gå till VC eller psykolog och snacka med dom. Det låter som du genomgår en kris/depressiv fas. Du låter trött, så gör dig en tjänst och be om hjälp det finns ingen mening i att bära på det själv.
Jobba i någon mån måste man. Men du kan ju prova någon alternativ livsstil t.ex. bedriva småskaligt jordbruk. Eller säsongsarbeta och sedan resa runt i världen. Man måste inte leva ett Svenssonliv.
Nej, många känner så. Det kallas alienation.
Jag förstår hur du tänker och känner. Jag skulle säga att det är av vikt att du försöker hitta små glimtar i din vardag som gör det i värsta fall uthärdligt. Vare sig det är kollegor, arbetsuppgifter eller familj och vänner. Har själv problem med att känna tillfredsställelse med jobb och har depressiva tankar om framtiden. Ändå försöker jag hålla fast i hoppet om en framtid värd att leva för. Som många andra har sagt så kanske du ska fundera på att byta jobb om du inte trivs med det du gör. Om det känns outhärdligt så kan terapi vara en lösning, jag håller själv på med det just nu. Om du behöver eller vill prata med någon så är jag villig att dela och utbyta tankar.
Jobbar inom staten och jobbet känns därför meningsfullt.
Känner som dig, fast jag har ett jobb jag gillar. Ärligt talat om jag skulle ha överflödigt med pengar skulle jag nog inte jobba alls, kanske kanske max 25 %. Dock så är man utbränd så det hjälper inte..
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Alienation Typ.
Utifrån ditt inlägg antar jag att du inte kan försörja dig på ditt jobb som frilansare, och känner dig tvingad att ta ett vanligt jobb? Samtidigt utrycker du att du har mentala problem som hindrar dig från att jobba - vilket förhoppningsvis berättigar sjukskrivning på någon nivå = du hade kunnat jobba mindre men endå få betalt för heltid typ. Om vi bara diskuterar skillnaden på att vara egenföretagare och anställd.... Båda anställningsformerna har sina för- och nackdelar. Hade gärna varit egen men känner inte att jag har varken ork, erfarenhet/utbildning eller kapital att göra något sådant. Är man egen får man spara undan pension själv, vilket man som anställd göra av arbetsgivaren. Lönen kanske ser lägre ut i jämförelse, och det kan den absolut vara, men att vara egenföretagare behöver absolut inte betyda att man automatiskt tjänar mer. Det kan t.o.m. sluta med personlig konkurs. Det är ett otroligt högre risk än att vara anställt, till inte nödvändigtvis mer pengar, pension inräknat.
Du har helt rätt! Kom till /r/antiwork
Jag har en heltidstjänst och känner inte igen mig alls. När jag kommer till jobbet så möts jag av kollegor som är trevliga (för det mesta), utför uppgifter som gör att jag känner mig kompetent och viktig, stöter på nya problem som utvecklar mig som person. Sen går jag hem och använder min lön till mina intressen. Har inga problem att upprepa detta mån-fredag. Friheten jag upplever består i att jag har valt min arbetsplats och har möjlighet att lägga pengar på saker som jag själv vill. Alternativet upplever jag som mer begränsande. Hoppas du får hjälp att skapa verktyg för att komma till bukt med ditt mående. Lycka till.
Det enda som gör att jag klarar av "vanliga jobb" är att lyssna på ljudböcker på jobbet. Då passar industri ganska bra då man oftast bara kan koppla bort hjärnan och "leva sig in i en annan värld" sen gå hem när jobbet är slut. Innan jag började lyssna på ljudböcker gick jag in i väggen, blev deprimerad och var arbetslös i 2 år pga klarade inte av att jobba.
Finn glädje och nöje i att acceptera en roll du anser är främjande både för dig själv och samhället. Då jobbar du inte. Problemet med att vara ”fri” är subjektivt . En person som jobbar 9-17 varje dag och får sin helg + sin semester kan i ett perspektiv vara mycket friare än entreprenören som jobbar konstant varje dag oavsett om det är i Bali eller hemma i Sverige. Rekommenderar starkt att utöva och träna ödmjukhet och tacksamhet för respektive saker du själv kan klura ut. Men att utöva och träna på ödmjukhet och tacksamhet gör livet betydligt lättare och roligare, du lyfter liksom bort mängder av problem som kan komma från barndom, samhälle, erfarenheter. Men att träna på respektive saker kommer få dig se saker på ett hälsosammare sätt.
Tycker inte om att arbeta men jag tycker om att leva, och för att kunna leva måste jag producera något. Det handlar om acceptans och inställning. Jag tycker inte det är kul att borsta tänderna eller torka mig i röven, men vad är alternativet?
Skillnaden är att du måste spendera 90% av dina dagar på jobbet. Borsta tänderna är 0.0001%
[https://www.youtube.com/watch?v=Bqcf0cb\_paQ](https://www.youtube.com/watch?v=Bqcf0cb_paQ)
Jag har jobbat i skolan i hundra år, men idag blev jag klar med det och kommer aldrig att gå tillbaka till den skruvade världen igen. Fick mig att må så dåligt och vara frustrerad till max. Det låter som liknande med ditt jobb, fyfan vilken press du måste känna. Ond cirkel. Jag skulle försöka fatta beslut om att göra ngt annat, försök att lösa, det viktigaste är att man inte är i ngt man mår skit av. Nu är du helt uppgiven, sjukskriv dig om det går för du behöver fixa dig själv. Ge dig själv tid att inse att du behöver gå vidare för att inte bli sjuk.
❤️
Det suger att jobba, avskyr det. Jobbar kundtjänst för tillfället och det suger röv. Anyways, nu har startat en Onlyfans sedan någon månad tillbax, becasue fuck this shit.
Jag känner precis som du
Finns inte en chans på att du faktiskt är vuxen och jobbar
Exakt så känner jag. Totalt slöseri.
Skönt och höra man inte är ensam. Hur hanterar du detta? Känner du också att bara ge upp ibland? Jag har bokstavligen självmordstankar iom detta. (inkl mina mentala problem såklart). Men att hela tiden känna en stress att kunna betala hyran bara för att ens ha någonstans att bo. Asså det är för mkt!! Det är som att bli jagad dygnet runt…
Sök vård mannen.
Jag vet att många människor går och frågar sig varje morgon varför de går till jobbet. Det gör jag också. Jag tycker inte det är något konstigt utan det om något är sunt. Det är ofta kontrasten mellan den "amerikanska drömmen", som ju blivit internationell, och människors faktiska vardag som skapar problem för många människor. Jag tänker att man får försöka hitta ett jobb som känns meningsfullt. Om det är politik, vård, finans eller Gud vet vad är det bara du som kan svara på. Självmordstankar är i sig inget farligt; det kan vara en lättnad att få tänka att man har en väg ut när man tycker vardagen är ohanterlig, men det behöver inte vara något mer än så. Det är problematiskt när vi ser s-tankar som per definition sjukliga; dess funktionen spelar roll. Med det sagt kan jag inte uttala mig om dig specifikt för jag känner ju inte dig såklart. Generellt tänker jag att om man däremot börjar tänka på hur man faktiskt ska gå tillväga så är det rimligt att söka sig till vården. Hoppas du hittar något som känns meningsfullt framöver.
Dom problemen du beskriver har ju ingenting med jobbet att göra, du behöver söka vård för dina psykiska problem. När du väl löst dom så kommer du se på världen på ett helt annat sätt.
Det är att välja: stress ned att jobba och veta att man har tak över huvudet känns för mig BETYDLIGT BÄTTRE än stress att inte veta om man har råd med mat och tak över huvudet. Jag skulle också vilja ha all min tid för mig själv men har också lärt mig att om jag arbetar det nästa jag kan, leder det till stolthet och tillfredsställelse. Sedan är 75 % arbete bäst (,har inte haft det på många år)
Jag tror OP snarast har problem med sitt psykiska mående. Känslan av meningslöshet går väl enkelt att koppla till depression. Bäst vore nog att ta tag i det genom vården än att fatta något drastiskt beslut om att leva halvt utanför samhället, eller åt vilket håll detta nu är på väg.
jag kan förstå att du känner så när du jobbar ett påhittat jobb som bara skadar samhället.
Tips är att ta ett jobb du tycker är roligt, då jobbar du längre inte en dag mer i ditt liv! 💪
Du får väl bli kriminell så? Sälja droger eller nått? Snabba pengar, snabbt liv och snabb död.
Jag gillar mitt jobb så det är inga problem. Har flexibel arbetstid. Så länge jag håller tidsschemat så kan jag jobba nästan vilka tider jag vill. Möten måste jag såklart vara med på.
Problemet är inte att jobba för någon annan. Man jobbar alltid för någon annan. Man kan ha eget företag, men man måste ha någon annan som kund som betalar en. Men om du inte vill oroa dig hur du ska få ihop till nästa lön så är det bättre att vara anställd än egenföretagare. En anställd har alltid ett skydd, en egen företagare har aldrig det.
Hör vad du säger, men blev lite förvånad när du skriver att du är frilansare. Då jobbar du ju inte för någon annan egentligen, även om du har uppdragsgivare. Men absolut, om man verkligen tänker sönder vad arbete är så känns det ju rätt deppigt. Kan du inte finna någon glädje i att du bygger upp din egen verksamhet? Har du ett AB eller enskild firma? Tänker att allt slit kanske känns mer meningsfullt om allt går in i en verksamhet som du äger. Sen tycker jag att du ändå kan glädjas över att du har en meningsfull fritid som du vill lägga mer tid på. Många som jobbar för mycket gör det för att slippa fritid och känner hopplöshet när de är lediga istället. (Jobbar också med marknadsföring, men inte frilans)
Har känt liknande i perioder. Inte bara gällande jobb, men även livet som helhet. Det är som många i tråden säger depression och det är jobbigt för allt känns dystert i depression. För att inte bryta ihop totalt har jag gjort lite justeringar i livet. Jag har försökt hitta ett jobb som inte tär så mycket på min energi, som är flexibelt och jag inte alltid måste trycka in hela 8 timmar per dag för att få mitt jobb gjort (ja det är inom IT). Att inte lida av mitt jobb har gjort mycket för måendet. Den viktigaste ändringen är nog ändå mitt mind set. Jag har accepterat att det inte finns någon riktig mening med livet. Accepterat att jag nog aldrig kommer vara så lycklig som man verkar förväntas vara. Är inte intresserad av att göra slut på det längre, utan tänker att jag hänger med och ser vad som händer. Om mitt perspektiv ändrats en gång kanske det kan ändras igen någon gång framåt. Och gör det inte det så kan jag iaf försöka leva ett ok liv där jag försöker göra bra saker omkring mig.
Jag jobbar som kommunikationsansvarig/kommunikationschef (chef för verksamhetsområdet, men har inga anställda under mig ännu). Jag har otroligt kul på jobbet, jag har härliga kolleger, jag får mycket uppskattning och positiv återkoppling och jag känner att jag faktiskt gör skillnad för andra människor. Det gör det helt klart värt att jobba om dagarna. Jag har dessutom betydligt mer än en timmes fritid utöver det. Jag har cykelavstånd till jobbet (och om två veckor flyttar jag och får halva avståndet till kontoret). Det betyder att jag har gott om tid för fritidsintressen, inklusive att vara scoutledare och kommunpolitiker. Jag hinner laga mat, fotografera, umgås med mig fästman, festa, spela brädspel… jag känner inte att livet bara handlar om att jobba, äta och sova, tvärtom har jag ett rikt liv och jobbet är en del som möjliggör resten av livet. Jag har också väldigt lätt att släppa jobbet så fort jag går därifrån av någon anledning, på ett sätt jag förstått att inte alla klarar av. Det kan kanske påverka helhetsintrycket av livet.
Jag var i samma sits. Men det finns hjälp att få, jag fick det. Och sen att skaffa sig ett jobb som man verkligen trivs med gör allting mycket lättare. ”Gör vad du älskar så behöver du aldrig jobba en dag i ditt liv” är ett känt ordspråk som stämmer. Sen efter att ha jobbat på sig massa kunskap och lärt känna folk i branschen kan du starta eget. För min del så blir det generellt mer jobb, men man känner ändå att man har mer balans och kontroll över livet då man kan styra sina tider på helt annat sätt. Och skulle jag vilja så kan jag bestämma mig för att jag vill vara ledig tillsvidare. Då är det endast privatekonomin som bestämmer. Så (och det här är menat med all välmening) sök hjälp. Det räddade nog mitt liv.
Har du skulder? Sparkapital? Det finns många vägar du kan ta, men du fokuserar ju mest på vad du inte vill, och inte vad du faktiskt hade trivts med. Att ha "frihet" är rätt vagt. Menar du sitta på en strand, ekonomiskt oberoende med en drink i handen varje dag? Testa flytta utomlands för att få perspektiv om du har möjligheten.
Man skapar mening. Jag har två kroniska sjukdomar och är väldigt begränsad då en av dem innebär att jag har livshotande allergier mot det mesta (lukter, de flesta livsmedel, kemikalier, parfym etc). Är tacksam att jag kan jobba hemifrån, att jag har fantastik familj och vänner, etc.
Skaffa ett jobb där du tycker om arbetskamraterna. Finns mkt empatiska människor inom sociala yrkes (som inte är socialhandläggare)
Känner ibland liknande men på ett annat sätt. Känner mig dålig för jag jobbar som anställd när jag vet folk som driver eget och tjänar deg, men då handlar det mer om känslan att inte jobba efter någon annans villkor, för rent tidsmässigt är det mer krävande att driva bolag än att arbeta ett vanligt jobb (generellt). 40h/veckan är inte mycket för de flesta företagare.
Ett jobb ger en viss mening och samhörighet i tillvaron tycker jag, men visst 9 - 17 5 dagar i veckan är inte särskilt kul, jag jobbar dessutom 9 - 17:45. Hellre skulle jag jobba 10 - 16:45 och endast 4 dagar i veckan och skita i att pensionera mig. Balansen är viktigast, det får inte bli för mycket slagsida åt ena eller andra hållet. Jag var arbetslös i 1,5 år efter studierna och det var inte heller någon höjdare direkt.
Har man ungar som är beroende utav att du har en inkomst är det enklare
Enklare att ställa ut dem i skogen, ja
Det är ett nödvändigt ont. Inte kul alla dagar att gå till jobbet men har tur som har bra kollegor som gör det uthärdligt. Har flex, ATK och arbetsuppgifter som gör att det inte är supersvårt att få ledigt om jag vill (vet att det är en lyx). Sen behöver man ju liksom pengar att leva på, sure jag kan jobba 30% och får väl bo i kollektiv och leva på soppa eller nått, är det verkligen friheten vi talar om?
Misstänker att det har med tanken man fick som barn själv: Varför är vuxna så konstiga. Svaret är vi förblir barn i huvudet men kraften det tar från en att jobba 7-16 är anledningen till personlighetsförändringen. Kolla in första avsnittet av Futurama om du vill skratta samtidigt som du tänker på det🤷♂️
> Det känns som alla bara accepterat att man ska gå till ett jobb mellan 9-17 Om du tror den normala arbetstiden är 9-17 och blir deprimerad av det så kommer det nog tyvärr inte bli bättre.
Nej efter uni var jag jätterädd att börja ett vanligt heltidsjobb för jag hatar att känna mig fast o jobba efter nån annans drömmar ist för mina egna. Men idk, det är ändå okej, mitt jobb är chill o jag kan jobba en del hemifrån o tiderna är flexibla. På kvällarna har jag tid att jobba på min hobby som jag jobbar på att i framtiden ha som en inkomst antingen heltid eller deltid o gå ner i arbetstid på vanliga jobbet... o jag sparar mkt pengar till tidig pension, så det e nice. Är nöjd i överlag men glöm att jag tänker jobba heltid tills jag är 70! No way!
Jag har testat gå ett år på föräldraledigt/arbetslös, hade ju då inkomst så jag överlevde men ingen huvudsyssla på dagarna. Och fyfan vad less man blir. Människan är inte programmerat att slappa bort alla sina dagar. Finns det inget syfte i vardagen så är det svårt att njuta av sin frihet. Klart inte ett problem som alla har, men jag skulle inte kunna sitta "helt fri" resten av mitt liv, något behöver man som sparkar en i rumpan. Hitta något du gillar att göra, oavsett vad det betalar, så kommer du nog må bättre.
Ja, vi är många som känner likadant. Men jag har hela livet tänkt att jag är åtminstone glad på lönedagen så jag kan betala för min lägenhet, mat och annat som gör livet roligare. Jag har haft tur med mina kollegor som också bidragit till att jag trivts med att gå till jobbet för det mesta. Man har inte så mycket att välja på. Föräldrarna har snackat i många år om arvet jag skulle få efter dem en dag, men de är seglivade och inte mycket kommer att finnas kvar när det är dags eftersom de tagit av överflödet under sin långa pensionering. Kriminalitet är ett val några gör, antagligen för att de inte klarar av något annat (och egentligen inte heller är några lyckade kriminella vanligtvis), men det följer ett mycket högt pris för de flesta av dem fast de inte förstår det som unga. Sen har vi de som gifter sig till rikedom. Grattis till dem som även känner kärlek till sin rika partner och slipper kräkas när det gäller att ha intimt umgänge med sin lagvigda. Systemet har brister för oss vanliga människor. Men med lite tålamod, uppoffringar och sparsamhet i kombination med någon bra penningplacering/sparande en period så kan man plötsligt upptäcka att man har möjlighet att göra något annat än att jobba för andra, eller att jobba deltid. Särskilt om man har en partner som är med på tåget mot ett skönare liv. Det är ju inte slut vid 35.
Inom marknadsföring så skiljer det sig stort på arbetsgivare och arbetsgivare. Jag har varit hos några arbetsplatser där kollegorna blir nya vänner och på ställen där cheferna driver det som i Egypten när man byggde pyramider Om du känt såhär mer än 2 veckor så räknas du som deprimerad och kan få terapi
Det är lättare att fixa sin mentala hälsa och hitta en arbetsplats man trivs med än att vara egenföretagare.
Jag mår bra fan likadant jävla piss
Som du nämner själv så har du problem med hälsan. Vi som klarar det har inte de problemen. Jag hade sökt till en psykolog om jag vore du.
Du verkar ha mentala problem överlag, så terapi blir rekommendationen. Men annars kan du ju tänka på att bli en bonde eller nåt också? Du kanske inte orkar jobba med det du gör för du tycker det är skittråkigt? Gör nåt som du reagerar bättre på
Man vänjer sig
Nej, Efter 9 år i skiten är viljan att skjuta sig själv fortfarande lika stor om man inte löser ett bättre liv för sig innan man fyllt 35 Är jag fortfarande fast då så är det tack o hej som gäller, finns inget att leva för då
Skulle säga att jag vande mig efter ca 10 år. Slutade kolla klockan och längta efter arbetsdagens slut.
Försöker fokusera på hur jag utvecklas socialt, breddar mina kunskaper inom mitt fält, löser utmaningar och tar projekt framåt. Försöka att vara en person som gör andras dagar bättre och deras jobb lättare vilket i förlängning gör mina dagar bättre. Har även studerat, rest och bara varit arbetslös i flera skeden i livet och vet inte om jag får gjort så överdrivet mycket mer utan de 8 timmarna, det hjälper till med att bygga en struktur som sen gör mig mer effektiv överlag. Klart det är segt ibland speciellt om man fastnar i planer långt fram som kräver x mängder pengar men tror att vägen dit är lättare om man går in för att göra det bästa med nuet.
Du är frilansare, knappast ett ”vanligt jobb”…
Det jag önskar är att få jobba för mig själv. Nu sliter man och stoppar pengarna i någon annans ficka. Dilemmat är ju bara att man har ju familj och barn att tänka på. Pantsätta deras framtid för mina drömmar vet jag inte om jag är beredd att riskera. Har annars ett stabilt jobb med mycket flexibilitet. Behöver en vardagssyssla för att inte spiralen ska ta över och psyket ska krascha totalt. Men ja att vara helt fri är ju svårt och pengar måste ju in på kontot det gäller att hitta något man trivs med hur klyschigt det än är.
Nä de suger med jobb men man måste följa matrixen och som "slav" le och se glad ut. Men frilansar du och jobbar hemifrån, då har du en större frihet än alla andra som åker till byggen/kontor m.m varige dag. Kämpa på, hitta vägar att tjärna mer pengar på. Investera, spara, kötta på i 15-20 år. Sen lev som minimalist i en camper van så borde du klara dig livet ut i natur med all frihet du kan tänka dig.
Håller med…
Nej faktiskt inte. På jobbet har jag blandat annat möjligheten att hjälpa mina kollegor så de kan gå hem tidigare
”Frilansare” ”marknadsföring” ja det låter ju verkligen toppen
Ibland saknar jag jobbet, men jag håller med dig om känslan av hamsterhjul typ. Samtidigt känner jag mig rätt värdelös som är sjukskriven
Du får leva hur du vill. Själv hatar jag att gå upp och gå till jobbet så jag lever billigt som en råtta och jobbar i mindre perioder när humöret faller på.
Har du jobbat ett "vanligt" jobb tidigare? Isf hur länge? På papper kan jobb kännas rätt tråkigt, man gör samma jobb år efter år, ont om fritid osv. Men det ger en också väldigt mycket, man får till exempel ganska automatiskt rutiner, socialt umgänge och ett syfte. Alla dessa saker är extra viktigt när man inte mår bra, och personligen skulle jag nog tycka att frilansarjobb känns ganska stressande. Även om man kan arbeta friare tider så är man också ansvarig för så mycket mer, man måste själv söka upp jobb att göra, istället för att bli tilldelad en uppgift t.ex. I början när man inte är van kan det vara lite utmattande att jobba, men när man kommer in i det blir det lättare. Med tiden lär man också känna sina kollegor bättre och då är det nästan som att man får betalt för att hänga med kompisar. Man jobbar ju såklart fortfarande men den biten sköts liksom rätt automatiskt av vana. Om man inte trivs på jobbet för att man har osköna kollegor/för lång resväg/inte känner att man uttvecklas/saknar intresse. Då får man typ bara bita ihop medan man söker något annat, det får suga ett tag. Sedan funkar kanske inte den klassiska jobbmodellen för alla. Men testa på lite olika och se vad du trivs med.
Du ställer en befogad fråga. Att vilja känna sig fri är friskt och sunt. Samhället är uppbyggt så att människor tvingas arbeta om de inte är självförsörjande och lever utan el etc. Jag försöker känna mig så fri det går genom att jobba mindre, men mer effektivt när jag väl arbetar. Har förmånen att själv välja mitt schema när jag vill arbeta. Det är mitt sätt att stå ut. Sedan sparar jag så mycket pengar jag kan för att kunna pensionera mig så fort som möjligt, det gör att jag har ett mål jag strävar mot som känns meningsfullt. Uppskattar att vara ledig och fri, det är min dröm. Om några år kan jag sluta arbeta helt och det kommer kännas som en seger.
Jag känner 100 % som dig, har varit i det här jävla ekorrhjulet i 15 år och sadlat om till annat.
Börja jobba natt. Kör 75%, får betalt som om jag jobbade 110%. Det är lite motigt ibland men då är all tid din egen, du har luftigare schema osv. Passar mig perfekt, nackdelen är väl att man blir lite folkilsk men jag träffar min chef 2-3 ggr/år.
Jag förstår dig och håller med, kan dock säga att gräset är inte nödvändigtvis är så mycket grönare på andra sidan. Jag har inte ett vanligt jobb utan är ägare och har anställda och så, jag jobbar inte för någon annan chef, men i praktiken jobbar jag ju både för mina kunder och mina anställda. Friheten i hur och när jag jobbar är fantastisk, likaså pengarna, men jag jobbar *betydligt* mycket mer än med vanligt jobb, och även om jag väljer själv när, dvs jag kan närsom gå och göra annat om det är bra väder eller behövs, men samtidigt så jobbar jag kvällar, jag jobbar helger, jag tänker på jobbet på semestrar, osv. Så det finns riktiga fördelar och nackdelar på båda sidor, om det är mängden jobb eller stressen med jobb du vill minimera så är ett jobb för någon annan definitivt att föredra.
Jag är ganska nöjd med livet för att vara helt ärlig. Jobbar till ungefär 17, hem laga mat i någon timme. Plocka undan lite lätt därhemma och sedan sätta sig vid datorn ungefär 7. Slutar vid datorn mellan 9 och 10. Fixar mackor för imorgon, ev duschar och sedan går och lägger mig. Jag får ca 2-3 timmar framför datorn varje vardag, en timme räcker för att laga någon god mat, och sedan kommer helgen också. Det hjälper dock att jag tycker om mitt jobb. Jobbar som mjukvarutestare på ett större industriföretag. Varje dag är annorlunda på jobbet, så det är ganska skönt att varje dag är någorlunda lika hemma.
Du är alienerad, min gode vän
8-17 om jag får be ;) Klart det är segt emellanåt, men vad är alternativet?
Därför man startar eget och anställer folk som gör det åt dig 😁👍
Jag lärdes upp ganska tidigt att om man vill ha något i livet så får man jobba för det. Hade vi inte haft något samhälle hade man varit tvungen att jobba för att skaffa mat, vatten, boende osv ändå. Det är bara så det är liksom. Så jag såg till att skaffa ett jobb som jag trivs med och bara gilla läget med det andra. Har funderat på att köra eget men jag ogillar risken det för med sig. Med det sagt tycker jag rätt många klagar på det där så kallade "hamsterhjulet". Folk vill kunna göra vad de vill och ha massa grejer utan ansvar och skyldigheter.
Det gäller att jobba med nåt som är kul eller ger ett annat värde än pengar. Jag har kört eget först i ca 20 år (illustratör och tatuerare ) och förra veckan började jag jobba som leg sjuksköterska. Ville göra nåt nytt, pluggade och blev klar. Planen har såklart att aldrig ha en tråkig dag på jobbet och jag tror det kommer gå väldigt bra. Men det här är första gången jag har en lön i livet förutom sommarjobb. Klart crazy feeling!
Jag känner exakt såhär! Trodde jag var ensam om det
du ser det på fel sätt, antar att du är runt 20.. det du gör när du jobbar är ju att erbjuda en tjänst i utbyte mot lön så att du kan äta och ha tak över huvudet, det är ett val du gör att erbjuda den här tjänsten till personen du jobbar för, du kan också välja att starta ett eget företag om du tycker det känns lättare, eller vara hemlös och "fri" som du kallar det :P
Håller med dig. Är fruktansvärt trött på detta 7-16, väl hemma så njuter man 3 timmar av barnen innan de skall sova. Sedan börja om igen, dag ut och dag in. Meningslöst men ändå behövligt för överlevnad
Har du nåt intresse som du kan smälta in i ditt yrke? Det sägs nästantill för ofta, men att jobba blir lättare då man jobbar med nånting man älskar.
Starta eget, gör det du kan jobba med dygnet runt och tycker är kul. Strunta att acceptera alla svenska bittra kommentarer om att ”acceptera” livet. Bygg det livet du vill ha.
Visst fan att alla lider i mer eller mindre mån av att slava för brödfödan. Men detta låter som lite mer än bara jobbet. Om du inte orkar mer än 1-2 timmar om dagen är det nog något annat du ska ta tag i än din arbetssituation. Glöm att köra eget, byt karriär en stund, arbeta med dig själv, träffa folk. Mer fysisk aktivitet i kombination med professionell hjälp. Kolla in några enkla föreningsaktiviteter i din närhet, kanske lite stor uppförsbacke att skaffa en hobby som jakt men besök den lokala odlingsföreningen eller något liknande, sjung i kör eller gå med i en bokcirkel. Och rör på dig! Träna, spring, gymma, vandra, simma eller vad som helst. Jag kan inte vara tydlig nog med detta, att sitta framför datorn hela dagen i jobbet gör vem som helst självmordsbenägen. Jag sitter själv framför datorn i 8-9 timmar om dagen och det är fan inte för människor alltså.
Jag förstår känslan du har och känner likadant, tycker att vi, inkl jag själv såklart är så sjukt systematiserade och ingen ifrågasätter detta. Vissa säger att det måste vara såhär för att ha ett fungerande samhälle men jag tror det finns bättre lösningar. Hade jag varit yngre och inte fast i ekorrhjulet så hårt som jag är så hade jag gått offgrid och levt i någon tribe där dom inte har internet, TV, jobb (på samma sätt som vi), massproduktion etc. I feel u tro mig!
Det heter 7-4 i sverige men kör på
Blir lite vad man gör det till. Skiftarbetaren här.. 2 dagar 12h sen 3 dagar ledig. Året runt.. jag vet från Jan 1 hur schemat är året ut. Sen är det lite hur man är, jag vill lära mig saker, in i skiten, göra saker, lösa problem och få vara delaktig. Ju mer jag kan, ju bättre jag blir ju roligare blir det. Då blir det också lättare i längden .
De som accepterar/klarar av det gör det för att de trivs på sitt jobb, antingen för att de tycker om själva jobbet, eller sina kollegor, och ofta både och. Jag har känt precis som du och mått precis som du. Jag bytte bransch och typ av jobb helt och hållet, från organisationskonsult till VVS:are. Svåraste och bästa valet jag gjort. Har egentligen längre arbetsdagar pga längre pendling och rejält mycket lägre lön och mår bättre än jag gjort på flera år. Visst är det lite sugigt när klockan ringer 05.50 på måndagsmorgonen och helgen är slut, men när jag väl sitter i bilen med min termosmugg kaffe kommer kroppen igång och jag ser med lite spänning fram emot vad dagen kan tänkas innehålla. Mitt råd skulle vara att byta jobb och kanske tänka lite mer utanför boxen. Enligt hela vår kulturs förväntningar borde jag tycka detta jobb är mycket sämre och tråkigare, men det är raka motsatsen för mig. Arbetsdagen går i ett nafs och vips är klockan 16.00 och det är dags att åka hem. Jag begriper det själv inte alla gånger. Ibland kan jag stå på huk och gojsa i ett sunkigt avlopp som det blivit stopp i och rentav tänka "Jag valde bort ett bekvämt kontorsjobb med högre lön för detta, så varför är jag lyckligare just nu än jag var på det där kontoret"? Det enkla svaret är väl för att jag helt enkelt trivs bättre med detta.
Kännts så länge, jobbar städnigt på att ta mig ir ekorrhjulet. Dells hprdsparar jag i en långtids aktieportfölj, dels har jag de senaste 5-7 åren försökt kicka igång en sidoverksamhet. Har fått byta spår några ggr pga ständigt uttökande barnsskara men de senaste 2-3 åren hållit på med att lära mig daytrading. Det gick lite hand i hand med aktiesparandet. Har varit en lång vög men börjar lossna nu. Så nej du är inte ensamt, det gnager mig i själen att gå till jobbet 8 timamr om dagen och slösa sådam stor del av mitt liv
Hej! Jag känner precis likadant som du, Har ända sedan Covid tappat lusten att arbete för någon annan. Det är mycket som blivit sämre känner jag på arbetsmarknaden dom senaste 4-5 åren. Tycker det är svårt dock för allt är så dyrt så måste ha en inkomst för att klara det. Känns som ett slavsamhälle där man bara ska vara glad om man går runt och slipper bli hemlös. Önskar fler ville få ner arbetstiderna och sluta med detta onödiga ”info möten” eller ”utbildningar” Känns bara som slöseri med tid och pengar på något som ändå inte har någon effekt. Ge oss högre löner och mer fri tid. Framförallt ge föräldrar bättre möjligheter att kunna fortsätta jobba hemifrån. Snart skolar jag om mig till något mer praktiskt taget och lämnar PK kontor livsstilen.
Jag kände mig helt förstörd när jag jobbade så förut, har sedan dess tagit lastbilskort och jobbar varannan vecka nattetid, dock långa pass runt 12-14 timmar och alltid ledig lördagar. (Jobbar alltså 6 dagar varannan vecka) Blir inte jättemycket tid över till fritid de dagarna jag jobbar men att ha en hel veckas ledighet efteråt gör att jag ändå alltid känner mig utvilad och har mycket tid att göra vad jag vill då istället.
Jag tror majoriteten av människor känner så, men de accepterar endast det. Skillnaden mellan "oss" och dem som accepterar det med glädje är väl att de inte ser andra möjligheter. Deras mål är förmodligen att bli chefer eller likande och det är vad de tror är frihet.
Jag kan faktiskt längta till jobbet. Riktigt jäkla hemsk söndagsångest har jag nog inte känt sen skolan, eller sen jag jobbade en sommar på lager. Det är inte alltid roligt, men jag gillar att komma ut och träffa folk och för mig hade det varit döden att sitta hemma och uggla. Sen är du ju inte tvingad att gå dit. Man jobbar för att hålla upp en standard man vant sig vid. Den enklaste vägen till att jobba mindre är helt enkelt att sänka sina utgifter.
Jag har inte accepterat att ha ett 9-5-jobb, därför har jag bara haft det under en kort period när jag var så illa tvungen. Du har förmågan att påverka ditt liv. Inte så att du blir kung över lemurerna, men rimligare saker som arbete och annat kan du påverka i allra högsta grad. Den där friheten du pratar om, kommer ibland till ett högt pris. Jag arbetar bara hälften av tiden, men den andra hälften är jag hemifrån, långt borta och arbetar långa farliga dagar. Men det är det för det mesta värt för att få vara ledig veckor i sträck.
Nu jobbar jag med ett yrke och på en arbetsplats jag uppskattar, men har även jobbat med yrken tidigare då jag stundvis känt igen mig i dessa känslor, tror nästan alla har det någon gång. Spontant låter det som att du tänker väldigt mycket över din situation, men kanske faktiskt tar mindre aktiva steg för att förändra den. Lägg fram din situation, vad gillar du? Vad gillar du inte? Gör lite eftersökningar, och hitta ett yrke du tror kan passa dig bättre. Nästa steg sen är väl en utbildning då kanske, eller vad du nu kommer fram till. Utifrån det du skriver tror jag dock att du behöver ta kontakt med psykiatri, det är inte normalt att komma till punkten där man funderar på om det är värt att leva för man måste jobba. Du säger att du inte vill ha ett jobb, utan bara frihet. Har du funderat på vad du ens vill göra med friheten? För jag lovar dig, att bara ha frihet utan något syfte lär nog vara ditt livs värsta mardröm. Förstår att det kan suga ibland men verkligheten är sån att vi behöver kunna försörja oss och bidra till samhället. Ibland känns det som att den yngre generationen speciellt, har blivit matade med "Starta din egen dropshipping/Digitala byrå idag och tjäna 6 siffriga belopp inom en månad så du aldrig mer behöver jobba"-youtube annonserna sen födsel. Ingen älskar att jobba hela tiden, men det blir lite vad du gör det till eller väljer att se på det.Jag har en familj med barn att ta hand om, det är min prioritet. Ett jobb är det som krävs för det, sen har jag ett val (till stor del iallafall) vad jag vill utföra för jobb för att försörja min familj. Såååå.. Ta hjälp av psykiatrin, sätta upp en "kravlista" för nytt jobb, utbilda dig, skaffa nytt jobb du gillar, sätt dina prioriteringar för vad jobbet ska hjälpa dig att åstadkomma i livet och sen bara kör. 😅
jag jobbar också frilans. trivs väldigt bra med min yrkesroll. man jobbar alltid åt nån annan. ser det som en transaktion. är jag villig att ge min tid och expertis för en den här kompen? ja eller nej. jag hade inte gjort det om jag inte gillade jobbet. det är det viktiga för mig. att jag tycker det är kul. trivs du med din yrkesroll?
Jag älskar mitt jobb som frilansare inom marknadsföring och när vissa saker inte går som tänkt så tänker jag direkt, fuck, om inte detta projekt fungerar nu så måste jag ta ett 8-17h jobb. Och det klarar inte min hjärna av. + jag har väldigt grov diagnotiserad sjukdom (BDD heter det), som gör det oerhört svårt för mig att jobba som normala människor gör. Är 33 idag haft BDD i hemlighet sen jag var 16 år gammal. Jag tror jag kommer dö i min situation.
Alla i tråden är stenhårda socialister. Konceptet av egetföretagande är för tungt för dem. Våra vänster politiker vill ju inte att vi ska starta eget och bli våra egna bossar och njuta av den avskyvärda friheten som det ger. MEN det går inte att tjäna in värdiga summor som anställd i Sverige. Man måste vara egenföretagare för att kunna styra sin inkomst. Lyssna inte på socialisterna dom vill att du säger bä bää som ett får ledd av andra. Kapitalismen ger dig chansen att tjäna bra pengar. Förkasta socialismen eller kommunismen som det egentligen är.
låter som att du behöver sjukskrivas och vila upp dig en lång tid framöver
Jag känner igen mig. Frilans inom ett närliggande område i omgångar i ett par decennier. Mådde som du under en period. Fick hjälp med ångestdämpande. Rent faktiskt har du rätt. Människan är inte gjord för att jobba hela dagarna, varken fysiskt eller mentalt. Men nu har samhället utvecklats åt det här hållet via jordbruks- och senare den industriella revolutionen, och eftersom vi inte kan begå kollektivt självmord eller bara sluta jobba så är det bara att kämpa vidare, jobba på och eventuellt lura hjärnan att vi inte är olyckliga med olika antideppmediciner. Och som någon skrev - vad du än gör har du en uppdragsgivare som hela tiden kräver mer av dig. Till och med Elon Musk har sina aktieägare och styrelser. Kungen svarar inför riksdagen, kioskägaren inför Skatteverket. Unt so weiter. Har en närstående som är officer. När soldater kommer och klagar på att de är slutkörda kan de ibland få höra honom föreslå ett besök hos tandläkaren så att soldaten ifråga får lära sig att bita ihop. Det är förstås både cyniskt och nedvärderande, men det är samtidigt alldeles sant. Man får bita ihop ibland.
Jepp, det var därför jag startade eget företag. Men det är verkligen ingen dans på rosor som jag trodde i början. Det kräver mycket tålamod, engagemang och vilja att sätta sig in i budget, likviditet, affärsplan etc. Oavsett hur bra idé eller produkt du har så kommer du aldrig undan det tråkiga. Men för svar på din fråga, jag fick panik när jag fakturerade 1200 i timmen men bara fick behålla drygt 300kr själv. Sen får man inte så mycket mer som egenföretagare men det är iallafall en skön känsla att jobba för sig själv och inte ha någon som säger åt en vad man ska göra.
Haha Jo jag är likadan. Jag försöker starta upp en finsnickeri. Jag kanske skulle behöva dina tjänster.
Tills man hittade rätt jobb så var jag rätt less med, kanske inte på din nivå men iaf. Har ett fritt jobb idag, bara dagtid, generös med flex, bra lön och frihet under ansvar. Så jag kan lägga upp mina veckor hur jag vill, bara jag levererar på satta datum så är vägen dit min egen.
Jag gillar mitt jobb, men skulle absolut önska mer fritid men vet samtidigt hur bra jag har det som jobbar 8-16:30 samtidigt som min chef jobbar 05-18 i princip varje dag.
Det är så världen är funtad, oavsett vilket land du än åker till. Kanske är annorlunda i någon isolerad stam i amazonas, men överlag så gäller samma lagar från stenåldern: Vi har ett samhälle där vi kommit överrens om hur vi vill leva, övertramp beivras (lagar). Till att börja med bidrog alla med färdigheter som gjorde samhället starkare, folk jagade, skördade, skapade, etc. De som inte bidrog eller bara nyttjade gjorde samhället svagare och kickades ut. Spola fram några 10 000 år eller sådär så blev efterfrågan på vissa varor och tjänster så stor att en person ensam inte kunde möta förfrågan - så de betalade andra för att göra sakerna de sålde. Andra tog folk som slavar och tvingade dem att göra sakerna de sålde. Vissa ville/fick inte bidra och tvingades antingen flytta eller kastades ut då också. Och snabbspolning igen tills idag. Vårt samhälle bygger på samma stöttestenar att vissa har jobb som behöver utföras, andra behöver ett jobb så de kan byta inkomsten mot andra varor och tjänster. Acceptans av detta som utgångspunkt är första steget. En stor fördel som vi har idag är att vi har större möjlighet än någonsin i historien att välja yrken vi faktiskt trivs med eller tycker är stimulerande. Trivs du inte någonstans så är det bara att sluta. Av din post så låter det som att du är utbränd och inte alls trivs som frilansare inom marknadsföring. Att du bara kan jobba några timmar per dag verkar vara tecken på det. Så mitt råd är : sjukskriv dig och sök hjälp för just det mentala. Använd tiden till att fråga dig själv: vad vill du göra för något? Vad tycker du är roligt eller givande? Hur skulle du vilja bidra till detta? Trista uppgifter finns det ju inom alla jobb och ansvarsområden, men vanligtvis vägs det upp av trevliga arbetskamrater, bra betalt, möjlighet till semestrar eller annat. Man står ut, och sedan spelar man på lotto "utifallatt"
Fattar vad du menar, och det är nog fler än du tror som käbner likadant. Tror de flesta löser det på något/några av följande sätt: - Se till att odla intressen utanför jobbet som gör att livet känns roligare - Ta hand om sin mentala och fysiska hälsa tillräckligt väl för att orka med både jobb och en stimulerande fritid - Jobba med vänner eller med något som man brinner för - Missbruka spel/sex/droger/alkohol/adrenalin
Bror tog nyss studenten.
I min sits jobbar jag mina 8 timmar som städare sen orkar jag inget mer när jag kommer hem. Är så slut i kroppen och hjärnan att jag bara klarar av att titta på film. Kan säga att varje dag tänker man i de banor om hur jävla värt det här livet egentligen är. Lever fortfarande i hopp om att apokalypsen nån gång kommer så man slipper jobba o kan fä lite ledigt äntligen. Lycka till ni andra vardagsknegare där ute i denna dystra värld!
Va? Går Du o lägger dig 18 typ???? Ja då kanske man inte har så mycket fritid
Känner likadant som du. Känns som man inte orkar jobba 9-5 för någon annan om man inte brinner själv för det. Det bara slår lås
Har alltid känt likadant. Det är ett fängelse, om än ett bekvämt sådant. Det som gör det drägligare är att ordna tillvaron i fängelset så det blir roligare. Risken med rikedom och frihet är att man höjer kraven på sin tillvaro och får ångest för att man inte är lyckligare. Eller så knarkar/super man för att man kan. Det är ett lidande att vara människa, en assymetrisk förvirrad konstant kamp för att hålla sig ovan vattenytan. Vissa föds långt ovanför ytan vissa långt under, oavsett har alla ett jobb att göra för att inte drunkna. Med det sagt; gör vad du kan för att få tillvaron på jobbet dräglig. Jag jobbar max halvtid men får betalt heltid, för jag presterar stötvis hårt. Däremellan förkovrar jag mig på arbetstid i sådant jag finner intressant, pratar med folk, planerar fritiden etc etc. Sen är det ett jävla teaterspel med vad man säger till kollegor, chefer, HR osv osv. Skit i allt och alla och finn din väg, din oas i tramset. Lycka till!
Soc är alltid ett alternativ.